Abrahamsoffret.
Frampå morgonen denna dag, just som nattens sista skuggor veko för
dagsljuset, körde mäster Olof in i Upsala och stannade framför det hus,
som beboddes av konungens kanslär, mäster Lars Andersson, medan konungen
vistades i Upsala.
Mäster Olof steg ur släden och gick in i huset, där han snart möttes av
en sven, som följde honom in i ett rum, varest han fick avlägga sina
reskläder och rusta sig i ordning att uppvakta kanslärn.
»Är herr Lars hemma?» sporde han den väntande svennen, under det han
satte sin rock till rätta.
»Nej,» svarade svennen, »hans nåde konungen hade bud efter honom för mer
än en timme sedan, men han tillsade, innan han gick, att han väntade
eder, och jag skall följa eder till hans rum.»
Och svennen gick förut och mäster Olof följde. Kanslärns rum lågo i övra
våningen. När de inträdde i det första rummet, sutto där de kunglige
skrivarne redan i fullt arbete. Svennen förde mäster Olof genom detta
rum till ett, som var beläget innanför, varpå han bugade sig och
försvann.
Det rum, där Olof befann sig, var kanslärns enskilda arbetsrum. Det
stora ekbordet framför fönstret var här liksom på Stegeborg överlastat
av papper och skrivelser. Men även här låg bibeln uppslagen, och de
skrivna arken inuti densamma. Det syntes, att detta arbete var ett
älsklingsarbete, som kanslärn grep till, så ofta som hans trägna göromål
i konungens tjänst lämnade honom en ledig stund, vilken han kunde
använda efter gottfinnande. Olof kastade en blick på dessa fullskrivna
ark, och en ljusning av innerlig tillfredsställelse överfor hans manliga
drag. Han genomögnade sista sidan, som innehöll början på fjortonde
kapitlet av Mathei evangelium. Den åttonde versen i detta kapitel: »då
sade hon på föregående tillskyndelse av sin moder: giv mig här på ett
fat Johannis döparens huvud» — var det sista, som kanslärn hade
nedskrivit. Bläcket hade nyss torkat, så det var tydligt, att kanslärn
hade nedskrivit denna vers strax innan han hade kallats till konungen.
På Olof gjorde detta språk ett intryck, som han ej genast kunde förklara
för sig. Det är stundom, liksom om alldeles emot eller utom människans
vilja märken skulle inflätas i tankarnas väv. Hon märker det ofta icke,
men så framstå med ens dessa märken och bilda, samlade till ett, en ny
utgångspunkt och breda ett nytt ljus över hela hennes andliga tillvaro.
Han avbröts i sin tankegång av steg, som nalkades rummet, där han befann
sig, och när han såg upp från bibelspråket, föll hans öga på broderns
allvarliga men milda anlete. Olof skyndade emot honom och tryckte hans
hand.
»Du skall hjälpa mig, Lars,» sade han, »du skall hjälpa mig!»
Brodern sporde, vad Olof därmed kunde mena, och denne omtalade, vad som
tryckte hans sinne och huru han kommit att uppställa för sig valet
mellan plikt och plikt, offer och offer.
»Jag månde taga mig någon tid att övertänka ditt spörsmål,» sade Lars,
»men för ögonblicket åtminstone har du intet annat att välja, än att
följa mig till herr Lars, kanslärn, och konungen. Jag kommer just
därifrån med bud till dig att oförtövat infinna dig.»
Olof var genast redo, och de båda bröderna gingo. Vid ankomsten till
konungens gård, där en mängd knektar, klädda i dessa utskurna och
uthackade blå och gula kläder, som väckte så mycken ovilja hos
dalkarlarne, samt knektehövidsmän befunno sig så väl på gården som i
trappan och förrummen, hälsade alla vördnadsfullt på Olof, som de väl
kände, eftersom de ofta sett honom gå ut och in både hos konungen och
hans kanslär. Lars stannade i ett av de yttre rummen, där ett par
kaniker befunno sig, ävensom en svartbroder. Olof ville fortsätta sin
gång, men då en av dörrsvennerna upplyste honom om, att konungen för
ögonblicket var hindrad, dröjde även han.
»Mäster Olof!» sade någon då tätt bakom honom och Olof vände sig om.
