Bröllopet.
Följande dagen begav sig Olof till fru Christina Gyllenstjerna. Han
träffade henne mera sorgsen, än han hade väntat, och hon förklarade för
honom, att så vitt som hon förstod sig på jungfrun, så var hon dödssjuk.
Hon hade eftersänt den unge mäster Johannes, den ende, som hon visste
äga kunskap i sjukdomars botande, och hon väntade honom i varje stund.
»I haven då icke kunnat tala vid henne om det, som vållat allt detta
elände?»
»Nej,» svarade fru Christina. »Hon har legat i en ständig yrsel ... dock
tyckes det, som om hon såge eder och talade till eder. Huru det skall
slutas, det månde stå till Herren allena.»
Olof bar underrättelsen med manlig fattning, och en blick full av
undergivenhet mötte fru Christinas, som själv därigenom kände sig lugnad
och liksom lyftad över jordlivets många sorger och strider. Ingen kunde
också bättre än hon förstå att uppfatta och värdera denna själsstyrka, —
hon som just genom sitt mod och sin själsstyrka intager ett av de
främsta rummen bland alla tiders svenska kvinnor.
Mäster Johannes kom. Han skakade på huvudet, sedan han undersökt den
sjuka, och gav föga hopp. När han gått, vände sig fru Christina till
Olof.
»Vad mänsklig vård kan göra härvid, mäster Olof,» sade hon, »det skall
bliva gjort!»
»I ären dock främmande för henne, ädla fru,» genmälte Olof.
»Sägen icke så, mäster Olof, jag menar, att i nödens stund liksom i
dödens äro vi varandra lika, den ena med den andra. Icke heller är hon
mig främmande, jag har lovat henne mitt skydd, och det skall hon hava,
och skänker Herren henne åter till livet och eder, så vill jag vara
henne i moders ställe på hennes bröllopsdag.»
Olof gick.
Sedan förflöt dag efter dag, och Christinas sjukdom tilltog alltmera.
Konungen kom från Upsala med riksråden, och bland dem sin kanslär, och
mäster Olof blev till följd därav mycket upptagen, emedan både konungen
och kanslärn anlitade honom i alla viktiga frågor. Den viktigaste var
en, som den skarpsynte kanslärn redan länge förutsett, och som
disputationen i Upsala gjort alldeles nödvändig, nämligen frågan om att
få en svensk översättning av bibeln. Kanslärn hade redan länge
sysselsatt sig med en översättning av Nya Testamentet, men han tog nu
Olof till sin medhjälpare.
»Edert försvar för den nya läran i Upsala, mäster Olof,» sade han, »var
en murbräcka, som visade, huru söndervittrad den gamla byggnaden är, och
jag vet, att vår förnämste motståndare, biskop Hans i Linköping, blivit
högeligen förtörnad på archielectus, att han tillåtit denna strid. Ty
blotta striden var redan en seger för oss ... den förflyttade det redan
avgjorda inom området för ny skärskådan ... Bibeln här, den skall taga
det gamla fästet med storm! Jag vet, att hans nåde konungen ämnar
uppmana biskoparne att taga om hand denna bibelöversättning, och
sannolikt skall archielectus icke våga neka, men därvid tänker jag, att
det skall komma att stanna ... Vi måste vara beredde med vad den gamla
kyrkan aldrig skall föra igenom, men vad hon ej skall kunna motverka, då
hon själv gjort konungens vilja i detta avseende och tagit första
steget.»
Och Olof grep verket an med allvar och med sin vanliga kraft. Varje dag
besökte han fru Christinas hus, men varje sådan vandring ökade snarare,
än den minskade hans hjärtas kval. Någon gång såg han den trasiga rocken
skymta förbi, men aldrig stannade dess ägare, aldrig kunde han komma
till tals med den gamle, något som han dock önskade, emedan de hade
behov av varandra.
Konungen höll sin systers bröllop med prakt och ståt på Stockholms slott
och förlänade sin svåger med Wiborgs, Nyslotts och Borgå län i Finland.
Månge förnäma herrar voro då församlade i Stockholm, och där väcktes
även fråga om de till Dalarne undanflydde prelaterna, vilka dock där
icke funnit så mycket medhåll, att de vågat uppträda i öppen strid mot
konung Gustaf, ehuru de lämnade frön efter sig, som sedermera växte upp
till uppror.
