Det var en brokig hop af folk det hade samlats vid jernvägsarbetet der
nere i tropikerna. Skandinaven och finnen från den yttersta norden,
tysken, som är allestädes närvarande på hela jordklotet, irländaren,
som trifves öfverallt der tillgången på whisky och slagsmål icke är
alltför liten, den amerikanske äfventyraren, som drifver verlden
omkring i hopp om att någonstädes få tag på det "buciness", som skall
göra honom rik, negern från Westindien, som är för lat att arbeta hemma
på sin rika ö, den snedögda, gulskinnade kinesen, som knogar ihop ett
par tiotal dollars för att sedan etablera sig som affärsman -- alla
voro de representerade bland arbetareskaran.
Ett vildt, laglöst sällskap utgjorde de och många af dem voro efter
vanliga begrepp knappast värda ett ordentligt rep att hängas med. Men
förstod man dem och tog dem från den rätta sidan, kunde man göra hvad
som helst med dem. Hunger och törst och brännande solsken och
strömmande regn voro lika många bagateller, dem de inte ens tänkte på
när de väl voro i tagen, vare sig sen att det gälde arbete eller en
muntration, der spirituösa och slagsmål spelade hufvudrollen.
Det var ingalunda hvar man som dugde att föra befäl öfver en trupp af
det folket, men så svårt var det inte heller som det i första
ögonblicket föreföll. Slapphändt fick man inte vara med dem, men heller
icke petig och onödigt sträng i småsaker. Det behöfdes bara en dosis
varmt hjerta för att förstå huru en man den ena dagen nära på kunde slå
ihjäl sin kamrat samt dagen derpå taga lasten af en mulåsnas såriga
rygg för att sjelf bära den genom den värsta dyn; och derjemte behöfdes
det ett kallt hufvud för att hålla styr på följet, när de fått i sig
tillräckligt med sprit och kände behof af en allmän batalj, af att
spränga lägret i luften, eller af någon annan liten rolighet i samma
stil.
Det fans dem bland befälet som varit arbetare sjelfva och ändock kommo
jämmerligt till korta när det gälde att leda sina förra kamrater, och
det fans andra för hvilka den värste banditen i hela lägret skulle
låtit fyrdela sig om det kunnat vara hans "kapten" till någon nytta
eller glädje.
Jag kände en kapten -- så kallades cheferna för arbetslagen -- hvilken
var en mycket dugtig karl, förstod sin sak i grund, visste precist huru
mycket man kunde begära af arbetarne och sällan eller aldrig lemnade
dem ur sigte, som var strängt rättvis och aldrig bråkade med någon för
småsaker men hvilken dock alltid var på efterkälken med sitt arbete och
aldrig vågade röra sig bland sitt folk utan en väldig revolver
dinglande vid sidan. Hans närmaste granne vid linjen åter var en man
som aldrig förut haft med sådant folk att skaffa, som endast då och då
gjorde en rund öfver arbetsplatsen och då ingalunda såg genom fingrarna
med någon försumlighet, men som deremellan alltid hade ett vänligt ord
för folket, när helst de träffades utom tjensten. Han hade alltid mera
arbete gjordt än nära på hvarje annan på linjen, och endast en enda
gång, så vidt jag vet, lät han så mycket som märka att han alls egde en
revolver.
Det var första dagen då han kom till lägret. Vi voro alla församlade i
kommissariatsbutiken, då de båda kassörerne och den nya lägerchefen
redo upp, ty det var månadslikviddag och då brukade såväl arbetare som
befäl från närliggande läger samlas hos oss. Men det var en farlig dag
derjemte, isynnerhet för en nykomling, ty sådana dagar flöt whiskyn i
strömmar och arbetarne voro alltid färdiga att ställa till ofog,
hvarvid en nykomling, som inte var van vid och kände dem, lätt kunde
råka i obehagligheter och en gång för alla förlora sitt anseende och
dermed alla utsigter att någonsin bli respekterad af sitt folk.
Det sågo vi nu genast allesamman att det var den nya kaptenens första
erfarenhet af vildmarkslif, ty har man någon idé derom förut, så kommer
man inte klädd i rock och vidbyxor och gula läderdamasker med en hel
bundt saker bakom sig på hästryggen. Man har långstöflar, korderojbyxor
och ylleskjorta och vet att en rock bara är till besvär i värmen, medan
man inte släpar med sig annat än en filt och på sin höjd en
reservskjorta till ombyte.
Och så rökte den olyckliga menniskan cigarett och lyfte på hatten när
han steg af hästen och sade "god afton mina herrar" -- i stället för
att begagna en anständig pipa samt nicka som andra bruka och säga
"halloh, gossar".
Att några bland arbetarne, som alltid voro fulla af upptåg och sattyg,
skulle försöka sin lycka med den figuren, var så temmeligen klart. Vi
nickade förstulet åt hvarandra som om vi tagit hans mått och funnit det
inte förslå.
