Klosterlöftet.
Det lyste ännu i ett av slottsrummen, när den besynnerlige spelmannen
gick över gården.
Det var i Christinas rum, det brann. Hon satt där ensam, med blicken
stelt fästad framför sig, blek och livlös som en marmorbild. Hon hade av
vänliga armar blivit uppburen från stekarehuset, och fru Christina hade
blivit tillkallad. Ty den vanmakt, vari hon fallit, tycktes för alla
vara början till döden. För deras gemensamma omsorger lyckades det dock
att återkalla henne till livet.
Fru Christina satt länge hos henne och talade tröstens och vänskapens
ord, och sedan hon gått, kom fogdens dotterdotter, ett vänligt och
hjärtegott barn, och även hon uppbjöd all sin förmåga, för att jaga bort
sorgen ur den arma flickans själ. Men sorgen lät sig ej bortjagas. Den
låg kvar i hjärtats djup, och det lugn, som tycktes återvända, den
kraft, som tycktes så småningom framblicka, var förtvivlans lugn och
kraft. Ormen låg ringslagen på djupet, fast ovanom honom utbredde sig
ett täcke av blommor och grönt.
Efter midnatt bad Christina fogdedottern gå till vila, och hon talade
med ett sådant lugn, att flickan ej mera drog i betänkande att lämna
henne allena. Och så satt hon där ensam, utan hopp och utan tårar.
Det var en förfärlig natt. Hårdare tyckte hon icke att den gode Guden
kunde pröva ett människohjärta. En feberfrossa genomfor henne, blodet
liksom stelnade i hennes ådror, och hemsk och förkrossande stal sig den
tanken på henne, att Gud själv hade övergivit henne. Därför var hennes
blick så stel och hennes kind så marmorvit.
Men så runno henne i sinnet några ord, som hon hade hört av Olofs mun,
att Herren aldrig överger de sina, att vad hälst som kunde inträffa,
lände till människans förädling, om hon ödmjukt böjde sig under Guds
mäktiga hand. Och dessa ord tände åter glansen i hennes öga, och hon
sjönk ned på knä och bad innerligt och varmt. När hon uppreste sig från
bönen, smälte hon i tårar.
Det blev morgon, och solljuset bröt in i rummet, men sparsamt och halvt,
liksom för att blott visa, att ljus och värme fanns, men för andra
lyckligare trakter av jorden. Steg hördes utanför dörren. Fru Christina
inträdde. Hon var rörd, och i hennes djupa öga brann en låga så varm men
tillika så högtidlig, att den unga flickan tydligen såg, det något
inträffat, sedan de skildes åt, som berövat henne hennes vanliga
jämvikt.
»Brev från Stockholm?» mera viskade, än uttalade flickan, och hennes
läppar darrade, som om hon fruktat att uttala orden.
»Ja, barn,» svarade fru Christina, och en tår darrade i hennes öga,
»brev hava kommit från Stockholm!»
»Och det är då sant, vad han sade ...?»
Fru Christina behövde icke svara, men hon skyndade fram och slöt den
upprörda flickan till sitt bröst, och lät henne gråta ur. Därpå fattade
hon hennes hand och såg henne så milt och allvarligt in i ögat.
»Jag tvivlade i det längsta, barn,» sade hon, »jag tvivlade ännu, när
jag genomläst brevet, ty jag tyckte mig icke igenkänna fullt riktigt
kanslärns vanliga namnteckning. Men mannen, som har framfört breven och
som även medfört brev från konungen både till mig och till biskop Hans i
Linköping att komma till greve Johans och fru Margaretas bröllop
tjugondedag jul, han är mig en borgen för brevens sanning. Jag känner
honom väl; han var en gång i min salig herres, herr Stens, tjänst och är
nu i konungens. Och nu Christina, mitt barn, kommer jag att lägga dig
tvänne villkor före, antingen du vill stanna hos mig, eller du vill, som
den gamle mannen nu säkert skall tillstyrka ...»
Christina såg upp med spörjande blickar.
»Din frände, Gert Bryningh, är fri och han lämnar denna dag
Hörningsholm!»
»Och vad skall då min frände tillstyrka?»
