Farväl, du kära fosterbygd, farväl, du barndomshem! Du, lugna bäck, i
dalens skygd, din afskedsvisa stäm! Sjung denna gång din vemodssång vid
kort en afskedsstund, ty ack så snart i brådsam fart jag lämnar denna
lund.
Farväl, du sköna fosterdal! Farväl, min faders bo! Du sköna lund i
skogens sal, du stilla, öde mo! O, susen än' -- er unga vän skall snart
från Eder fly. I fjärran land, från hemmets strand skall hennes framtid
gry.
Farväl, du dyra fosterjord, farväl, mitt bardomslif! Din sista suck,
sitt afskedsord nu ur ditt hjärta gif! Du älsklingsdal, och blommors
tal, o, doften än en gång. Du fågelsvärm, mitt hjärta värm än med din
afskedssång!
Hvart berg, hvar sten i denna dal, jag hviskar Er farväl! För alla
Er af smärtans kval tärs bittert nu min själ. Min sista blick min
afskedsnick jag skänker alla Er Månn' nånsin jag i lifvets dag Er,
dyre, återser!
Men om jag dröjer långt från Er och synes mer ej till, och ingen vän Ni
komma ser, som så Ni älska vill -- så hör, o al! I skogens sal, du susa
än mitt namn! Du lugna bäck, ur böljan väck min bild uti din famn!
Så kommer _han_ engång till Er, min käre barndomsvän, och hör mitt
namn, min bild han och minnes så mig än. Han tänker då: "För mig också
Er vän engång var kär." Och tyst mitt namn han suckar fram -- och
drömmer om mig här.
1870.