Från Lhassa meddelas över Bangkok, att den tibetanska buddaistiska
kyrkans lamas, samlade till val av ny Dalai lama, enhälligt givit sina
röster åt danske undersåten Rasmus Pedersen.
Härmed har endast det inträffat, som var att förutse, som länge varit
förutsett av framsynta personer. Men ehuru valet icke kan sägas komma
överraskande, är det dock ur allmänmänskliga synpunkter så glädjande,
att vi anse oss böra ägna det några rader.
Vid Rasmus Pedersens vagga torde få ha anat den bana som väntade honom.
Han föddes i Vognmagergade i Köbenhavn för femtiofem år sedan. Fadern
var okänd, modern ökänd. Efter att ha försökt sig i ett antal yrken fick
Pedersen elva år gammal anställning som piccolo på Hotell d'Angleterre.
Härmed hade han i själva verket funnit sin plats i livet. D'Angleterres
hörnkafé blev bestämmande både för hans levnadsbana och för hans
livsuppfattning. Här lärde han sig att intet är viktigare än lugnet; att
den som behåller det i alla situationer är situationernas herre; att den
som förlorar det--t.ex. en kund som väntat tre kvart på en kopp kaffe--i
och med detsamma förlorar allt och till på köpet gör sig löjlig.
Anade han redan då, om än dunkelt, varthän hans så tidigt förvärvade
levnadsvisdom skulle föra honom? Ingen vet det. Från d'Angleterres
hörnkafé kom han till à Porta; från à Porta--då tjuguårig--till
Industrikaféet. På båda dessa ställen växte och mognade hans
livsuppfattning. Han lärde sig att med händerna knäppta på ryggen,
försjunken i kontemplation, se hän över huvudena på ett halvt dussin
gestikulerande gäster, som ville ådraga sig hans uppmärksamhet. Han
lärde sig att när de inre rösterna talade till honom, sluta örat för de
rop om materiella njutningar, som stego från hopen runtomkring. Han
tyckes med ett ord redan nu ha nått fram till den första av de
åttafaldiga sanningarna, som leda till Frigörelse: att allt det yttre är
ett sken, en synvilla utan värde.
Från Industrikaféet kom han till det nyöppnade Bristol och därmed var
han inne på fulländningens stadium. Försänkt i grubbel genomtänkte han
på detta kafé de sju återstående av Sanningarna; intet kunde störa honom
i hans betraktelser, varken ett danskt bönfallande: Hör nu, Pedersen...,
eller ett svenskt rytande: Vaktmästare, för satan, är ni döv?--eller ett
norskt bergrasdånande: Nej nu, Fan sværte og fortære mig, myrder jeg
denne Tjeneren! För den, vars sinne är upptaget av den åttafaldiga
sanningen, äro dessa ljud som ett avlägset fågelkvitter. Vad är kaffe
och kakor mot mahâyâna, den stora vägen till frälsning? Vad är kaffe och
punsch mot hînayâna, den trånga vägen? Vad är whisky och soda mot
drömmen om nirvâna? Adepten gör de heliga åtbörderna; han knäpper
händerna på ryggen, han petar sig i näsan för att hålla sinnet
mottagligt, och i sitt inre mumlar han: Allt är lidande. Det är ett
lidande att icke uppnå vad man önskar; det är ett lidande att uppnå det
och inse önskningens fåfänglighet. Betänken det, I som sorlen omkring
mig! Undertrycken lusten efter kaffe, kakor, punsch och pjolter, och I
haven tagit det första steget mot frigörelsen från återfödandet!
Efter Bristols stängning flyttade Pedersen, försänkt i grubbel över den
åttafaldiga sanningen, till Paladshotellet. Han fortsatte att enligt
Buddas föreskrift icke räcka världen någon annan hand än tiggarens. Och
där nådde honom budskapet om det beslut som fattats i Lhassa. Han går nu
den största fulländningen i möte. Till och med de ringa rester av
omvärldens larm, som nådde honom i Paladshotellets Marmorhave, skola
tystna. Ensam i sin kyliga klostercell i Lhassa kommer han att vrida sin
bönkvarn, vars entoniga slammer skall erinra honom om gästernas rop på
kaféerna. Sanningen kommer att blomma fram i hans själ som en vit,
oberörd lotus; till dess han vid Krischnas sida, i gudomligt passiv
tolerans, endast gör de sista heliga tecknen i det Nirvana som han drömt
om från sin ungdom.