Frestelsen.
Klockan var ännu icke slagen tre, då tvänne män i dominikanernas eller
svartbrödernas ordensdräkt närmade sig tornet till den bro, som från
staden ledde över till Gråmunkeholmen. Denna holme, den nu varande
Riddarholmen, som i våra dagar utmärker sig för sina öppna platser och
sina stora, praktfulla byggnader, var på denna tid helt och hållet
gråmunkarnes eller franciskanernas tillhörighet. Deras kyrka och kloster
med alla tillhörande byggnader, vilka voro uppförda runt omkring och på
något avstånd från själva kyrkan, voro omgivna åt stadssidan av en
ringmur, så att hela holmen därigenom fick utseende av en befästad borg.
Utom Riddarholmskyrkan och ett gammalt runt torn vid holmens nordvästra
sida samt möjligen en och annan grundmur i de omkringliggande
byggnaderna finnes numera intet kvar av den forna Gråmunkeholmen.
De båda männen, av vilka den ene genom sin stolta gång och sina later
tydligt utvisade, det han innehade en högre grad än sin medbroder,
tillryggalade vägen under ett livligt samtal, som blev allt högljuddare,
när de kommit igenom porttornets valv och över bron nalkades den inre
porten till klostergården. Det var egentligen den förre av de båda
munkarne, som talade. Den senare inskränkte sig till att med utrop eller
en och annan halvbruten mening följa sin förmans tal. Men när de gingo
över bron, och ordflödet hos den talande tycktes hava lyckligen nått ett
slut, yttrade den underordnade:
»Föga fattar jag den rätta meningen av edra ord, vördige broder prior,
men saken synes mig vara vida enklare, än som I haven uppfattat den ...»
»Vad viljen I därmed säga, Mårten Skytte?» avbröt med häftighet priorn
och spände ett par skarpa ögon i den ödmjuke munken.
»Jag menar blott det, vördige broder prior,» genmälte munken med en
foglig stämma, »att mången stridsman kan bland fienden hava vänner, utan
att ana det. Mig synes, som man borde noga undersöka sin fiende, och
visserligen tillhöra icke de armar, vilka i dag förgrepo sig på den
heliga Guds moders bild i bykyrkan, dem, som ledas av mäster Olof ...»
»Och vilkendera av desse, Melchior Rink eller mäster Olof, skall väl
vara den heliga kyrkans vän?»
»Den, vördige prior, vilken, liksom den heliga kyrkan, strävar efter
sanning!»
»Sanning ... sanning, sägen I, Mårten,» utbröt priorn och tvärstannade
på bron. »Den sanna grunden är redan lagd, och på den vilar den heliga
kyrkan. Vem som talar emot kyrkan han talar emot sanningen.»
De båda männen stodo alldeles invid den inre porten, så att de gott
kunde ses inifrån den öppna platsen mellan ringmuren och klosterkyrkan,
och en gråbroder, som blivit dominikanerpriorn varse, skyndade med
brådskande steg ut emot honom, medförande den underrättelsen, att såväl
biskop Peder som ärkebiskopen väntade honom med otålighet. Detta
förmådde priorn att alldeles avbryta samtalet med munken, men innan han
skilldes från honom, höjde han högra handens tvänne fingrar och sade med
en betydelsefull blick:
»De heliga brödra- och systra-stiftelsernas anseende börjar avtaga,
säger man, men det är icke att undra på, då de nära huggormar inom sina
sköten. Sen till, Mårten Skytte att I icke hören till dem, ty jag säger
eder, och läggen märke till mina ord, kyrkans makt är stor, och ve dem
som våga antasta henne. Det säger jag, den helige Dominici-ordens
general-vikarie ... där haven I något att besinna eder på, och I kunnen
förlita eder på, att mina ögon skola följa varje edert steg.»
Därmed skyndade general-vikarien och priorn över klostergården fram till
den stora klosterbyggnaden, vilken låg jämsides med kyrkan, sträckande
sig lika långt som hon i öster och väster. På den östra gaveln av denna
byggnad var dörren under ett mindre utspringande tak. Över detta voro
anbragta fyra höga och smala fönster, vilka insläppte en knapp dager i
det stora rum, som här var beläget. I detta rum befunno sig den nyvalde
ärkebiskopen Johannes Magnus och den ovannämnde biskop Peder, med
tillnamnet Sunnanväder, vilken föregående år blivit vald till biskop i
Västerås, men efter några månader helt hastigt av den stränge konungen
blivit skild från det höga ämbetet. De båda prelaterna sutto i tvänne
bekväma länstolar, och framför dem stod en äldre man i världslig dräkt
med svärd vid sidan. Något på sidan, bakom ärkebiskopen, satt
gråbrödernas minister, såsom deras högste förman kallades.
»Viktiga nyheter hava kommit oss till handa,» sade biskop Peder till den
inträdande priorn, »sedan vi lämnade de hädiska kättarne i bykyrkan.»
»Den varan är icke sällsynt i våra dagar,» yttrade priorn, i det han
vördsamt hälsade ärkebiskopen; »äro de undfångna nyheterna även goda, så
äro de sådana, de rättrogne behöva dem.»
»Vi hava genom denne ärlige mannen, Gert Bryningh,» fortsatte biskopen,
»vår käre broder biskop Hans’ i Linköping stallmästare, bekommit
hugnesamma tidender, oss till mycken tröst och hugsvalelse. Och särskilt
är det ärende, varför Gert Bryningh hitkommit, ett föremål till glädje
för våra kära vänner, bröderna av den helige Francisci orden.»
Ministern och priorn utbytte härvid en blick av hemligt förstånd, och
den förre gjorde tillika en nästan omärklig rörelse med huvudet.
»Tolkar jag rätt edra ord, vördige fader biskop Peder,» tog priorn till
orda, »så röra de den stora arvedel, som detta heliga brödraskap äger
att vänta efter, numera salig hos Gud, rådman Ingewald Torstensson.»
»Riktigt, broder prior! riktigt,» återtog biskopen, »den saken, som nu
mera tyckes komma på det klara, skall mäktigt bidraga att höja
brödraskapets anseende, och med det samma även kyrkans ...»
»Är man då nu viss, att inga arvingar finnas?» sporde priorn. »I veten
väl, att det nu är liksom fullt dagsljus, så att varje brist synes på
långt håll och där man minst anar det!»
