I.

Vederdöparne.

Sommaren 1524 rådde mycken oro och mycket buller i Sveriges huvudstad,

som knappt hunnit hämta sig efter den förfärliga hemsökelse, vilken

övergått den samma under belägringsåren 1522 och 1523. När Gustaf

Eriksson Wasa midsommaraftonen det sistnämnda året höll sitt intåg i

staden, då nyss utkorad till Sveriges konung, var det, som om han dragit

in i de dödas stad. Blott några små hopar av utsvultna människohamnar,

mera liknande skuggor än människor, mötte honom, då han vid söderport av

borgmästare och råd mottog stadens nycklar. Ögonblickets glädje att stå

vid målet av sina strävanden bortträngdes och utplånades vid åsynen av

det skick, vari staden mottog sin konung. De folktomma gatorna, där

ljudet av de framridandes hästhovar hemskt återstudsade från de obebodda

husen, torgen, de förbrända tomterna, där vinden lekte med askhögarne

eller suckande for fram emot de dystra murarne av Svartbrödra-klostret

eller S:t Gertruds gillesstuga, frammanande minnen från gångna tider, då

själva striderna förrådde det fullaste och kraftigaste liv, — allt

förenade sig att hos konungen och hans omgivande riddare och

fältöverstar åstadkomma en sinnesstämning, som visserligen icke var

segrarens fria fröjd.

Huvudstadens portar hade liksom öppnats för fosterlandets befriare blott

för att visa dem fåfängligheten i det hopp, som satt vinnandet av

Stockholm såsom mödornas och stridernas slut. En var av de mera högt

stående, dock ingen i högre grad än Gustaf själv kände, att man blott

stod på tröskeln till det arbete, vilket nu först skulle börja —

bortrensandet av allt, som kunde framkalla ett förnyande av de olyckor,

vilka under de närmast förflutna tiderna ständigt och jämt återkommit,

fullbordandet av det storverk, som börjats av Engelbrekt och fortsattes

av de trenne Sturarne.

Vad som mest av allt stod i vägen för vinnande av detta mål, det var det

samma som fordom — de mäktiga och inflytelserika prelaterna. Biskoparne

sutto väl bland riksens råd och svuro konungarne eller riksföreståndarne

trohetsed för de förläningar, de av dem erhöllo, men i själva verket

bildade de en makt för sig, ett stort undantag från det allmänna, vilket

senare tycktes vara till endast för deras och den heliga kyrkans

räkning. Hade dessa biskopar fått sin vilja fram, hade Sveriges rike

långt före Gustaf Wasas dagar varit en provins under Danmarks krona,

alldeles som Norge var det, tills i våra dagar detta rike, befriat,

liksom vaknande ur sin sekelsömn till ett nytt liv, mer friskt och

kraftfullt än någonsin förut.

Mången ond gärning hade trivts i skuggan av den heliga kyrkan. I skydd

av henne hade Danmarks konungar smitt sina ränker mot Sveriges rike,

liksom i sagan draken kom upp över land att sluka den sköna

konungadottern. Hon fick sin räddare i riddar S:t Göran, som red ut mot

draken och stred med honom och vann seger. Vårt fosterland har ock haft

sin S:t Göran i de riddersmän, vilka med Sveriges folk bjudit

tillintetgörelsens skumma vidunder spetsen, kämpat sin manliga strid och

vunnit seger.

Därför lät Sten Sture, han, som bar de tre sjöbladen i sitt sköldemärke,

med goda skäl uppställa den dyrbara Sanct-Göransbilden framför

högaltaret i Stockholms Storkyrka. Bättre kunde ej bilden av den kamp,

som utkämpades på hans dagar och hela unionstiden igenom, uttryckas. Men

draken reste ständigt sitt huvud ånyo. Ingen av Sturarne gav honom hans

bane. Då kom han, flyktingen från främmande land, drog ut ånyo med

Sveriges bondehär och vände hem med seger en gång för alla. Nu var det

slaget det slag, som gav vårt land rättighet att leva och andas, utan

att fråga den främmande konungen om lov, nu var friheten en verklighet

för svenske män.