Det var svartbrodern, i vilken Olof igenkände den Mårten Skytte, som han
haft ett så djupsinnigt samtal med samma söndag, då Christina försvann.
»Det var ett gott möte,» svarade Olof. »Ären I ock här på konungens
kallelse?»
Svartbrodern nickade, och i det samma öppnades dörren till konungens rum
och kanslärn visade sig på tröskeln. Han såg ned över rummet, och när
han fick sikte på Olof, vinkade han åt honom att inträda.
Konungen stod vid ett med en röd duk överklätt bord, när Olof inträdde.
Han stödde sig med ena handen vid bordet och höll den andra i sidan,
varigenom den korta med vida pösärmar försedda riddardräkten, som han
för tillfället bar, sammantrycktes och visade hans väl formade gestalt.
Benkläderna eller hosorna voro av vitt siden och smögo sig tätt omkring
benen. De nedre delarne av armarne voro även betäckta av vitt siden.
Överklädnadens ärmar slutade vid armbågen. Denna överklädnad av svart
flöjel var rikt försedd med tunga guldbroderier. På huvudet bar han den
lilla svarta huvudbonaden, varmed man vanligen ser honom avbildad. Den
föll ned över vänstra örat och var över högra tinningen prydd med en
kort, men fyllig vit strutsfjäder.
»Guds fred, mäster Olof!» hälsade konungen helt fryntligt den
inträdande. »I haven gjort en rask resa från Stockholm, och det skolen I
hava tack för! Jag menar, allt är lugnt och stilla i min huvudstad ...
men här förestår strid, mäster Olof, som I väl veten.»
Olof bugade sig, och konungen fortfor:
»Ären I beredd att våga en dust? ... I skolen se, de påviske bliva ej
lätte att tagas med! Men jag vill med egna öron höra dem försvara sin
sak ... Stån I fast vid att våga striden? ... Ännu är det tid till
återvändo!»
»I Guds namn, jag är redo, konung Gustaf!» svarade Olof och såg konungen
fast och beslutsamt i ögat.
»Nå, det väntade jag mig,» fortsatte denne. »I haven väl ock icke annat
gjort, än berett eder, allt sedan I hörden doktor Mårten i Wittenberg,
så I ären som en krigsman, den där i varje stund väntar att få höra
trumman gå.»
»Är det så eder mening, att samtalet skall försiggå redan i dag?» sporde
Olof.
»Redan i dag! ... Om två timmar skolen I vara färdig att följa mig upp i
domkapitlet. Men de två timmarne kunnen I använda som I viljen.»
Konungen hälsade åter vänligt, och Olof bugade sig att lämna rummet.
Kanslärn hade under tiden stått ett stycke på sidan om konungen, men när
Olof skulle gå, närmade han sig denne och viskade till honom:
»Jag väntar eder hos mig, när jag kommer ifrån konungen!»
Olof gick. I yttre rummet kom brodern honom till mötes, och kanikerna
sågo så mörkt och hotande på de båda bröderne, när de vände sig från
dörren för att avlägsna sig. Just som de gingo över tröskeln, hörde de
åter dörren till konungens rum öppnas och Mårten Skytte inkallas.
Bröderna följdes åt till kanslärns boning, men ingendera yttrade något
under vägen. När de kommo till porten, sade Lars:
»En viktig stund förestår dig, broder! Gud styrke dig och lägge orden på
dina läppar!»
Olof fattade broderns hand och tryckte den, och en stund förflöt.
»Har du så något att säga mig om det jag sporde dig, innan vi gingo till
konungen?» frågade Olof.
»Den saken ligger dig högt om hjärtat, Olof,» genmälte Lars, »jag har
noga övervägt allt i mitt sinne, och jag har kommit till det slut, att
...»
Det lät, som om han ännu en gång velat tänka om sin tankegång.
»Att?» upprepade Olof, och hans mörka öga brann.
»Att det, som är en dyrbarast, det skall man offra Herranom.»
»Abrahamsoffret!» sade Olof långsamt och betydelsefullt.
»Som du säger ... där giver det heliga ordet självt svar på din fråga!»
Bröderne skilldes, och Olof befann sig snart åter i kanslärns arbetsrum.
