[Maila Talvio: _Förödelsen_. Öfvers. af Holger Nohrström. --
Söderström & C:o, Helsingfors.]
Tanken att införlifva Maila Talvios roman _Pimeänpirtin hävitys_ med vår
svenskspråkiga litteratur förtjänar synnerligt erkännande. Denna bok är
inte blott författarinnans största verk; den kan nog utan öfverdrift
betecknas som ett af den finskspråkiga romandiktens allra bästa alster
öfver hufvud taget. _Pimeänpirtin hävitys_ utkom 1901. När jag nu läser
berättelsen i dess svenska dräkt, finner jag att den alltjämt gör samma
starka och hela intryck.
Att intrycket förefaller så pass helt, är så mycket mera
anmärkningsvärdt som ju fru Talvio verkligen inte berättar någon strängt
sluten och starkt koncentrerad historia. I _Förödelsen_ manövreras en
ganska vidlyftig personal, och miljön är en dubbel miljö. Det har inte
hindrat att verket blifvit mycket enhetligt. Författarinnan har lyckats
samla de skilda tonerna i en djupt och bredt böljande melodi.
Boken är till en början en skildring ur lifvet på en herrgård
någonstädes öster om Päjänne. Det är svenskt öfverklasslif in amplissima
forma, inte utan sina rikssvenska inslag. Detta förefaller kanske en
smula »gjordt» -- det lär inte dess mindre vara något som när som helst
kan motiveras med en hänvisning till hvad verkligheten har att förtälja
om de långt in i 19:e seklet bestående relationerna mellan herrgårdsfolk
i Savolax och släktens släkt i Sverge. Misstar jag mig inte, äro figurer
sådana som den Selma Lagerlöf'ska snyltgästen Karl Johan Wahlberg från
Stockholm rena verklighetsfigurer. Alltnog, på Kankaanpää dansas, jagas,
flirtas och kalasas med nästan samma energi som i Ekebykavaljerernas
Värmland.
Men inne i ödemarksskogen, på Mörktorp, lefver ett annat släkte. Det är
representanter för den finska urbefolkningen. Det är den idoge och
hygglige torparen Kalle Augustsson (måhända hade de finska namnen kunnat
bibehållas för bättre kontrastverkans skull), hans hustru Lena, deras
barn Hanni, Lisa osv., osv., slutligen gammelfar: en mystisk åldring om
hvilken en dunkel sägen går att han en gång -- för femtio år sedan --
med egna händer afdagatagit sin syster som alltför villigt lyssnat till
den förföriske husbondens fagra tal.
Gammelfar är inte den enda som representerar dystra traditioner ur det
förgångna. I den eviga konflikten mellan urinnevånarna och de främmande
inkräktarna ha också andra blifvit märkta för lifvet. Leni var i tiden
hushållsmamsell på Kankaanpää gård. Hon väckte unge Otto von Holtens
intresse. En frukt af detta intresse är dottern Hanni. Då Holten stötte
henne ifrån sig, gifte hon sig med Kalle Augustsson; han tror, att han
är Hannis far.
Sexton år ha gått, Holten har öfvertagit gården. Den jämförelsevis goda
gamla tiden har följts af en ny tid. Herrarnas förhållande till sina
underhafvande mildrades förr i världen af en viss patriarkalisk
välvilja; de ägde trots allt en del primitiva föreställningar om
gemenskap och ömsesidighet, de voro icke helt främmande för ett slags
ursprunglig solidaritetskänsla som på sitt sätt förpliktade dem och band
dem till vissa hänsyn. Man respekterade sina underhafvandes ekonomiska
intressen, man gjorde inte dagligen och med berådt och brutalt mod
lifvet surt för dem -- det fanns för umgänget med den underlägsna rasen
en del häfdvunna gamla former af nedlåtande vänlighet. Allt detta har nu
förändrats. Det är möjligt att Otto von Holten i princip inte beter sig
mycket värre än hans föregångare på Kankaanpää -- praktiken åtminstone
ter sig högst brutal, och han vräker torpare och låter vilda jakten gå
fram öfver sina underhafvandes ägor, o.s.v.
En jaktutflykt för Holten och hans sällskap till Mörktorp. Här får han
se Hanni. Och nu börjar dramat i romanen: skall Hanni bli offer som
fordom hennes mor, skall det lyckas Leni att bevara henne för det öde
som tyckes bebåda sig? Fru Talvio har inte särskildt starkt betonat det
gry Hanni kan antas ha ärft af sin frivole fader, Otto von Holten. Hon
har föredragit att hänvisa på Hannis ungdom, oskuld, oerfarenhet, på det
behof hon erfar att höja sig ur dunklet mot ljuset som bländar henne.
Det ena steget följer det andra, snart är hon indragen i hvirfveln, utan
föräldrarnas vetskap tar hon plats på Kankaanpää. Hon tillbakavisar
herrarnas handgripliga närmande i allmänhet och Holtens i synnerhet.
Men fru von Holten kör henne i alla fall på porten en dag, i den tron --
under den förevändningen -- att Hanni med sina förförelsekonster
förpestar den kyska atmosfären på Kankaanpää. Det vill synas, som hade
hon upptäckt den barnsliga känsla den unga flickan ägnar herr Gösta
Åkerfelt, en yngling från Helsingfors, för tillfället fru von Holtens
älskare.