»Efter vad jag känner om honom och hans förhållande till dig lärer han
väl nu tänka, att du skall vilja sluta sig inne med dig själv och leva i
ditt ungdomsminne och verka Guds verk med avsvärjande av världen ... Jag
vet intet att råda dig härutinnan; jag kan blott säga dig, att hos mig
skall du ock finna den fristad, som ditt hjärta längtar efter ... Din
frände kommer själv att tala med dig härom; jag har velat säga dig
detta, att du ej må tänka dig stå alldeles ensam i världen, som du kunde
vara böjd till att tro, sedan dödsbudet vunnit bekräftelse, och att du
så må hava ett annat att välja, än det han kan hava att förelägga dig.»
Medan hon ännu talade, öppnades dörren, och Gert Bryninghs bleka,
avtärda ansikte visade sig. Han studsade, när han fick se fru Christina,
men det var en rörelse, som föll sig ganska naturlig, och då han ville
stänga dörren och avlägsna sig, uppmanade fru Christina honom att stiga
in.
»Undren icke på, stränga fru,» sade han och bugade sig ödmjukt, »att
mina första steg gällde henne här ... Stackars barn, nu är hennes glädje
vissnad ... nu har hon ingen i världen mer än mig, gamle brutne man.»
Han utbredde, överväldigad av rörelse, sina armar, och Christina dolde
förtroendefullt sitt huvud vid hans bröst. Fru Christina ansåg sig icke
böra övervara frändernas möte, utan avlägsnade sig. Ett drag av
tillfredsställelse svävade därvid över Gerts ansikte, och hans ögon
spelade med ett uttryck av visshet över rummet och ut genom det lilla
fönstret.
»Jag förstår din sorg, stackars barn,» sade han slutligen och klappade
Christinas huvud, »och jag vördar den; jag förebrår mig blott själv att
jag skulle ställa mig mellan dig och honom, som du höll så kär. Men jag
höll ock vår gemensamme frändes vilja helig, och jag ansåg det vara min
plikt att fullgöra den; kan du förlåta mig det, barn?»
Han satte sig på fönsterpallen och drog Christina ned vid sin sida.
»Innan jag lämnar Hörningsholm,» fortsatte den gamle, »så ville jag
tacka dig för den kärlek, du visat mig under min olyckstid; jag skall
den icke glömma. Men jag ville ock överlägga med dig om framtiden.»
Christina satt nedlutad med hand mot kind. Hon lyssnade med
uppmärksamhet till vad den gamle mannen sade, och allt därunder flöto
tårarne.
»Se, du menar törhända, att jag nu skulle komma med mitt gamla påyrkande
... nej, nej, barn, du har övervunnit mig, Gert Bryningh säger intet
sådant mera. Du skall äga din fria vilja; du skall själv bestämma över
dig. Må min frände förlåta mig detta brott mot hans sista vilja, men jag
har icke hjärta att tvinga dig. Nej, nej, ut i världen, Christina, om du
vill; spring och lek och var glad! Du är rik, flicka, det vet du ej, men
jag vet det ... du skall riktigt kunna njuta av livet, som du vill, och
du skall kunna göra en man lycklig ...»
Christina spratt till, och en tydlig ovilja stod målad i hennes vackra
drag. Det lät så underligt i hennes öra, talet om rikedom och lycka och
världens nöjen, just medan hennes hjärta var fullt av en sorg, som
aldrig skulle kunna utplånas. Vad betydde väl för henne all världens
skatter, varje upptänklig glädje, när han var borta, han, vars bild växt
in i hennes själ och varit ett mål för hennes beundran, allt sedan hon
som litet barn kom i hans föräldrars hus! Blotta tanken på, att i detta
förgängliga livets goda någon tröst för henne stode att finna, väckte
hennes avsky, och därur uppspirade snart ett begär att vända sig bort
från all världens buller och i enslighet leva och göra gott och hoppas
på ett stundande möte en gång i en annan värld med den hon hållit kär
här på jorden.
Men var fanns på jorden ett ställe, där hon kunde framleva sitt liv på
ett sådant sätt? Denna fråga uppstod helt plötsligt för henne. Hon kunde
ej förklara det för sig, men i ett sådant ljus hade hon ännu aldrig sett
saken. Hon var fri; hon ägde rätt att själv bestämma över sitt öde;
hennes hjärta trängde till enslighet och frid, och hennes avlidne
frändes vilja bestämde för henne klostret som det ställe, där hon kunde
finna frid. Hon kände sig nästan lycklig i tanken, att denna
tillflyktsort fanns. Som en skrämd hind flydde hennes tanke in under
klostercellen. Sorgen, tomheten och slutligen fasan för att möjligen
kunna genom världens nöjen eller vid en annan mans sida vinna glömska
och tröst, — se där det koppel, som i vild fart jagade henne framåt. Han
hade skickligt förstått att lägga sina garn, den gamle Gert Bryningh.