Söndagen den 15 januari, eller söndagen efter tjugondedag-jul, stod
bröllopet på slottet, och den dagen tillbringade mäster Olof, sedan han
kom från gudstjänsten i kyrkan, hos fru Christina. Den dagen skulle,
enligt mäster Johannes’ utsago, bliva avgörande för Christinas sjukdom,
antingen hon skulle dö eller komma sig. Fru Christina var på slottet,
och sedan läkaren gått, voro blott Olof och den gamla trotjänarinnan
inne i sjukrummet.
Allt var tyst. Man hörde blott den sjukas ojämna andetag. Olof satt med
sammanknäppta händer och med ögonen stelt fästade på det dödsbleka, men
ännu sköna anletet, vilket väl aldrig mera skulle le mot honom.
Bullret av en dörr, som häftigt öppnades och stängdes, samt en främmande
stämma, som med befallande ton tilltalade någon av fru Christinas
svenner, hördes i det yttersta rummet. Den gamla kvinnan såg upp på Olof
och trippade ut, för att taga reda på, vem främlingen var och vad han
ville.
Olof hade knappast märkt, att han lämnades ensam. Han såg oavvänt på den
sjuka. Vid huvudgärden var en skärm uppställd, bakom vilken en lampa
stod och brann. Den gamla hade, när hon steg upp, omärkligt kommit att
vidröra skärmen, så att en helt liten springa uppstod, där gångjärnen
höllo skärmens båda avdelningar tillsammans, och genom denna springa
strömmade en stråle av ljus över den sjukas anlete och gav det en
egendomlig belysning.
Ur detta ljusskimmer såg Olof Christinas ögon, vila på sig och han
vågade knappt andas. Blicken åtföljdes av ett leende, matt och svagt,
men dock ett leende, och leendet följdes av ord.
»Olof, är det du?» viskade Christina så lugnt och fridfullt, som om hon
viskat från andra sidan graven.
»Christina,» viskade han sakta tillbaka, »vänder du åter till mig?»
I det samma öppnades dörren och mäster Johannes inträdde. Ett leende log
även från hans läppar, när han såg den sjukas lugna, feberfria blick.
»Nu kunnen I hoppas, mäster Olof,» sade han, »men nu fordras ock mera
försiktighet än någonsin.»
Han lämnade därefter några föreskrifter, varunder den gamla tjänarinnan
åter inkom.
Mäster Johannes tog Olof med sig, när han gick, ty det var farligt,
menade han, att störa den återvändande anden, och det kunde ej fela, att
icke ett ord skulle falla mellan Olof och Christina, vilka skulle störa
den ro och den vila, som nu framför allt voro nödvändiga för henne.
Ute i det yttersta rummet mötte dem den gamla trotjänaren, som var ett
slags hovmästare. Han såg ytterst bekymrad ut och gick hastigt fram och
åter i salen. Olof och mäster Johannes sågo förvånade på honom.
»Har något inträffat, som så häftigt upprört eder?» sporde den förre.
»Ja,» svarade hovmästaren, »jag fruktar, det drager sig tillsammans ett
svårt oväder ... här kom en gammal man, det var just nu för en kort
stund sedan, innan I var kommen, mäster Johannes, och sporde, om
Christina Pedersdotter fanns här i huset. Jag svarade, att så var, men
att hon vore sjuk och låge för döden. Det betydde intet, menade han, han
var hennes närmaste frände och förmyndare och måste träffa henne, om hon
ock låge i själtåget. Jag hade så när givit efter, men då kom mor
Gunilla i rättan tid och sade bestämt ifrån, att ingen fick komma in
till den sjuka, det hade både fru Christina och mäster Johannes befallt,
sade hon ... jag måste med våld föra ut den gamle mannen,» tillade
hovmästaren, »och det gör mig bekymmer, ty han åberopade sig biskop Hans
och den heliga kyrkan, och sade, att jungfrun var en nunna, och att en
evig fördömelse skulle komma över mitt och min ädla frus, fru
Christinas, huvuden, om jag vågade ... men jag vågade ... Det skedde på
edra ord, mäster Olof!»
»Gott, gamle!» svarade Olof och fattade hovmästarens hand, »den
fördömelsen skall bliva lätt att bära, låt det bliva min sak.»
»Och kommen så ihåg,» tillade mäster Johannes, »att det är mitt stränga
bud, det ingen främling, eho det vara må, får, utan mitt tillstånd,
slippa in till den sjuka ...»
»Liten på mig, det kunnen I göra tryggt,» försäkrade hovmästaren.
