Arvi andades tungt och hela hans kropp brände. Han mumlade otydliga ord.
Ögonen rullade i sina rödsprängda hålor.
Alma hade sjunkit ner på en pall vid hans fötter och satt der hopfallen.
Mina bjöd henne te, men hon skakade afvisande på hufvudet.
När John inträdde, lutade hon sitt ansigte mot Arvis bädd. John stod en
stund bredvid henne, såg på Arvi och kände på hans panna.
"Kanske han ändå blir frisk, vi skola hoppas åtminstone."
Han såg på Alma.
"Du torde ha blifvit mycket skrämd?"
Intet svar. Alma förblef i samma ställning, så orörlig, att hon knapt
andades. John lade sin hand på hennes axel; en darrning genomlopp hela
hennes kropp, men hon lyfte ej upp hufvudet och ändrade ej ställning.
"Inte så, Alma," sade han. "Försök att lugna dig."
Han dröjde ännu en stund, innan han lemnade rummet. Först när dörren var
stängd bakom honom, vaknade Alma ur sin förstelning. Hon reste sig ej
upp, utan sjönk ännu lägre ned, från pallen på golfvet, och föll ihop
som ett knyte. Hon kramade om sängfoten med båda händerna, kramade så,
att fingrarna knakade och träet knarrade. Tungan hade råkat mellan
tänderna; hon bet sönder den. Den kroppsliga smärta, hon dervid erfor,
kändes nästan välgörande och lindrande för själens ångest.
Ingen fanns då i rummet; det visste hon, fastän hon för öfrigt inte hade
reda på stort någonting.
Arvi hade fallit i en dvallik sömn. Han vaknade nu plötsligt och
klagade. Alma kröp på knäna fram till honom.
"Mamma," sade Arvi, "det gör ondt i hufvudet och halsen."
Han suckade och såg på modren.
"Mamma, känn på min panna, hur den bränner."
Alma närmade sitt bleka ansigte till honom.
"Jag kan inte, Arvi," ljöd det hviskande från hennes läppar. "Mina
händer äro orena. Men säg det inte åt någon."
Arvi teg en stund; sedan fortfor han åter:
"Mamma, jag är rädd. Den der väggen faller."
"Inte faller den. Men på mamma faller en kvarnsten."
"Hvarifrån."
"Uppifrån. Från himmeln. Men säg det inte åt någon."
"Nej."
Steg hördes. Alma drog sig tillbaka på pallen. Läkaren och John kommo
in.
"Vi få se i morgon," sade läkaren, sedan han undersökt Arvi.
Sedan vände han sig till Alma.
"Men hur är det med er, fru Karell?"
De sågo på hvarandra, John och han.
"Ni duger inte till sjuksköterska i natt," sade han, i det han kände på
Almas puls.
Alma hade endast ett enda hopp, det att de skulle gå bort. Det gjorde de
också snart, och hon andades åter lättare, sedan hon blifvit ensam med
Arvi.
Senare på kvällen kom John tillbaka med en droppflaska i handen. Hon
måste taga in deraf, och sedan kom Mina för att hjelpa henne till sängs
i rummet bredvid.
Hon lät dem göra med sig hvad de ville, nöjd med att John ändtligen
lemnade dem i ro och gick in till sig. Mina hade täckt öfver henne i
sängen; der hade hon varmt och godt att vara. Hon såg på hur Mina
sysslade i rummet, hur hon hängde upp hennes kläder, knöt ihop
strumporna, skrufvade ner lampan och hemtade dricksvatten på
nattduksbordet bredvid henne. Ännu derefter rörde hon sig fram och åter
i rummet, undvikande att göra buller och gående på tå.
Alma följde ej mer hennes rörelser. I sängvärmen hade hon det så godt.
Nerverna och hjertat, alla ådror och muskler bragtes till ro. Likaså
tankarna och känslorna. De elaka minnena förflyktigades, hela lifvet
gled långt bort. Fridfullt, som en syn ur en annan verld, såg hon genom
de halfslutna ögonen den matt brinnande lampan och de öfriga föremålen,
som befunno sig i riktningen af hennes blick. Mina skymtade allt ännu
förbi, dörren öppnades, John kom in, såg på henne, yttrade något med låg
röst till Mina, och sedan var allt slut. Hon visste ej mer af
någonting...
Varm, fuktig öfver hela kroppen, vaknade hon sent följande dag. Innan
hon blef riktigt klarvaken, njöt hon af bäddens mjukhet och sin lugna
bekvämlighet. Vände sig litet och sträckte med välbehag på sig. Hon
flyttade hufvudet högre upp på dynan och slöt ögonen, för att ännu en
stund förlänga den behagliga halfslummern. Men blodet cirkulerade redan
med större fart i hennes kropp, hjertat slog hastigare och nerverna
lifvades. Hon måste öppna ögonen och se omkring sig. Det gamla, kända
rummet, kända föremål. Ingen var inne och i rummet bredvid hördes ingen
röra sig. Åter slöt hon ögonen.
