WINDER, Et folk, som förmenas hafva gifvit Finland sit namn. Hos dem
hade visheten sit Tempel.
_Windernes Tempel_ voro upfylda med vidskeppelser. De brände ljus vid
de dödas grifter och läste där sina sånger.
WINDLAND. Beboddes af Winderna, _Finland_. Det är knapt något land
i Norden, som til större ymnoghet, under et omildt luftstreck,
genom invånarenas outtrötteliga arbetsamhet, gifver alt, hvad til
det menskliga lefvernets nödtorft och beqvämlighet betarfvas. Dess
fördelaktiga hamnar befrämja dessförutan handeln, och dess flaggor
blifva ärade i de fjärdar, där de synas; invånarena äro höfliga i
sina åtbörder och behagliga i sit umgänge; Mot sin Konung trogna;
i sina tankar förvetna, och i alla kroppsens öfningar skickeliga i
faran oförskräkte; i segren ädelmodiga och i alla sina beslut snara.
Se _Adalrik och Göthildas Äfventyr_. 8. Bok: I Del, p. 430, Se
_Arngrim, Sigmund_.
WINGA, En Satyr, som besofde _Wanga_, hvaraf föddes _Wangamoinen_.
_Winga wangahan makaisi_-- -- deras afföda blefvo ödlor.
WIRAN-KANNOS, Befordrade hafver-växten.
WUODEN-ALKAJAISET, En slags Högtid, efter Finska nations smak, på
åtskilliga tider om hösten efter slutad tröskning och inbärgning,
då måltider hållas och drickes väldeligen. _Norra Österbotningen_
firar _Mickels messan_ eller _Kekri_, Allhelgona, sedan slagten
gått för sig; då af det slagtade ätes stekt och sjudit. Kallas ock
_Sonnin-pejjahaiset_ -- d.ä. Ox-graföl -- Se _Ristin-päiwä, Kekri_.
WUOLA-HATTARA, foem. Uxor Vulcani, forte Venus.
_Wuolahetar_, den samma. _Kaut on poika Wuolahinen, Wuolahattarein
tekemä_, eller _Rauta poika Wuolattaren -- Rauta poika Wulangoisen,
Emä rauwwan Ruojuatar_.
WUOLANGOINEN. Järnets fader, Vulcanus. Därmed förstås i Runor et
myrjärn, som tages up ifrån kärr, myror och lösa dälder. vid.
_Ruojuatar_.
WUOLAINEN, Den samme, eller en af Cycloperne. _Wuolahatars_ man.
WUOREN-WÄKI. Bergs-Troll. Flere batailloner af dem kunde framvisa
sig, arbetande i berg, smälte och förädlade metaller -- Röfvade bort
Prinsessor och vackra flickor. Höres ofta i gamla Sagor. v. _Haltia_.
WUOTAR, En smörje-kokerska och pulfver-häxa. _Wuotar woitein tekijä
kesät keitti woiteita_ -- -- anropades då man fått contusion af något
träd.
YFVER-BOER, kallas Nordens inbyggare;, och än hos oss, de som bo up i
landet i Sockne-skatorne -- Sättas mot _Kainulaiset_.
YME. Dräptes af _Bores_ Söner. Se _Pohjolan poika_ och _Jumo_.
YMES Land, vårt Västerbotn, Umeå och Lappland.
YRJÄNÄ -- Nom. propr, viri. St. _Jöran_, vid. _Jyryn-päiwä_. -- Då
Boskapen om våren utsläptes ifrån Fähuset, skulle en karl gå så långt
i skogen, som koerna pläga gå i bete, och ropa öfverljudt 3 gångor
dessa orden: _Sanct Yrjänä! tuo karjas kotiin_. Detta skulle betyda
så mycket, at _Sanct Jöran_, som var en _Hus-Gud_, rådande öfver
hus-folket och gårds-boskapen, skulle drifva kona hem om aftonen, på
det de ej måtte blifva i skogen liggande öfver natten.
ÄINEMÖINEN. Samma som _Wäinämöinen_.
ÄMMÄN KOSKI. Samma som _Qwenaström_ i Cajana. Förmenes hafva sin
uprinnelse af en _källa_, kallad _Kulda-kaiwo_, gullbrun, eller
guld-källa; ligger under _Maanselkä_ eller Landt-ryggen, å hvilkens
ena sida vatnet löper mot öster Norr ut i Hvita hafvet; men å den
andra sidan mot väster in Sinum bothnicum. Här var Cajana Borg eller
Slott bygdt, som sprängdes af Ryssarne 1715.
NB. De öfrige ord, som begynnas på Ä och Ö, sökas under A och O.
ÔSTERBOTN, Se _Qwenland, Ruskon-kivi, Kainulaiset, Kainunmaa_.
Konung Erik IX gjorde Korsbolm til et Herra-säte, lät befästa det
och nämnas af det heliga korset. Den ypperste af Riksens Råd i
Sverige, _Erik Puke_, blef A:o Christi 1400 den förste Höfvitsman på
_Korsbolm_. Han lefde i Engelbrechts och Konung Carl VIII:s Knutssons
tid. 10 Socknar i _Österbotn_ behålla deras Finska Språk, hvarutinnan
de fulleligen differera sin emellan i anseende til pronunciation,
och eljed de, som bo närmare åt Ryska gränsen och Savolax, några
particulariteter hafva; men Språket är dock enahanda.