Olof och mäster Johannes gingo. Och från den dagen var det, som om ett
nytt liv genomströmmat Olof. Med varje dag strålade hans öga klarare,
tändes en friskare rodnad på hans kind.
Emellertid blev Christina med varje dag, som gick, allt bättre, och det
hotande moln, som svävade över henne i hennes frändes person, tycktes
hava vikit undan. Man varken hörde eller såg till honom efter det barska
avvisandet första dagen. Detta hindrade dock icke, att han kunde när som
hälst uppdyka, måhända när man minst väntade det. Ingen trygghet fanns,
förrän Olof hemfört Christina som sin hustru. Så fort hon därför blev så
återställd, att han kunde tala med henne därom, gjorde han det, och
vissheten i detta avseende tycktes nästan påskynda hennes fullkomliga
tillfrisknande. Olof och hon talade gemensamt med fru Christina om det
viktiga ärendet, och hon gick deras önskningar till mötes, delande deras
åsikt om, att det var enda sättet att skydda Christina för all fara. Och
bröllopsdagen utsattes till söndagen Septuagesima, som detta år inföll
på den 12 februari.
Fru Christina framkastade väl såsom en invändning det rådet, att mäster
Olof först borde spörja konungen, men han tillbakavisade detta råd med
en fasthet och en säkerhet, som i hög grad väckte fru Christinas både
förvåning och beundran.
»Huru, skulle jag spörja konungen till råds i ett ämne,» sade han, »där
Gud själv har en gång för alla uttalat sin oföränderliga vilja?»
»För tidsförhållandenas skull,» menade fru Christina.
»Nej,» var mäster Olofs svar, »därutinnan stå vi fasta vid vårt beslut,
Christina och jag ... när vi fullgöra Guds bud, så stå vi under hans
beskydd, vad kan oss då bliva till ofärd?»
Därvid blev det, och den viktiga dagen kom. Bröllopet var tillrett i
mäster Olofs hem, och gamla hustru Christina gick så beställsam fram och
åter, glad och orolig på en gång, ty hon kunde dock aldrig riktigt
försona sig med detta giftermål. Fru Christina Gyllenstjerna och mäster
Johannes samt Stockholms borgmästare och ett par av de förnämste
rådmännen, ävensom den pratsamme handskmakaren, som bodde i huset, voro
de inbjudna gästerna. Mäster Olofs vän, kyrkoherden herr Michael i
Storkyrkan skulle förrätta vigseln.
Modershjärtat klappade dock av stolthet, när hustru Christina såg änkan
efter Sveriges siste riksföreståndare stiga över tröskeln till sitt hem.
Hon neg så djupt och vågade knappast se upp på den ädla frun, som log så
vänligt och klappade henne på axeln. När fru Christina kom in till
bruden, slöt hon henne till sitt bröst och kysste henne.
»Gud välsigne dig, barn,» sade hon, »och måtte du bliva så lycklig, som
ditt goda bjärta förtjänar.»
Därpå tog hon henne vid handen och förde henne ut i det större rummet,
där brudgummen väntade. Nu ledde fru Christina fram bruden, nu mötte
Olof, och kyrkoherden började den högtidliga akten. Då, just som de
heliga beseglingsorden skulle utsägas och ringarne växlas, hördes steg i
trappan, dörren slogs upp med dån och en hög, mager skepnad med grått
hår och vild, fanatisk blick inträdde, åtföljd av en gråbroder och en
dominikanermunk, i vilken senare man snart igenkände priorn Robert från
Västerås.
Allas ögon fastades på de inträdande. Fru Christina bleknade om kind, då
hon i den gamle mannen igenkände Gert Bryningh, och även de övriga,
ehuru de icke kände denne, anade, att något störande skulle inträffa.
»I konungens och kyrkans namn, sluten upp med detta brottsliga
gyckelspel!» utropade Gert Bryningh, och då kyrkoherden ej tycktes vilja
lyssna till honom, framryckte han tvänne papper, som han höll upp över
sitt huvud.
»Här är konungens brev,» sade han, »jag kommer raka vägen från Upsala,
här är ock jungfru Christinas löfte att av fri vilja inträda i Vadstena
kloster, jag spörjer dig till, kyrkoherde Michael, har du mod att
fullborda vigseln?»