Bibeln låg där uppslagen på kanslärns bord med hans påbörjade
översättning, och bibelspråket, som han kort förut genomläst, sprang
fram med eldskrift för hans själ. Han gick fram och läste igenom det
ännu en gång, och han lutade huvudet mot handen och hans ögon
tillslötos, för att liksom utestänga allt utom denna bild av ett rent
offer för sanningens skull.
Därvid råkade han att skjuta undan Bibeln, så att de inunder liggande
papperen kommo att synas.
Hans ögon sökte Bibeln och kanslärns översättning, men de stannade med
en förundransvärd fasthet på ett pappersblad, som stack fram under
Bibeln.
Där stodo trenne namn, Christina Gyllenstjerna, Peder Grym och Christina
Pedersdotter.
Olof ryckte hastigt fram papperet och genomögnade det.
Det var en avskrift av Christinas frivilliga och otvungna avsägelse av
världen och beslut att ingå i Vadstena kloster. Gert Bryningh hade
skickat denna avskrift till kanslärn jämte ett brev, vari han
omständligt utvecklade sitt förhållande till jungfrun och den glädje,
som hans gamla hjärta kände, då nu om ett par dagar hans ögon skulle
fröjdas av den härliga synen att se biskop Hans viga Christina till
nunna.
Det intryck, som denna skrivelse gjorde på Olof, låter sig icke
beskriva. Han läste och läste om igen; hans stora blixtrande ögon
tycktes fastsmidda vid skriften, och hans kind vart blek som papperet i
hans hand, medan stora svettdroppar pärlade fram på hans panna. Han
ville icke tro sina ögon, han kunde icke fatta, vad han läste, men det
var dock så tydligt, det tillät ingen skymt av något missförstånd.
Avskriften var bevittnad av biskop Hans själv och en av kanikerna i
Linköpings domkapitel. Och likväl dröjde det en god stund, innan den
förfärliga sanningen stod fullt fattlig för den arme mannen.
Christina, hans Christina, som vid Guds altare svor honom sin tro, hon
hade av fri vilja, utan tvång och utan lock beslutat att gå i kloster.
Olof skulle förr hava trott, att jorden kunde brista sönder under hans
fötter, än att något sådant kunde inträffa. Det var att svika honom i
dubbelt avseende, svika honom såsom människa och svika honom såsom
förkunnare av Guds oförfalskade ord. Huru var det möjligt? frågade han
sig gång på gång, och alltid blev svaret fjärran. Det avlägsnade sig
snarare allt mera, ju mera han frågade, och upprepade slutligen liksom
ett gäckande eko hans egna ord: möjligt! Hennes försvinnande tillät ännu
hoppet att leva, liksom himlens stjärnor stråla, sedan sol sjunkit i
hav; hennes död skulle hava vållat smärta, men tro och kärlek leva på
andra sidan graven. Det hade blott varit en vinter mellan honom och
henne, en vinter med ett naket törne, som en varmare sol åter skulle
smycka med rosor.
Klosterlöftet däremot var ett svek, som låg lönnmordet nära. Sitt löfte
till honom kunde hon glömma, men sitt löfte till Gud ...! Olofs huvud
svindlade. Allt det bästa och ädlaste och renaste, som jorden ägde, hade
sammanflutit i hans Christinas bild, och nu var det borta, och från alla
håll grinade hånet mot honom.
Då visade sig kanslärns resliga skepnad på dörrtröskeln.
Olof märkte intet. Han satt där stel och orörlig med glanslös blick.
Åskan kunde hava slagit ned framför honom, och han hade varit känslolös
därför. Kanslärn blickade förundrad på honom, och visste knappt, om han
skulle gå fram eller tillbaka, men så träffade hans öga papperet, som
Olof ännu höll i handen, och han förstod då, vad som timat.
Han gick fram och fattade Olofs hand. Men den gamle mannen darrade själv
därvid. Så djupt hade han ej trott, att smärtan skulle gripa den
själsstarke mannen, vars högsta mål dock omfattade något, som gick vida
utöver den gäckade kärleken till en kvinna. Ack, han kunde ej fatta, att
den sanna kärleken, långt ifrån att röva mannens kraft och stäcka hans
andes vingar, fast mera fyller själen med en rikedom, som räcker för en
värld.