»Så visst, som att I hören själaringningen efter Hans Pedersson,»
genmälte franciskaner-ministern. »Han var laglig innehavare av den rike
Ingewalds hela arv, med undantag av det stora huset här på Munkbron mitt
över, varpå vi gråbröder hava Ingewalds i laglig ordning upprättade
testamente».
»Men denne Hans Pedersson har dock en syster!» inföll priorn.
»Och hon tillhörer, enligt sin avlidne frändes vilja och heliga löfte,
kyrkan,» tog Linköpings-biskopens stallmästare till orda. »Jag, Gert
Bryningh, har kommit att, enligt min döde frändes, Ingewalds, vars själ
Gud nåde, vilja och förordnande samt med bifall av min nådige herre,
biskop Hans, föra Hans Pederssons syster med mig till Sanct Birgittas
kloster i Vadstena, och länge skall det icke töva, förrän hon skall hava
tagit doket».
»Välsignad vare Guds moder och alla helgon,» utropade priorn, i det han
andäktigt korsade sig. »Molnen dela sig, och det heliga korset strålar
ännu i ovansklig glans över världen.»
En stunds tystnad inträdde, som bröts av ärkebiskopen, vilken hittills
under tystnad avhört samtalet. Han hade hela tiden suttit med huvudet
stött mot handen, till utseendet nästan främmande för vad som tilldrog
sig omkring honom. Det var ett vackert huvud med milda drag, vilka
tillkännagåvo en fridsamhetens och lugnets man, ingalunda vuxen de
tider, i vilka han levde, eller det värv, för vilket han föregående året
blivit hemskickad till sitt fädernesland av påven. Hans åtbörder i
allmänhet, liksom den synnerliga omsorg, han ägnat sin dräkt, ända till
dess minsta delar, tycktes antyda en viss fåfänga, som likväl ingalunda
missprydde den fine mannen. Ärkebiskop Johan var född 1488 och således
nu 36 år gammal, en yngling vid sidan av den gamle biskop Peder.
»En viktig sak, menar jag, att I haven glömt i detta ärende,» sade han
med en vek stämma, men med mycken värdighet, »arvtagerskans samtycke!»
»Arvtagerskans samtycke?» utropade de närvarande med förvåning.
»Ja, hennes samtycke ... Vår broder, biskop Hans, har bekommit stränga
tillrättavisningar av vår herre konungen för en klosterjungfru. Menen I,
att, om detta ärende kommer för konungens öron, han skall låta det mera
hava sin gång än det förra? Jag tror det icke, och jag säger eder, jag
vill icke hava min hand med i denna härva. En annan väg vill jag gå,
viss om att vår heliga kyrka dock skall segra med andra medel än dem,
som behöva natten för att verka. Sannerligen, helvetets portar skola
icke varda henne övermäktiga!»
»Visliga talen I, fromme fader ärkebiskop,» vidtog biskop Peder, »dock
är det en sanning, att kyrkan icke kan bestå, om man berövar henne sin
egendom, och mig synes, som om de medel, vilka användas för detta
ändamål, helgades just därigenom; ty visst är, att det strävande, som
har själens frälsning till sitt högsta mål, aldrig kan vara av ondo.
Peder Dobblares dotter kan väl vara av annan mening, hon är snärjd i
världens garn, men skola icke en gång hennes tårar förbytas i glädje,
när hon finner den salighet, som den heliga kyrkan berett henne, ...
berett henne av idel kärlek, en kärlek så stor, att den tvingat sig på
henne emot hennes vilja? Visserligen skall det så bliva!»
»Det månde tillåtas mig,» började därefter den biskoplige stallmästaren
med en bugning för prelaterna, »att påpeka ännu en sak, nämligen
testamentet. Där står uttryckligen, att min avlidne frändes förmögenhet
skall tillfalla kyrkan, sedan jungfrun, med Guds nåd, avsvurit världen
och ingått i Vadstena kloster. Jag har granneligen rannsakat både
ordlydelsen och meningen i min döde frändes vilja, Gud hans själ nåde,
och har även sport min nådige herre, vördig fader biskop Hans, till
därom. Något tvivel om, vad som här är rätt, kan således icke uppstå, så
vida som lag och rätt ännu få njutas i Sveriges land.»
»Den tron haver ock jag,» tillade priorn, »och synes det mig, att denna
utgångspunkt i detta ärende är den rätta; jag tror mig ock känna den
ädla jungfruns sinnelag och veta, att hon själv, tidigt prövad av livets
sorger och bedrövelser, längtar till det heliga klostrets frid. Och
kunna vi sålunda med bästa samvete arbeta icke blott för kyrkan, utan
även för jungfruns själ.»
»Ännu ett namn finnes dock här i Ingewald Torstenssons testamente,»
vidtog ärkebiskopen, dragande framför sig ett pergamentsbref, som låg på
bordet framför honom. »Här talas om den avlidne Hans Pederssons fader,
Peder, gemenligen kallad Dobblare. Honom tyckens I icke vilja taga med i
räkningen.»
»Funnes den mannen,» gentog franciskaner-ministern, i det han steg upp
från sin stol och med ett inställsamt leende lutade sig fram över bordet
på sidan om ärkebiskopen samt pekade på det i pergamentsbrevet
förekommande namnet Peder Dobblare, »stode den mannen att finna, så vore
saken utan allt bekymmer på det klara. Peder Dobblare har icke av sin
frände Ingewald blivit ihågkommen med mera än dessa 10 mark, vilka
Ingewald gav till underhåll av det stora huset i Gråmunkegränden, som
han, till sin själs frälsning, Gud och S:t Franciscus vare honom nådig,
gav till vårt kloster. Överlevde Peder sin frände, så skulle hela
förmögenheten komma klostret till godo ...»
»Och i motsatt fall ...?»
»Därom, eders nåde, finnes intet ord i min frändes testamente!» svarade
Gert Bryningh. »Jag har själv jämte Olof Mikelsson, rådmannen, och Carl
Guldsmed, bevittnat så väl här föreliggande gåvobrev som det andra
testamentet, vilket min nådige herre, biskop Hans, haver i förvar och
varav jag här har en bevittnad avskrift.»
