UTVANDRAREHISTORIER
Af
Konni Zilliacus
Söderström & Co., Helsingfors, 1892.
INNEHÅLL:
Ett giftermål i nya världen.
Enoch Muponen på krigsstråt.
Det var väl förut bestämdt.
Pastor Lahti.
Huru Pekka fick förlåtelse för hästen.
Nikolaïpolka.
I den sista vagnen på tåget.
Ett giftermål i nya världen.
Daniel Tuominen stod försänkt i tankar utanför Castle Garden,
emigrantlandningsplatsen i New-York, och betraktade emigranthajarna,
hvilka i likhet med honom själf väntade på att portarna skulle öppnas
och släppa ut den hop gröngölingar, som en halftimme förut anländt.
Skändligt var det, funderade han, att man inte mera fick komma in dit
såsom i den gamla, goda tiden, då hvem som hälst kunde gå in. Det kunde
numera bara de stora firmornas runnare göra, men för fattigt folk voro
portarna stängda. Ett sånt kontor skulle man ha vid någon bättre gata,
och bjuda skulle man dem, som hade uppsikten där inne, på både ett och
annat och dessutom trycka dem en sedel i näfven då och då!
Tuominen hade inte någon särskildt elegant affärslokal, han. Och inte
låg den vid någon aristokratisk gata häller, utan vid Chenystreet, som
noga taget inte annat är än ett bustillhåll. Affären kallades hotell
och bestod af några s.k. sofrum ofvanför en snuskig sal, hvars
förnämsta möbel utgjordes af en lång disk. Under den fans plats för
några kuttingar och ett smärre ölfat och bakom, närmast väggen, stod
ett skåp med en hop vidunderligt formade flaskor, hvilka dock voro till
endast för grannlåtens skull, ty alt, som förtärdes, kom från
kuttingarna och fatet.
Men trots den snuskiga trakten och den mera än anspråkslösa lokalen
hade dess ägare förtjänat stora pengar på sitt "pianäss", såsom han
själf brukade uttrycka sig. Alt hvad finska sjömän hette sökte likasom
af instinkt upp Chenystreet, då de afmönstrat och hade några månaders
hyra på fickan. Och då förtjänades det glupskt. Värden på hotellet var
bankir, kassör och bokhållare på en gång och tog därför hand om sina
gästers kassor -- för att de inte skulle förstöra alt med ens -- samt
lämnade ut hvad de för dagen kunde behöfva, om de nämligen tillräckligt
bestämdt fordrade det. Men därvid sörjde han naturligtvis för att det
mesta söps upp i hans egen lokal och när så gästens konto och f.d.
kontanter balanserade hvarandra jämt, kördes han ut helt enkelt, ifall
han inte råkade ha en något så när välförsedd sjömanskista att ställa
såsom säkerhet för en tids kredit.
Det var en ypperlig affär, enkel och lätt skött och med bara ett enda
fel -- att det inte alltid fans tillgång på afmönstradt sjöfolk med
hopsparade hyror. Men då fingo emigranterna tjäna såsom affärsobjekt i
stället. De hade visst inte synnerligt godt om kontanter, men kläder
hade de vanligen i mängd. Och så voro de inte nogräknade. Dem kunde man
föra ihop fast ett dussin i samma rum, och sedan alt hvad de ägde var
förtärdt, kunde man ännu förtjäna en styfver på dem genom att skaffa
dem arbete. En till två daler per hufvud fick man ju alltid af
runnarne, som värfvade folk till trakter dit ingen arbetare frivilligt
ville gå, och det blef pengar också det under årets lopp. Mängden
gjorde det, och det var ingen konst att få så många man kunde
härbärgera till hotellet, så länge man fick drifva omkring i Castle
Garden och taga hand om dem genast de kommo i land. Men den affären var
nu slut för alla andra än de stora firmorna och deras runnare plockade
nog upp hvarenda en de fingo tag på. Fattigt folk fick alt sitta
emellan i Amerika som där hemma, menade Tuominen, och därvid föll det
honom als inte in att det egentligen var han själf, som ville, men inte
mera kunde sätta det fattiga folket emellan.
Det värsta var emellertid att sjömansaffären också börjat sina. En
konkurrent hade öppnat en mycket finare lokal vid samma gata och hade i
sammanhang med hotellet, krogen och matserveringen etablerat ett slags
kommissionskontor för att skaffa sina gäster hyra igen, när de väl
supit upp alt hvad de egde. På så sätt ernådde han den dubbla fördelen
att först plocka kunderna på det de hade hopsparadt och att sedan komma
åt deras handpengar och förskott på den nya hyran. Förskottens belopp
bestämde han själf och härmed också krediten -- det var en fin affär i
alla afseenden och rakt ingen risk.
Tuominen svor invärtes hvar gång han tänkte på sin dumhet att inte
själf hitta på den briljanta kombinationen. Men nu ämnade han inte
längre sitta med händerna i kors och se på huru hans affär gick åt
fanders. Han hade också kommit på en briljant idé och det var för att
sätta den i värket, som han i dag och flera dagar förut kommit ned till
Castle Garden, ty nu var det just den tid på året, då emigranterna från
det gamla landet strömmade till New-York.
David Tuominen var ingen barnunge mera och hade sett litet annat än
bara bondlandet redan hemma i Finland. Såsom landthandlande hade han
varit med på åtskilliga marknader och hade sett huru galna i hufvudet
bondpojkarna blefvo, då de kommo in på ställen, där sångsällskap
uppträdde. Då var det inte mera fråga om öl, utan både punsch och
portvin bestäldes fram och ända till markslantar hade Tuominen sett dem
slänga på talriken, då sångflickan bar omkring den och såg riktigt
vänligt på dem.
Det var de minnena, som ingifvit honom den nya idén, hvilken skulle
rädda hotellet vid Chenystreet från undergång och slå konkurrenten ur
brädet. Han skulle ha sig en "pufätsik", såsom han med ett schangtilt
namn betecknade den tilltänkta lockfågeln. Men finska skulle hon vara,
ty hans kunder voro i allmänhet inte synnerligt hemma i världsspråken
och det visste Tuominen af egen erfarenhet att en kurtis, där inte
ordet kan användas såsom känslovehikel, inte är rolig i längden.
Bland emigranterna kommo då och då också unga flickor från hemlandet
och en sådan skulle han värfva. Fick han bara tag på en jänta af den
rätta sorten, så kunde han gärna, om så skulle vara, betala hela hopen
mera än vanlig piglön, ty hon skulle ju inte uträtta bara vanligt
pigarbete, utan också dra kunder till affären och det var alltid värdt
ett par daler extra i veckan. Hufvudsaken var att träffa på en af det
rätta slaget. Då skulle nog de goda tiderna komma tillbaka.
