Kirstis regemente på det Kurckska godset växte dag för dag; hon
betjänade sig ock af allehanda finter för framgång i detta hänseende.
Men huru klokt hon än manövrerade kunde hon likväl ej undgå att omsider
förråda sig.
Flerfaldiga gånger hade hon för herr Klas framhållit, att husets
angelägenheter ej nu kunde ordnas med samma energi och framgång som om
en husfru funnes, ty dennas bud och order hörsammades vida bättre än
den underordnade tjänarinnans. Väl hade hon bjudit till att efter bästa
förmåga fullgöra sina åligganden, men om hans nåd det oaktadt i hennes
göranden och låtanden upptäkte brister berodde dessa blott och bart
därpå, att hon på sin nu innehafda post ej vågade handla alt för
egenmäktigt. Hade hon däremot tyglarne en gång fria i sin hand skulle
alt gestalta sig vida annorlunda.
Men trots detta fagra tal förmärktes som sagdt öfveralt tydliga spår af
hennes framfart. Den ena af hennes medtjänare efter den andra hade fått
lämna gården; naturligtvis för att hon inför främmande ögon skulle
kunna handla friare.
Jämväl i knektstugan växte missnöjet med hennes själftagna
värdinnerättigheter dag för dag, om detsamma ock tils vidare stannade
inom dess fyra väggar.
Hon hade knappat in på alt möjligt. Ölet, som förut flödat i strömmar
på Laukko, åtminstone då feststämning rådde där, hade rakt torkat in.
T.o.m. på hennes nåds jordafärd hade det beståtts ganska litet af denna
välfägnad, och detta förtröt naturligtvis de flesta af knektarne,
hvilka voro gamla å stället.
* * * * *
Låtom oss träda in i de äfventyrslystne sällarnes hemvist en
sensommardag. Inför oss hafva vi en rymlig sal med bastant korsvirke i
taket. Två stora ugnar stå uppförda vid midten af båda kortväggarna.
Längs långsidorna löpa väggfasta bänkar och framför desamma stå här och
hvar massiva, groft formade ekbord.
På hvardera sidan om ugnarne resa sig hvilolägren i flere afsatser
ofvan hvarandra ända upp till takröstet. På väggarna finnas upphängda
vapen: hillebårder, lansar, spjut o.s.v. Tomrummen mellan dessa åter
upptagas af harnesk och hjälmar, hvilka med sina mångbrokiga buskar
framkalla en pittoresk anblick. På annat håll blänka sköldarna som vore
de af renaste silfver. Vid ett af borden sitta tvänne knektar
införlifvade i ett samtal, hvari i synnerhet den yngre af dem synes
deltaga med lifligt intresse.
-- Karin har städse visat sig sådan hon i själfva värket är, höres han
falla in i den andres tal.
-- Du menar så, du.
-- Ja visst menar jag det.
-- Då känner du ej kvinnfolket rätt, hör jag.
-- Inbilla dig ej, att alla äro lika Kirsti.
-- Karin har gått i hennes skola.
-- Hon har aldrig tagit några exempel af henne.
-- Men hon har i alla fall fått lof att göra henne till viljes, och med
tiden kan sådant blifva en inrotad vana, förstår du?
-- Säg hvad du vill. Du tager i alla fall ej från mig den åsikten, att
Karin kan blifva en god hustru åt mig.
-- Men hvarför skall du då egentligen åstad och gifta dig. Med det fria
lif vi nu föra kan du väl aldrig blifva en stadgad husfar.
-- Jag ämnar ej hela mitt lif dras med detta här häller och på Laukko
trifs jag ej rätt. Det vare sagdt oss emellan.
-- Och hvem hin i våld annan tror du då gör det under det regemente här
nu föres. Den fördömda slinkan tar sig ju den ena friheten värre än den
andra.
-- Det må du säga. Jag har också fått ett och annat ur Karin, som
Kirsti förstås anförtrott henne.
-- Där ser du t.ex. redan huru pass ordhålligt kvinnfolket är.
-- Hon har naturligtvis omtalat det endast för mig.
-- Eller med andra ord sagt, att du var den förste och siste, som fått
del af hemligheterna.
-- Rätt gissadt.
-- Kan du våga ditt lif på, att ej möjligen någon annan också fått del
af dem?
-- Ja, det kan jag.
-- Lofva ej för mycket. Den här gången kan du slippa helskinnad; men du
bör härnäst väga dina ord och försäkringar bättre.
-- Skulle Karin då berättat dig därom också?
-- På sätt och vis. Dock ej medelbart hon. Men hon har omtalat Kirstis
förtroenden för andra, som sedan låtit mig få del af dem:
Att Kirsti fullt och fast föresatt sig att vinna herr Klas Kurcks hand
och att hon ej ämnar sky några medel för att hämnas på den, som
möjligen komme att vinna försteget framför henne inför hans nåd.