Det varade en stund, innan Olof kom till sig själv. Det första han såg,
var kanslärns orofyllda blick, som med värma spanade efter det första
tecknet av återvändande liv i sin unge medarbetares öga. Så småningom
döko de sedan upp, det ena efter det andra av de intryck, som denna dags
händelser infört i hans själ. Den innerliga tillgivenhet, som lyste ur
kanslärns anlete, verkade som solstrålen en frostig vårdag.
»Unge man,» sade han, »jag fattar din smärta, men giv den luft, giv den
luft ... du har en vän framför dig!»
Herr Lars gick med dessa ord och stängde dörren till det yttre rummet.
»Tidenderna där,» fortsatte han, »som jag finner hava kommit eder till
handa, hava kommit för brått. Dock skulle de en gång hinna eder ... Men
sörjen icke, mäster Olof, allt kan ännu göras gott igen ...»
Olof såg med en tacksam blick på den välmenande herren, men han skakade
på huvudet, och hans drag blevo så mörka och dystra, att kanslärn
bleknade av förskräckelse.
»Kom, mäster Olof, och sätten eder, vi måste talas vid!»
De satte sig på bänken mitt emot fönstret, och kanslärn fattade åter
Olofs hand.
»Eder gamle förman måste bikta för eder, mäster Olof,» sade han. »I
kunnen dock tro mig, då jag säger, att jag tänkt och handlat för eder
som eder vän, på samma gång som jag måst hava det stora hela i sikte.»
Och han omtalade, vad som tilldragit sig på Stegeborg, huru han helt
plötsligt en morgon blivit inkallad till fru Christina Gyllenstjerna,
och huru han där funnit före sig den uppskrämda Christina, som bett om
fru Christinas skydd mot sin förföljare.
»I den sinnesstämning, som konungen då var,» fortsatte han, »vågade jag
icke låta komma för hans öron, vad jag där av jungfrun fick att veta ...
I kännen själv, huru häftig hans nåde kan vara, och då var han i ett
överretat tillstånd allt sedan Malmöfärden, där han höll på att hugga
Herrman Israel sönder och samman, var så jag icke lyckats hejda honom.
Jag fasade själv för det, som jungfrun omtalade, huru mycket mera skulle
då icke konungen hava gripits därav. Helt visst skulle han hava ansett
eder såsom den där brutit Guds lag, och I kunnen själv föreställa eder,
vad följden därav blivit för vårt gemensamma verk ... Nej, nej, fråga
icke, avbryt mig icke, tiden är dyrbar, och när vi väl kommit tillbaka
från domkapitlet, skola vi närmare talas vid. Nu vill jag blott säga
eder, att det är jag som hållit jungfrun undan både eder och världen ...
Fru Christina tog henne med sig till Hörningsholm ... Jag skulle sagt
det för eder i Stockholm, menen I ...? Ja, I kunnen hava rätt, men
tänken först på det oväsende, som där mötte konungen, när vi återkommo
dit; tänken på den vrede, varmed han tilltalade eder och mäster Michael.
Jag ville, att stormen skulle lägga sig, innan vi togo detta ärende till
avgörande ... Att saken tagit en sådan vändning, det är för mig
ofattligt, och jag menar, att vi skola invänta bud från fru Christina
eller henne själv, ty hon lärer väl komma till greve Johans bröllop ...
Jag kan ej avstå från den tanken, att allt skall bliva gott igen ...»
»Vad I härutinnan haven gjort, mäster Lars,» vidtog Olof, sedan kanslärn
tystnat, »däröver är jag icke satt att döma. Det är dock ett intet mot
det svek, som jag rönt, och skulle icke hava fått denna utgång, om icke
hon haft ett falskt hjärta ...»
»Talen icke så hårda ord, mäster Olof,» avbröt kanslärn. »I kunnen icke
veta, vad som vållat jungfruns beslut.»
»Hårda ord!» utropade Olof bittert, »jag står på en grav av jordade
förhoppningar, och I kunnen säga till mig: talen icke hårt om den, som
har fritt och otvunget, märken det, mäster Lars ... utan tvång och utan
lock trampat dessa förhoppningar till döds under sina fötter! ... Det
kan bliva gott igen, sägen I ... ja, det kan bliva gott, men då har
detta hjärta upphört att slå ...»
»Olof!» utbrast kanslärn och reste sig från bänken samt ställde sig mitt
framför den olycklige mannen, »sådana ord vill jag icke höra av eder!