Sedan landet kom under Sveriges lydno, är det straxt besatt med
Föreståndare eller Ståthållare, Domare, Fougdar med flere _Esivallan
personat_.
Ifrån är 1400 hafva följande _Landshofdingar_ varit här i _Österbotn_
til år 1734.
A:o 1400 Erik _Puuke_ -- på Korsholm.
1540 Mats _Mårtensson_ -- på Korsholm.
1564 Hans _Swänske_ -- på Korsholm.
1570 Petrus _Bagge_ -- på Uhleåborg.
1597 Hans _Mönich_ -- på Uhleåborg, då Flemmings
klubbekrig stod i Ilmola.
1600 Isaak _Behm_ -- på Uhleåborg.
1611 Erik _Haare_ -- tilförordnad Befallningsman öfver
Uleå och Cajanaborgs Fästning Samt dess Län.
1622 Christopher _Werensstedt_ -- på Uleåborg.
1626 Johan Månsson _Ulfsparre_ -- på Uleåborg.
1630 Ernest _Creutz_ -- på Uleåborg.
1635 Melchior _Werenstedt_ -- på Uleåborg och Landshöfdinge
öfver Öster-Norrlanden.
1646 Hans _Kylle_ -- pä Uhleåborg.
1650 Erik Åkeson _Soop_ -- på Uhleåborg.
1656 Thure _Ribbing_ -- på Uhleåborg, Landshöfdinge öfver
Öster-Norrlanden.
1660 Johan _Graan_ -- på Uhleåborg, Landshöfdinge öfver
Öster- och Wästerbotn.
1676 Diedrich _Wrangel_ -- på Uhleåborg.
1687 Guftav _Grasse_ -- på Korsholm.
1694 Johan Ehrensköld -- på Korsholm.
1707 Lorentz _Clerck_ -- General-Major, Landsh. och Friherre.
1720 Reinhold Wilh. von _Essen_, blef Landshöfdinge öfver
Österbotn med Cajanaborgs Slått och Län år 1720. Dödde
d. 3 Maji 1732 uti Uleå, därest han ock blef begrafven.
Var General Major.
1733 Broderus _Rålamb_, Landsh. och Friherre. Kom til Österbotn
1733. Afsomnade 1734. Var en ganska litterat Herre.
Sednare tiders Höga Herrar, detta Lands Styresmän, äro i så färskt
minne, (såsom Herrar, Grefv. och Riddare, v. Creutz -- G. A. Piper,
Groth, L. Göös, Jägerhorn, (Carl Magnus) som dog d. 29 Apr. 1782.
Landshöfdinge i Uhleåborg, den förste efter Österbotns delning i 2:ne
Län), at man i en urgammal antiquitets samling, ej velat inblanda så
höga namn.
Hvad för öfrigt rörer Österbotn och dess öden, hörer egenteligen til
Historien och Geographien; men denna sidsta Artikel om Österbotn, har
man endast velat hit foga som appendix, tagen ifrån gamla papper.
Fotnoterna:
[1] Profess. Henr. G. Porthans _Disp. de poësi Fennica_ P. V:ta
p. 94. -- Adde, quod in plurimis (sc. _Runis Magicis_) _Mythica_
illa rerum incunabula, quae narrant, studio plerumque indicantur
obscurius; ac _Mythologia_ praeterea _prisae Fennicae_ ratio hodie
fere ignoratur, unde munia & attributa _Idolorum Veterum_, quorum
saepe mentio injicitur, aegerrime explicantur; ut allusiones taceam
ad _instituta & mores Majorum_ jam antiquatos.
[2] Se Prof. Meiners hist. Doctr. de vero Deo, p. 162. sq. Jämför
Gottfried Less Geschichte von Religion, tr. 1784 i Göttingen i 8:o.
I. Theil pag. 90.
[3] Af Botins Sv. hist. p. 10
[4] Se Prof. Gadds Företal til Kyrkoh. och Probst. D Nils Idmans
afhandl. om Finska och Graekiska Språkens gemenskap.
[5] "Den äldsta Verlds-Historien består af idel Original urkunder
eller Historiska Sånger, såsom de enda minnesmedel hos alla gamla
folkslag, och med hvilka de första menniskjorna sökte, at hos sig
bibehålla och til efterverlden öfverlämna de märkvärdigaste -- --"
Jerusalem loc. cit. pag. 185.
"Gamla Kämpe-Visor hafva länge uti Norden förlustat hopetals samlade
åhörare, och samma bruk är ännu hos de vilda Americaner gångbart." En
gammal Mans Bref til en ung Prisns 2. Del. sid. 304. ed. 1785.
[6] D. N. Idmans Afhandl. l.c, paz. 9. not. c.
[7] De convenientia Lingva Hungarica cum Lapponica, Praeside _Ihre_,
Upsaliae 1772. cfr. De origine lingvarum P. 11. Praes. _Ihre_,
Upsaliae 1761.
[8] Nic. Hahns Disp. de Sacris Antiqv. Hyperboreorum. Aboae 1703.
[9] _Soaanut_, Savonica pronunciatio, pro _saanut_, har fått.
[10] Locat. caf. a auttamattuen -essa -- är altid, utan at hjelpa
contractum pro auttamattomuessa -- a auttamattomuus -uuden
hjelplöshet, ogunst.
[11] Doct. och Probst. Nils Idmans afhandl. om Finska och Graekiska
Språkens gemenskap pag. 40-41.