Kyrkoherden såg bestört på brudparet och på fru Christina samt de övriga
bröllopsgästerna. Bruden var blek som en lilja, och darrande i alla
lemmar slöt hon sig intill Olof, gömmande sitt huvud invid hans bröst.
Olof vände sig om emot fredstöraren.
»I talen om konungens brev, var haven I det?» sporde han med ett lugn,
som meddelade sig åt alla de närvarande.
»Här, här,» svarade Gert, »här har jag konungens brev och befallning,
att I skolen låta stå till med edert bröllop, tills han får undersöka
saken ... och här haver jag jungfruns löfte ... det kan icke återtagas,
det kan icke gå tillbaka ... det är skrivet, sen I, och bevittnat, och
I, fru Christina, I kunnen väl icke förneka eder egen handstil ... Allt
motstånd tjänar till intet, jag har konungens folk med mig, och viljen I
icke med godo, så skall det ske med makt!»
Olofs ögon flammade av en förtärande eld, och han sökte med uppbjudande
av all sin kraft kuva den storm, som började rasa inom honom. Därtill
fordrades dock en styrka, varav han i detta ögonblick knappast syntes
mäktig, och kanske hade han givit vika för ögonblickets mäktiga krav, om
icke fru Christina förekommit honom.
»I glömmen, Gert Bryningh,» sade hon med en fattning och en hållning,
som anstod henne, »I glömmen, att av dem, som bevittnat den skrift,
vilken I åberopen, är den ene en uppenbar förrädare och den andre en
fördold, men som vilken stund som hälst kan anklagas.»
»Och av vem, stränga fru?» frågade Gert med ett djävulskt leende.
»Av mig!» svarade bruden och tog ett steg fram från Olofs sida.
Fru Christinas behjärtade invändning hade tänt modet hos Christina. Hon
kände sig stark, hon kunde med öppna ögon gå den fara till mötes, som nu
hotade att slita henne från Olofs sida.
»Kallen upp edert folk,» fortsatte hon, »och de skola föra eder som
konungens fånge till slottet! Jag anklagar eder inför alla dem, som här
äro närvarande, för en arg förrädare, den där stämplat ont mot konung
Gustaf och Sveriges rike i förening med hans värsta fiender.»
»Tala icke de enfaldiga orden, flicka,» avbröt henne Gert kallblodigt,
»de kunna icke bevisas, och på angivelsen av en lyssnande, omyndig
flicka, fäller icke Sveriges lag en gammal i sin ärliga tjänst grånad
man. Och nu är mitt tålamod utrunnet ... vilketdera väljen I, mäster
Olof, viljen I lämna mig Christi brud, som I med fräcka händer velen
göra till eder ... eller skall jag bruka den makt, som konungens brev
lägger i min hand?»
Han höll åter upp handen med konungens brev. Men utan att någon hade
märkt det, hade en trasig gubbe smugit sig in genom dörren och åhört de
växlade orden. Just som Gert nu sträckte ut sin arm, sprang gubben fram,
och innan ännu någon hunnit fatta en tanke att förekomma det, hade han
ryckt det kungliga brevet ur Gerts hand och kastat det i elden, som
flammade från spiseln. Gert rusade till, men det var för sent, och den
ursinnige gubben fattade en eldbrand, som han hotade att slunga i
huvudet på den förste, vilken vågade att räcka sin hand efter det
brinnande konungabrevet.
Gert stannade, fradgande av vrede, och gråbrodern, som ville hjälpa
honom, betogs likaledes av skräck, som om han sett ett spöke.
»Det skrivna löftet skulle hava gått samma väg,» sade den oförfärade
gubben, vänd till Gert, sedan han sett lågorna fullkomligt förtära
konungabrevet, »men jag menar, att det skall föga skada göra, även om
det förbliver i eder hand, och så kunnen I väl behålla det som ett minne
av denna dag och Christina Pedersdotter.»
»Kalla upp konungafolket, broder,» sade Gert, i det han vände sig till
munken.
»Gören det, gråbroder ... gören det, men dessförinnan kunnen I höra ett
ord eller par av dem, jag ännu har att säga. Vad söken I här? ... Kunnen
I väl på fullt allvar vilja inbilla någon, att I för jungfruns egen
skull och för hennes själs bästa viljen inspärra henne i klostret, denna
vitmenade grav för allt gott och dugligt? Åtminstone skolen I icke
inbilla mig det, ty i detta ärende har jag dock skådat längre än I
förmenen ... Nej, Ingevald Torstenssons pänningar är det, som I söken
här och dem månden I ock få, efter det är priset för jungfruns frihet
...»