-- Kan han rida? frågade Jack Loofs, en f.d. cowboy från Texas, af
kassören när den nye kaptenen vände ryggen till.
-- Håll vad om det, svarade kassören, och rädd är han inte heller.
Så blef det allmän föreställning och ett par glatta lag af dryckesvaror
för att förmedla den närmare bekantskapen.
Alldeles illa var han nu inte när man hörde honom tala och nog hade han
varit bland folk förut, men det var på långt när icke tillräkligt för
att reda sig med arbetarne. Innan han kommit i beröring med dem var det
bäst att inte bilda sig något omdöme om honom.
Att det icke skulle räcka länge innan han fick tillfälle att skära ihop
med folket insågo vi genast när den förman, som haft chefskapet
omhänder tills det blefve besatt, kom fram och sade att han helst ville
öfverlemna allt ifrån sig utan uppskof.
Vi sågo igen på hvarandra och förstodo godt att karlen gjorde det af
ren gemenhet. Han visste nog att dagen inte skulle slutas utan något
spektakel och hoppades att den nya kaptenen genast skulle råka ut för
någon obehaglighet. Men denne såg lika lugn ut som förut när han steg
upp och gick öfver till förmannens rum för att taga emot arbetslistor
och materialförteckningar.
-- Här blir roligt ska' ni få se innan kvällen är förbi, sade Jack
Loofs, Texasbon, då den nya kaptenen gått ut. Jag slår vad om en omgång
varor att gossarna derute ställa till något f--nstyg, och håller den
der herrn med damaskerna inte tungan rakt i munnen, så är det allt bäst
han sliter sina fina ridbyxor på återvägen i morgon. Här slår han sig
inte ut. --
-- Jag håller, sade kassören, densamme som förut gifvit nykomlingen
vitsord att kunna rida. Om han inte biter ifrån sig så det förslår, så
betalar jag, annars går omgången på Jacks konto. --
-- Bra, sade denne, och då vi ögonblicket derpå hörde ett tjut nere åt
barackerna till fortsatte han högst lifvad: hvad var det jag sade? Det
är Jim Kelly som är på krigsstråten och då räcker det inte länge förrän
roligheten börjar. --
Jim Kelly var irländare, en dugtig arbetare, men vild och oregerlig,
ja, nästan lifsfarlig när han drack, och det gjorde han hvar gång han
kom öfver pengar. Nu hade han fått sin likvid och hade redan hunnit
intaga åtskilligt, det kunde man godt se då han med ännu ett vildt tjut
kom upp till kommissariatsbutiken, stack in hufvudet genom dörren och
frågade efter den nya kaptenen.
-- Han är inte här, svarade kassören, och kommer inte hit på en god
stund ännu så det är inte värdt du väntar, Jim. -- Han önskade tydligen
uppskjuta afgörandet af vadet.
-- Hvar i h--vete håller han hus, svor Jim. Innan jag går på arbete för
honom vill jag bli bekant med honom först, det är inte för mycket
begärdt.
-- Är det mig ni vill träffa så står jag till tjenst, hörde vi den nya
kaptenens röst bakom Jim. Hvad vill ni?
Jim vände sig om och vi stego upp allihop för att se hvad som nu skulle
komma. Utanför hade en hop af de värste lymlarne i hela lägret samlat
sig, tydligen i förväntan på något extraroligt.
Ett ögonblick mönstrade Jim den nya kaptenen som såg högst lugn, men
alls inte nöjd ut.
-- Dricka med er vill jag, sade han rått. Här är rom, fortsatte han och
tog sjelf en klunk ur flaskan. Nu är det er tur och dricker ni inte så
får ni flaskan i skallen. --
Kaptenen vek ett steg tillbaka och drog i detsamma obegripligt flinkt
revolvern ur fickan.
-- Bort med flaskan, sade han barskt, begagnar ni den så använder jag
den här. --
De andra arbetarne trängde framåt också de, och vi beredde oss litet
hvar på att ingripa, då den nya kaptenens röst igen hördes:
-- Ni andra, sade han halft vänd till dem, har ingenting med den här
saken att skaffa. Om karlen här vill ha stryk så kan han få det på ett
anständigt sätt, men blanda sig flera i leken så skjuter jag.
-- Det är rätt, hördes ett par röster. Bort med buteljen, Jim, efter
kapten vill slåss. --
Det var irländaren genast med om. Flaskan lemnade han åt en af de
andra, kastade hatten åt sidan och såg själaförnöjd ut åt det stundande
nöjet.
-- Akta er, sade kassören till den nya kaptenen då han tog emot hans
rock, hatt och revolver, den der karlen är starkare än de flesta och
van vid sådant här. --
-- Ja, men full derjemte, svarade denne och gick ett steg framåt.