Men draken hade en klo kvar i jungfruns livgördel. Även den klon måste

avhuggas, och detta var det arbete, varmed konung Gustaf och hans män

gingo fort, sedan befrielsekriget var slutat och konungen på knä tackat

Gud för segern vid samma högaltare, där Sanct-Göransbilden stod.

Gustaf Wasas bön såsom konung framför altaret i Stockholms Storkyrka är

det första hammarslaget på den länk, som, fullt utsmidd, blev en

alldeles ny tid. De följande slagen föllo tätt på varandra. De gällde

alla att slita drakens klo ur jungfruns livgördel, att krossa

biskoparnes heliga kyrka. När detta var fullbordat, då var de påviskas

kyrka grusad, då fanns ej ett spår mer av den gamla draken, då strömmade

ett nytt och friskare blod genom den frälsta jungfruns ådror och

purprade hennes kind, där hon satt på sin klippgrund med högblå mantel

och gullgult hår och blickade mot himlen.

Omkring konungen stodo tvänne män, vilkas namn framför andra gått till

eftervärlden såsom starka, kraftfulla och varma kämpar för denna nya

sakernas ordning. De voro konungens kanslär Lars Andersson och

stadsskrivaren i Stockholm Olof Pedersson. De äro mästersvennerna vid

det städ, där den tidens första länk utsmiddes. De stå just i

morgonrodnaden till den nya dagen, och sedde på avstånd, synas de liksom

antaga jätteskepnader, för att bryta fjällmuren och låta människoanden

strömma fritt ut över Guds sköna värld.

Skön är väl skogsbäcken som sorlande ilar fram mellan de höga furorna,

skön är väl floden, som med lugnad bölja vattnar leende ängar och

bördiga fält, men mesta uppmärksamheten drager dock utan tvivel

klippremnan till sig, där skogens lekande barn, efter att hava växt till

högre kraft, bryter fram och i yrande skum störtar sig ned utför

branten. En sådan brytningstid var den, som omfattar de första åren av

Gustaf 1:s regering. Det nyas vågor vräka mot det gamlas klippvägg, och

denna rämnar för en oemotståndlig kraft, och den nya tiden bryter

igenom.

Mitt i denna tid av storm och strid ligger den händelse, som vi här

nedan i korthet försökt skildra.

* * * * *

Mer än ett år var förflutet, sedan Sveriges nyvalde konung höll sitt

högtidliga intåg i sin huvudstad och gick in i dess Storkyrka och

knäböjde och bad framför högaltaret.

Det är söndag. På predikstolen, till utseendet liknande en korg, står

predikanten, och kyrkan är full av åhörare. Predikan är nära sitt slut.

Med levande kraft och en kärnfull vältalighet har predikanten utlagt och

förklarat dagens text. Åhörarnes blickar hänga liksom fast vid hans

läppar. Det är alldeles tyst i kyrkan, man vill icke gå miste om en

stavelse av slutorden.

Bakom en pelare befunno sig tvänne munkar av svartbrödraorden. De hava

kapuschongerna uppdragna över sina huvuden och stå orörliga som

bildstoder, men deras blickar brinna, — om det var av hänförelse eller

av motsatta känslor, var icke lätt att avgöra, och ingen lade heller

synnerligt märke till dem, ty allas tankar voro fästade vid predikan.

Därför hade de båda munkarne kunnat så småningom förflytta sig från

kyrkans ingångsport fram emot koret, där predikstolen var uppförd, och

där de stannat orörliga och, som det tycktes, helt och hållet upptagna

av predikantens ord, även de. Men lika omärkligt, som de verkställt sitt

framåtskridande, lika omärkligt började den ene munken vrida sig åt

sidan, tills han stod med de brinnande ögonen vänd utåt kyrkan, ansikte

mot ansikte med största delen av de övriga åhörarne.