Stallmästaren framtog och överlämnade, ödmjukt bugande, till
ärkebiskopen den nämnda avskriften, som fullkomligt bekräftade
franciskaner-ministerns ord. Ärkebiskopen genomläste med noggrannhet
dokumentet, varpå han lade det ifrån sig på bordet och såg frågande på
Gert Bryningh.
»Ett märkeligt testamente,» sade han och skakade på huvudet, »ett
märkeligt testamente! Utan tvivel månde högst egna förhållanden varit
rådande mellan dessa män och jag vet knappt att säga, om, oaktat
testamentets klara ordalydelse, det kan vinna laga kraft.»
»Peder Dobblare har själv erkänt giltigheten av detsamma,» inföll
franciskaner-ministern. »Han har i vittnens närvaro avlämnat ett
fullgiltigt intyg på sitt bifall till Ingewalds förordnanden, och detta
intyg har vårt kloster i förvar, men, Gud bättre, det båtade oss föga,
ty Peder försvann samma dag som Ingewald Torstensson dog. Hans kläder
funnos vid Skeppsbron utanför ringmuren, det var en av dagarne vid
konung Christians kröning. Den olycklige hade, efter all sannolikhet,
själv förkortat sitt liv.»
»Och till följd därav,» tillade Gert Bryningh, »kom egendomen i Hans
Pederssons ägo.»
»Än I själv, Gert Bryningh,» sporde ärkebiskopen, »gören I icke några
anspråk på Ingewalds gods?»
»Nej, nej, eders nåde, jag har avstått ifrån alla anspråk; min frändes
själaro är mig av högre värde, än det lumpna guldet, och jag har själv i
testamente förordnat att det lilla jag kan lämna efter mig skall
tillfalla detta heliga kloster.»
Ärkebiskopen sporde vidare om orsakerna till det märkliga testamentet av
Ingewald, vilken genom sin sista vilja liksom tvungit sin närmaste
frände att försvinna ur världen, men han hade icke mer än uttalat
frågan, då brodern guardianen inträdde och anmälde mäster Olof.
Guardianen blev stående vid dörren, avbidande sin förmans vink att
införa den anmälde, men denna vink uteblev.
Så väl gråbrödernas styresman som biskop Peder och Gert Bryningh sågo
frågande på Västerås-priorn, och denne skyndade sig att upplysa,
vändande sig till ärkebiskopen:
»Jag har lyckats i mitt uppdrag, vördige fader ärkebiskop, kyrkans
farligaste fiende befinner sig här utanför, väntande på företräde!»
Ärkebiskopen hade åter lutat huvudet i handen och tycktes knappt hava
förnummit varken guardianens inträde eller priorns ord; men denne
fortsatte, utan att låta sig av ärkebiskopens tankspriddhet förvillas:
»Mötet med Gert Bryningh har hindrat mig att omnämna, vad jag fått att
veta, allt medan jag sökt utföra mitt värv att ställa kättarne inför
eders nådes ögon ... Här är nu en sak, som lägger vikt i vågskålen till
det beslut, som nu fattats. ... Här är fråga om att förekomma en
dödssynd, ett brott, till sin art farligare för kyrkan, än om hon skulle
gå miste om arvet efter den rike Ingewald Torstensson.»
Nu lyftade ärkebiskopen upp sitt huvud och såg forskande på talaren, och
även de andre lyssnade med den högsta uppmärksamhet till vad han hade
att säga.
»Vilket brott haven I då kommit på spåren?» sporde ärkebiskop Johan.
»Giftermål emellan en vigd präst och en jungfru, som är bestämd till
nunna!»
»Giftermål!» utropade alla de närvarande med en mun.
»Som jag säger,» fortsatte priorn, »jungfru Christina Pedersdotter, hon,
som skall beröva kyrkan det rika arvet efter Ingewald Torstensson, om
det icke genom kloka åtgärder förekommes, hon, som enligt sin avlidne
frändes yttersta vilja är bestämd att taga doket i Vadstena, hon står i
begrepp att äkta kättaren, som nu väntar på företräde.»
»Är det visst, vad I sägen, prior Robert,» tog biskop Peder till orda,
»så menar jag, att kyrkan lätt skall frälsa sin egendom. Så grovt brott,
som det I nu omtalen, skall mer än något annat besegla Ingewalds
testamente ...»
»Sägen det icke!» återtog priorn, »allt beror på vår nådige herre,
konungen.»
»Så uppenbart brott mot Guds och kyrkans lag skall konungen dock aldrig
tillåta!»
»Det trodde väl ock varje man, innan han kom upp i edert eget
domkapital, vördige fader biskop Peder, nu förlidet år på hösten, och
förklarade eder och eder domprost avsatte, eder från Västerås
biskopsstol och eder domprost från ärkebiskopsstolen. Den hand, som på
det sättet vågar slå omkring bland kyrkans fäder, han lärer väl icke
höja svärdet till kyrkans försvar. Mig synes det därför vara en viss och
otvivelaktig sak, att icke skall vår nådige herre, konung Gustaf, låta
Ingewalds gods komma till klostret därför, att Ingewalds arvinge gift
sig med en präst. Förmäla icke ryktena därutifrån, att mången lutherisk
eller, för att tala med vördig fader biskop Hans, mången luciferisk
präst redan trätt i äktenskap.»
På ingen tycktes den meddelade underrättelsen utöva ett djupare intryck,
än på den gamle stallmästaren. Han gjorde upprepade gånger korstecknet
och skakade bekymmersamt sitt grå huvud.
»Heliga Guds moder!» utbrast han, när priorn slutat, »vilka hädelser,
vilket gudsförnekande få mina gamla öron icke höra! Nej, aldrig, aldrig
skall detta ske! ... Innan året är ute, skall Ingewalds fränka, jungfru
Christina, hava tagit doket och blivit invigd till nunna av min nådige
herres, biskop Hans’ egna händer! Heliga Guds moder, vad denna världen
är full av argan list!»
Den gamle mannen bugade sig vördsamt för ärkebiskopen, och biskop Peder
utbytte ett par ord med franciskaner-ministern och gick därpå ned emot
dörren, åtföljd av Västerås-priorn. Just som de hunno dörren, öppnades
denna av guardianen på en vink av klostrets styresman, och stallmästaren
och priorn drogo sig åt sidan, medan Olof Pederssons resliga skepnad
visade sig i dörröppningen.