Tuominens bleka, ölplussiga ansikte lystes upp af den förnöjelse han
erfor öfver de lofvande framtidsutsikterna, oaktadt han redan flera
gånger förut stått där och förgäfves mönstrat hvarenda kvinlig
emigrant, som med nyfiken och smått rädd uppsyn första gången beträdde
det förlofvade landets jord. Betänksamt drog han fram en nästan
helsvart cigarr ur innerfickan på sin rock, bet af spetsen och skulle
just till att tända pjesen, då dörrarna till Castle Garden slogos upp
och de första af de nyanlända visade sig. Han stack skyndsamt cigarren
tillbaka i fickan och tog ett par steg framåt för att på möjligast nära
håll kunna mönstra enhvar som kom och sålunda vara säker att inte af
misstag låta någon landsmaninna passera förbi.
Det var en brokig hop, som långsamt välde fram ur Castle Gardens
portar, genom hvilka redan så många högt flygande förhoppningar, så
många gäckade drömmar, så många brutna och sköflade lif tågat fram mot
en obekant framtid, hvilken nog för de flesta af alla de många
tusenden, som trampat den nötta tröskeln, blifvit långt ifrån så ljus
som de förestält sig. Gammalt folk, som först efter långt och
allvarligt öfvervägande beslutit sig för det svåra steget att lämna
hemland och vänner; unga, äfventyrslystna män och kvinnor, hvilka fulla
af hopp och ljusa framtidsutsikter blott längtade att få börja på i
guldlandet, som skulle gifva dem alt det de icke kunnat hoppas att
vinna där hemma; män med ett stormigt föregående tydligt prägladt i
dragen, tvungna att börja på nytt i en annan del af världen än den som
bevitnat deras förra nederlag, och slutligen den stora hopen af
värkliga arbetare, som kommit blott för att förtjäna en större
dagspenning än hemma, för att få äta sig ordentligt mätta hvar dag och
för att möjligen få ihop litet utöfver de dagliga behofven, att
användas i framtiden af dem själfva eller för hustru och barn, som
stannat efter.
Det var en af de stora emigrantångarne, som kommit, och det dröjde
länge, innan den långa processionen af ett tusental passagerare hunnit
genomgå alla formaliteter inne i den fula, gamla byggnaden och komma ut
i det varma solskenet, som gaf Batteryparken där utanför en sådan
prägel af fridfull glädtighet som om den legat hundrade mil från den
rofgirigt väldiga staden, hvars buller och dån endast dämpadt trängde
fram mellan träden.
En om en kommo invandrarne, familjevis eller i större grupper af
landsmän från samma näjd, de flesta nyfiket gapande omkring, ifriga att
uppfånga den första skymten af det underbara land, där alla kunna bli
rika, medan andra liknöjdt vandrade framåt, väl vetande att arbete är
arbete öfveralt i världen och att endast de gynnade få undgå de många
motgångarna i början. Italienare i ifrigt pratande och gestikulerande
grupper; tyska familjefäder, med ängslig uppsyn sökande hålla hustru
och barn så tätt tillsamman som möjligt; svenska jäntor i vidunderligt
eleganta hattar, det första, synliga jämlikhetstecknet; rysk-polska
judar med lurande ödmjuk min och klädda i den långa rocken med skörten
ända ned till hälarna; irländare med öfvermod och oförsynthet tydligt
uttryckta i blick och låter -- en hel profkarta, med ett ord, på alt
hvad Europa i befolkningsväg kan vara af med, drog där förbi Tuominens
späjande ögon.
Men han såg ingenting annat än en hop människor, som inte företedde
några af de bekanta hemlandsdragen i dräkt och typ. Ty finnarna voro
som vanligt de sista. De hade hållit ihop under hela resan och väntade
nu lugnt tills alla de andra voro affärdade för att inte bli åtskilda i
sista minuten. De skulle ju ändå så godt som alla upp till kontoren vid
State street för att uträtta ett och hvarje, höra efter bref, fråga sig
för om arbetsutsikter o.s.v. såsom de af andra amerikafarare hört att
man hälst bör göra.
Slutligen kommo de första af dem i sikte. Tuominen tog ytterligare ett
par steg framåt, ty bedrog han sig inte, så skymtade där något kjoltyg
bakom den första gruppen af män, som syntes i dörren.
-- Välkomna till Amerika, gossar! ropade han redan på håll till dem,
likasom med en glad aning om att hans hopp inte i dag skulle bli
sviket.
Nykomlingarna sågo endast smått nyfiket på honom. De hade blifvit
tillräckligt varnade för alla de skojare, som drifva omkring i New-York
och visste nog att också landsmän finnas bland det följet. Den där
pratmakaren var väl en sådan gynnare; bäst således att inte als inlåta
sig med honom?
Men Tuominen lät inte afspisa sig så lätt, ty nu såg han att han inte
misstagit sig. Där kom värkligen en duktig, rödblommig flicka i
sällskap med ett par karlar och hennes utseende slog an på Tuominen i
högsta grad. Inte såg hon ju alldeles så ut som han i tankarna utmålat
den blifvande pufätsiken, därtill liknade hon altför litet
sångflickorna sådana han kom ihåg dem, men där fans ett visst något hos
henne i stället, som gjorde att Tuominen sväljde ett par tag och som
kom hans vattiga ögon att blänka. Hon skulle nog kunna locka
sjömanskunderna tillbaka till hotellet!
-- God dag, god dag! sade han, då sällskapet passerade förbi. Hvarifrån
kommer ni go' vänner?
Flickan och hennes följeslagare dröjde något, men svarade ingenting.
Det föreföll dem så underligt att redan vid första steget här i det
främmande landet höra sitt eget språk.
-- Hvart gäller vandringen? fortsatte Tuominen i samma vänligt
beskyddande ton, i det han jämte dem gick framåt vägen. Jag är gammal
New-Yorkbo, så jag kan nog hjälpa er med ett och hvarje, om det är
något ni vill veta besked om.
-- Vi ska upp till kapten Jeansons, svarade den ena af karlarna halft
motvilligt, och höra åt om arbete.
-- Flickan också? är hon ute på arbetsförtjänst, så kunde jag kanhända
ge henne ett godt handtag.
-- Visst är jag det, svarade den tillfrågade kort. Den mönstring han i
en hast låtit den nya bekantskapen undergå hade synbarligen inte söft
hennes misstro mot folket i New-York.
-- Nå om så är, så kunde vi måhända komma öfverens genast, sade
Tuominen, besluten att så vidt möjligt gripa tillfället i flykten. Jag
har ett hotell här i New-York och behöfver en duktig flicka för att se
efter ett och annat. Här i landet duger tjänstefolket inte mycket till
och därför betalar jag gärna hög lön, bara jag får någon som duger.
