N:o 13 Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg.
30 Mars. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. 1905.
Jesus hyllas i Betanien.
Mark. 14: 3-9.
Ju närmare det led mot slutet af Jesu jordelif, dess mera öppet visade
de judiska ämbetsmännen sin fiendskap mot honom. Präster, fariseer och
saduceer hatade honom bittert, stora rådet hade bannlyst honom och dess
ledande män spunno hemliga ränker mot hans lif.
Midt ibland denna fiendskap, som öfverallt lurade på frälsaren, ägde han
likväl här och hvar trofasta och hängifna vänner. En sådan vänkrets var
den i Betanien, där man beredt sig på att hylla Jesus och riktigt låta
honom känna, huru innerligt han var afhållen och älskad af dem, och huru
litet de brydde sig om stora rådets bannlysning.
Hyllningsfästen skulle hållas i Simon den spetälskes hus. Denne Simon
hade en gång blifvit botad från spetälskan af frälsaren. Utan tvifvel
var han en förmögen man, som kunde samla alla sina vänner i Betanien och
därtill Jesus och hans lärjungar i sitt hem. I Johannes tolfte kapitel
talar evangelisten om för oss, att den från döden uppväckte Lasarus var
med vid detta tillfälle. Hans närvaro var ju en den största hyllning åt
Jesu makt och härlighet. Marta ville hylla Jesus genom att deltaga i
uppassningen äfven i ett främmande hus, och Maria, kvinnan i vår text,
bryter sönder ett alabasterkärl med kostbar nardus öfver Jesu hufvud.
Endast på detta sätt kunde Maria uttrycka hvad hon kände. Vällukten från
den dyrbara oljan var en sinnebild af den ljuflighet Maria åtnjutit
såsom Jesu lärjunginna och vän. Men hennes kärleksgärning hade äfven en
profetisk innebörd. Jesus säger själf: "hon har smort mig till min
begrafning", hon har på förhand balsamerat mig.
Det störande uppträde, som uppstår på grund af Marias frikostighet,
utgår enligt Johannes berättelse från Judas. I hans hjärta har kärleken
kallnat, och kallt och affärsmässigt värderar han hennes offergåfva till
trehundra penningar eller etthundraåttiofem kronor. Där kärleken till
Jesus saknas, där räknar och värderar man sina offer mycket högt under
skenfagert tal om att man öfveranstränger sig i missionsarbetet. Detta
fula drag af materialism och oförstådd hängifvenhet får af Jesus sin
milda men bestämda dom. "Låten henne vara. Hvarför gören I henne
bekymmer?"
Sedan Jesus tillbakavisat Judas och deras klander som denne besmittat,
berömmer han Marias gärning och visar, att åtminstone _han_ värderar och
förstår att rätt uppskatta hvad hon gjort. Maria har genom sin handling
rest en evinnerlig minnesvård åt den hängifna, rena och offervilliga
Kristuskärleken. Det är denna kärlek, som i alla tider skall hänföra den
troende kristne till personliga offer för en mission i Jesu Kristi anda.
Det är denna kärlek, som vill hänföra äfven oss att gifva oss ut för
Herren och göra hvad vi kunna för våra medmänniskors frälsning.
Huru mången af barnen bryter sönder någon liten nardusflaska öfver Jesu
hufvud? Jag menar: Hvad offrar du för hednabarnens frälsning? Hvad gör
du för att Jesu Kristi kärlek skall varda rådande i världen?
_J. B. G._
Handlade han klokt?
"Mamma, får jag göra som jag vill med mina penningar i år?" frågade i
början af detta år en liten gosse, hvilken liksom många andra gossar har
en sparbössa, där han samlar de slantar han får under året. Han brukar
annars alltid på sin mammas inrådan sätta in dem på sparbanken.
"Det kan jag inte lofva utan vidare", svarade hans mamma, "jag vet ju
inte, om du gör en rätt användning af dem."
"Jo, mamma kan tryggt lofva mig det, jag skall inte använda dem till
något dåligt", svarade han.
"Nåväl, jag litar då på, att du är en förståndig gosse och lofvar dig
att få använda dem som du vill. Men när du nu fått mitt löfte, får jag
väl ändå veta, hvad du tänker göra med dem?"
"Jo, jag tänker gifva alla mina slantar till hednamissionen", sade den
lille och såg allvarsamt upp till sin mor.
Denna, som själf varmt älskade missionens heliga sak, blef mycket glad,
då hon hörde, att hennes lille gosse af egen drift fattat ett sådant
beslut. Med en glädjetår i ögat slöt hon honom i famnen och gaf honom en
hjärtlig kyss.
Nåväl, små vänner, hvad tycka ni? Handlade han klokt?
Samvetets bud.
En fabrikant i England hade bland sina arbetare en gosse, som uppehöll
sin fattiga mor med sin arbetsförtjänst. De måste lefva mycket tarfligt,
ty han förtjänade ej mer än fyra kronor och femtio öre i veckan, och
själf kunde hon nästan intet förtjäna. Men det gick likväl, ty Herrens
välsignelse hvilade öfver det lilla hemmet. Om söndagarna brukade
Vilhelm stanna hemma hos sin mor, då läste de tillsammans och följdes
åt ut för att höra Guds ord.
Men Vilhelms husbonde brydde sig icke om hvilodagens helgd. En gång
befallde han sina arbetare att göra ett arbete färdigt på söndagen.