»Skynda, skynda!» viskade priorn, i stallmästarens öra, »just nu är
rätta stunden inne, medan hennes bäste försvarare befinner sig här. Men
ögonblicken äro dyrbara, och bäst vore, om allt vore en avgjord sak,
innan mäster Olof lämnade gråbrödernas kloster. Fort därför, till
verket, till verket, Gert Bryningh!»
Gert Bryningh tycktes visserligen icke behöva några uppmaningar för
fullbordandet av det värv, varför han kommit till Stockholm. Hans öga
brann och hela hans kropp darrade av otålighet. Åsynen av den kraftfulle
stadsskrivaren, som med stadig gång gick fram över golvet, bidrog att
öka hans iver. Olof såg åt sidan, just som han lämnade dörren, och en
skarpt forskande blick ur hans öga överfor de båda männen. Blick mötte
blick, men den gamle mannen måste slå ned sin. Dock var uttrycket i
stallmästarens fårade ansikte med sin fällda blick vida att föredraga
fram för priorns, kring vars läppar ett listigt smil lekte.
Allas blickar voro fästade på Olof, när han gick fram genom salen och
nalkades bordet, där ärkebiskopen satt med biskop Peder vid sin sida. En
lång tystnad inträdde. Ärkebiskopen satt liksom försjunken i sig själv,
biskop Peder följde med uppmärksamhet varje skiftning i den frimodige
unge mannens anlete, men ville och kunde ej yttra något före
ärkebiskopen, och franciskaner-ministern, som satt något bakom den
senare och därför till en del undanskymdes av honom, hade härunder det
bästa tillfälle att överblicka det hela. Så snart Gert Bryningh hade
lämnat rummet, kom dominikaner-priorn sakta skridande över golvet, och
när han kommit vid sidan av Olof, sade han, ödmjukt bugande sig för
ärkebiskopen:
»Vördige fader, ärkebiskop, mäster Olof har efterkommit eder vilja och
står inför eder ...»
Ärkebiskopen såg upp vid dessa ord, och hans ansikte upplystes för ett
ögonblick av en hjärtlig värma, när hans öga föll på Olof. Men snart
försvann detta uttryck ur hans ansikte och lämnade rum för ett visst
drag av svårmod, på samma gång som huvudets tillbakakastning och de till
hälften sänkta ögonlocken gav honom ett utseende av högdragenhet.
»Jag hälsar dig välkommen, unge man!» sade han, »och min önskan är, att
du måtte vara kommen hit bland oss som en vän ibland vänner. Såsom en
vän vill jag tala till dig.»
Olof såg med förvåning på ärkebiskopen, under det han talade.
Synbarligen hade han icke väntat sig ett sådant tilltal, och själva
tonen i ärkebiskopens tal var så vänlig när man avsåg från den höghet,
vilken tillhörde honom, att man kunde varit färdig att taga ärkebiskopen
för böneman hos den, som stod framför honom. Även den yttre omgivningen
bidrog att giva vikt åt ärkebiskopens ord, eller skulle hava gjort det,
om mannen framför honom varit tillgänglig därför. Den röda
flöjelsmanteln med sina guldbroderier hos den förre, maktens och
höghetens hävdvunna kännetecken, vid sidan av de allvarsamma
munkdräkterna — ty även biskop Peder bar en svartbrödrakåpa — detta mitt
i skötet av ett rum, där varje fönster, varje pelare påminde om gångna
tider av makt och härlighet, — allt detta talade tillsammans sitt egna
språk till den, som var känslig därför.
I viss mån var Olof det. Han älskade varmt sitt folk och sitt land,
varom ock den historia, som han sedermera utarbetade, bär vittne; men
framför allt och i allt älskade han sanning, och för den sak, till vars
stridsman han gjort sig, var han färdig att offra sitt liv. Men
härutinnan stod han i den skarpaste motsats till den gamla kyrkans män.
De läste liksom in Gud i pärlsmyckade skrin av silver och guld. Olof
högg sönder denna omklädnad och stödde sig därvid på den i ordet
uttryckta viljan av den Gud, vilken de förre ville hölja i evigt mörker.
»Varde ljus»! var den nya tidens lösen, och mäktigt och kämpastarkt gick
ordet ut över stad och land, och månget hjärta tändes av hopp och
förtröstan och skådade med nya ögon omkring i Guds värld, medan å andra
sidan den skrinlagde gudens vårdare bävade av fruktan och sågo sig om
efter varje medel, det bästa, att freda sitt gamla välde. Såsom vanligt
i alla tider av brytning mellan gammalt och nytt, funnos å ömse sidor
kämpar av olika art.
Det är en märkelig iakttagelse, som kan göras, om man betraktar de efter
varandra följande större skedena i ett folks livsutveckling, — den
nämligen, att det är vid råmärkena mellan det gamla och det nya, som man
finner de bäst utpräglade skaplynnena både i gott och ont. Knappast
visar sig hedendomen härligare och större, än vid sitt möte med
kristendomen, på samma gång som den å andra sidan framskickar skepnaden
av den djupaste uselhet. Man jämföre blott sagans Palnatoke med en
Sigwald jarl och dessa svärmar av de nordiska rikenas utskum, vilka
under det fornstolta namnet av vikingar lågo och lurade efter ett
lättvunnet byte. Så var det även på denna tid, vid randen av det nya
utvecklingsskede, som just nu höll på att bryta sig fram.
Biskop Hans Brask i Linköping och ärkebiskop Johan äro den gamla tidens
mest framstående män, av hela sin själ tillgivna den tid och de
förhållanden, vari de vuxit upp och blivit män. De hade en gång fått sin
livsåskådning, och för den ville de ärligt och manligen strida. Och de
kunde dö i striden eller suckande draga sig tillbaka, liksom havsvågen
från den klippa, vars fot hon förgäves stormat, men de kunde ej begagna
lismeriets och ränkornas skumma vapen. Dessa begagnades av männen
omkring dem, av en Robert, dominikanerpriorn i Västerås, av biskop Peder
och hans vän Knut domprost samt en mängd andra. De påminna för sin tid
och i sin strid om sådana män, som en Sigwald jarl. Odinslärans ragnarök
eller världens skymning kan tagas som en bild för denna efter längre
eller kortare mellanrymder av tid återkommande brottkamp mellan det
ondas makter och det godas. Ur striden utvecklar sig städse ett nytt,
som är renare och högre i förhållande till det gamla, men som i sin
ordning måste vika, när tiden mognat för ännu andra och fullkomligare
former av livsutveckling.