Hvad sägs om fyra daler i veckan? och eget rum och alt fritt förstås?
och två frikvällar? Det är annat det än att tjäna hemma för trettio
mark om året och staten!
Magdalena Jussila tvärstannade och stirrade med förvånadt vidöpna ögon
på frästaren. Fyra daler i veckan -- tjugu mark! Karlen måste ju vara
förfärligt rik -- men så hade han också ett hotell. Inte såg han
särdeles prydlig ut där han stod i solskenet, som bragte den grågula,
snuskiga blekheten i hans feta ansikte att sticka af så fult mot de
sura, rödkantade ögonen. Men han var fint klädd och det mera än
uppvägde det mindre behagliga intrycket i öfrigt, för hvilket Lena inte
gjorde sig närmare reda, ehuru hon nog kände det. Och dessutom betydde
ju alt annat platt ingenting i bredd med utsikten att få tjugu mark i
veckan -- _i veckan!_ Med bara en månads lön kunde ju modren och
syskonen hemma på torpet lefva ett halft år!
I en blink drogo dessa tankar genom hennes hufvud och hon var redan
färdig att utan vidare svara ja, då en af männen öppnade sin mun till
en misstrogen fråga om Tuominen också talade sanning och värkligen var
den han gaf sig ut för.
-- Joo, det kunde han svära på. Och ville de inte tro honom, så kunde
de ju höra åt på Jeansons kontor. Herrarna där kände honom nog och han
hade visst ingenting emot att följa med dit.
Gruppen satte sig i rörelse igen med Tuominen och Lena i spetsen. Han
agerade ciceron och kavaljer, berättade och beskref om Batteryparken,
visade pelarjärnvägen, under hvilken de gingo, och lugnade i
öfverlägsen ton Lenas förskräckelse, då ett tåg i ursinnig fart brusade
fram genom luften högt öfver deras hufvuden.
Hon lyssnade nog till hans ord och fick genom dem ett dunkelt intryck
af hans öfverlägsenhet och kunskap om alt möjligt, men hela tiden hörde
hon bakom dem likasom en tung klang af silfverslantar och orden: fyra
daler i veckan -- tjugu mark! surrade rundt i hennes hufvud. Det var ju
rent af att bli rik med ens -- mången hemmansbonde i Finland hade inte
så stora inkomster.
Utkomna ur parken gingo de öfver gatan och inträdde på
emigrantkontoret. Det var fyldt af nykomna invandrare, som kommit dit i
liknande ärenden och nu undrande gapade på de ståtliga bilderna af
stora ångfartyg, som prydde väggarna, på de grant utstyrda
tidtabellerna och annonsplakaten, som lågo kringströdda öfveralt, och
icke minst på de flitiga herrarna, som i skjortärmarna kommo och gingo
innanför den långa, finpolerade disken, skrefvo och raspade, besvarade
frågor och gåfvo upplysningar.
Tuominen armbågade sig utan vidare fram genom trängseln, dragande Lena
vid handen så nära till disken som möjligt, och tilltalade på finska en
af kontoristerna.
-- Var god och säg den här flickan, sade han tvärsäkert, om jag är karl
att betala henne fyra dalers lön, ifall hon tar tjänst hos mig.
-- I veckan, tillade Lena med eftertryck.
-- Ämnar ni taga tjänst hos honom där? frågade kontoristen, pekande med
en smått föraktlig åtbörd med sitt pennskaft på hotellvärden.
-- Jo, nog tänkte jag så, om han bara är den han ger sig ut för.
-- Nog har han råd att betala så mycket och mera till om det gäller,
men inte är det något godt ställe ni kommer till.
Tuominen kastade en ilsken blick ur sina sura ögon på den unga mannen,
i det han buttert anmärkte att han aldrig gjort något ondt, men i Lenas
minne dök som en blixt upp en af de varningar hon fått med på vägen af
klokt och erfaret folk.
-- Är det -- -- -- är det ett sådant där dåligt ställe? frågade hon med
en sådan min af förskräckelse att kontoristen inte kunde låta bli att
draga på munnen.
-- Nej, nej, sade han lugnande. Det är det inte, men karlar komma dit i
mängd af alla möjliga slag och de dricka och -- -- --
-- Det är jag inte rädd för, afbröt Lena med en säker knyck på nacken.
Karlar hade hon nog sett förut, både fulla och nyktra. Var det inte
något värre, sade hon, så skulle hon nog taga tjänsten.
Därvid blef det. Kontoristen hade annat göra än att hålla tal om
världens falskhet för obstinata bondjäntor, som ändå till slut gjorde
ackurat såsom de själfva ville. Han höjde på axlarna och vände sig till
en annan kund, som frågat besked om något, medan Lena anhöll om
upplysning af sin blifvande husbonde om, när hon skulle komma i tjänst,
huru hon skulle få upp sin kista från Castle Garden o.s.v.
Det åtog han sig alt att uträtta. Hon skulle bara följa med och vänta,
medan han bestyrde om en expressman, så kunde de sedan genast begifva
sig till hotellet. -- Men hade hon inte någon i följe med sig, som hon
ville taga afsked af?
Nej, ingen annan än de reskamrater hon träffat på ångbåten, hon var
helt ensam. Och orlofsedel hade hon inte häller, hon hade aldrig tjänat
förut, men prästbetyg och pass hade hon i kistan.
-- Sådant frågas här inte efter, upplyste Tuominen öfverlägset. Det är
ett fritt land, där man är sin egen herre.
Det föreföll Lena underligt. Alldeles som lösdrifvare allihop. Men hon
för sin del var ju dokumenterad i alla fall och hvad andra voro rörde
henne inte.
Hon tog afsked af några reskamrater, som också kommit upp till
kontoret, och tågade därefter i väg med sin nya husbonde, tillbaka ned
till Castle Garden. Där blef alt klart i en handvändning, och därifrån
gingo de till pelarbanans närmaste station.
Folkmassan, som välde i två oafbrutna strömmar upp och ned i den höga,
smutsiga trappan, bullret och sorlet på gatan, dånet af ett par tåg,
som rusade förbi uppe i luften innan Lena och hennes följeslagare hunno
upp, tjutet af ett halft dussin tidningspojkar och skoputsare, som
gjorde affärer på gatan nedanför -- det tusenstämmiga larmet med ett
ord af det brusande, rastlösa lifvet i en världsstad, hvaraf hon nu för
första gången hörde och såg något, gjorde Lena rädd och kom hennes
hufvud att svindla, så att hon nästan kände sig sjuk. Och sedan de
klämt sig in i den fullpackade järnvägsvagnen och rasslade i väg mellan
husraderna, i höjd med tredje våningens fönster, vände i hisnande
skarpa kurvor kring gathörnen, dånade fram öfver taken af lägre
byggnader och långt under sig sågo den mylrande hopen af människor,
hästar och åkdon på gatorna -- då blef Lena helt blek af skrämsel och
grep ofrivilligt tag i Tuominen, som om han behöft stöd.