Men plötsligen öppnade hon dem igen. Hon hade sett en enslig nejd,
vackert månsken, glänsande is, en mörk udde, furor, ljung och --! Hon
pressade de hopkramade händerna mot sina tinningar.
Det kunde inte vara sant!
Hennes kropp skakades, pulsådrorna i halsen, i hufvudet, i hela kroppen
bultade. Var det ändå sant?
Mina kom in. Almas ångestfulla blickar hängde sig fast vid henne.
"Om frun skulle komma och se. Han är alldeles flammig."
Alma stirrade utan att höra eller förstå. Stirrade bara, då hon såg, att
hennes läppar rördes.
"Herre Gud, är frun sjuk?"
Mina närmade sig.
"Skall jag gå till skolan och be rektorn komma hem?"
"Nej, nej!"
"Men frun är sjuk."
"Åh nej."
"Orkar frun stiga upp och se på Arvi? Nog lär han ha fått kopporna."
Alma försökte stiga upp. Det svindlade för hennes ögon, benen vacklade,
men hon föll likväl icke.
"Arvi kopporna?"
Hon började nu påminna sig föregående afton i barnkammarn -- Arvi
flämtande och brännhet i sin säng, hon bredvid, krypande på golfvet.
Alma tryckte fingret mot en röd fläck på hans kind; den blef blekare.
"Smittkoppor," suckade hon.
"Frun frågar inte ens hvar de öfriga barnen äro," sade Mina, då Alma
bara såg trött på henne.
"Rektorn förde dem till Leisténs genast som han hörde, att doktorn
trodde det skulle bli kopporna. Och med en sådan hast, att jag knappast
hann få kläderna på dem. Det var en uppståndelse. Rektorn gick sedan
förut med de äldre barnen, och jag kom efter och bar Helmi. Och hon var
så vänlig, fru Leistén, och sade att man alls inte behöfde vara ängslig,
ty nog skulle hon se om dem så länge, som Arvi var sjuk. Men hur Helmi
hade svårt att skiljas från mig, det kan fru aldrig tro! Hon riktigt
stormgret, stackarn, och höll mig om halsen. Hur skall hon komma till
rätta der, då de sade, att jag på inga vilkor skulle få komma och helsa
på, att jag kantänka skulle föra smittan med mig i kläderna. Allt annat!
Jag tror nu inte på sådant. Ingen blir sjuk, om det inte är Guds vilja.
Men jag måste naturligtvis lyda, det hjelper väl inte annat."
Mina städade i rummet, under det hon så pratade, och väntade inte på
svar. Men nu tog hon med damtrasan i handen ihop med den närmaste
stolen.
"Frun ser så underlig ut. Bara inte frun också blir sjuk. Då äro vi illa
ute."
"Inte blir jag sjuk."
"Var frun och åkte skridsko i går hela dagen? Jag tänkte litet det, när
jag inte såg skridskorna på hängarn i tamburen, och jag hörde fru
Leistén säga åt rektorn --"
"Hvad sade hon?" frågade Alma hastigt och ryckte till.
"Att frun hade gått med magistern der förbi ned till isen. Hon
förundrade sig så öfver att frun inte var hemkommen ännu, och ville att
rektorn skulle fara och söka frun."
"Hvilken tid var det?"
"Så der mellan sex och sju, eftersom klockan slog sex just som vi gingo
till Leisténs."
"Hörde Mina hvad rektorn svarade fru Leistén?"
"Han svarade rakt ingenting. Men orolig måtte han ha varit, jag tänker
det derför, att han sedan hela eftermiddagen inte gjorde annat än gick
fram och tillbaka öfver salsgolfvet."
"För bort det der smutsvattnet, det luktar illa."
Mina tog skurämbaret, trasorna och kvasten och gick.
Med händerna i kors i knäet betraktade Alma Arvi, som var insomnad. Men
tankarna förmådde likväl inte sysselsätta sig med honom; de hade alla
stelnat till en enda frusen klump i hennes hufvud.
Läkaren åtföljd af John kom för att se om Arvi, kände på hans puls och
frågade ett och annat rörande honom. Alma svarade honom tydligt, hon
hade reda på allt och förblandade ingenting. Troget satt hon vid hans
säng natt och dag, gaf in medicin åt honom på de bestämda tiderna och
frotterade den svullna halsen morgon och afton, såsom läkaren förordnat.
Men allt, hvad hon gjorde, skedde utan själ, likasom existerade det
alldeles utom hennes tankekrets. Det var någon annan makt, som satte
hennes fötter och händer i rörelse, sjelf tyckte hon sig vara förintad,
eller skild från sin kropp. Derför såg hon föremålen och menniskorna
omkring sig likasom på långt afstånd, och äfven deras röster ljödo i
hennes öron såsom kommande från fjerran. Hon såg på allt som på ett
panorama eller något alldeles främmande. Ibland trodde hon att hon sof,
och hon knep sig i armen för att vakna; men fastän hon kände att det
smärtade, förblef allt såsom förut.