Ryktet om Hannis skamliga beteende sprider sig med sedvanlig snabbhet,
och hon tänker med skräck på att det kanske också kommer att nå hennes
hem på Mörktorp. Hon kräfver upprättelse. Hon söker upp »herrarna» och
fordrar, att de skola dementera historien. Hon mottages med glädtig
sympati. Men i stället för den begärda upprättelsen får hon mottaga
lockande anbud. Hanni skyndar nu genom vinternatten hem. På vägen får
hon höra, att ryktet nått fram till Mörktorp, och att hennes mor dött.
Slutligen svika hennes krafter. Hon faller omkull på vägen och blir
liggande i snön. Här finner henne Holten, som är ute på åktur. Han för
henne till gästgifveriet. Och så har Hanni nåtts af ödet som väntade
henne.
Epilogen utspelar sig i den närbelägna småstaden, förslagsvis Heinola.
Här regerar på Stadshotellet fröken Jeannette, den elegantaste af
byffémamseller. Hon har fjädrar i sin hatt och spetsar på sin kjol,
hon har »fina strumpor och skor». Hon läser en »fransk roman i svensk
öfversättning, som fiskalen lånat henne», hon är »styf i nacken som en
drottning» och hennes anlete kan vid behof »stelna i en mask af korrekt
förbindlighet». Behöfver det sägas att fröken Jeannette med sådana inre
egenskaper och yttre attribut är alla fruars fasa och alla mödrars
skräck i Heinola? Vi bevittna i själfva verket hur en bekymrad moder,
ingen mindre än rektorskan, besöker henne för att besvärja henne att
afstå från hennes, rektorskans, son. Det är ett motstycke till den äldre
Duvals besök hos Marguerite i _Kameliadamen_. Men resultatet blir ett
annat: Jeannette afvisar rektorskan med »bitande» repliker -- ingen har
visat _hennes_ mor medlidande, ingen har visat _henne_ någon hänsyn och
godhet; _hon_ ämnar inte vara hänsynsfull mot andra: Jeannette kommer
att utkräfva sin hämnd till sista blodsdroppen, eller rättare sagdt
sista en-marken. Och faktum är, att den unge mannen fortfar att hänga på
Stadshotellet tills han försjunker i fullständig »håglöshet». -- Jag har
uppriktigt sagdt det intrycket, att sidorna som ägnats Jeannette i
hämnarens kall utan men för verket borde kunna så att säga retuscheras i
kommande upplagor af _Pimeänpirtin hävitys_ resp. _Förödelsen_.
Vi återvända till familjen på Mörktorp. Den första olyckan har lockat
fram de andra. Hannis mor dog. Hennes far, den förträfflige Kalle
Augustsson har börjat dricka. Hennes syskon växa upp på Guds försyn i
urskogen. Förödelsen har gått fram öfver alla dessa människors lif, och
både dagen och morgondagen ha sköflats.
Innan Leni dog bekände hon sin skuld, och då prästen inte hann fram i
tid, blef det gammelfar som fick mottaga bekännelsen att det är Holten
som är Hannis far, att det var fadern som afgjorde dotterns öde och
förvandlade henne till fröken Jeannette. Till detta anknytes
upplösningen. En afton infinner sig gubben på Stadshotellet. Han
meddelar Hanni, att hon inte längre kan lefva. »Var tyst nu, stackars
barn», säger han, »jag skall först läsa Fader vår». Han läser Fader vår.
Därpå stöter han med öm hand sin knif i hennes oroliga hjärta! Så läser
han Herrens välsignelse och drar sina färde.
Mig förefalla dessa sista sidor att vara något af det vackraste jag läst
på bra länge. Det är en offerceremoni den gamle utför. Han dräpte sin
syster, han är femtio år senare redo att upprepa sin handling. Den
kräfves af hans åskådning; han fullbordar den under bön och åkallan.
Kanske känner han det så -- likt människorna i den antika tragedien --
att en försoning är nödvändig, om makterna skola blidkas och
förbannelsen lyftas bort från dem, som drabbas af skuldens följder utan
att själfva vara skyldiga. Med varsammaste hand har författarinnan bredt
öfver scenen en förunderlig stämning af tragisk poesi. Ja, här har ett
öde fullbordats; här har Ödet själft spelat med och länkat händelserna,
och människorna ha fått föröda människors lif, i brutala instinkters,
i en oförnuftig viljas, i onda önskningars tecken. Fru Maila Talvio har,
tyckes det, i ödesstämningen, i hvilken till sist allt det upprifna och
oroliga i boken förenas, fångat något af en finsk nationell åskådning,
något af det fatalistiska uppfattningssätt som format sentensen: se on
sallittu.
Magister Holger Nohrström har med sin försvenskning af _Pimeänpirtin
hävitys_ fogat en ny, värdefull del till den ganska långa räcka
öfversättningar, med hvilka han redan gifvit den svenskspråkiga publiken
tillfälle att lära känna flera af den finska litteraturens bästa verk.
21. 12. 14.