[Voltaire: _Zadigs äfventyr_. En orientalisk berättelse om ödet.
Öfvers. af Arthur Nordén. Wahlström & Widstrand, Stockholm.]
Voltaires filosofiska romaner höra till det allra roligaste i den nyare
litteraturen. Den benägne läsaren bör icke låta afskräcka sig af
attributet »filosofisk»; han kan läsa Voltaire utan att se sig nödsakad
att tillgripa sin tankeförmåga. Allt hvad Voltaire vidrör blir klart,
genomskinligt, själffallet. I hans berättelser dölja sig inga
ogenomträngliga gåtor, liksom där inte hvila några ledsamheter.
Den volym i serien _Mästerverk ur världslitteraturen_ (Bonniers förlag),
som för ett tiotal år sedan bragte en svensk öfversättning af _Candide_,
innehöll också _Naturens son_ (L'ingénu). På 1700-talet utkom en
öfversättning af _Micromégas_ under den trefliga titeln _Lill-Masse_.
Och sedan också _Zadig_ fått sin öfversättare, ha vi de fyra märkligaste
af Voltaires romaner på svenska. Men visserligen är _Lill-Masse_ sedan
några människoåldrar inte mera tillgänglig i bokhandeln.
Den nu försvenskade romanens öfverskrift lyder egentligen _Zadig eller
Ödet_, och berättelsen skildrar de äfventyr hjälten på Ödets
tillskyndelse och under Försynens ledning genomgår.
Zadig lefde i »Babylon» på kung Moabdars tid. Han var -- heter det -- en
ung man utmärkt genom en af naturen god karaktär, som uppfostran
ytterligare förädlat. Han hade i korthet sagdt de egenskaper och
färdigheter och han hyste de intressen, hvilka kännetecknade tidens
ideala människotyp, »hedersmannen».
Men Zadigs förträfflighet, hans vishet och hans rättrådighet, bespara
honom inte de mest ansträngande pröfningar. I kraft af sina goda
egenskaper når han gång på gång lyckans höjd -- i kärlek, makt, rikedom,
vänskap -- men blott för att städse i nästa ögonblick genom någon
handling af osjälfviskhet, ädelmod, visdom störtas ned i olyckans djup.
Hans lif är ebb och flod i bråd växling, och han slungas upp och ned som
ett flarn på de svallande vattnen.
Den starkt brutna linje, långs hvilken Zadig rör sig, tecknas i 21 korta
kapitel, af hvilka de flesta ha karaktären af en liten novellett eller
en anekdot. I några af dem möta motiv, väl bekanta ur världslitteraturen
-- så t.ex. varierar historien om Zadigs första äktenskap temat Matronan
från Efesus, hvilket professor Crohns som bekant gjort till föremål för
lärda forskarmödor. Och i berättelsen om huru Zadig identifierade
»drottningens aktningsvärda hynda» och »kungens heliga häst» ha vi en
parafras på en fransk öfversättning af en italiensk bearbetning af en
österländsk novell. Men ju bättre vi känna underlagen, dess lifligare
sentera vi Voltaires affattning, och i synnerhet allt hvad den eger af
lätthet (som man sade på den tiden), af spänstighet och klarhet.
Ironien, som är Voltaires viktigaste retoriska medel, är ännu i _Zadig_
egendomligt ljus och intagande, den fladdrar och skimrar, den har föga
eller intet af den hvasshet, som (kunde vi säga) från och med den mot
Maupertuis riktade pamfletten _Diatribe du docteur Akakia_ ett hälft
årtionde senare utmärker den: när så vara skall, och äfven däremellan.
Hvad romanen har af filosofi yppar sig i regel genom händelseförloppet,
och kommentaren är så diskret som möjligt. -- Zadig och hans tjänare
säljas som slafvar. Tjänaren är kraftigare och betalas följaktligen
högre. Men det inträffar, att Zadig får tillfälle att för sin ägare
förklara ett fysikaliskt fenomen: och nu blir det Zadig som skattas
högre; han vinner sin herres aktning, han når hans vänskap, blir hans
kompanjon och återfår sin frihet. Detta är sättet på hvilket Voltaire,
alldeles oförmärkt, inskärper hos sitt auditorium, att alla människor
äro lika, att andens odling emellertid betingar ett högre värde hos
individen, och att kunskapen är en makt, som bryter bojor och skapar
frihet.