Tänken uppå, att huru än vårt liv skiftar, så är det dock ett, som är
nödvändigt, och för detta ena må allt annat vika. Den, som älskar fader
eller moder mer än mig, han är mig icke värd, säger Herren ... Och det,
som I här sörjen, synes, om det är sant, vad papperen där giva vid
handen, vilket jag dock alltid ännu betvivlar, icke vara värt eder sorg
... Nej, min son, res dig upp och var stark! ... Se till, att du kan
fylla det löfte, du givit vår herre konungen.»
Det låg både kraft och kärlek i den blick, som nu mötte Olofs. Det var
något däruti av den värma, som talade ur broderns anlete, när de nyss
skilldes åt. Och med ens flög tanken till samtalet med modren föregående
aftonen, och den strid, han utkämpat inom sig med anledning av
svårigheter, vilka då blott funnits i hans föreställning. Nu hade de
stigit fram i verkligheten, nu stodo de ansikte mot ansikte med honom.
Nu var stunden inne, det fruktade offrets stund.
Skulle han duka under för den sorg, som hans kärlek vållat honom, eller
skulle han träda upp i Herrans strid och föra svärdet som en man? Men
kunde han det ... var ej nu hans kraft bruten?
Olof sprang i sin ordning upp. Hans anlete var dödsblekt och en
förfärlig oro brann i hans öga. Han dolde en stund huvudet i handen;
hans bröst arbetade våldsamt och hans läppar skälvde, som om ord gått
fram över dem, vilka de haft svårt att bära.
Kanslärns ädla och manliga drag avspeglade livligt det varma deltagande,
som bodde hos honom för den unge mannen, vilken var så rik och dock i
detta ögonblick så arm, vilken var så stark, och dock i detta ögonblick
darrade som ett barn. Djupt hade kärleken grott in i detta hjärta, man
kunde väl se, att det förr skulle brista, än den kunde uppryckas med
rötterna, och att det fordrades mer än mänsklig styrka, för att bliva
herre över de stormande vågorna där inne. Liksom adepten med feberhet
blick följde utvecklingsprocessen i den smältdegel, varur han hoppades
framlocka sitt guld eller sitt livselixir, så hängde den gamles öga vid
den unge, kämpastarke mannen, forskande och spörjande varje den minsta
skiftning i hans ansikte, varje den minsta rörelse av hans hand. Det var
ock ett viktigt ögonblick. Det gällde verkligen även här ett livselixir,
vars frambringande berodde på, om Olof skulle gå segrande ur den
våldsamma kamp, som sönderslet honom.
Men hon kom, den styrka, varom han så varmt anropat Gud i sina böner,
hon kom, den klarhet, som han med sådan ängslan åtrått. Det gives
ögonblick i livet, då man liksom känner, huru alla yttre stöd, det ena
efter det andra, ramla undan, och då man ser sig ensam, alldeles lämnad
åt sig själv i den vida, vida världen. Men med varje stöd, som ramlar,
med varje våg, som ökar det oändliga ökenhavet, spirar djupt ur själen
upp en kraft, som ersätter alla andra stöd. Det är Guds kraft,
medvetandet om ett ärligt strävande, vissheten om bönhörelse.
Abraham stod där så livslevande framför honom, höjande handen att stöta
offerkniven i sonens hjärta, Johannes döparens huvud låg där så blodigt
på det kungliga maktbudets silverfat, — och hans egna ord till modren
och den milde brodrens ord: det dyrbaraste skall du offra Herranom,
bildade liksom en skrift omkring tavlorna, som han nu fullt fattade. Det
som ville behärska och betvinga hans själ, sorgen över förlusten av hans
hjärtans kär, denna sorg måste han lägga fram för Herran. Han tog handen
från pannan och sade, i det han såg fast på kanslärn:
»Jag är redo!»
Tårar glänste i kanslärns ögon, och han slöt segraren i sin famn. Några
ord yttrades ej mera i detta ärende. Kanslärn kände sin man och
fastheten i denna vilja. Det föreföll honom, som om just i denna kämpens
seger över sig själv låg löftet om seger i den stundande striden. Det
var en slags invigningsfäst, för att dagens hjälte med skärade händer
måtte föra andans tveeggade svärd.