»Hård är den tid, i vilken vi leva,» fortsatte ärkebiskopen; »dock har
kyrkan haft hårdare strid att genomkämpa, än den, som nu går löst emot
henne, och likväl står hon triumferande på sin klippa. Men hon måste
samla omkring sig alla goda stridsmän och skicka dem till striden och se
till, att var och en får den plats, han förtjänar. I, mäster Olof, haven
blivit begåvad med kraft och mandom framför andra. Jag känner väl, och I
dragen eder det nog själv till minnes, med vilken gunst och kärlek eder
forne herre, biskop Mats Gregersson — Gud hans själ nåde! — omfattade
eder. Säkert ären I icke känslolös för hans minne, så att I viljen svika
det förtroende, han satte till eder?»
Ärkebiskopen gjorde ett uppehåll, liksom ville han invänta Olofs
bekräftelse av hans antagande. Olof å sin sida kunde icke i hast göra
sig rätt reda för vart ärkebiskopen egentligen ville hän med dessa av
sorg och vemod fulla ord.
»Icke haver jag glömt min forne herre,» sade han, »och den gunst, han
bevisade mig, så länge han var i livet, men efter honom kom en annan
högste styresman över Strängnäs stift, och även han har visat mig kärlek
i högsta måtto, jag menar Lars Andersson, den nuvarande kanslären hos
vår nådige herre konungen!»
De närvarande korsade sig vid uttalandet av detta namn, och ärkebiskopen
kastade en blick full av sorg på Olof.
»Nämn icke den mannens namn!» utbrast ärkebiskopen; »Gud och Sanct Erik
give, att han icke stode vår herre konungen så nära. Helt visst skulle
sakerna med mindre svårighet kunna redas till det bättre, om icke han
vore, och om icke vår nådige herre konungen hörde med hans öron och såge
med hans ögon ... Aldrig har den heliga kyrkans bannstråle varit smidd
för en värdigare, än denne man!»
»Mäster Lars kansler är min vän,» svarade Olof med värma, »och hans sak
är min! Glömmen det icke, nådige herre, så ringa jag än är i jämförelse
med honom och eder!»
»Förivren eder icke,» genmälte ärkebiskopen fogligt, »och sägen ej ord,
som I vid lugnare besinning skullen vilja hava osagda! Jag och kyrkans
prelater skilja mellan eder och honom, som I kallen eder vän. Jag känner
honom. Han har icke fört något gott med sig hem från Rom, vir ille
gloriæ laudisque et novitatis improbe cupidus![3] Finnes väl någon, som
icke känner, att rätta orsaken till hans handlingssätt är vreden över,
att han gick miste om Strängnäs biskopsstol vid valet för två år sedan!
Men sannerligen säger jag, den där står, må se till, att han icke
faller, och högre hava de huvuden suttit, som måst böja sig för
bannstrålen från S:t Peters stol!»
»I faren vill,» avbröt Olof den ivrige ärkebiskopen; »I faren mycket
vill och kännen föga de bevekelsegrunder, som bestämma herr Lars
kanslärs handlingar. Jag känner dem, nådige herre, och jag upprepar det,
jag vill stå och falla med den mannen, ty hans sak är min, och vi stå
båda under Guds beskydd.»
»Så visar det sig då,» tog ärkebiskopen till orda, »att I icke haven
lagt mina ord på hjärtat, mäster Olof, de ord jag talade till eder och
flere, när vi sist möttes i Upsala i höstas förlidet år? Men jag vill
dock, såsom kyrkans lydige son, visa långmodighet med eder och tro det
bästa. Jag har prövat och funnit dig värdig, min son, och jag har
beslutat att för dig bliva vad, salig hos Gud, herr Mats Gregersson en
gång var. Som jag sade, kyrkan måste skifta sina lotter efter varje sin
kämpes art och krafter, och för dig är icke den undangömda, osedda
platsen i de djupa leden: du skall stå på tinnarne av templet och en
gång bliva bland dess översta hörnstenar.»
»Finge jag döma eder efter orden, nådige herre,» vidtog Olof, »så skulle
jag hava skäl att glädja mig, ty för mina öron låter det, som om I
skullen hava närmat eder mig och min mästare ... Dock är jag viss om,
att de goda tankar, I nu haven fattat om mig, grunda sig på en
villfarelse ...»
»Nej, nej, min son!» avbröt ärkebiskopen, »härutinnan far jag icke vill,
nej, nej! Saken är ju klar, och din blick skall ej undgå att finna
detsamma, som jag, och vi alla, den heliga kyrkans män. Se, å ena sidan
har du att vänta kyrkans högsta straff, om du, det Gud och alla helgon
förbjude, skulle vara sinnad att fortsätta på den väg, du beträtt; — å
den andra sidan öppnar sig vägen självmant för din fot, din synkrets
vidgas och din makt att verka skall icke hava gränser. Den svenska
kyrkans högsta äreställen skola bjudas dig ... Besinna dig, min son, jag
håller allt detta i min hand, den första lediga biskopsstol skall bliva
din ... Säg mig, vill du ej räcka mig din hand och vandra vid min sida?
Kyrkans famn står dig vidöppen, hon utsträcker sina armar efter dig ...
skall du längre låta henne sörja och längta att återfinna sin förlorade
son?»
»Så är det mig sagt,» började Olof efter en stunds tystnad, »att när min
lärare och mästare doktor Mårten Luther stod inför kejsaren och det
heliga romerska rikets kardinaler och furstar i Worms på riksdagen
därstädes och man med hotelser ville skrämma honom att återtaga sina
läror, så svarade han: här står jag och jag kan icke annorlunda! Vad I
nu haven talat till mig, nådig herre, det synes mig innehålla både hot
och löften, men mitt svar blir detsamma, som min lärares i Worms. Hotet
skrämmer mig icke, löftena locka mig icke.»
Ärkebiskopen fästade med ett uttryck av både sorg och förvåning sin
blick på den frimodige mannen, som så oförställt vågade förkasta och
avvisa de gyllene löften, vilka blivit honom bjudna. De övriga
närvarande visade tydligt, att de aldrig kunnat föreställa sig en sådan
djärvhet av kättaren. Deras häpnad steg, allt medan Olof talade, men
slog snart över i den mest oförtydbara ovilja.