Det är vidare t.ex. frågan om religionen. -- Sedan ett tusen femhundra
år är Babylon sönderslitet af kampen mellan två sekter. Den ena anser,
att man bör inträda i Mithras tempel med vänstra foten först. Den andra
sekten afskyr denna uppfattning, och dess medlemmar stiga alltid in med
högra foten först. Kort efter Zadigs upphöjelse till minister inträffade
den stora Mithrasfesten, och alla afvaktade med spänning hur den vise
unge mannen skulle förhålla sig. Zadig trädde fram till tröskeln och
hoppade jämfota in i templet. Därpå tog han till ordet och bevisade i
ett vältaligt anförande, att himmelens och jordens Herre, som icke ser
till personen, inte heller gärna kan hysa någon särskild förkärlek för
det ena eller andra benet.
Detta var frågan om religionen som yttre form. Religionen såsom lära
diskuteras i ett kapitel, i hvilket uppträda representanter för en massa
skilda bekännelser, en egyptier, som tillber tjuren Apis och hyllar
honom genom att steka och äta honom; en kaldé, som dyrkar en fisk och
anser det vara ett helgerån att äta fisk och som beskärmar sig öfver
egyptiernas brist på pietet, o.s.v. Alla tvista hetsigt om sina gudars
företräden, tills slutligen Zadig fäller de förlösande orden. Han får de
tvistande att medge, att det inte är en viss tjur och en viss fisk deras
dyrkan gäller, utan Den, som skapat alla fiskar och tjurar. Således,
slutar han, äro ni alla af samma åsikt, och det är samma gud ni
tillbedja. »Och allesamman omfamnade hvarandra.»
Som synes propagerar Voltaire här den ofvanför, utanför alla bekännelser
stående gud, den förnuftiga princip, som han härledde ur förnuftets
existens och ur universums ändamålsenlighet. Det är på denna linje
romanens sens moral drages ut, och detta sker i det märkliga tjugonde
kapitlet om _Eremiten_.
Zadig vandrar på Euphrats strand, nedtryckt af nya och ovanliga
motgångar. Han möter en eremit, förtror sig åt honom och följer honom på
hans vandring.
Den vördnadsvärde gamle mannen utför en serie handlingar, af hvilka den
ena är mera excentrisk än den andra. -- De båda vandrarne ha gästfritt
mottagits i ett hus, i hvilket de sökt nattläger. I gryningen reda de
sig att fortsätta sin väg. Dock, dessförinnan fattar eremiten en fackla:
jag erfar, säger han åt Zadig, ett starkt behof att visa min tacksamhet
mot vår ädle värd. Och så sätter han eld på huset. Litet längre fram på
dagen dödar han en gosse, som visar dem vägen.
Men detta är mera än Zadig kan bära, och han riktar häftiga förebråelser
mot sin vördnadsvärde följeslagare.
Medan han talar, förvandlar sig eremiten på ett sällsamt vis: hans skägg
försvinner, hans drag föryngras, och fyra vackra vingar växa fram på
hans rygg och skuldror.
Vet, säger han, att jag är ängeln Jesrad, nederkommen från tionde sfären
för att upplysa ditt förstånd! Under ruinerna af sitt brända hus fann
vår ädle välgörare en skatt, som gjorde honom till en rik man. Och hvad
gossen beträffar, så vet att han, om jag inte dödat honom, om ett år
hade mördat sin tant och om två år hade mördat dig!
Men, sade Zadig, tillåt mig en fråga. Hade det inte varit bättre att
leda in gossen på dygdens väg?
Vet, svarade Jesrad, att om gossen fått lefva en dygdig mans lif, så
hade både han, den hustru han tagit sig och den son han aflat, i sinom
tid alla tre blifvit mördade.
Men, återtog Zadig, är det då nödvändigt, att det onda öfver hufvud
taget skall finnas i världen?
Om det onda icke funnes, svarade ängeln Jesrad, så vore denna jord en
annan jord, och händelserna skulle länka sig till hvarandra enligt ett
annat förnufts regler. Allt hvad du ser på den lilla atom, som du bebor,
är till och har sin plats och sin tid enligt den ordning, som omfattar
allt varande. Intet är tillfälligt. Det ges ingen slump. Allt är
pröfning, straff eller belöning. Svage dödlige! håll inne med dina
invändningar mot det, som du bör vörda.
»Men..., sade Zadig.»
Dock, nu hade ängeln Jesrad uträttat sitt ärende, och han hörde inte
vidare på Zadig utan klippte med vingarna och flög sina färde mot den
tionde sfären.
De öfverensstämmelser vi tycka oss upptäcka mellan _Zadig_ och _Candide_
äro så verkliga som möjligt, och de ha sin orsak.
Förhållandet är, ville vi säga, att de båda romanerna behandla samma
tema, d.ä. frågan om det onda, om dess plats i världsordningen, dess
ställning i människornas lif.