Pelaren befann sig dock mellan dem och åhörarne, så att nedifrån kyrkan

kunde man endast då och då se ett munkhuvud luta sig fram bakom

pelarkanten, men flyktigt och snart försvinnande. Många gånger hade dock

icke munken lutat sig fram och med blicken överfarit mängden, förrän han

närmade sitt huvud till sin grannes och viskade:

»Jag har funnit henne!»

Den tilltalade gjorde en omärklig rörelse åt sidan, för att också få

sikte på henne, som blivit funnen, och den förre tillade upplysande:

»Vid tredje pelaren från koret, invid den gamla kvinnan!»

»Heureka!»[1] viskade den tilltalade tillbaka.

Nu slogos kyrkoportarne upp, och en vild, skrålande massa rusade in,

undanträngande alla, som stodo i vägen. Det var en utvald skara av

Stockholms drägg, ty sådan fanns då liksom i våra dagar. I spetsen gingo

de djärvaste, svängande över sina huvuden tjocka knölpåkar och utösande

de förfärligaste eder. Predikanten avslutade sin predikan med en

framställning av den sanna friheten att utan människofruktan göra det

Gud bjuder, och såsom vanligt var den tiden att tillämpa sitt tal på

tilldragelser i det offentliga livet, ordade han om Luther och påven och

att den senares anhang klagade på den förre, såsom skulle han predikat

om frihet för att draga folket till sig. Men det vore lika orätt att

skylla Luther för de våldsgärningar, som följt av hans predikan om

friheten, som det vore att anklaga smeden för de våldssår, vartill det

av honom smidda svärdet missbrukades. Man måste fatta, vad frihet vore.

Den som icke vill lyda någon överhet, utan ville, att alla skulle vara

lika goda, och att ingen skillnad skulle vara mellan fattig och rik,

lekt och lärd, han missförstode friheten. Den sanna friheten födde

ordning, den falska oordning. Men den verkligt frie mannen är mänsklig

ordning undergiven för Herrans skull.

Denna predikan var så mycket betydelsefullare, som just vid denna tiden

oordningar av den betänkligaste art rådde i Stockholm. Det var just till

följd av missförstånd om den frihet, som Luther och hans lärjungar

predikade och som utgör kristendomens väsende, det var till följd av en

oriktig uppfattning av denna frihet, som några fanatiska män i Tyskland

börjat predika om avskaffandet av all överhet, ej blott världslig och

andlig, utan i viss mån även själva Bibeln. »Bokstaven dödar, men anden

gör levande,» det var deras lösen, och därmed ville de göra den satsen

gällande, att även bibelordet kan binda, betvinga och göra den fria

anden ofri. I människans själ skriver Gud av evighet sin bibel och denna

bibel är den enda heliga, menade de. Tillföljd därav kunde en var, som

kände sig manad av Herrens ande, uppträda och tolka Herrans ord, utan

avseende på det, som den gamla bibeln innehöll. Det var, som vi finna,

en slags bibelöversättning efter egen behaglig melodi, och översättarne

voro allehanda gott folk, skräddare och skomakare och för övrigt vem som

helst, som inbillade sig vara fattad av Guds ande.

I överensstämmelse med deras begrepp om friheten var det orätt att döpa

barnen, emedan de ej kunde fritt bestämma över sig själva, och därför

omdöptes en var, som sällade sig till dem, varav de erhöllo namnet:

vederdöpare.

På sommaren detta år (1524) hade en skara av dessa vederdöpare kommit

till Stockholm, och i spetsen för dem befunno sig en buntmakare Melchior

Rink och en krämare Bernhard Knipperdollink. Konungen uppehöll sig i

södra delen av riket, aktande draga ned till Malmö, där han skulle

sammanträffa med konung Fredrik i Danmark, och hans frånvaro gynnade i

hög grad de främmande svärmarnes företag. Det var företrädesvis på

Norrmalm de höllo sig. S:t Görans kapell, eller den nuvarande Johannis

kyrka, togo de helt och hållet i besittning för sin räkning, och det

dröjde ej många veckor, förrän de hade det lägre och okunniga folket i

sina händer. Någon övertygande bevisning kunde naturligtvis icke komma i

fråga i deras predikningar, då predikanterna utgjordes av idel okunniga

män, men vad som fattades i ord, ersattes av skrik och häftiga åtbörder.