Han sökte lugna henne med att det als inte var någon fara på färde, men
inom sig smålog han öfver sin goda tur. Just en sådan dum stackare, som
ingenting begrep, var det han behöfde. Henne blefve det nog inte svårt
att få till hvad som hälst.
Omsider anlände de till afstigningsstationen och efter en kort vandring
till hotellet vid Chenystreet. En och annan karl, som mötte dem,
hälsade ovanligt vänligt på Tuominen och syntes böjd för att inleda
samtal, men Lenas husbonde bara såg småslug ut och gjorde en åtbörd,
hvilken kunde tydas såsom: senare, nu har jag inte tid.
Krogsalen var öde och tom, så när som på gamla Wehkalainen, husvakten,
som satt och såg på sin pipsnugga bakom disken, halffull och nöjd med
sin lott. Han logerade alltid hos Tuominen då han var i land, ända
sedan han för sex år tillbaka första gången råkat taga in där. Då hade
han supit upp hela sin hyra inom huset och hade sedan fortsatt att supa
på kredit, tills också den var slut och han sålunda tvungits att taga
hyra på nytt. Sedan dess hade han regelbundet efter hvar resa hemtat
sina pengar till Tuominen för att afbetala sin skuld, men det hade inte
ännu lyckats. Hvar gång han tog ny hyra, fick han veta, att han igen
var skyldig en hel hop dalrar för logis och mat och whisky och därför
kom han alltid tillbaka. Och då han ju ingenting bättre hade att göra,
var han villig nog att agera husvakt och sköta rörelsen när Tuominen
var ute.
Lena såg sig omkring med en viss förvåning i sitt trinda, fryntliga
ansikte. Inte hade hon ju sett många hotell, men nog hade hon, att döma
af hvad hon hört, förestält sig att de sågo litet finare ut.
Tuominen var inte sen att märka det mindre behagliga intrycket.
-- Här skall snyggas upp öfveralt, skyndade han att försäkra.
-- Det tål vid, sade Lena, hvar är köket?
-- Ah, dit hinna vi nog, menade Tuominen. Inte skall du stå i köket i
alla fall, utan här inne skall du vara och hjälpa till att passa upp
och städa rummen. Kocken har ensam att göra med köket.
Kocken! Det lät ståtligt i Lenas öron. Hon kunde ju inte veta att
kocken var en gammal, försupen matros, som gick på träben sedan ett
storartadt fylleri med slagsmål för ett antal år sedan nere på ett
varf, och som därför var glad att få sköta grytorna på Tuominens hotell
för bara tak öfver hufvudet, maten och några utslitna klädesplagg då
och då.
-- Nå, och mitt rum? frågade Lena vidare.
Jo, det kunde Tuominen visa. Han hade själf klistrat upp nya tapeter i
ett litet kyffe i öfra våningen, sedan Wehkalainen hvitlimmat taket,
och trodde därför att Lena skulle bli förtjust öfver ståten. Men han
hade glömt att låta skura golfvet och tvätta fönstret, hvilket häller
inte varit öppnadt under de år han bott i huset, så att den blandade
doften af gammal tobaksrök, dålig sprit, surt tapetklister och inbitet
snusk var ohygglig, medan golfvets naturliga färg var omöjlig att
upptäcka under de otaliga hvita fläckarna, hvilkas kalkfärg så bjärt
stack af mot den svartbruna bottenkulören af tobakssaft och smuts.
-- Här ser ut som i en svinstia, sade Lena förargad, så snart hon
kastat en blick i rummet. Och inte ens lås har ni för dörren. Här
sofver inte jag, om jag inte får ett ordentligt lås. Och skuras måste
här strax, innan kistan och sängen tagas in. Får jag en birong också?
-- Jo visst, försäkrade Tuominen, som alt ännu kände sig något osäker
om sin pufätsiks naturell, men var besluten att göra alt för att ställa
henne tillfreds. Och gungstol får du, och matta på golfvet.
Lena log så hon sken. Gungstol och matta! Det var nog inte något
fattigt ställe hon kommit till, fastän det syntes att ingen höll
ordning i huset. Men det skulle snart bli annorlunda, om hon bara fick
göra som hon ville.
-- Kan man få en skurbalja? Och säg åt kocken -- det tyckte Lena ändå
lät förbålt sturskt -- att han sätter på en gryta så jag kan få hett
vatten. Här ska bli snygt innan kvällen.
-- Hett vatten och kallt vatten med fins alltid i huset, sade Tuominen.
Här utanför, strax vid trappan fins två kranar -- se här -- och dem
behöfver man bara vrida på, så får man så mycket vatten man vill, både
varmt och kallt.
Lena spanade upp sina bruna ögon så de blefvo ännu rundare än förut.
Nog hade hon ju hört att Amerika var ett underligt land, men att folk
hade vatten i väggarna, så man bara behöfde låta det rinna, det hade
hon ändå inte tänkt. Och varmt vatten till på köpet!
Hon kände sig ännu mera hågad att begynna rengöringsprocessen genast,
tog af sig koftan och hufvudduken -- den hade hon för öfrigt beslutat
att lägga bort så snart hon fick sin första lön och kunde köpa hatt --
samt började knäppa upp sin halfylleklädning så ogeneradt som om hon
varit hemma på torpet. Ty att skura med den bästa klädningen på kunde
aldrig komma i fråga.
-- Hvar håller ni baljor och skurtrasor och så'nt? frågade hon
Tuominen, som inte riktigt visste hvad min han skulle hålla.
-- Jag skall låta Wehkalainen hemta upp alt som behöfs, sade han för
att få litet uppskof, ty sådana artiklar hade inte ofta begagnats i
huset i hans tid. Och härmed gick han ned för att sätta husvakten i
värksamhet.
Men Wehkalainen befans inte synnerlig böjd för att skaffa ihop en
skurttiralj.
-- Hvad är det för nya konster du nu hittat på? frågade han argt så
snart han fått klart för sig hvarom det var fråga. Här blir förb--dt
roligt, om kvinfolk ska' börja föra kommando -- kan hon inte själf söka
rätt på hvad hon behöfver så -- -- --
-- Jo, det kan hon och det ämnar hon också göra, afbröt Lenas röst. Hon
stod i dörren till trappuppgången, barfotad och i lintygsärmarna,
alldeles som hemma. Väntan hade redan blifvit henne för lång.