Vi veta hvad _Candides_ diktare åsyftade; denna roman är en stridsskrift
mot den optimistiska syn på tingen, som Leibniz och hans disciplar
bekände. De kallade världen den bästa möjliga af världar. Voltaire låter
sin Candide få röna, att chanserna tvärtom äro ganska stora, att denna
värld är den sämsta möjliga af alla tänkbara.
Och vi ha å andra sidan sett, till hvilkel resultat Zadig fick komma.
Erfarenheterna, som han hade inhöstat i sitt lif och hvilka han
fullständigade under sin vandring vid den himmelske ledsagarens sida,
de skola säga honom, att det inte ges någon olycka som ej för något godt
med sig, eller som inte är en mindre grym olycka än den, hvilken
_hadekunnat_ inträffa. Denna värld innehåller bra mycket ondt, dock,
världen och människan äro afpassade för hvarandra, och allt som sker
betingas af en högre ordning. Eller med andra ord: sådan denna värld är,
måste den trots allt betraktas såsom den för människan, sådan hon är,
mest lämpade, alltså som den bästa möjliga af världar.
I _Zadig eller Ödet_ bekämpar Voltaire den uppfattning, som låter den
blinda slumpen regera. Det finnes en mening i allt och t.o.m. i det
onda. Hans ståndpunkt är optimistens, han vänder sig mot den svartsyn,
för hvilken det universella, styrande förnuftet inte existerar.
I _Candide eller Optimismen_, tio år senare, har bladet vändt sig;
han insisterar nu med eftertryck på det ondas förekomst; han spörjer
förgäfves efter en mening i det lidande, som människans lif på jorden
tyckes honom vara; och han slutar med att säga, att blott den förmår
uthärda lifvet, som flytt ur världen och upphört att tänka och att
fråga.
_Candide_ är i mycket hög grad ett personligt dokument; bakom _Zadig_
(1747) anas därjämte också allmänna tidsstämningar.
Året 1745 betecknar höjdpunkten i Ludvig XV:s monarki. Sedan
företrädarens välmaktsdagar hade kungligheten aldrig haft mera af glans,
och mera af kredit både utåt och inåt. Det var i korthet sagdt året för
slaget vid Fontenay. Man tyckte sig se den stora tiden återuppväckt och
man väntade sig allt af framtiden. Den allmänna optimismen (inom
samhällets högre lager) är nästan otrolig, man måste lära känna den i
samtida källor.
Voltaire förblef inte främmande för den härskande stämningen. Han hade
många skäl att känna sig väl till mods. Han drömde på denna tid om en
roll som hofman och politiker, och det hade i själfva verket lyckats
honom att blifva både rikshistoriker och kammarherre. Han hade hugnats
med en pension ur det kungliga privatschatullet. Hans Helighet Påfven
hade accepterat tillägnan af tragedien _Muhammed eller Fanatismen_.
Och det hade ändtligen (1746) förunnats Voltaire att bli medlem af
Akademien.
Sant är, att Voltaires flirt med hofvet och kungligheten tog ett
jämförelsevis snabbt slut. Men det var inte så farligt. Voltaire
tröstade sig lätt i hoppet om en snar vändning till det bättre. Han har
ögat fylldt af glansen från det stora seklet, han tycker sig som alla
andra återupplefva dess pånyttfödelse. Han känner, att hans egen lyckas
stjärna står i zenit -- parvenyen har i egenskap af diktare, filosof och
sällskapsmänniska intagit en af de främsta platserna i den förnäma
världen.
Härtill kommer ännu något, som är af allra största vikt. -- Vid denna
tid, början och midten af 1740-talet, har Voltaires filosofiska tänkande
nått ett första, afslutadt stadium. Han har nu definitivt gjort »den nya
filosofien» till sin. Han har tillgodogjort sig Lockes tanke, han har i
anslutning till Newton skapat sig en världsbild. Och han äger nu den
sköna känslan, att han vandrar från klarhet till klarhet. Det minskar
inte hans förnöjelse, att han har tillfälle att sprida sitt vetandes
skatter, till på köpet inom tidens mest civiliserade publik af förnäma
damer och store herrar -- han är den födde förkunnaren:
propagandamakare, idépredikant, journalist.
Det är känslan af frihet och säkerhet, det är den dubbla glädjen att ha
nått resultat och att få meddela dem, som bestämt den ljusa och lätta
tonen i den älskvärdaste af Voltaires romaner, som Gaston Paris en gång
kallade _Zadig_.
19. 8. 16.