Irländaren trodde tydligen att han skulle hafva lätt göra och rusade
ögonblickligt på sin motståndare, måttande ett slag mot hans ansigte;
tillräckligt för att fälla en oxe.
Men den nya kaptenen var på sin vakt. Med en böjning af kroppen undvek
han slaget och placerade i detsamma sin egen näfve midt emellan
irländarens ögon med ett eftertryck, som kom denne att ragla.
Och i nästa ögonblick, innan Jim Kelly ännu hunnit besinna sig, hade
kaptenen med ett halft steg åt sidan intagit ny ställning och måttade
derifrån först ett slag med venstra handen mot irländarens käk och
omedelbart derpå ett annat med den högra mot hans hals så att mannen
föll till marken. Det var en affär på högst tio sekunder alltihop.
Kelly steg upp igen och såg sig omkring halft förvånad och halft
bedöfvad, men fullt nykter.
-- Hvad tycker ni om det? frågade den nya kaptenen med samma lugna ton
som förut. Är det nog eller vill ni fortsätta?
-- Nog har jag tillräckligt, mumlade irländaren otydligt i det han
spottade ut en tand som lossat, men kanske någon af er också har lust
att bli bekant med vår nya kapten, vände han sig med ett svagt försök
att skämta till kamraterna.
Ingen tyktes förspörja någon lust åt det hållet, hvarföre den nya
kaptenen tog rocken på igen och vi gingo in.
-- Det der gjorde ni bra kapten, sade Jack Loofs. Jag trodde
sannerligen inte att ni var så kvick i näfvarna. Från och med nu står
ni på rätt fot med gossarna och kan lita på dem. Hvad dricker ni?
Och deri hade han rätt. Den nya kaptenen hade verkligen kommit på rätt
fot med gossarna, det visade sig redan följande morgon då Jim Kelly kom
in och begärde sin "tid".
-- Hvarför vill ni bort? frågade kaptenen.
-- Jag trodde inte jag skulle få stanna, svarade irländaren, då jag bar
mig så lurkaktigt åt i går, men om kapten vill behålla mig så kan jag
nog lofva att det inte blir mitt fel om någonting framdeles händer. --
-- Stanna ni kvar, sade kaptenen, det var ju inte jag som fick stryk i
går, så jag anser mig inte ha skäl att afskeda er. --
-- Tack kapten, sade Kelly med ett grin som drog hela hans svullna och
brokiga ansigte på sned. Lita på mig hädanefter. Jim Kelly glömmer
aldrig en vänlighet. --
Det gjorde han inte heller och lika litet tycktes de andra glömma den
första bekantskapen med den nya kaptenen. Om de på något sätt kunde
visa sin tillgifvenhet eller göra sin kapten någon liten tjenst så
försummade de aldrig tillfället. Och arbeta gjorde de så det var en
lust och glädje deråt. Truppen, som förut haft rykte om sig att vara en
af de sämsta på linjen, blef inom kort citerad som mönster och fick sig
mer än en liten frihet beviljad af öfveringeniören, hvilken aldrig
talade om den i andra uttryck än som "de pånyttfödda banditerna i Los
Mesas".
Så kom dagen då den nya kaptenen skulle lemna sitt befäl. Gossarna hade
med en mun förklarat att de inte ämnade gå på arbete före frukosten den
dagen. De ströko omkring i lägret, kommo ibland upp för att se om det
snart skulle bära af, synade mulåsnan och kände på sadelgjordarna för
att se om allt var i ordning, och buro sig i allmänhet åt som om de
haft någonting på sinnet, hvilket inte ville komma fram.
När allt var färdigt kom den nya kaptenen ut, gick öfver till
hospitalet för att säga farväl till ett par af gossarna som lågo der,
och fann de öfriga samlade i en klunga utanför kommissariatet, när han
kom upp tillbaka och var färdig att stiga i sadeln.
De sågo menande ut, den ena knyckte på den andra och några mumlade till
hvarandra, men det ville inte blifva något af.
-- Hvad är det gossar? frågade kaptenen till slut, har ni något på
hjertat så sjung ut. --
-- Jo, de ville bara säga, kom det från någon innerst i klungan, som
inte kunde ses, att om kaptenen kom någonstädes der han kunde använda
arbetare igen så behöfde han bara skrifva. De hade kommit öfverens om
att hjelpa hvarandra med respengar om så vore och skulle säkert komma
allihop. Och om de också inte kunde få fullt lika hög arbetslön som
här, så var det inte så noga. De skulle nog komma ändå. --
Det föreföll mig som om hans röst var en smula oklar då den nya
kaptenen tackade dem och de skrattade inte nu när han lyfte på hatten i
det han red bort och sade dem farväl.
Men när han kom upp på kullen, der vägen krökte sig bakom en
skogsdunge, och vände sig om i sadeln, flögo allas hattar på en gång i
luften och gossarna hurrade så det grånade i skogen.