»Mina ord smärta dig, barn,» fortfor han efter en stund, »jag ser det,
men de äro sanning, och jag vill icke förhålla den för dig. Som jag ser
sakerna och med den erfarenhet, jag har av världen, och den vördnad jag
har för den dödes vilja, så vet jag intet mer än de två att välja på ...
livet bland människorna med dess buller och bång, eller ock livet inom
det stilla klostret. Det är möjligt, jag vill det ej bestrida, att ditt
liv utom klostret kan bliva lyckligt och lugnt och fridsamt, men jag
tror det icke ... Se, jag talar icke för att övertala dig, du skall
själv välja ...»
»Fru Christina har erbjudit mig att få bliva i hennes hus.»
Den gamle mannen skiftade färg, men Christina märkte det icke.
»Den ädla fru Christina!» sade han, »hon är sig lik, men hon är ung ännu
och känner blott världen från den höga plats i samhället, varifrån hon
sett den, icke nedifrån, icke med de behov, de sorger och den glädje,
som falla på de ringas stig ... Ja, väl, du kan få det gott hos henne,
Christina. Det säges, att fru Christina ämnar gifta sig, här blir då
gott om nöjen av alla slag, riddare och förnäma jungfrur skola vimla på
hennes gårdar. Det är ett tredje villkor ... ja, så kan du betänka dig,
barn, och noga överväga i ditt hjärta; du har mitt bifall på förhand
till vad du så kommer att välja ... Jag begiver mig nu härifrån till min
herre, biskop Hans».
Christina sprang upp vid dessa ord, och en feberaktig rodnad brann på
hennes kind.
»Jag behöver icke välja!» utropade hon, »mitt val är gjort; jag följer
eder, frände, och jag önskar att snart — snart komma i åtnjutande av den
frid, som klostret skänker.»
»Dina ord både förvåna och glädja mig, barn,» återtog Gert, utan att
förråda den minsta skymt av otålighet att påskynda det avgörande, som
var så nära; »men ett sådant steg är för viktigt att taga så här i ett
tillstånd av översvallande känslor. Nej, barn, vi skola ej förhasta oss.
Först när du i lugn kan skriva din vilja på papperet, då, Christina, då,
men icke förr, är du mogen för detta steg.»
»Vartill skulle väl den tidsutdräkten gagna, frände?» sporde Christina;
»skriva min vilja på papper, sägen I ... Jag är mera stark, än I
föreställen eder; jag vill nu genast verkställa denna fordran.»
»Christina, mitt barn, vartill behöves det ...? Men åstundar du det
själv, så bekänner jag, att jag ser det med mycken glädje. Men nu gå vi
in till fru Christina. Henne, hos vilken du haft och som tillika bjudit
dig för framtiden en fristad, bör du säga ditt hjärtas fria beslut. Jag
är ock angelägen, att du gör det, ty lätt kan en skugga falla på mig,
och det vill jag icke ...»
»Nej, nej, på eder, frände, skall ingen skugga falla. Vi gå till fru
Christina!»
Inne i stora salen satt fru Christina, och framför henne stod en
krigare, som i hållning och later tillkännagav en knekthövidsman. Just
som dörrsvennen öppnade dörren till salen, såg Christina mitt framför
sig i korsgången spelmannen, som kvällen förut meddelat henne den tunga
tidningen. Han stod där med sin fiol under armen, och hon tyckte, att
han vinkade åt henne, men hennes sinne var nu så fyllt av det
förehavande, som kommit till mognad hos henne, att den besynnerlige
mannen blott skymtade förbi henne, utan att hon lade något märke till
honom.
Gert med Christina vid handen stannade vid dörren, som tillslöts bakom
dem.
»Och det är allt, vad I haven eder bekant om detta ärende?» sporde fru
Christina, avslutande det samtal, som försiggått mellan henne och den
kunglige hövidsmannen.
»Allt!» svarade denne och bugade sig.
