Hvad är det väl för en känsla, som mitt hjärta så kan fängsla, som har
röfvat bort min ro? Samma känsla nätter, dagar sömnen från mitt öga
jagar, jagar bort min barnatro.
Ej jag visste, att den känsla, som man kallar _kärlek_ -- fängsla så
mitt hjärta nånsin kan. Men nu vill jag äfven fråga: föremålet för min
låga -- är det värkeligen -- han?
Är det han, den sköne, lärde, som med sommarn far sin färde, kommer
åter hvarje vår? Unge mannen -- som ett hjärta stal utaf en liten
snärta -- en student på tjugo år?
Jo han är det. Hur mitt hjärta klappade af fröjd och smärta, när jag
blygt för honom neg! Höll det då ej på att brista? Och jag själf min
fattning mista? Men jag bara stilla teg.
Hur han såg på mig! Jag kände, att mitt hjärta slog och brände, när han
sade mig farväl. -- O! jag kan det ej förklara -- Sköne yngling! --
hvilken snara är ditt öga för min själ! --
Hvarför är det ock mitt öde: att fast arma hjärtat glöde utaf idel
kärleksbrand, måste kall min blick dock vara, och jag får ej mig
förklara, lösa hjärtats tunga band?
Arma flickor! så vi alla synas hårda, stumma, kalla, så oss tvingar
ödets hot. Säga vi väl hvad vi tänka? Hvad för nöje kan oss skänka:
tiga -- säga tvärtemot?
Ser ni! Det är konvenancen, som oss håller på distancen, det är dygd
och kvinlighet! Hvad det likväl plär oss kosta, att sålunda hyckla
måsta -- hvar förälskad flicka vet.
Ja, vi måste oss behärska, aldrig säga om vi älska, synas kalla liksom
is! Dock, vi äga ock ett hjärta, känna både fröjd och smärta, fast vi
lefva på vårt vis.
Men när ensam här jag tänker, här min kärlek åt mig skänker mången
ljuf, orolig stund. När jag tänker på hans öga, på hans sätt, det ädla,
höga; skrattet på hans purpurmund.
På hans blickar fast så kalla, när jag tänker på dem alla, tryckande på
hjärtat sen, känner jag med ljuflig smärta, att mitt varma, unga hjärta
klappar nu för gossar ren.
Likväl är det dumt kanhända -- kanske kan för mig det lända blott till
ånger och till skam. Visste mamma, må hon bäfva, att mitt unga hjärta
häfva vågar -- kärlekssuckar fram.
Tyst mitt hjärta! Skäms du icke? Vet, att alla gossar blicke lika ömt
på hvar och en. Aldrig skall jag älskad blifva, fast jag är så snabb
att gifva kärleken åt honom ren.
Visste han, den stolte, sköna, skulle han din kärlek löna med ett löje,
fullt af hån. Klappa icke hjärta, varma! Tystnen, lidelser, som larma!
Känslorna! -- till hvila gån!
"Jag kan icke!" så du svarar; men jag ännu dig förklarar: han en annan
älskar nu. Kan du ej förstå, -- att tvenne han ej älskar, mig och
_henne_? Därför klappa icke du!
Skulle du, mitt unga sinne, med din ungdomsglöd därinne täras och för
dystras? -- Nej! Unga hjärta! gläds åt lifvet; ej för sorg det blef dig
gifvet och för kärleksgriller ej.
1871.