Och att hon ärnar sätta Olof i sticket om det så behöfves, ty hon har
aldrig rätt kunnat fördraga honom, för det han mer än mången annan
genomskådat hennes onda spel.
Och att hon på eget bevåg beslutit draga in på alt möjligt för att göra
lifvet för sig desto gladare och bekymmerfriare i synnerhet nu, då
ingen öfvervakar hennes förehafvanden. Detta alt och mycket därtill har
jag sport; men det är onödigt att jag upprepar gamla kända saker för
dig. Hvad säger du nu?
-- Då måtte Kirsti själf anförtrott sina hemligheter jämväl andra. På
Karin vill jag fortfarande fullt lita.
-- Du har alltid varit envis och lättrogen. Måtte du blott i längden få
framhärda i dina goda åsikter. Jag vill ej förtala den ena eller andra.
Samtalet afbröts af ett högljudt buller utanför.
I detsamma inträdde några knektar dragande ganska omildt med sig en
bonde, hvars händer de bundit med ett bastant tåg.
-- Vi skola nog lära den hunden dansa, framhväste en af de krigiska
sällarne med blixtrande ögon.
-- Lös honom, befalde en reslig man med väderbitna men sympatiska drag.
Vi vilja först höra hvad han har att framföra till sitt försvar.
Medan tåget lösgjordes hade hopen skingrats hit och dit i det stora
rummet. Några klefvo upp på sina hviloläger och sträkte makligt ut sig.
Andra slogo sig ned på bänkarne och försjönko i slö likgiltighet för
det, som tilldrog sig omkring dem.
Nu begynte förhöret med den sakskyldige. Man anklagade honom för att
olofligt hafva inträngt på Laukko gårds skogsmarker och där fält
timmer, som rättvisligen ej tillhörde honom.
Blodet syntes koka upp i den olyckliges anlete. Han var visst medveten
om det orätta i sitt handlingssätt, men hans förseelse var dock ett
intet, stäld vid sidan af de friheter och gräsligheter herr Klas Kurcks
följe tillät sig.
-- Har du något att invända mot våra påståenden, bonde, tillsporde
honom åter den reslige knekten vid ett af hufvudborden, där han slagit
sig ned.
-- Intet annat än att vi bönder skatta så mycket till de höge herrarne,
att vi saklöst på ett eller annat sätt kunna utkräfva gengäld därför.
Ett högljudt skrän från den hämdgiriga knekthopen följde på detta
uppriktigt menade yttrande.
-- Hållen käften, lymlar, röt den som hade ordet, hvarpå han fortsatte
till den ertappade:
-- Du menar altså, att I bönder fritt fån förfoga öfver er laglige
herres gods och bohag, blott I en gång fullgjort edra skyldigheter.
-- Jag menar hvarken det ena eller andra. Men att man skall ställa till
allehanda omak, om vi taga vårt behof ur hans öfverflöd, hvaraf han
ingen nytta drager, det anser jag aldrig vara den höge herrens egen
vilja. Denna rätt hafven I, fördömde latdrifvare, tillskansat er.
-- Hör du, bonde, inföll den af knektarne, som hade ordet, bevara ditt
skinn för slika öfvermodiga yttranden.
-- Jag vet nog hvad jag säger och för resten fruktar jag ej för mitt
lif, om I hafven lust att kräfva en blodig hämd.
-- Näps honom, skränade hopen. Det är skam för oss att lida dylika
förolämpningar.
-- Du medger altså att du handlat rätt, fortfor ledaren för knekthopen.
-- Ja, jag har handlat som allmän sed varit, fastän man ej alltid
öfverrumplat våldsvärkaren.
-- Hör, hör. Den uslingen trotsar ju uppenbart våra rättvisa
tillgöranden. Skam åt dig, Per Eriksson, om du låter honom gå
helskinnad, hördes det från alla håll.
-- Hållen käften, har jag sagt, röt den tilltalade så det ekade genom
salen.
-- Vill du godtgöra din förseelse? tillsporde han därpå den anklagade.
-- Med hvad skulle jag göra det, man har redan nog utsugat oss.
-- Utsugat. Du medger således ej, att I bönder ären skyldiga att
fullgöra edra lagliga plikter?
-- Jo, till vår laglige herre lämna vi gärna hvad föreskrifvet är; men
hvad hans upproriska följe prässar ur en fattig fan, det äro vi ej
skyldiga att ro ut med.
-- Fram med piskan, här höfves ej annat, skränade den uppbragta hopen.
Och huruvida Per Eriksson själf insåg det berättigade i denna fordran
eller han fruktade för sina medbröders möjliga stämplingar mot honom, i
fall han ej gick dem till mötes, alt nog, han lät domen falla.
Den dömde fördes ut i den närbelägna skogen och exekutionen värkstäldes
här med all den grymhet, en rå och uppbragt knekthop var förmögen till.