Nya Stockholm. -- Nya Finland. -- Nya Danmark. -- Calgary. -- Red Deer. --
Alberta.
Nya Stockholm består af omkring 12 s. k. townships. Dess invånare äro
nästan uteslutande svenskar, i synnerhet jämtlänningar. Och de syntes vara
välmående. Kolonien bildades år 1886. En af dess grundläggare var den ofvan
nämnde Hofstrand, hvars bild läsaren ser på sid. 75. Kolonien ligger längs
den vackra Qu' Apelle floden och har två fiskrika sjöar. Skog finnes ock så
mycket, som farmarne behöfva. Regeringen har anlagt en förträfflig landsväg
genom kolonien med en bro öfver floden. År 1904, när jag var där, fick Nya
Stockholm goda järnvägsförbindelser, hvarför den har att motse ett hastigt
uppsving. De, som lagt sig till med land där i tid, komma nog att bli rika
karlar, hvad det lider.
Icke långt från Nya Stockholm ligger kolonien Nya Finland, bebyggd af
finnar, som kommit dels direkt från Finland dels från Förenta Staterna.
Några mil ytterligare i nordlig riktning från Nya Finland ligger Nya
Danmark, en dansk koloni. Många svenskar bo också där. Koloniens farmare
idka sitt jordbruk alldeles på danskt vis och ha i synnerhet lagt an på
mejerihandtering, hvari de ha lyckats utmärkt. Ytterligare i nordost därom
håller på att bilda sig en svensk koloni genom förmedling af en svensk vid
namn V. Wallin i Winnipeg, som här har ett stort område till salu.
Jag nämnde om s. k. townships. Det må då här vara skäl att något orda om
jordens indelning. I västra Canada är all jord indelad i townships. Bilden
af ett sådant ser läsaren å nästa sida. Det är en kvadrat, hvars sidor äro
sex engelska mil långa. Det hela är således 36 eng. kvadratmil. Townshipet
är deladt i 36 sektioner. Hvarje sektion är en engelsk mil i kvadrat och är
i sin ordning delad i kvartsektioner. Hvarje kvartsektion innehåller 160
acres eller vid pass 80 hektar. Alla sektioner med jämna nummer i Manitoba
och de nordvästra territorierna äro öppna för nybyggare, som här få taga
s. k. homestead, en kvartsektion eller 160 acres för ingenting. Undantag
utgöra två, som äro reserverade till skogsland för inbyggarnes ved- och
virkesbehof samt andra ändamål. De udda numren äro till salu. Där järnvägar
stryka fram, tilldelas de -- med undantag af två, som äro s. k. skolland --
åt järnvägsbolagen såsom premier för deras järnvägsanläggningar. Annars
skulle dessa oerhörda anläggningar i obebyggda trakter icke komma till
stånd. Men staten räknar som så: »Med järnvägarna följa befolkning och
kultur. Landets förvärfskällor tillvaratagas och utvecklas. Det är ett
statsintresse, äfven ekonomiskt, till följd af de ökade inkomster, som
tillflyta statsverket i mån af ökad utveckling. Därför är det ingen förlust
att skänka bolagen denna mark.» Bolagen å sin sida resonera: »Hvad vi i
begynnelsen på våra järnvägsanläggningar förlora, det få vi igen genom att
vid växande invandring sälja land.» I samma mån som odlingen framträder,
stegra äfven bolagen priset på sitt land. Inkomsten af järnvägen ökas
naturligtvis också genom ökad person- och godstrafik.
[Illustration]
I Nya Stockholm talade jag två gånger på söndagen och en gång på måndagen i
en augustanakyrka. På måndags e. m. åkte vi till Percival -- några och
tjugu eng. mil med skjuts. Där talade jag också i en augustanakyrka två
gånger. Sedan jag ätit middag hos en f. d. jämtländsk soldat, som här är en
mycket välbärgad farmare, så åkte vi ungefär en svensk mil till en
järnvägsstation, där vi stego på nattåget för att fara vidare norrut. Det
var en besvärlig färd. Vi kunde ej få någon annan sofplats än uppe under
taket på vagnen. Där fingo vi på en trappa klifva upp, klädda som vi voro,
samt kläda af oss liggande. Och vagnen slängde och stötte, så att min
hustru och dotter icke kunde sofva. De försäkrade, att det skulle vara
sista gången de betalt 4 dollars för en sådan sängplats. Jag själf sof all
right d. v. s. som en stock.
Efter ungefär 20--21 timmars färd kommo vi fram till Calgary, där jag
skulle hålla föredrag om Sverige samma kväll (onsdag den 17 aug.).