»Besinna eder, unge man,» inföll biskop Peder; »besinnen eder och tänken
något uppå, inför vem I talen!»
»Väl har jag besinnat mig,» tog åter Olof till orda; »ty icke kunnen I
tro, att jag i min ringhet, utan mogen överläggning, gripit till vapen
mot en makt, som är så många hundra år gammal. Men jag tjänar en högre
makt, än denna kyrka, som under alla dessa år styrts av den syndfullaste
bland människor, denne påve, vilken därför med fog må kallas antikrist,
— jag tjänar eder och all världens herre, Gud i himmelen, vars ord
betyda mer än alla människofunder! I talen om kyrkan och om mig som
hennes förlorade son, ärkebiskop Johan! men I glömmen därvid, att man
mera skall lyda Gud än människor.»
Det var med den levande övertygelsens värma, som Olof talade. Hela hans
väsende var genomträngt av den sanning, som han här utan den ringaste
skymt av människofruktan uttalade. Hans öga brann av hänförelsens eld,
och det göt sig liksom ett skimmer av förklaring kring hela hans
kraftfulla skepnad. Men i hans motståndares ögon växlade snabbt efter
varandra känslor av ovilja, avsky och hat.
»I lönen gott med ont, mäster Olof,» sade med ett spetsigt leende
dominikanerpriorn; »men det är väl, menar jag, ett huvudstycke i eder
kristendom!»
Och medan han yttrade detta, korsade han sig, och hans föredöme följdes
av de andra. Blott ärkebiskopen underlät att på detta sätt skydda sig
mot inflytandet av den kraft, som utströmmade från kättaren. Men han
lutade sig med höghet tillbaka i stolen och sammanknäppte sina händer
över bröstet.
»Den kyrka, varom I talen,» fortsatte Olof, vänd till ärkebiskopen, utan
att ägna någon uppmärksamhet åt de övrigas blickar och ord — »den kyrka,
varom I talen, ärkebiskop Johan, är byggd av människohänder från ovan
och ända till foten; hon är en vrång bild av den kristendom, som vår
herre och hans apostlar predikade och som de predika genom sina ord i
den heliga skrift. Se, den kyrkans tjänare vill jag vara, och ifrån den
kyrkans altarrund sträcker jag mina armar till dig, ärkebiskop Johan,
och till eder alla och spörjer eder till med ärkebiskopens fråga: skolen
I längre låta henne förgäves vänta på att få famna en förlorad son?»
»Jag talar dessa ord,» tillade han efter ett ögonblicks uppehåll,
»eftersom I själv haven velat giva detta samtal formen av ett tal mellan
vänner, nådige herre; och om intet annat, så kunnen I åtminstone finna
det, att I icke haven något att bjuda mäster Olof, som kan förmå honom
att svika den herres tjänst, vars tro han svurit.»
Västerås-priorn stod i begrepp att åter framkasta ett stickord, men
förekoms av ärkebiskopen.
»Gud bättre,» sade denne, »jag finner allt för tydligt att I icke stån
att draga från vad I ansen vara rätt, ehuru det icke kan få annat namn
än kätteri och lutherdom. Kommen dock ihåg, mäster Olof, att den heliga
kyrkan ännu är ståndande och att hon har krafter och medel att verka för
sina heliga ändamål, varom I nu icke gören eder något begrepp. Tagen det
minnet med från detta vårt möte, mäster Olof. Jag har velat tala till
eder förra gången i Upsala, som svenska kyrkans överhuvud, nu som en vän
till sin vän; ... när vi tredje gången mötas, lärer det bliva
annorlunda.»
Ärkebiskopen vinkade med handen till ett tecken, att han icke hade något
vidare att säga, och Olof vände sig om för att gå. Men då steg
dominikanerpriorn fram och yttrade, vänd till ärkebiskopen:
»Vördige fader, ärkebiskop Johan! Jag vänder mig till eders nåde i den
heliga kyrkans namn och anklagar denne djäkne, mäster Olof, för en svår
synd emot vår heliga kyrka. Han står i begrepp att emot all kyrklig lag
locka en jungfru, den där dessutom är lovad till Kristi brud: han står i
begrepp att locka henne till äktenskap och sålunda att med den yttersta
fräckhet bringa till verklighet de hädelsens och övermodets löften, som
han uttalade vid sin faders begravning i Örebro, att den tid snart
skulle komma, då både påve och munkar skulle störtas och
tillintetgöras.»
Olof vände sig om vid dessa ord, och en förtärande flamma ljungade ur
hans stora öga.
»Kunnen I bevisa denna beskyllning?» sporde ärkebiskopen, synbarligen
oangenämt träffad av priorns plötsliga uppträdande med detta ärende, som
enligt hans tanke endast skulle förlänga det pinsamma sammanträffandet
utan att medföra något gagn. Den offentlighet, varmed priorn gick till
väga, tvang honom dock att upptaga frågan.
»Jag kan det!» svarade anklagaren.
»Och vad sägen I därtill, mäster Olof?» blev ärkebiskopens spörjsmål
till denne.
»Det säger jag, nådig herre,» svarade Olof, »att i detta liksom allt
annat är jag icke sinnad att lyda någon annan lag, än den Gud själv
givit i sitt ord!»
»Kunnen I på samvete, vördige fader ärkebiskop,» sporde häftigt biskop
Peder, »kunnen I låta denne uppenbare omstörtare av kyrkans heligaste
stadgar, denne oförsynte hädare av kyrkans fäder, i frihet lämna
Gråbrödraklostret? Har han icke själv fällt sin dom? Kunnen I stå till
svars inför Gud och alla helgon, om I lämnen honom frihet att sprida
sina fördärvliga och samhällsupplösande läror?»
Skadeglädjen lyste så bjärt ur biskopens och munkarnes ögon vid dessa
ord. Olof tog ett steg tillbaka, men stannade plötsligt i en något
tillbakalutad ställning, och varje muskel knöt sig, varje fiber darrade,
medan blodet våldsamt strömmade genom hans ådror. En dödstystnad
inträdde i det stora rummet och man hörde från tornet de sista dova
ljuden av klockorna, vilka ringt själaringningen efter Peder Hansson.