Wehkalainen fick med ens lif och rörelseförmåga och Lena följde med
honom åt köket till, medan Tuominen slog i åt sig och tömde en stor
sup. Det var som om en aning sagt honom att den pufätsiken kanske ändå
inte, när alt gick omkring, skulle bli så alldeles lätt att regera som
han förestält sig.
Till en början lät han henne dock hållas, och följden däraf var att
hela hotellet inom några få dagar undergick en otrolig förvandling.
Fönstren voro så klara att man rent af kunde urskilja anletsdragen hos
folk som passerade förbi, den gamla krogdisken sken af snygghet och
petroleum och till och med glasen miste alla spår af att ha varit i
bruk mångfaldiga gånger sedan de sist tvättades. Ja, själfva golfvet i
krogsalen blef skuradt och beströdt med sand, sedan Lena till sin
bedröfvelse fått veta att enris inte stod att få i New-York.
Inte ens Tuominen kunde dölja för sig att hans hotell började se helt
prydligt ut och därför tystade han ned alla invändningar af
Wehkalainen, som kände sig husvill och borttappad i det stora
städningsstöket, med att han ingenting begrep och kunde gå sin väg
ifall han inte var nöjd. Ända ned i köksregionerna sträckte sig
rengöringsifvern och kocken förständigades en gång för alla att
framdeles hålla allting i snygt skick. Det såg nästan ut som om
regeringstyglarna helt och hållet öfvergått i Lenas händer.
Men det var något, som hennes husbonde als inte ämnade tolerera i
längden. Han var klok nog att inse huru förmånlig förändringen var för
affären, men för sin personliga del ansåg han snygghetsbegäret vara en
af dessa mänskliga dygder, hvilka mycket lätt urarta till farlig
öfverdrift. Och dessutom var han fullt upptagen med skötandet af
krogrörelsen de första dagarna, då alt hvad där fans af ledigt sjöfolk
i granskapet samlades för att få se en skymt af Tuominens "pufätsik",
hvarom ryktet spridt sig med otrolig snabbhet.
Det var inte mycket de nyfikna fingo se af henne så länge hon var i de
hetaste arbetstagen och hade inte Tuominen varit slug nog att endast
småningom och helt långsamt uppfostra henne till en bufettmamsells
värf, så är det ganska sannolikt att hans planer åt det hållet als inte
låtit sig förvärkligas. Hon skulle troligen inte gått in på att dagarna
igenom och vanligen långt in på nätterna passa upp en hop mera eller
mindre -- oftast mindre -- nyktra sjömän, hvilka naturligtvis alla
uppvaktade henne med en kurtis, hvars huvudbeståndsdel utgjordes af
handgripliga artighetsbetygelser. Men till en början behöfde hon blott
tre eller fyra gånger om dagen komma in och diska glasen, en nyhet den
Tuominen infört enkom för att småningom vänja henne vid elden, och då
föll det sig ju så naturligt att bedja henne hjälpa litet här och där
med serveringen, en hjälp som påkallades alt oftare tills Lena om några
veckor fann sig upptagen med servering af öl och whisky från morgon
till kväll.
Ty kundernas antal ökades för hvar dag. I den delen hade Tuominens
beräkningar till fullo slagit in. Och säkert är att de allra flesta
först drogos till stället af ryktet om Lenas trinda behag, om också
några sedan öfvergingo till stamkunder på grund af den rådande snygga
ordningen, en detalj hvari de andra Chenystreethotellen als inte kunde
täfla.
Tuominen småmyste dagarna i ända öfver sin utmärkta idé, lät bjuda sig
af sina kunder huru ofta som hälst och gick därför från morgon till
kväll i ett oafbrutet rus, under hvars inflytande han med alt större
välbehag kastade blänkande ögonkast på Lena. Hvar gång hon snäste af
någon kurtisör sken han af en långt intensivare belåtenhet än den en
husbonde vanligen erfar öfver sin tjänarinnas dygd. Ja, en gång, då hon
med en lika bastant som väl riktad örfil afvisat ett försök af en
upprymd lättmatros att draga henne ned i knät och denne hotade att
gifva lika godt igen, uppträdde Tuominen till hennes försvar, ehuru han
knappast kunde betvifla att resultatet skulle bli sådant det blef --
ett kok stryk.
Sådana uppträden -- och noga taget hela sin ställning i huset -- tyckte
Lena inte om. Nog hade hon ju också där hemma varit utsatt för flera än
ett kraftigt kurtisförsök och nog slogos karlarna där också när de
druckit, men här var det altsamman värre. Det skymtade dunkelt i hennes
medvetande något om att de, som här kurtiserade henne, inte betraktade
henne alldeles på samma sätt som gossarna hemma, men hvad det var som
gjorde skilnaden kunde hon inte utgrunda. Och särdeles mycken möda med
funderingen däröfver gjorde hon sig för öfrigt inte häller, ty då hon
någon gång råkade tänka en tanke på att hon kanske borde söka sig en
annan plats, slog hon bort den med en annan på sina fyra daler, dem hon
bar upp hvar vecka. De hade redan -- jämte drickspengarna, dem hon
snart lärt sig att taga emot -- stigit till en summa, som säkert skulle
förefalla modern och syskonen obegripligt stor, då hon om några veckor
skickade dem hem.
Ty för deras skull var det hon begifvit sig ut i världen på egen hand,
då fadren dött och lämnat dem att själfva slå sig fram. Det gick platt
inte att få ihop så mycket från den lilla jordbiten, som hörde till
stugan, att det skulle räckt till för alla, och då hade hon beslutit
göra som andra flickor från hennes socken gjort förut. Några af dem
hade ju inom helt få år sparat ihop flera hundra dollars i Amerika, och
det blef rysligt stora pengar i finska mark. Om hon också inte fick
ihop mera än tvåhundra så kunde de redan därmed köpa en hemmanslott.
Och sedan ginge det nog att lefva.
Utomordentligt god tur hade hon ju haft, då hon redan första dagen fått
en plats med så stor lön, att hon på ett enda år kunde spara ihop mera
än den summan. Ty drickspengarna allena voro mera än tillräckliga för
alt hvad hon behöfde, isynnerhet då husbonden alt emellanåt gaf henne
presenter af sådana saker, som hon annars skulle fått lof att köpa.
Det tyckte hon för öfrigt häller inte riktigt om. Han klappade henne
alltid då han gaf henne något, och då såg han så otäck ut, att hon
nästan mådde illa då hon tänkte på det. Men hon behöfde inte låta märka
att hon förstod något, så skulle han väl lämna henne i fred. Med den
trösten och en sista kalkyl öfver huru mycket hon antagligen skulle ha
hopsparadt vid årets slut somnade hon vanligen från sina funderingar,
dem hon aldrig hade tid att syssla med under dagens lopp.