Deras uppträdande verkade nästan på samma sätt, som S:t Veitsdansen,

eller som predikosjukan i våra dagar.

En skara av dessa vederdöpare var det, som nu stormade in i Storkyrkan.

Predikanten var ingen annan än stadsskrivaren i Stockholm, mäster Olof

Pedersson, den ene av svenska kyrkans tvänne reformatorer. Att han blev

avbruten i sina predikningar var alldeles icke något ovanligt. Det hade

hänt mer än en gång, att han blivit ordentligt överfallen, där han stod

i sin korg med Guds ord på sina läppar, och han hade med knapp nöd

kunnat komma ned från predikstolen. Men ingen hade sett honom blekna;

tvärtom strålade i dessa ögonblick hans öga klarare och hans röst

framljungade orden med högre majestät. Det var icke utan, att mången

dragits till den kraftfulle mannens lära, just på grund av den makt, som

alltid ligger i det fritt erbjudna offret av människans liv till

bekräftelse på den offentligen uttalade bekännelsen. Det var en stråle

av martyrernas gloria, som i sådana ögonblick belyste mäster Olofs

allvarliga anlete.

Icke heller nu rördes ett drag i detta anlete, när den råa hopen rusade

fram; och när de främste hunnit fram under predikstolen, just som han

uttalade slutorden; »si, sådan är den frihet, som Kristus och Paulus

hava predikat!» — höjde sig en hes, skrovlig röst ur hopen och ropade:

»Det ljuger du, mäster Olof, som en listig skalk!»

Det var liksom att uppdraga dammluckan för en hotande fors. Den ene

började skrika om den andre: »Ned med dig, du arge skalk!» — »Ut med den

falske läraren!» — »Han ohelgar Herrans tempel!» — »Ut med honom och ut

med all den hedniska grannlåten!» — Så ljöd det från hundrade munnar,

och de vilda, vanvettiga blickarne rullade från predikanten till

helgonbilderna, som prydde altarne och väggarne.

Men den starke mannen på predikstolen, som väl visste, att ett ord till

svar, ett ord till lugnande av den upprörda massan, skulle varit att

gjuta olja på elden och endast giva anledning till en uppenbar strid och

blodsutgjutelse, lutade sig ned och bad, och sådant var hans välde över

de övriga åhörarne, att även de var för sig lutade sig ned till att tyst

bedja.

Det blev en stunds uppehåll i oväsendet. Helgedomsstörarne, av vilka en

stor del voro halvrusiga, blickade med en viss förvåning omkring sig.

Det tycktes slå dem såsom något ofattligt, att varken predikant eller

åhörare läto störa sig av dem.

Då hördes mäster Olofs mäktiga stämma, dämpad och högtidlig, uppläsa

Herrans bön, och allt tystare blev det, och allt mera besvärade tycktes

påkmännen bliva. Men plötsligt höjdes åter den skrovliga stämman och

utropade:

»Vad, bröder, skola vi så låta honom häda Gud och friheten! Äro vi icke

alle gripne av Guds ande, kan icke vem som helst av oss stiga upp i

korgen och predika, så att stenarne skola gråta därvid? Upp, upp I

Gideons män ... vräken undan den förvillaren!»

Medan han ännu talade, kom en sten farande upp mot predikstolen. Den for

blott en fingerbredd ovanom mäster Olofs huvud och träffade Guds moders

bild, som var uppställd strax bakom predikstolen. Bilden skrällde till,

och med ett hemskt brak föll den vänstra armen med Jesusbarnet i golvet.

Hesa bifallsrop följde på stenkastet, och snart slungades både stenar

och käppar upp emot predikstolen. De övriga åhörarne sutto liksom

förlamade av skräck och fasa. Ingen kom sig rätt för med något. Att möta

våld med våld var väl en tanke, som uppstod hos mången allvarsam

borgare, och hade blott ett ord i den syftningen sluppit över mäster

Olofs läppar, hade en förfärlig strid uppstått i kyrkan.