Föredraget hölls på en stor sal, tillhörig en svensk köpman, för öfrigt
vice konsul, vid namn Nolan. Vi bodde på ett hotell. Det var ganska enkelt
men i anseende till priset »förstklassigt», d. v. s. 2-½ dollars per
person, då två personer bodde i samma rum och lågo i samma säng. På
hotellet tjänade ej mindre än fem svenska tjänsteflickor. Staden är
tämligen ny, men artar sig till att inom kort bli en stor stad. Där ligger
bland annat ett stort katolskt nunnekloster i förening med en präktig
kyrka. I staden och bygden däromkring bo många, alltför många svenskar, som
Sverige behöfde ha hemma. Dock Gud välsigne dem, där de äro.
Calgary ligger i provinsen Alberta. Denna provins är ungefär så stor som
halfva Sverige, eller omkr. 230,000 kvadratkilometer.
Alberta omfattar två områden, åtskilda genom sina olika topografiska och
klimatiska förhållanden. Den södra delen utgöres af öppet, vågformigt land,
som saknar skog utom längs floderna samt bland kullarne vid Klippiga
bergens fot. Den norra däremot är allt igenom mer eller mindre skogbeväxt.
Skogsbältet afbrytes här och där af öppna prärier, af hvilka några hafva
ansenlig utsträckning.
Jordmånen i Alberta är mycket rik. Klimatet i södra delen är mildt,
medeltemperaturen högre än i Manitoba. Detta beror på den västerifrån
kommande varma vinden, som kallas Chinook Wind. Landet lämpar sig utmärkt
för kreatursskötsel och boskapen kan föda sig ute under bar himmel hela
året om på de härliga buffelgräsfälten. Kreatursafveln är också kolossal.
Jordbruket är däremot icke så gifvande.
Regnmängden är nämligen icke tillräcklig för att försäkra farmarne om
årliga goda skördar. I medeltal slår skörden fel två år af fem. Men det
håller man på att hjälpa genom att anlägga ett stort kanaliseringssystem
för att åstadkomma konstbevattning. Järnvägsbolaget har därtill anslagit 5
millioner dollars för att därigenom göra en och en half million hektar af
sitt land till fruktbart hveteland. Det är kanske det största
konstbevattningsföretag, som någonsin utförts i Norra Amerika.
Hufvudkanalen blir omkr. 20 svenska mil lång. Redan (1905) är arbetet så
långt framskridet, att omkr. 250 tusen hektar land kunna vattnas.
[Illustration: Se sid. 75.]
Ett amerikanskt bolag lägger ut åtta hundra tusen dollars på en
sockerfabrik, som skall blifva den näst största på kontinenten, för att
taga vara på de sockerbetor, som odlas på en del af detta konstbevattnade
land. Landet kommer att säljas till lågt pris. Spekulanter skola
utestängas, och verkliga farmare skall man söka få att slå sig ned i de
konstbevattnade regionerna.
Calgary ligger i medelpunkten af detta distrikt. 1904 hade staden omkr.
6,000 invånare. Husen äro i allmänhet byggda af en fin ljusgrå stensort,
som brytes i närheten. Staden är hufvudort för en mycket stor handel med
kreatur: hästar, nötboskap och får. Dessutom har den lifliga affärer i
trävaror. De rundt omkring liggande gruffälten gifva äfven dess affärsmän
goda inkomster. En betydande industriell anläggning i staden äro
järnvägsbolagets stora verkstäder. Det är att förutse, att Calgary inom
kort skall vara en mycket stor stad. Den är också planlagd på ett sådant
sätt, att den kan bli det. Gatorna äro breda och raka; elektriskt ljus och
andra moderna bekvämligheter finnas där, hvartill kommer amerikansk
arbetsfart och energi, som väl är hufvudsaken. Hvilka områden och utvägar
för kapital och arbetskraft finnas icke här!
I Calgary skildes jag från min hustru och dotter. Jag skulle göra en
utflykt åt norr och de skulle fara uppåt Klippiga Bergen till en
sanatoriiplats, som heter Banff, och som lär vara underskön. Alltså bar det
af för mig till Red Deer, ungefär fyra timmars järnvägsresa norr om
Calgary. Där predikade jag i en amerikansk presbyteriankyrka. Påföljande
dag var jag och besökte en stor indianskola, som låg några engelska mil
utom staden. Dess föreståndare är en metodistpräst, och i anstalten
uppfostras omkr. 80 indianbarn. Tyvärr lär dock denna uppfostran föga
uträtta. När barnen lämnat skolan, så öfvergå de allra flesta till det
vilda indianlifvet.
Vid middagstiden samma dag steg jag på tåget efter att hafva ätit middag
hos en mycket förmögen farmare vid namn Kronkvist, som förut varit
handlande i Hudiksvall i Sverige. Han hade i Hudiksvall gjort stora
förluster genom andras konkurser. Dock hade han åtskilligt kvar och med
detta drog han åstad till Canada. Här hade han nu väldiga sädesfält med
allt, hvad därtill hör. Det hade gått honom väl i händer.
[Illustration: Svensk farm i Wetaskiwin, Alberta. Se sid. 84.]