Sommaren gick under fortsatt blomstring af hotellaffären. Lena snäste
till kurtisörerna lika ampert som förut, sparade, arbetade och
kalkylerade likasom förut och kände sig stolt öfver att redan ha
skickat hem fulla femtio daler. Tuominen var aldrig mera riktigt
nykter. Han satt dagarna i ända i krogrummet, men gjorde ingenting
annat än drack med sina kunder. Och Wehkalainen hade tagit hyra för en
resa till Brasilien -- d.v.s. han hade, nästan dödfull, öfverlämnats åt
en kapten, som inte på annat sätt kunde få ihop en besättning för Rio
Janeiro, där gula febern rasade alldeles ohyggligt det året. Tillbaka
skulle han inte komma förrän på senhösten, om han alls kom tillbaka.
Men undgick han farsoten, så var det en ypperlig affär, ty hyrorna på
Rio voro höga och det var underförstådt med kaptenen att han inte
skulle gifva ut en cent åt den gamla suputen, innan de väl voro
tillbaka i New-York. Alt tycktes gå Tuominen väl i händer, och därför
kände han sig vänligt stämd mot hela världen och ingalunda minst mot
Lena.
Det var noga taget den enda förargelse han egentligen hade, den att
Lena alls inte vänligt upptog hans försök att närma sig. Han kunde
ibland sitta långa stunder och betrakta henne, där hon rörde sig bakom
disken, flink och rund och treflig som alltid, och ju längre han såg på
henne desto mera blänkte hans sura ögon. Och råkade Lena vid sådana
tillfällen gå ut, så följde han genast efter, men rörde han bara vid
henne, så fräste hon till som en katt och sade att han borde skämmas.
Tuominen kände sig altmera förbittrad hvar gång han tänkte på det och
hade småningom arbetat sig upp till en drucket envis begärelse, den han
hvarken kunde eller ville bemästra, utan tvärtom var fullt besluten att
tillfredsställa så snart det föll sig lägligt.
Alldeles lika kry till humöret som förut var Lena häller inte, ty
oaktadt trösten af de stora besparingarna kunde hon icke mera dölja för
sig att hon hade en mycket otreflig befattning. Husbonden hade flera
gånger visat hvad han förde i skölden, och några af de afspisade
kurtisörerna hade i hastigt mod låtit undfalla sig yttranden, hvilka
med all möjlig tydlighet ådagalade hvad de tänkte om henne. Nu skulle
det bara fattas att någon från hennes socken -- och ett par sådana
funnos bland de stadiga kunderna -- företog sig att skrifva hem och
berätta hvad de trodde om henne, så vore det förbi med hennes goda namn
och rykte. Och därmed naturligtvis också med alla de vackra
förhoppningar hon i allra största tysthet närde om sin framtida
ställning, då hon komme tillbaka och köpte sig eget hemman. Många
gånger hade hon redan allvarsamt tänkt på att lämna altsamman och söka
sig en annan plats, men alltid hade tanken på de tvåhundra dollars hon
åtminstone ville arbeta ihop hållit henne tillbaka. Nu skulle det inte
räcka länge mera, innan hon igen hade femtio hopsparade, och då ämnade
hon själf begifva sig ned till kontoret vid Statestreet med dem i
stället för att låta Tuominen föra dem såsom förra gången. Hon ämnade
tala med herrarna där och fråga sig för om ett och hvarje, så att hon
kunde reda sig ifall hon lämnade hotellet, ty det hade hon klart för
sig, att om Tuominen inte lämnade henne i fred, så skulle hon gå, om
hon ock måste tjäna för hälften mindre lön.
Den väntade dagen, då summan var full, kom slutligen, och Tuominen hade
lofvat följa henne ned till kontoret. Först hade hon gjort svårigheter,
förmenande det vara onödigt att två gingo ut för en sak, den hon mycket
väl kunde uträtta allena. Men så slog det honom att Lena, om hon nu
skickade bort sina pengar, vore så godt som fullständigt i hans våld
åtminstone för en vecka. Då gaf han efter, och då de begåfvo sig på väg
i rätt god tid på morgonen, var han till och med skäligen nykter och
därför hygglig och vänlig utan att vara närgången.
Lenas affär blef snart uträttad till hennes fulla belåtenhet, och då
föreslog Tuominen en promenad uppåt Broadway, som mylrade af folk i det
granna höstvädret. Lena kunde icke nog förvåna sig öfver de präktiga
butikerna och gapade på den bländande grannlåten i deras fönster, tills
hon kände sig yr i hufvudet och tröttare än om hon en hel lång
sommardag gått på höängen med räfsan i hand. Också blef hon förtjust då
Tuominen förde henne in på ett konditori, som föreföll henne alldeles
öfverdådigt fint, och bjöd henne på glace och ett glas likör. Hon
visste icke rätt hvad hon skulle beundra mest, den granna lokalen,
trakteringen eller sin husbonde, som rörde sig så ogeneradt och med
sådan oförskämd ledighet bland alt det fina folket, att Lena kände sig
helt öfverväldigad af hans världsmannalater.
-- Synd är det i alla fall, tänkte hon, att ingen tar hand om en sådan
karl. Om någon bara kunde hålla honom från brännvinet, så skulle han
snart bli rik och annars är han ju alldeles som en herreman redan nu.
Hon var ovanligt undfallande, ja, nästan vänlig mot sin husbonde under
hemvägen och likaså när de voro hemma i hotellet igen, och det gjorde
att Tuominens ögon blänkte ännu mera än vanligt, då alla de småsupar
han efter hemkomsten inmundigat, senare på eftermiddagen begynte göra
sin värkan.
Krogen blef tidigt tom den dagen. Det hade inte kommit så många kunder
dit som vanligt under loppet af eftermiddagen, dels troligen emedan
lokalen varit stängd till långt in på dagen, dels emedan det ovanligt
varma och tryckande vädret, hvilket kommit som en öfverraskning nu i
Oktober, gjorde att de flesta hällre drefvo omkring utomhus än sutto
inne i ett kvaft och hett rum.
Lena satt vid det öppna fönstret och stafvade, väl för tionde gången,
igenom det bref, hvari modern berättade att hon fått den första
sändningen af femtio dollars -- tvåhundrafemtio mark. Tvåhundra voro
insatta på sparbanken och de femtio skulle nog räcka ända till våren,
skref gumman, för henne och barnen, ty både potäterna och rågen hade
gifvit bra i år och grisen lofvade bli stor och vacker till jultiden.