Men mäster Olof hörde ganska tydligt av ropen mot helgonbilderna, att

det här icke var hans vanliga fiender, de påviske, som reste sig upp

emot honom, och i första överraskningen kunde han ej betrakta saken

annorlunda än som ett sorgligt misstag. Så väl han, som kyrkoherden i

Storkyrkan, vilken också var lutheran, hade i allmänhet stått handfallne

vid vederdöparnes uppträdande. De hade hört deras predikan och de hade

med varandra strängt sökt utreda deras läror, vilka vederdöparne själva

påstodo vara en naturlig frukt av den frihet, som Luther predikade.

Denna frihetslära hade förvillat dem. Först i de senast förflutna

dagarne hade Olof mera av en ingivelse än av klart utredda förnuftsskäl,

kommit till den övertygelse, som han i denna dags predikan sökt utlägga.

Emellertid hade det aldrig från vederdöparnes sida satts i fråga någon

förföljelse mot de lutherska prästerna. Dock var det för Olof klart, att

i samma stund han i ordningens namn uppträdde mot deras lära, var kriget

förklarat mellan honom och dem. Men detta hade ännu icke skett, och av

den predikan, han nyss slutat, hade vederdöparne icke hört mer än

slutorden.

Sedan han slutat sin bön, såg man honom uppräcka de sammanknäppta

händerna mot höjden, och hans läppar rörde sig, som om han mitt under

faran av stenkastningen velat anropa Herran om nåd och kraft att visa,

huru maktlösa dessa anfall voro, när de riktades mot förkunnaren av Guds

eviga sanningar. Så uppfattades hans bön av alla, och de hänfördes av

detta snart sagt överjordiska lugn. Åsynen av hans bleka, kraftfulla

anlete mitt under stormen var den bästa predikan, ett bekännelsens

halleluja!

Han gick ned från predikstolen.

Nu skulle först den vildaste striden börja. En mängd kraftfulla borgare

trängde sig fram till pelaren för att skydda sin predikant, och den

skränande skaran vrålade som lössläppta vilddjur, sträckande de

påkbeväpnade händerna mot höjden.

Ett skrik av fasa hördes från kvinnorna, vilka skyndade ut ur kyrkan,

det fortaste de kunde. Endast vid tredje pelaren från koret befunno sig

ännu tvänne kvar. Den ena var en äldre kvinna, vilkens anletsdrag,

omgivna av den mörka huvudbonaden, talade om ett fromt och undergivet

sinne. Hon höll sina händer sammanknäppta, men hennes läppar skälvde och

en tår smög sig utför de fårade kinderna, när hon bad. Vid hennes sida

knäböjde en ung flicka. Även hennes ansikte var blekt, och den

häftigaste oro flammade ur hennes stora djupblå ögon. Hennes drag voro

fina, dock mera kraftfulla än mjuka. Hon riktade sin blick ofrånvänt på

pelaren med predikstolen, som Olof nyss lämnat, och på den sammanträngda

hopen av män där nedomkring. För betraktaren tog det sig ut, som om hon

varje ögonblick varit färdig att ila fram till hjälp och skydd för den

hotade. Båda dessa kvinnor voro de, som i så hög grad väckt munkarnes

uppmärksamhet.

Dessa stodo ännu kvar vid sin pelare. De hade blott vikit åt sidan

omkring den samma, allt efter som den vilda hopen ryckt fram, så att de,

osedde av denna, nu befunno sig på pelarens motsatta sida.

»Nu är ögonblicket inne,» viskade den, som först blivit de båda

kvinnorna varse, »och jag tvivlar icke, att mitt uppdrag skall lyckas.»

»Pax vobiscum!»[2] genmälte den andre, »det är hög tid!»

»Jag träffar eder sedan hos vår fader!»

»Hos fader ärkebiskopen, som avtalat är!»