»Ingevald Torstenssons pänningar!» mumlade Gert och gråbrodern, varpå
den förre tillade, »vad menen I med Ingevald Torstenssons pänningar,
huru haven I reda på dem?»
»Emedan jag är den utstötte Peder Dobblare!»
»Peder Dobblare?» sporde Gert med vitt uppspärrade ögon.
»Mina ord kan jag bevisa genom den enda, som har reda på hela historien
... min ungdomsvän, borgmästaren här, till vilken I kunnen vända eder,
Gert Bryningh, och även I, gråbroder. Edert förmynderskap, Gert, är
således slut liksom min dotters stora arv är edert och Vadstena klosters
tillhörighet.»
Blek och darrande vände han sig därpå till brudparet, såg en stund på
Christina, vilken bestört och förvånad skådade omkring sig på fadren, på
Olof och på dennes gamla moder.
Men Peder gick fram och sträckte armarne mot Christina, under det att
kärleken skimrade så solvarm mellan de strida tårar, vilka rullade över
hans kinder och skägg.
»Så ser din olycklige fader ut, barn,» sade han ... »nej, nej, kom mig
icke nära, jag har dock intet med dig att skaffa, sedan jag i mitt
elände kunnat bereda din lycka ... och du skall bliva lycklig, jag
känner det, jag vet det, ty jag känner mäster Olof bättre, än han vet
om. Kära, älskade barn, du som under de långa åren varit min tröst, min
glädje, min lycka, fast jag sett dig och följt dig på avstånd blott ...
bland de mörka skuggorna i min förflutna levnad, har jag intet att
stödja mig på, utom denna min kärlek till dig, när jag en gång kallas
till doms där uppe. Jag vet dock ej, om jag, arme man, någonsin kan få
inträda där, men jag skall känna mig salig, när jag ser dig bland de
goda i Abrahams sköt ... Och om han vill höra mig, han där uppe, som
rannsakar njurar, så skall han visst hålla sin hägnande hand över den
olycklige Peder Dobblares dotter!»
Christina smälte i tårar vid gubbens ord och hon föll omkring hans hals,
och Olof log så blid till frändemötet. Men Peder hade knappt berörts av
sin dotters famntag, knappt sett i hennes tårdränkta öga, förrän han
överfölls av en skälva och en räddhåga, som om han begått ett helgerån.
»Kära, kära barn,» sade han stammande och knappast förmående behärska
sig, »jag känner himlen i mitt hjärta, och dock vet jag, att jag ej där
äger hem. Nej, du får ej vila vid din faders bröst, barn ... du får ej,
hör du ... ack frände, frände, vi gjorde du mig detta, vi dömde du mig
biltog ur mitt hem, vi satte du det förfärliga stängslet mellan mig och
de mina. Jag älskade tonerna, barn, fiolen var mig kär från
barndomsdagar, jag levde mitt liv för mig, och tonerna, som jag
framlockade, ansåg jag tillhöra alla, vem helst som förstod dem och
kunde njuta av dem, så kom jag i ont sällskap, så kom kärleken till en
kvinna, en föraktad, utstött, förskjuten varelse, men som dock
hänrycktes av mitt spel och var mäktig av att offra sig själv i sitt
elände för vad hon ansåg sant och gott. Denna kärlek stötte mig ut ur
frändekretsen ... jag stod ensam, alldeles ensam i livet med dig och din
broders moder, Christina. Jag besökte min frände, den rike Ingevald gång
på gång och bad och besvor honom att taga åter sin stränga dom, men det
var fåfängt, och alltid såg jag en gråbroder vid hans sida, mörk och
stum och ovänlig, men så fastnitad vid min frändes sida, som järnbommen
var det bakom dörren till hans hus ... Är det icke sant, gråbroder, stig
fram och se mig i ansiktet och säg om det icke är sant!»
