Ett grågåsdrev drog susande förbi
i morgonskymlet. Vettarna vid stranden
för vågen krängde. Bleka vattenranden
kröp hop av köld -- en köld med vårdoft i.
Aó! Aó! Aó!
ljöd gudungsropet utmed dunkla stupen.
Det tystnade. Omkring mig natten teg.
Blott längst i söder steg
en ensam brännings ton ur djupen.
Men plötsligt sköt i pärlgrå skymlet fram
en vingad vigg. För pipan sam
vitmantlad, vårens furste, ejderhanen.
I vit och stormnattsvart och alggrön glans
han gled så stolt, som under fjällens krans
på kvällsröd sjö den vilda svanen.
Han smög allt närmare mot fjäderskrudarna
av fällda ådor, stoppade med hö
och vaggande sin arma ståt på viken.
Aó! Aó! Aó!
sjöng gudungsskaran brinnande för brudarna
på havets vidd och under molstill ö.
Ur rusig skymnings riken
han långsamt gled emot mitt skär -- att dö.