Därmed skildes de båda munkarne åt. Den sist talande smög sig utefter

pelarraden oförmärkt ut ur kyrkan. Den andre gick med snabba steg tvärt

över till motsatta sidan, dock ivrigt därunder seende sig åt sidan, om

han skulle vara bemärkt av någon framme vid predikstolspelaren. Detta

var emellertid en onödig fruktan. Ty där framme hade man helt annat för

händer. Men många funnos ännu kvar i kyrkan, både karlar och kvinnor,

vilka icke kunde förmå sig att lämna sina platser, förrän de sett, huru

den inledda händelsen nådde sitt slut. Dessa voro ävenledes så upptagna

av vad de hade för ögonen, att de icke märkte munken.

Han befann sig snart alldeles vid sidan av den unga flickan. Men även

här hade han försiktigt valt sin plats bakom pelaren, och slumpen ville,

att den, han sökte, just befann sig invid denna med den gamla kvinnan på

andra sidan om sig.

»Frukten intet,» sade han halvhögt, men med en övertygande och faderlig

ton, »frukten intet, fromma jungfru, denna gången skall intet ont

vederfaras mäster Olof!»

Flickan flög till vid munkens ord, som en skrämd hind. Hon fästade sin

blick på talaren, som om hon velat fråga, vem han var. Men munken

besvarade hennes outtalade spörjsmål med ett milt leende.

»Kännen I icke pater Robert?» sade han, och när han såg, att flickan

kände honom, tillade han: »jag har ett ord att säga eder, jungfru

Christina, ett ord, som I säkert skolen tacka mig för!»

Ett eget leende, men helt flyktigt, krusade jungfruns läpp, under det

hon såg ned framför sig.

»Det gäller mäster Olof!» fortsatte munken.

Flickan tycktes bliva mera uppmärksam, men ännu yttrade hon intet.

»Det gäller hans framtid!» sade åter munken. »Jag är hans vän för hans

faders skull, I veten det väl, och jag svär det vid Guds heliga blod,

jag vill endast arbeta för hans lycka. Viljen I hjälpa mig, jungfru

Christina?»

»Jag!» frågade flickan helt bestört.

»Ja, I kunnen det ock.» Han gjorde ett uppehåll, varunder hans blick

tycktes tränga ned i djupet av flickans själ, och därpå tillade han: »I

viljen det ock!»

»Och vad är det då, I begären av mig?»

»Att I skolen förmå mäster Olof att infinna sig i Gråmunkeklostret i

dag!»

»Gråmunkeklostret?»

»Ja, klockan 3 i eftermiddag väntas han där av goda vänner, som beslutat

göra allt för hans väl ... sägen mig till, jungfru, att I beviljen min

begäran ... I viljen fråga, varför jag icke talar vid honom själv. Jag

har gjort det, men han har avvisat mig; han sätter icke tro till mina

ord! Eder skall han tro, eder skall han icke avvisa, och I kännen mig

...»

Allt detta yttrades mycket fort, och den unga flickan, vars sinnen helt

naturligt voro upptagna av ett ämne, som på det närmaste slog in med

det, varom munken talade, hade för stunden intet att invända. Den fara,

som hotade mannen, om vilkens räddning och framtida lycka munken talat

med en visshet och förtröstan, som om han lånat den bäste vännens

blickar och röst, gjorde att hon, utan att närmare besinna hans begäran,

beviljade den.

Ett förfärligt skrik framme vid pelaren liksom beseglade hennes löfte.

Häftiga slag av käppar mot varandra dånade där fram ifrån, och den grova

stämman, som först höjts under predikan, hördes ropa, överröstande alla

andra:

»Nu är din timme kommen, hund ... du skall sent åter uppstiga i din

korg.»

Mera förnam hon icke. Från predikstolspelaren spredo sig de stridande

utåt hela kyrkan. Det hela övergick till ett förfärligt skuggspel.

Munken, den gamla kvinnan, mäster Olof, allt sammanrördes till en oredig

massa. Hon förlorade medvetandet och sjönk ned vid pelarens fot.