Gråmunken stod blek och högtidlig vid Gert Bryninghs sida. Deras ögon
brunno som eldkol, men de kommo sig ej för med att avbryta den gamle,
vilkens uppståndelse från de döda alldeles förbryllat dem. Peder tycktes
icke heller vilja avbida något svar av munken. Han fortsatte:
»Rike Ingevald kände slutligen att han skulle draga bort från sina
rikedomar ... när jag var hos honom sista gången, sade han till mig, att
han uppsatt sitt testamente ... månget ett argt ord hade fällts emellan
honom och eder, gråbroder, och Gud förlåte eder dem, men icke gjorden I
min frände något gott därmed och icke mig heller, fast I saden det jämt
och samt. Min gamle frände var dock i botten en god själ, men sedan I
begynten tråda hans trappor, så blev han förvandlad ... kanske skulle
mina toner hava funnit väg till hans hjärta, om icke I haden varit med
edert tassel och gjort vitt till svart. Se mig i ögat, om du kan,
gråbroder Robert! Sådan jag står här, stämmer jag dig inför levandes
Guds domstol inom år och dag, att stånda till rätta för vad du haver
gjort mig och mina barn för hennes, min hustrus skull, vilken jag
räddade undan dina snaror, usle kvinnoskändare ... det var till hämnd
därför, som du lockade min gamle frände att genom sitt testamente mörda
mig, om jag ville rädda arvet åt mina barn ... Se därför måste jag
försvinna, och jag försvann; man hittade mina kläder vid skeppsbron en
morgon, och jag drog världen omkring, under det man talade om drinkarens
olyckliga slut och medan I sjöngen mässor i edert kloster för min
själaro ... En kostelig balsam, dessa mässor, gråbroder! I haven gött
eder, I, med min frändes pänningar, medan jag krälade omkring i mörkret
och sjönk allt djupare ned i smuts och synd. Dock haver Herren vänt det
till godo, som I sådden till ondo ...»
»Våren icke så viss därpå,» sade Gert Bryningh, som hunnit hämta sig
från sin bestörtning, »vad I där sägen, kunde vilken arg skalk som hälst
i staden berätta för oss ... I ären i förbund med kättaren där, mäster
Olof, Lucifers överste ... I skolen dock sitta i tornet, tills
undersökning skett inför vår nådige herre, konungen!»
Med dessa ord skyndade han till dörren och ropade nedåt trappan.
Omedelbart därpå hördes vapenslammer i trappan och i dörren visade sig
en hop knektar. Olof gick fram emot knektarne och sporde dem till, vad
de sökte i hans hem och på vems befallning de dristat sig att störa
friden. De hänvisade på slottsfogden, vilken ställt dem till den
biskoplige stallmästarens förfogande.
»Sällsamt månde då tiden hava förändrat sig,» sade Olof, »om konung
Gustafs krigsmän skola gå biskopens i Linköping ärenden. Jag befaller
eder att ögonblickligen lämna detta rum och detta hus!»
Knektarne sågo spörjande på varandra och på Gert Bryningh. Den mäktiga,
välkända stämman tycktes utöva inflytande på dem. Men Gert sprang fram
och slungade med en förvånande styrka bruden åt sidan och fattande Peder
Dobblare vid halsen, drog honom ned mot dörren. Fru Christina upptog
bruden, vilken blek och förtvivlad var nära att falla i vanmakt, medan
borgmästaren och Olof sökte befria den stackars gubben.
Då, just som bullret och oredan var som störst, och medan ett ordentligt
handgemäng höll på att utbryta, visade sig en hög skepnad på
dörrtröskeln. Det var konungens kanslär, herr Lars Andersson.
Vid hans åsyn sänktes de höjda svärden och hillebarderna, och var hans
blick träffade, så slogs ögonen ned. Själve Gert Bryningh greps på ett
förvånande sätt av den plötsliga uppenbarelsen. Han bleknade och ville
liksom smyga sig åt sidan, för att undgå den genomträngande blicken ur
kanslärns skarpa öga.
»Märkeliga saker månde här föregå!» sade denne. »Om jag icke ser orätt,
så är här smyckat till bröllops, men vad vilja konungens krigsknektar i
bröllopshuset? I torden kunna giva svar på den frågan, Gert Bryningh.
Vem är denne man?» sporde han slutligen, pekande på gubben, vilken
knektarne höllo mellan sig.
Den arme gubben, som tycktes hava uttömt all sin kraft, stod där åter
med sin uttryckslösa blick och sitt egendomliga leende. Det såg ut, som
han fyllt sin sändning redan och icke vidare haft något med allt detta
att skaffa. Vid kanslärns spörjsmål klarnade dock blicken, och han kom
åter till kraft.
»Jag är en arm och olycklig man,» sade han, »och bruden där ville jag
rädda, ty de vilja begrava henne levande, de där mörke männen. Men Gud
har icke tillstått mig den glädjen.»