Ärkebiskopens öga vilade forskande på biskop Peder. Ehuru han var yngst
av de närvarande, förstod han dock bäst att lägga band på sina lidelser,
och han tycktes icke tändas till någon högre grad av biskopens ord. Hans
blick var blott mera skärpt, än den brukade vara. Måhända överskådade
han bättre förhållandena, än de övrige; måhända insåg han bättre än de
ej blott gagnlösheten, utan den verkliga faran av en kraftåtgärd gent
emot konungen, rörande en man, som stod under dennes beskydd. Kanske var
det ock hans medfödda svaghet och oförmåga att snabbt fatta ett djärvt
beslut, som i detta ögonblick förgäves anstormades av en hos honom
sällspord verksamhetslust.
Huru det var, är svårt att säga, men han yttrade med en viss betoning:
»Gå i frid, mäster Olof, och måtte Guds moder och alla helgon upplysa
ditt sinne till vad som är rätt och gott.»
Dessa ord utövade ett märkligt inflytande på Olof. Även han stod färdig
att uttala skarpa ord till svar på priorns och biskopens, men
ärkebiskopen avväpnade honom. Elden i hans öga upplöste sig i en blick
av, man kunde säga, erkänsla. Väl uppfattade han icke för ögonblicket,
vad som bestämde ärkebiskopens tänke- och handlingssätt, men hans
hållning var dock så upphöjd vid sidan av de övrige, att Olof
ofrivilligt drogs till honom.
Med detta intryck lämnade han gråbrödernas klostersal. Nedkommen på
klostergården mötte han den svartbrödramunk, som vi av priorn hörde
nämnas Mårten Skytte.
»Väl mött, mäster Olof,» sade denne, »jag längtade just att träffa eder
och tacka eder ...»
»Tacka mig?» gensporde Olof med en ton, som om han endast anat fiendetal
inom de dystra klostermurarne.
»Jag hörde eder predikan i dag,» fortsatte munken med sin blida stämma,
»och det är för den predikan, jag vill tacka eder. Sannerligen, slikt
utsäde måste i sinom tid bära god frukt.»
»Menen I ärligt, så månde redan brodden sticka upp i dagen!»
»Ja väl, mäster Olof ... Mårten Skytte är redo att ställa sig vid eder
sida.»
De båda männen invecklades snart i ett livligt utbyte av tankar och
åsikter, och Olof kunde ej avbryta samtalet, ehuru han ivrigt längtade
till sin moders hem, där Christina väntade honom. Mårten följde honom
över klostergården. I portvalvet stannade de, så gingo de långsamt över
bron, men på Munkbron stodo de åter länge, så att väl en timme förrann,
innan Olof genom Gråmunkegränden gick upp emot Stortorget.
Klockan var då över fem.
* * * * *
Knappt hade Olof hunnit Västerlånggatan, förrän plötsligt ett oredigt
sorl av en större människosamling nådde hans öra. Ljudet kom från
Svartbrödraklostret och tilltog allt jämt i styrka. Olof påskyndade sina
steg, och ju närmare han kom torget, desto högljuddare blev skränet.
Ur mynningen av den gata, som ledde från det nämnda klostret,
utströmmade, just som Olof kom på torget, en människoskara, som under
skrik och larm snart fyllde hela torget. Det var vederdöparne. Man kunde
se det på de vilda, fantastiska blickarne, om man också ej lagt märke
till den sönderslitna altarduk, som svängdes mitt i hopen liksom ett
stridsmärke, varomkring de hade att samla sig. Men det var ej nog med
denna altarduk; överallt, vart blicken föll i hopen, visade sig stycken
av helgonbilder eller andra kyrkoprydnader, vilka svängdes över huvudena
under det förfärligaste tjut.
Tvänne män, vilkas dräkt utvisade, att de tillhörde Upplands-allmogen,
trängdes av massan åt sidan och kommo i närheten av Olof. Deras utseende
vittnade om den högsta fasa och ovilja. Den ene av dem fick, just som de
stannade, ögonen på Olof.
»Där står han, kättaren!» sade han; »kom, låt oss skynda ur denna
fördömelsens stad ...!»
Den andre bonden såg upp på Olof. Denne hade knappt fått klart för sig,
vad som var på färde, förrän han ville skynda fram mot den upprörda
massan. Då fick han ett slag på axeln.
Det var bonden, för vilken han blivit utvisad såsom upphovsman till de
upprörande våldsbragder, vilka av vederdöparne denna eftermiddag börjat
utövas. Mannen var ett halvt huvud högre än Olof, samt stor och stark
och av ett utseende, vilket lät ana mycken både djärvhet och
själsnärvaro.
»I ären mäster Olof i korgen,» sade han och såg Olof fast i ögat, »och
nu stånden I och glädjen eder åt det ägg, som I haven värpt. Men det
säger jag eder, och mina ord äro icke skämtord, innan detta ägg blir
kläckt, kunnen I spela kronan av konung Gustafs huvud.»
Den reslige bonden var häftigt upprörd, och det fattades icke mycket,
att han gripit Olof i kragen, för att riktigt eftertryckligt hos honom
inprägla, att harmen över den styggelse, vartill han under denna dag
varit vittne, kunde bära frukter, vilka dess anstiftare aldrig anat.
»Vill icke kung Gustaf hålla de eder han svurit oss och upprätthålla
ordning i sitt rike, så skola vi ännu med dalkarlarne draga ut och driva
honom bort, och med dig skola vi göra början.»
Det var nästan mera, än att Olof kunde bära det, och det fordrades hela
hans själsstyrka och mannakraft att icke duka under för de fientliga
makter, vilka denna dag tycktes hava sammansvurit sig mot honom och av
vilka den, som uppenbarade sig i den förfärliga anklagelsen att hava
vållat en rörelse, vars slutliga utgång ej lät sig under ögonblickets
tryckning överskåda, var den, som häftigast bet sig in i hjärtat och
slet med blodig tand i hjärnans kamrar. Bondens ord öppnade med ens för
honom en tavla, där han såg de gångna tidernas oro och fasor resa sig
som mörka skepnader ur djupet och storma an mot Sveriges konungatron,
medan å en annan sida andra vilda skepnader söndersleto det verk, som
bar Gustaf Wasas namn. Kung Christian, blodskungen, Severin Norrby och
Gustaf Trolle å ena sidan, samt bondeuppror under förblindade prelater
och munkar å den andra, — se där den tavla, som liksom genom ett
trollslag stod upprullad för Olofs själ. Och detta kunde bliva följden
av ...