Arvi blef sämre dag för dag. Läkaren gaf ej mer något hopp om hans
tillfrisknande.
Det var femte dagens afton efter Arvis insjuknande. John satt tyst och
allvarlig på en stol vid hans hufvudgärd, Alma såsom förut på en låg
pall vid fötterna. En hemsk tystnad rådde i rummet. Döden höll sitt
intåg.
Arvis händer och fötter voro iskalla. Andedrägten rosslade i halsen, det
ryckte i kroppen. Ögonen voro oafvändt fästa i taket, liksom hade han
väntat något derifrån.
John var blek, och rynkan mellan hans ögonbryn blef allt djupare.
Han sade ingenting, men det ryckte allt emellanåt i ansigtet och ögonen
voro röda.
Alma såg på honom, under det hon stödde sig mot sängkanten. Lönade det
sig att så der sörja deröfver, att gossen fick gå bort från synd och
elände? Bättre vore, om döden toge bort äfven de andra barnen, innan de
hunne sjunka i synd och skam. De voro ännu rena och oskyldiga...
Arvi hade nu svåra plågor. Men efter en stund skulle han få ro, evig ro
i jordens sköte. Missunnade fadren honom denna lycka...
En sista rossling hördes, sedan tystnade allt. John dolde sitt ansigte i
händerna. Alma satt orörlig som en bildstod. Hvarför slocknade inte
också hennes lif på samma gång...
En hvit kista gjordes åt Arvi och i denna en bländande hvit bädd. I
spetsar och myrten hvilade han stilla och lugnt, utan att veta af
verldens stormar och sorger. Samma stillhet och frid lade sig äfven
öfver allt omkring honom, lifvet likasom afstannade i dödens närhet,
besökande kommo och gingo med ljudlösa steg.
Det dånade så ihåligt, då locket spikades igen. Den der stora grofva
karlen i sina tjocka vadmalskläder hade ingen försyn eller fruktan för
att störa den sofvandes ro.
Klockorna ringde. Kistan var upplyftad på likvagnen, hästar och åkdon
väntade vid porten på de åtföljande. Alma hade hela tiden suttit i en
länstol vid bordet. Gästerna hade helsat på henne och sedan spridt sig i
rummen. Några stannade hos henne, samtalande och frågande. Hon svarade
ett och annat ord, allt hur det föll sig.
"Det var sorgligt! Ett så vackert barn. Och er enda gosse."
"Vår enda gosse."
"Och så hastigt. Var han sjuk ens en vecka?"
"Fem dagar."
"Bara fem dagar? Det måtte kännas tungt."
I början voro alla tysta och allvarsamma, isynnerhet i salongen, der
Alma satt. I ansigtsuttryck, blickar och röst sökte de inlägga
deltagande och tvingade sig att iakttaga ett yttre skick, som föga
svarade emot deras inre känslor.
Men så snart de kommo i de öfriga rummen, återtogo de oförmärkt sin
frihet. Herrarna höjde rösten, damerna hviskade och blefvo lifliga,
några till och med skrattade ibland af förseelse.
Då började klockorna ringa. John böjde sig ned och sade något åt Alma.
Det var tid att bryta upp. En högtidlig tystnad spred sig från rum till
rum. Samtalet upphörde, alla reste sig och man drog sig småningom till
dörren.
Marken var frusen, vagnen skramlade och skakade om kistan der under det
svarta taket. Men grafven var bäddad mjuk och vacker medelst granris.
Den hvita kistan sänktes ner mellan de gröna kvistarna. Menniskorna
samlade sig deromkring för att se den. Presten läste, kastade mull på
det vackra locket och läste åter. Alma höjde ej sina ögon från grafven.
Hon hörde rösten, som läste, men förstod ej orden, hörde äfven vinden
susa i träden och visste att menniskor stodo omkring dem. Men hvarför
smutsade man ned den vackra kistan med den fuktiga mullen?
Läsandet upphörde, presten höjde boken till pannan. Alla böjde sina
hufvuden ned och skylde för ögonen. Alma gjorde ej så. Hon stirrade
oafbrutet ner i grafven, likasom om hon genom locket ännu en gång velat
se de kända anletsdragen. Och hon märkte ej att menniskorna småningom
aflägsnade sig. Endast John och några karlar blefvo kvar. De togo spadar
och började skofla ner mull. De kastade mullen så häftigt, att kistan
för hvarje gång dånade. Det var också stenar bland mullen och kistlocket
skrälde, då de träffade det. Det sista hörnet täcktes, och man såg
ingenting annat än en mullhög, som höjde sig allt mer och mer. Den
gungade i Almas ögon. Hon höjde ögonen; träden, korsen, karlarne
gungade. Sedan blef allt mörkt; hon sjönk afsvimmad till marken.