Lena log ett belåtet löje, då hon förestälde sig förvåningen och
glädjen där hemma när den andra sändningen, som i dag afgått, kom fram.
Om hon nu bara kunde hålla ut ett halft år till med samma lön som
hittills, så kunde hon räkna på goda tvåhundra daler i besparingar och
då kunde hon gärna söka sig en trefligare plats, fast med hälften så
stor lön, ifall hon då ännu inte hade lust att fara hem. Hon kände sig
så nöjd med hela världen och så tillfreds med sig själf, att hon till
och med upptog Tuominens försök att inleda samtal helt vänligt.
Men det räckte inte länge innan han blef obehaglig. Han gaf allehanda
vinkar och gjorde alt oförskämdare antydningar, så att Lena fann det
mycket svårt att bibehålla sin vänliga uppsyn, ehuru hon nästan ansåg
det vara sin skyldighet att visa sig tacksam för hans tjänstaktighet
tidigare på dagen. Slutligen sade hon att hon var trött och gick upp på
sitt rum, men kunde inte hindra att husbonden i förbifarten tog henne
om lifvet och klämde om henne en smula. Hon gjorde sig lös och sade som
vanligt fy, skäms! men inte med det vanliga eftertrycket -- det var som
om hennes anständighetskänsla i någon mån förslappats af den tyngande
tacksamhetsskulden.
Då hon kom upp i sitt rum och sökte stänga dörren var låset i olag,
utan att hon kunde begripa huru det gått till. Men då för tillfället
inga andra gäster än ett par gamla matroser, som aldrig betraktat henne
med större vänlighet än de andra bohagstingen i huset, funnos i huset
och de dessutom längesedan gått till sängs med ett grundligt aftonrus
hvar, så kände hon sig på intet sätt orolig öfver det defekta låset
utan begynte lugnt kläda af sig.
Hon hade hunnit bra nog till slut därmed och sträckte behagligt på sig,
då hon tyckte sig höra steg i korridoren utanför. Och ögonblicket därpå
tog någon varligt i låset.
-- Hvem är där? kom inte in! Hon svepte skyndsamt en kjol kring
axlarna.
-- Blif inte skrämd, det är bara jag, sade Tuominens röst i detsamma
han stack in sitt rödmosiga ansikte. Han hade synbarligen skrufvat upp
kuraget med mera whisky.
-- Hvad vill ni? nej, gå ut härifrån! halfskrek Lena, då han öppnade
dörren helt och hållet och kom in.
-- Sch! inte vill jag dig något ondt. Han kom med något osäkra steg
öfver golfvet.
-- Gå ut, säger jag! Låt bli mig! Skäms ni inte als?
-- Seså, skrik inte, sade Tuominen, i det han sökte draga den skyddande
kjolen från flickans axlar, medan hon å sin sida höll i den med en
styrka som om alt berott på att hålla den kvar.
-- Jo, jag skriker, om ni inte låter mig vara i fred. Och i morgon dag
går jag härifrån. Ut med er på eviga minuten eller skall ni få se på
annat!
Hon var värkligen skrämd nu och då Tuominen brutalt slet kjolen ur
hennes händer blef hon lika vred som skrämd. Utan att vidare tänka på
blygsamheten sprang hon upp, grep en dammborste, som låg i ett hörn,
och gaf Tuominen, då han åter närmade sig, ett lika väl menadt som väl
måttadt rapp öfver knogarna så hans hand föll ned längs sidan.
-- Ska' du slåss din f--n! ljöd hans röst ilsket, men slog öfver i en
gråtmild ton då han fortsatte: hvarför vill du inte vara litet hyglig
mot mig? Nog lär du ha haft vänner förut som alla andra, och jag är väl
inte sämre karl än de.
Det var att gjuta olja på elden.
-- Ut med er! skrek Lena öfverljudt. Skäms att tala på det sättet! Jag
skall hjälpa er i väg, om ni inte packar er ut på fläcken. Och hon
avancerade, halfnaken som hon var, med damborsten i högsta hugg och så
resolut uppsyn att husbonden ansåg rådligast taga till reträtten.
-- Jag går, jag går, sade han. F--n som visste att du var så argsint.
Nog skall du få vara i fred för mig härefter, du lefver ju till så hela
nabolaget hör det.
Men den som inte litade stort på hans löfte att lämna henne i ro var
Lena. Hon stängde dörren så godt sig göra lät, drog sin kista framför
den och satte sig sedan, alt ännu andfådd och röd af vreden, på
sängkanten för att tänka öfver det skedda.
Jaså! det var således hvad de tänkte om henne! Trodde att hvem som bara
hade lust utan vidare kunde tränga in till henne -- och väntade kanske
att hon skulle niga och tacka ännu på köpet. Låset hade den lufvern
först förstört, det hade nog ingen annan gjort, och så kom han som en
tjuf och en röfvare. Det här skall bli slut och det i morgon dag.
Hon var så ond att hon nästan kände sig frästad att gråta, och för att
få någon afledare begynte hon genast tömma sina byrålådor och packa
deras innehåll i kistan, där den stod mot dörren.
Arbetet lugnade henne något så att hon kunde tänka klarare i saken och
då fick hon också syn på den andra sidan. Det var inte utan att hon
kände ett stygn af saknad då hon såg sig omkring i sitt rum, som var så
oändligt mycket prydligare än något hon förut haft -- ett riktigt
herrskapsrum. Och pengar hade hon ju förtjänat glupskt, hundra dollars
på knapt ett halft år utom alt hvad hon köpt. Nog var det bittert att
lämna altsamman och kanske få vänta länge på annan tjänst.
Så kom hon ihåg att hon inte hade mera än ett par dollars i behåll
sedan hon på förmiddagen skickat den stora summan hem till modern. Det
gjorde ställningen ändå svårare, men lika fullt vacklade hon inte i
sitt beslut. Följande dag skulle hon flytta och det utan prut. Här i
landet behöfdes ju inga orlofsedlar, det hade Tuominen själf sagt, och
då kunde ingen häller tvinga en att stanna till årets slut.
Om flyttningen rörde sig sedan hennes tankar ända tills hon somnade --
efter det hon ändå gråtit en stump, när hela osäkerheten af framtiden
stod klar för henne.
Morgonen fann henne emellertid lika bestämd som någonsin. Då hon kom
ned var hennes husbonde redan i rörelse och i full färd med att sopa
krogsalen -- det var som om han erfarit ett behof att göra bot för
föregående afton, och för att gifva något uttryck däråt tog han till
kvasten.
-- Inte är du väl ond numera? sade han i den vänligaste ton som stod
honom till buds, då hon inte svarade något på hans "god morgon".