Men templet genljöd av stridens lössläppta andar. Allt, som kunde fly,

vek undan. Den gamla kvinnan fattades av ett par starka armar och

fördes, hon visste ej huru, bort från den anstormande hopen. Det var en

man av ett besynnerligt utseende, som räddade henne. Han hade kommit in

i kyrkan med vederdöparne, och han hade följt med dem fram mot

predikstolen, men där hade han stannat och snarare försjunkit i

åskådandet av den oförfärade innehavaren av predikstolen, än han genom

förnimmandet av dennes ord blivit gjord overksam. Gripen av andakt

tycktes han dock icke vara. Ögat var väl fästat på mäster Olof, men

blicken var uttryckslös, och munnen drog sig nästan till ett leende. När

de andra rusade fram, stod han ännu kvar. Först när han hörde anförarens

tillrop, for han upp och ville åstad. Men därvid hade han kommit att

kasta en blick åt det håll, där de båda kvinnorna, vilka utgjort

föremålet för munkarnes uppmärksamhet, befunno sig, och hans blick

stannade på den unga flickan. Nu var den icke uttryckslös mera. Nu

tändes däri en låga, så varm och klar, att den spred ett skimmer över

hela det pussiga anletet. Man såg varken det toviga, gråstripiga håret

eller det vårdslösade skägget, så genomvacker var denna blick.

Var det någon länge sedan försvunnen barndomsbild, som vaknade till liv

i drinkarens hjärna, eller var det något ord ur mäster Olofs bön, som

förirrade sig dit och, i förening med anblicken av det sköna,

jungfruliga anletet, tände en gnista av ljus till ett kommande bättre?

Själv gjorde han sig visst icke reda därför. Ett slag på axeln av en

bland de andra påkmännen förde honom åter till verkligheten, och åter

infann sig det slöa leendet och den uttryckslösa blicken. Emellertid

deltog han icke i oväsendet efter predikans slut och anfallet på mäster

Olof. Men när svallvågen av fridsstörarne vände sig utåt, då var han en

bland de första, och åter kom hans blick att söka de båda kvinnorna vid

pelaren.

Det ungdomliga anletet var då försvunnet, men den gamla stod kvar,

skälvande och dödsblek. Och den försupne mannen var ögonblickligt vid

hennes sida och så gott som bar henne ut ur kyrkan. Men där lämnade han

henne och skyndade åter in i kyrkan, varifrån man hörde rop att storma

och utkasta »avgudabilderna», varmed menades alla bilder och målningar

av helgonen samt övriga kyrkoprydnader.

När hon väl befann sig i det fria på planen utanför kyrkodörren och såg

sig omkring, var hon ensam. Flyende män och kvinnor störtade förbi

henne. Hennes första tanke var Christina, och hon ropade till de

förbiskyndande, spörjande efter henne. Men ingen hörde henne, och om

någon hörde henne, kunde ingen upplysning om den försvunna lämnas.

Ett häftigt slag från sidan av något, som utkastades genom kyrkodörren,

kastade omkull henne. Dock hörde hon tydligt, huru en kraftig röst inom

kyrkan ropade:

»Sluten upp, vänner, i frihetens namn! I dag är icke tid för vårt

arbete, men i morgon ... i morgon skola vi komma dragandes i tusental

och rensa templet från alla avgudabilder. Följen mig nu till kapellet,

där skall den gudsmannen Melchior Rink säga oss, huru vi skola gripa

verket an och föra det till ett gott slut.»

»Knipperdollink, Knipperdollink!» ropade den vilda hopen, »vi följa dig

till kapellet, till Melchior och sedan till mäster Reinhardt!»

Därpå strömmade den yrande skaran ut ur kyrkan, hon trängdes vid dörren,

hon skrålade och väsnades. Den gamla hörde och såg allt, där hon låg,

men ägde ej förmåga att röra sig ur stället.

När slutligen allt blev tyst och hon såg sig omkring, voro kyrkoportarne

stängda. Hon reste sig sakta upp. Vid hennes sida låg den heliga

jungfruns avslagna arm med Kristus-barnet.

Kvinnan korsade sig och linkade sakta bort mot sitt hem.