»Den gamle mannen är min Christinas fader, mäster Lars!» upplyste Olof.
»Så har Gud dock velat tillstädja dig den glädjen, gubbe,» återtog
livligt kanslärn. »Stängen dörren, ingen får slippa ut!» tillade han och
vände sig till knektarne.
»Och nu, mäster Michael,» fortsatte han, sedan hans befallning blivit
åtlydd, »nu månden I fullborda edert förehavande.»
Med dessa ord fattade han Olofs hand och förde honom fram inför mäster
Michael, och fru Christina gjorde likaledes med bruden, varpå vigseln
fullbordades. Allas uppmärksamhet var spänd, och månget öga glänste av
tårar. Men den arme Peder, han, som ville offra sitt liv för sitt barn,
men som skälvde vid blotta hennes vidrörande, han drog sig åt sidan till
ett hörn av rummet, och, osedd av alla, föll han på knä, och han kunde
knappt kväva sina snyftningar genom att hårt trycka sin nötta mössa mot
sitt ansikte.
När den heliga akten var slutad, vände sig kanslärn till knektarne.
»I konungens namn befaller jag eder,» sade han, »att fängsla denne Gert
Bryningh.»
»Herr Lars ... herr Lars!» utbrast Gert, »kommen dock ihåg, att jag är
biskopens i Linköping man!»
»Och om I så vore påvens man i Rom, så skullen I sova i tornet i natt,»
genmälte kanslärn med stränghet. »I haven uppenbart farit med lögn och
bedrägeri, gamle man! Det brev som I fingen eder utlämnat av konungen,
det fingen I till skydd för jungfrun, men ej till hennes förföljande,
och här begingen I ju öppet våld i mäster Olofs hem. Och veten det, Gert
Bryningh, att I ären genomskådad. I haven burit hemliga bud mellan de
upproriske biskoparne och Severin Norrby, och en förrädare mot Sveriges
rike och konungen skyddas icke av någon biskopskåpa, hängde hon ock på
mäktigare skuldror än biskop Hanses i Linköping!»
Befallningen verkställdes genast, och snart var det åter lugnt och
stilla i bröllopssalen.
Men vid spiselhörnet låg ännu gamle Peder på knä. Det dröjde länge,
innan man märkte honom. Det var Christina, som först fick se den
knäböjde gubben i vrån, och hon tog Olof vid handen och gick fram till
honom. De ville icke störa den gamle, men han var så orörlig, och när
Olof såg honom från sidan, var hans kind så blek. Hans huvud stödde sig
mot väggen, men han höll ännu mössan med båda händerna tryckt mot sitt
ansikte.
Olof lutade sig ned och undersökte närmare, huru det stod till med
gubben. Han var död.
En tår bröt fram ur Olofs öga, när han reste sig upp och fattade
Christinas hand.
»Han är död, din fader,» sade han, »sorgen och eländet har han burit ...
glädjen kunde han icke bära.»
Det blev en allmän uppståndelse. Men Olof och Christina föllo på knä vid
gubbens sida, och Olof bad med djup rörelse en bön för den hädangångnes
själaro.
När han reste sig upp, tryckte han sin brud i sina armar.
»Den själamässan,» sade borgmästaren och gick fram till Olof, »skall
gamle Peder mera glädja sig åt, där han nu är, än åt all munkarnes sång,
som de kostat på honom för det stulna guldet.»
Kanslärn stod strax bredvid och hörde borgmästarens ord, varpå han
frågade, vad han väl menade därmed, och sedan han blivit underrättad
därom sade han:
»Det guldet lärer icke länge bliva i munkarnes våld, så vitt jag och
konung Gustaf få leva några år till.»
* * * * *
Några dagar förgingo. Mäster Olof och hans hustru framlevde dem i stilla
ro, styrkande varandra till mod och förtröstan i den strid, som utan all
fråga hotade dem från de påviskes sida. Gamle Peder begrovs om torsdagen
efter bröllopet, och själve kanslärn följde hans stoft till graven,
sedan han fått kännedom om hans levnads saga.
När de skildes åt vid graven, fattade kanslärn Olofs hand och sade:
»Stormen kommer, Olof, men var tröst, vi skola segra, ty Herrans ord är
sanning!»
Och morgonen därpå kallades Olof upp till konungen. Han var eld och
låga. Brev hade kommit från biskop Hans med anledning av Olofs
giftermål, det var en förargelse för hela landet, och man kunde icke
veta, om det icke skulle hava samma frukt, som vederdöpareoroligheterna
hotat att få.