Fru Christina vände sig därpå till de inträdande och vinkade Christina
till sig.
»Nu har du ett annat utseende, barn!» sade hon; »tager jag icke fel, så
månde nu ett beslut vara fattat ...»
»Ja!» svarade Christina, »jag har fattat mitt beslut. Jag följer min
frände, och jag vill snart finna en ort, där jag icke kan störas av
något, som drager mina tankar bort från det högre liv, åt vilket jag nu
vill ägna all min hug och alla mina krafter.»
Fru Christina satt länge tyst, och hennes djupa blick låg så outgrundlig
under den höga pannans valv, medan hon sammanknäppte sina händer och lät
dem vila i sitt sköte. Christina hade aldrig talat med henne om sin och
Olofs kärlek, men hon kände den av den berättelse, som den arma flickan
gjorde, då hon på Stegeborg, flyende för sina förföljare, av en händelse
kom att taga sin tillflykt in i fru Christinas rum. Det var dock något
så oerhört, att en präst kunde tänka på äktenskap, att även fru
Christina, så upplyst och upphöjd hon än var, bävade tillbaka därför,
och ju mera hon höll jungfrun kär, desto mera sökte hon intala sig
omöjligheten av vad hon hade hört.
Huru hon än tänkte på saken fram och åter, kunde hon ej i den utgång,
saken tagit, se annat än Herrans hand, som höjde sig, straffande det
brott, som mäster Olof och Christina stått i begrepp att begå. Och när
hon fann, huru djupt Christina var fästad vid denne man, var det nästan
med glädje, hon förnam sorgeposten, huru häftigt den ock smärtade henne
för ögonblicket. Tanken på att Christina beslutat sig för att gå i
kloster, föreföll henne helt naturlig.
»Ske Guds vilja!» sade slutligen fru Christina, avslutande sin
tankegång; men vändande sig till Gert Bryningh, tillade hon: »jag vill
dock icke tro, att detta beslut blivit fattat under inflytande varken av
lock eller pock.»
»Fru Christina!» genmälte Gert icke utan värdighet, »I kunnen spörja min
fränka själv därom!»
»Det är min fria vilja, fru Christina, som talat,» sade flickan, »och på
det att icke någon misstanke må falla på min frände, vill jag nu
skriftligen giva detta mitt beslut tillkänna, och jag beder eder, att
även I viljen bevittna denna handling.»
Mot denna önskan fanns intet att invända. Den lilla förbindelsen var
snart skriven, och där stod tydligt och oföränderligt, att Christina
Pedersdotter av egen fri vilja, utan att vara därtill övertalad eller på
annat sätt trugad eller lockad, beslutat att avsäga sig världen och
bliva Christi brud i Vadstena kloster. Så väl fru Christina, som Peder
Grym, satte såsom vittnen sina namn vid sidan av Christinas eget.
Med ett leende, som icke låter sig beskriva, mottog Gert den lilla
sedeln och sammanvek den omsorgsfullt samt stoppade den hos sig.
Frampå eftermiddagen lämnade Christina, i sällskap med sin frände, Gert
Bryningh, och Peder Grym, Hörningsholm.
En kort stund därefter öppnades dörren till stora salen, och spelmannen
trädde, ödmjukt bugande, in för fru Christina, som satt ensam framför
elden i den stora spiseln. Spelmannen bugade sig många gånger om, men
han vågade icke komma fram med vad han hade på hjärtat. Fru Christina
sporde honom slutligen till, vad han ville.
»Vart for jungfrun?» framstammade mannen.
»Och vad vill du med det, gubbe ... känner du jungfrun eller har du
stått i någon beröring med henne?»
»Känner henne? Jag ... känner henne? — nej, nej, jag känner henne
visserligen icke. Men sägen mig, vart for hon, jag måste veta det,
stränga fru, jag måste veta det.»
»Till Vadstena kloster!» svarade fru Christina.
Men de enkla orden tycktes slå ned på mannen med lika förfärande kraft,
som de ord, vilka han uttalade föregående afton, hade utövat på
Christina. Han vacklade baklänges mot dörrposten.
»Till Vadstena kloster!» upprepade han med en röst, så hemsk och
hotfull, som om han hört en dödsfiendes segerrop i sitt öra.
Innan fru Christina hann hämta sig från sin förvåning, hade han lämnat
rummet.