Där stannade hans tankegång, men i ångesten över vad han såg, kände han
mera, än han klart tänkte sig, att han själv — han, som icke i rättan
tid med kraft uppträtt mot dessa fridstörande svärmare, de så kallade
vederdöparne — var orsaken till allt, och snart såg han icke annat än
sig själv, såsom den där ensam bar skulden till fosterlandets fara, och
detta vid sidan av hans samvetes vittnesbörd om hans viljas och
avsikters renhet bragte honom i ögonblickets uppbrusning hart nära
förtvivlan.
Ord kunde icke här tala, endast handling. Om han störtade sig in i den
förvillade människomassan, om han ginge att stå ansikte emot ansikte med
Melchior Rink, som visade sig mitt ibland de högljuddaste skrikarne, och
med kraften av sin arm visade, att han vore en ordningens vän och kämpe,
— då kunde han väl falla och dö, men han skulle ock i sin död besegla
sanningen av sin lära och visa konung och folk att han icke hade något
att skaffa med vederdöparnes våldsbragder. Allt detta framblixtrade
meteorlikt i Olofs själ, och han ryckte sig lös från den reslige bonden,
vilken med förvåning såg honom störta sig in i massan.
Ögonblicket därefter skymtade en ung flicka förbi bonden. Hon bar den
högsta förskräckelse målad i sina drag, och utan att se sig om, blind
för den fara, hon gick till mötes, ilade hon efter den försvinnande
Olof. Omedelbart efter henne kom en gammal man framilande. Han var klädd
i höga ridstövlar och inhöljd i en fotsid kappa i mörk färg samt bar
svärd vid sidan. Han strök alldeles förbi bonden och några steg framför
denne upphann han den unga flickan och fattade henne om livet. Men hade
icke en tillfällig förtätning av människomassan här inträffat, föranledd
sannolikt av Olofs framträngande, skulle gubben synbarligen icke kunnat
fasthålla flickan. Likväl kunde han icke draga henne med sig tillbaka,
och med hjärtslitande stämma ropade hon:
»Olof! Olof!»
De närmast stående vände sig om vid ropet, och en rörelse i motsatt
riktning åstadkoms i hopen, så att denna glesnade, och man kunde på
några stegs avstånd se Olof.
Den unga flickan, som tycktes vara ett rov för den yttersta förtvivlan,
upprepade sitt rop, och Olof vände sig om. Den långe bonden befann sig
alldeles bakom. Hans deltagande hade blivit väckt ej blott av Olofs sätt
att besvara hans förebråelse, utan ännu mer av vad som sedan tilldragit
sig.
Men just som Olof vände sig om vid ropet av sitt namn, träffad av
rösten, som han allt för väl kände, och just som hans öga mötte
Christinas — ty det var hon — slog åter den böljande människomassan en
ring omkring honom, och han befann sig öga mot öga med Melchior Rink.
Vid anblicken av denne man sjönk bilden av Christina tillbaka, och han
var åter sig själv, och hans öga brann av en samlad kraft.
Med en ljungande vältalighet uppträdde Olof mot vederdöparen, förebrådde
honom de villfarelser, som han utspred bland det okunniga och till följd
därav lätt ledda folket, och uppmanade honom att vända åter från sitt
våldsamma omstörtande av bestående ordning. Men det var som att predika
för ett stormupprört hav. Det blev ett ögonblicks uppehåll i sorlet,
massan lyssnade till vad den djärve predikanten kunde hava att säga, och
de allra flesta kunde icke föreställa sig, att han skulle vända sig mot
dem, utan väntade snarare, att få höra honom förena sig med deras
mästare Rink och Knipperdollink, eftersom desse blott utvecklat i sina
yttersta följder samma lära, som Luther och hans lärjungar predikade.
Men knappt hade de hört, vad mäster Olof verkligen hade att säga, knappt
hade de sett den förkrossande blick, som han slungade mot Melchior Rink
och över dem alla, förrän många hundrade armar lyftades, och ett
förfärligt skrik höjdes och mångdubblades genom att återstudsa från de
omkringstående husen.
Melchior själv sprang fram, alldeles utom sig av tygellös harm, och
höjde sin knutna hand för att med våld tysta den djärve störaren av hans
och hans anhängares segerfröjd. Olof var dock vederdöparen mycket
överlägsen i kroppslig styrka, och det blev honom därför ej svårt att
avvärja det hotande slaget, men i det samma träffades han av en på
avstånd kastad sten och föll till marken.
Vederdöparne ville kasta sig över honom, och en bland dem, den samme som
på förmiddagen anfört svärmen i Storkyrkan, höjde sin väldiga knölpåk
för att giva mäster Olof en minnesbeta, som han ej så lätt skulle
glömma, då en väldig skepnad ställde sig framför den fallne och avvärjde
så väl det tillämnade dråpslaget av knölpåken, som anstormningen av de
övriga.
Sannolikt hade en blodig strid här uppstått, om icke Melchior förekommit
den genom att uppmana vederdöparne att skynda till S:t Görans kapell och
tacka och lova Gud för den vunna segern.
»Snart, snart,» sade han, »skola vi åter besöka denna syndens stad och
fullborda vårt rensningsverk, det säger mig Guds ande!»
Och hela massan drog bort från torget och förbi Storkyrkan nedåt den
öppna platsen framför slottet. Vad som bestämde Melchior till detta
avtåg, är svårt att säga, men helt visst ville han förekomma en inbördes
strid borgarne emellan, antingen han ännu icke ansåg sig fullt vuxen en
sådan strid, eller emedan han fruktade, att så väl lutheraner som
katoliker då skulle göra gemensam sak mot honom, och därigenom beröva
honom alla dem bland hans anhängare, vilka trodde honom i själva verket
predika Luthers lära, fast på ett kraftigare sätt och liksom mera
sättande yxan till roten.
Men vid Olofs sida stod ännu den reslige bonden. Torget var tomt på
folk, och ropen från den bortdragande skaran hördes på avstånd från
norra stadsporten.