Men Olof åhörde med lugn den förtörnade konungen, och när han brusat ut,
framlade han klart och tydligt, såsom förr en gång för kanslärn, vad som
bestämt honom att taga detta steg, och konungen lugnades jämförelsevis
ganska hastigt.
»Nå väl,» sade han, »I lären få stå edert kast, mäster Olof!»
Därmed gick Olof.
Om kvällen sutto hans moder och hans hustru med sitt arbete framför
spiselbrasan, och han själv läste upp för dem ett färdigt stycke av
bibelöversättningen, då kraftiga steg hördes från förstugan, vilka
stannade utanför dörren till det rum, där de befunno sig.
Dörren öppnades, och konungen jämte kanslärn stego in.
Vi kunna lätt föreställa oss de innevarandes förvåning och bestörtning.
Själva gammalmor, som dock ansåg sin förstfödde stå så högt, förlorade
alldeles huvudet, när hon såg konungen stiga över tröskeln till sin sons
boning.
Konungen hälsade vänligt, klappade den darrande gumman på axeln och
vände sig därefter till Olof.
»I ären en djärv stridsman, mäster Olof,» sade han leende, »men sedan
jag talat med mäster Lars, finner jag, att I haven rätt. Det måste vara
så, det är ett hugg mot roten av det gamla murkna trädet. Där haven I
min hand, mäster, att I kunnen räkna på mig, vad än som må hända.»
»Gud bevare eder, nådige herre!» svarade Olof med en vördnadsfull, men
varm blick. »Gud bevare eder för evangelii skull och för Sveriges rike.»
»Se, så, mäster!» återtog konungen, »inga grannlåter nu ... haven I då
ej av eder hustru fått veta, att jag lovat henne mitt kungliga skydd. I
rymden mig undan, som om I icke kunden lita eder till mina ord, I
minnens det väl, för ett par månader sedan, där nere vid Stegeborg.
Skolen I ock nu göra sammaledes?»
Christina slog rodnande ned sina ögon och visste ej, vad hon skulle
svara den nådige konungen. Men denne fattade hennes hand och tryckte en
dyrbar ring på hennes finger.
»Där haven I till minne av den riddaren vid Stegeborg!» sade han och
tillade med rörelse: »Lycka och välsignelse önskas eder båda redeligen
av Sveriges konung!»
Fotnoter.
[1] Ett grekiskt ord, som betyder: jag har funnit.
[2] Frid vare med dig!
[3] Denne man med sitt gudlösa begär efter ära, beröm och förändringar.
[4] Den vanliga benämningen under den katolska tiden på en erkebiskop,
som blott var vald, men ännu icke invigd, liksom en ännu icke vigd
biskop kallades electus.
[5] Bohuslän.
Noteringar:
Fotnoter har samlats i slutet av boken.
Originalets grammatik, interpunktion och varierande stavning har
mestadels bibehållits. Uppenbarliga fel har rättats utan notis. Vidare
rättelser är som följande (innan/efter):
[s. 37]:
... frändes vilja, Guds hans själ nåde, och har även ...
... frändes vilja, Gud hans själ nåde, och har även ...
[s. 43]:
... färdig att taga ärkebiskopens för böneman hos ...
... färdig att taga ärkebiskopen för böneman hos ...
[s. 121]:
... gott av dem i deras makts dagar?» ...
... gott av dem i deras makts dagar!» ...
[s. 125]:
... kanslär?» ljöd det otvungna svaret. ...
... kanslär!» ljöd det otvungna svaret. ...
[s. 152]:
... »Christina Pedersdotter?» svarade Gert. ...
... »Christina Pedersdotter!» svarade Gert. ...
[s. 154]:
... ovanom honom utbredde sig att täcke av blommor ...
... ovanom honom utbredde sig ett täcke av blommor ...
[s. 158]:
... Som en skrämd hind flydde henne tanke in under ...
... Som en skrämd hind flydde hennes tanke in under ...
[s. 158]:
... Han hade skickligt förstått att lägga sina garn ...
... Han hade skickligt förstått att lägga sina garn, ...
[s. 166]:
... var en en till sitt. Det var frampå eftermiddagen, ...
... var och en till sitt. Det var frampå eftermiddagen, ...
[s. 192]:
... är det min begäran till eder, att I villen fortsätta ...
... är det min begäran till eder, att I viljen fortsätta ...