-- Ond eller inte, så stannar jag inte en dag till här i huset, ljöd
Lenas svar, hvilket nästan kom Tuominen att tappa kvasten, ty sådana
följder af sitt skämt, såsom han kvalificerade uppträdet, hade han inte
väntat. Nu först såg han också att hon var iförd sina bästa kläder, som
om hon ämnade sig ut.
-- Du är väl inte tokig häller, sade han efter ett ögonblicks
betänkande, med ett försök att visa sig morsk. Hvad skulle du flytta
för? Om du inte vill, så vill du inte, det är altihop. Men inte kan jag
förstå hvarför du är så styf mot mig. Sämre vänner kunde du få.
-- Kanhända, men jag är inte af den sorten ni tror och i dag flyttar
jag.
Nu ändtligen fattade Tuominen att det var fullaste allvar och därmed
gick det också i en blink upp för honom huru mycket som i själfva
värket stod på spel.
Hvem som drog kunder till hotellet visste han bättre än någon annan.
Inte var det han själf och inte var det varorna häller, det hade han
bäst reda på, som visste hvad de kostade i inköp. Och nu skulle den,
som hållit huset i ordning och fullt med folk dag in och dag ut, lämna
honom i stöpet bara för det han nojsat litet med henne! Nej hällre
skulle han då låta bli att ens se åt henne mera, om så måste vara. Nog
måste hon väl låta tala med sig.
Han hade tänkt snabbare än troligen någonsin förut i sitt lif, och då
han kommit till slut, slog han in på en helt annan tonart än förut.
-- Kära barn, sade han i faderlig ton, nog måste du förstå att jag bara
skämtade. Vi ska' glömma hela saken och du skall få en riktigt fin
kappa till vintern bara du inte bråkar vidare. Nog skall jag hålla mina
händer från dig hädanefter, efter du är så granntyckt.
-- Jag bryr mig inte om edra presenter och inte tror jag på edra löften
häller. Bort vill jag.
-- Var nu inte oresonlig! Tuominens röst blef alt mildare. Du hör ju
att jag inte vill dig något ondt. Du skall -- du skall få fem dollars i
veckan. Seså, slå till nu! Han sträckte fram handen.
-- Nej, envisades Lena. Inte narrar ni mig att bli kvar, hvarken med
pengar eller med goda ord. Här blir man hållen för en dålig flicka, och
rätt som det är, få de höra det där hemma också. Försök inte att
öfvertala mig, jag blir inte kvar.
Hennes ton föreföll Tuominen en smula mindre bestämd än förut, och
litande på, att den som vinner tid också vinner alt annat, sade han
torrt:
-- Nåja, som du vill då. Veckan till slut måste du stanna i alla fall,
det är lag här i landet. Om du inte då ändrat dig, så kan du göra som
du behagar.
-- Om det är lag, så måste jag väl, sade Lena, som om det varit mycket
svårt att foga sig. Men i grunden kände hon sig inte alldeles missnöjd
med den force majeure, som tvingade henne att förtjäna en veckas lön
till, utom en hop drickspengar, innan hon gaf sig ut på egen hand igen.
-- Men låset måste ni låta göra i ordning, sade hon likväl, såsom en
sista protest.
Tuominen var som förvandlad efter den betan. Såg till att kunderna så
litet som möjligt oroade Lena med kurtisförsök, höll sig själf för det
mesta behjälpligt nykter och tillät sig inte den minsta närgångenhet.
Han kände sig riktigt ängslig till mods hvar gång han tänkte på, att
flickan måhända ändå skulle vidhålla sitt beslut. Det vore hans säkra
ruin, det kände han i luften, och den känslan var stark nog att för
tillfället öfverrösta hans begärelser. Om han också kunde få en annan,
hvilket redan i och för sig var högst osäkert denna tid på året, så var
det så godt som otänkbart att få en sådan som Lena. Det var en rent
vidskeplig föreställning han hade om den tur, som följt honom sedan hon
kom till huset, och därför var han villig att göra snart sagdt hvad som
hälst hällre än att mista henne. Men hon skulle nog stanna. Under hela
veckan hade hon ju inte talat ett ord om sin flyttning.
Och ändå kände han sig i grund och botten alt annat än säker om den
slutliga utgången. Kvinfolk äro nu en gång för alla oberäkneliga --
därom hade till och med David Tuominen en outredd aning.
Hans förvåning blef därför mindre än hans bittra missräkning, då
lördagens morgon kom och han, till svar på sitt i frågande ton
framkastade förmodande, att Lena väl nu slagit alla flyttningstankar ur
hågen, fick en bestämd försäkran att hon visst inte gjort det.
-- I afton vill jag ha ut min lön, tillade hon, och i morgon går jag.
Det kokade i Tuominen af harm. Han kände en nästan okuflig lust att
kasta sig öfver henne och slå henne, tills hon skulle be som en nåd att
få stanna kvar, men han betvang sig. Om han nu gjorde det minsta
felgrepp, så var han oåterkalleligt förlorad, det kände han
instinktmässigt, och med henne också hans på nytt gryende välstånd. Han
måste finna på någonting, för att hålla henne kvar, men hvad?
Medan han ännu betänkte sig på hvad han skulle säga eller göra,
betraktade han henne ofrånvändt, där hon rörde sig innanför disken,
flinkt aftorkande det ena glaset efter det andra. Han kunde inte göra
klart för sig hvad det var, som så behagade honom hos henne, men ju
längre han såg på henne och ju mer han tänkte på, att hon kanske redan
i morgon skulle lämna honom, desto högre kände han den gamla begärelsen
stiga inom sig, lusten till hennes friska, fylliga kropp. Och därmed
uppflammade också såsom en stor, klar låga en tanke, huru han skulle
besegra hennes motstånd och hålla henne kvar. Han skulle gifta sig med
henne -- det var det enda kloka han kunde göra. Inte hade han ju ämnat
gifta sig ännu, åtminstone inte i Amerika, där en karl måste vara lös
och ledig för att komma någon hvart. Men komme tid, komme nog också
råd. Här i landet var det ju inte så svårt att bli kvitt en hustru, om
man ville bli fri igen -- i värsta fall reste man bara sin väg till
andra ändan af landet. Hufvudsaken var att nu förmå henne att stanna
kvar och hålla affären i gång.
Alt detta drog i snabba, orediga konturer genom Tuominens hjärna, medan
han betraktade sin tillernade hustru och af ren tankspriddhet slog i åt
sig samt tömde två stora glas whisky. Och som om de gifvit honom mod
att genast göra slag i saken, sade han utan alla omsvep:
-- Om du inte vill bli kvar här på samma vilkor som förut, så kanske du
stannar som värdinna i huset? Hvad menar du om att gifta dig med mig?