De följdes åt till konungen, som, omgiven av sina herrar, stod färdig
att begiva sig till domkapitlet.
Konungen studsade vid anblicken av Olof, i vars bleka anlete han ville
läsa en viss försagdhet, som illa överensstämde med vad den stundande
striden krävde, men när han träffades av den flammande blicken i Olofs
öga, blev han tillfreds och tillryggalade, utan att göra några frågor,
vägen till domkapitlet.
Den närmare skildringen av detta möte mellan den gamla och nya läran,
som konungen föranstaltat, ligger utom området för denna berättelse. Det
var den första offentligen förda striden mellan de olika tänkande, och
den fördes på den gamla kyrkans sida av en gammal, fromsint, men av sin
läras sanning livligt genomträngd man, doktor Peder Galle. Samtalet
eller disputationen rörde de viktigaste läror, vari de båda skillde sig
från varandra. »De nappades häftigt,» säger en samtida, men Olof behöll
segern, emedan han ur den heliga skrift bevisade sina satser.
Olofs hållning, den klarhet och den skärpa, varmed han förde sin läras
talan, gjorde på konung Gustaf ett djupt intryck och befästade honom
ännu mera i hans tro på det nyas företräde framför det gamla. Kanslärn,
som närmare kände till, huru det såg ut inom denne man, vars tunga
talade sanningens ord med en så levande styrka, en så brinnande
tillförsikt, han hänfördes och beundrade.
»I skolen hava tack, mäster Olof!» sade konungen, sedan akten var slut
och domkapitelsherrarnes mörka anleten tillräckligt utvisade, huru djupt
det gått dem till sinnes att se sin kämpe vederlagd och besegrad. »I
skolen hava tack, jag har till min stora uppbyggelse hört eder, och jag
hoppas den dag skall komma, då varje man i Sveriges land tackar eder i
sitt hjärta för edert mod att uppträda i den sanne Gudens tjänst!»
Kanslärn fattade med värma Olofs hand och tryckte den, men sade intet.
Olof förstod hans tystnad och var i sitt hjärta tacksam därför. Men när
han kom ut ur salen med de många ansiktena, vilka alla följt och följde
honom, somliga med hat och bitterhet i sina blickar, andra med beundran
och hängivenhet, då spred sig ett leende över hans läppar, ett leende så
fullt av vemod, att den, som sett honom, skulle med förundran hava
frågat, om det var den starke kämpen, vilken i konungens och riksrådens
närvaro brutit en lans och vunnit seger.
Hans steg förde honom förbi domkyrkan, och han gick in under de höga,
majestätiska valven. Det var på eftermiddagen, och det var redan skumt i
kyrkan, men framme i koret brunno ljus. Olof gick fram till högaltaret
och där föll han på knä och bad.
När han reste sig upp, stod brodern med hopknäppta händer vid hans sida.
»Ditt hjärta är fullt av sorg, Olof,» sade han, »jag vet det, jag har
talat med herr Lars kanslärn ... Men var tröst broder och låt dig icke
övervinnas, sol kan stråla om middagen den dag, som går upp i töcken
...»
»Graven, broder, lämnar ej igen sitt rov» avbröt Olof med en rörelse,
som han knappast kunde bekämpa.
»Vad menar du?» sporde Lars, »klostret lärer icke länge efter den seger,
du i dag vunnit, bliva en grav för någon!»
»Nej klostermurarne skola nog ramla och hon bliva fri ... men säg mig,
vad är det mera med det? Kan hon därför träda inför mig, sådan hon var,
då vi skilldes, kan hon återtaga sitt löfte och återgiva mig min tro på
hennes hjärtas renhet och fasta förtröstan till Guds nåd? Se, broder,
hon har av fri vilja gått i klostret in ... Ack, hade det skett av
tvång, vad vore det då att sörja ...? Nej det är hennes fria viljas
beslut, som jordat mitt hopp och beseglat graven ... Dock hoppas jag
till Herren, att friden skall återvända i mitt hjärta och att jag ännu
skall kunna verka i hans tjänst.»
»Gud give därtill sin välsignelse, broder!» tillade Lars.
De gingo med dröjande steg fram mellan pelarne och lämnade kyrkan. Dagen
därpå befann sig Olof åter i Stockholm.