Vilhelm visste icke hur han skulle göra. Om han icke arbetade, kunde han
riskera att mista sin plats, och om han föraktade Guds bud, så gick han
miste om sabbatens välsignelse, och det var ännu värre. Han bad sin
himmelske fader om råd och ledning och blef sålunda viss om att han
skulle lyda Guds bud, det måtte sedan gå hur det ville.
På måndags morgonen gick han dock till fabriken med oro i hjärtat.
"Hvar var du i går?" frågade hans husbonde.
"Jag var i bönehuset vid Storgatan", svarade Vilhelm.
"Nå, då kan du gå dit i dag också; jag har ingen användning för dig",
sade fabrikanten.
Med tungt hjärta måste nu gossen söka efter arbete. Han försökte på
många ställen, men öfverallt hette det: "Nej, vi behöfva inte någon
gosse".
Slutligen började en herre tala med honom och fråga, hvarför han mistat
sin plats. Vilhelm berättade trovärdigt hela sanningen, och den
aktningsvärde mannen, som satte värde på gossens lydnad för Guds bud,
gaf honom arbete med en aflöning af först åtta, sedan nio kronor i
veckan.
Det lönar sig alltid bäst att lyda Gud. Den som gör det är den bäste
tjänaren. Ingen har blifvit rik genom att missbruka söndagen, och ingen
har blifvit fattig genom att hålla den helig.
Stackars Beppo.
Med teckning.
Beppo var Gretas lekkamrat och gode vän. De brukade hoppa och springa
"tag fatt" på de breda sandgångarna i trädgården under muntert skratt
och glada skall.
När Greta ibland gick ut i staden utan fars eller mors sällskap, plägade
Beppo följa henne, och då gick hon ganska trygg och säker. Ty se, Beppo
var lika pålitlig, som den allra trognaste barnjungfru.
I dag var likväl Greta inte glad som vanligt. Hon skulle just gå ut i
staden ett tag och Beppo skulle följa henne. Men far hade sagt, att
hunden då måste ha nosgrimma. Ty det gick en farlig sjukdom bland
hundarna i staden, och ingen hund fick gå utan nosgrimma, om dess ägare
ville slippa att plikta.
Det där förstod inte Greta. Beppo var frisk, det visste alla. "Hvarför
skulle han då ha nosgrimma?" tyckte Greta. Hon tyckte det var riktigt
synd om honom.
"Stackars min rare Beppo!" Gråten satt riktigt i halsen på Greta, när
hon kom med nosgrimman för att sätta den på hunden. Och äfven han blef
kuslig till mods, då han såg redskapet, som flickan kom med i handen.
"Stackars Beppo", jollrade hon gång på gång, medan hon spände grimman
på, och hunden räckte tåligt fram sitt hufvud under Gretas smek och
vänliga ord.
Men inte gick det egentligen någon nöd på Beppo den dagen. Han hoppade
muntert bredvid sin goda vän och följde henne bort och hem.
Men äfven Beppo blef sjuk och vild och måste ständigt bära nosgrimma,
tills han en vacker dag måste söfvas för alltid af djurläkaren. Den
dagen grät och sörjde lillan på fullt allvar. Beppo var för alltid
borta.
Stackars Beppo!
[Illustration]
Namnsdagssång för far.
_Att lillen vill me',
Det kan man då se.
Och kommer, han gör med det samma;
Ty kan han ej gå,
Han lyckas ändå
Att blifva förstådd af sin mamma.
Hon vet nog, att han
En namnsdagssång kan,
Som är som ett jublande kvitter.
Och nog tycker far,
Att lillen är rar,
När högt utaf glädje han spritter.
Men bröderna, de,
Så trohjärtadt se
På far, och sin hälsning de bringa.
De tänka uppå,
Om bra det skall gå,
Om vackert väl sången skall klinga.
Hvad fadern tyckte om sången? Ja,
Kanhända undrar du så,
Då vill jag säga dig, liten vän,
Att det är lätt att förstå,
Ty barnasång, som från hjärtat går,
Hvarenda fader så väl förstår.
Försök nu själf att till nästa gång
För pappa sjunga en namnsdagssång!_
_Anna H--m Preinitz._
[Illustration: STACKARS BEPPO!]
De små missionärerna.
Med teckning.
(Forts. fr. föreg n:r.)
"Jag tror, att de svarta här också bedja till gudar af trä och sten
liksom vårt stackars folk därhemma", sade den yngre brodern.
"Det kan nog hända. Och kanske komma de att begära detsamma af oss. Men,
broder, det få vi aldrig, aldrig, göra, icke ens om det gällde lifvet."
[Illustration]
"Nej, vi måste då tänka på männen i den brinnande ugnen", instämde
Edesius mycket högtidligt. "Men jag hoppas att det inte må gå så långt
med oss", tillade han. "Tänk, Frumentius, om de skulle bränna oss
lefvande."
"Jag tror inte vi behöfva frukta för det. Det är möjligt att de göra oss
till slafvar, men jag tror inte, att de ändå skola behandla oss illa."
"Jag har också tänkt på det", svarade Edesius, till hälften lättad, till
hälften bedröfvad.
"Det vore kanske det bästa som kunde hända oss, isynnerhet om vi finge
tjäna den lille prinsen", började Frumentius åter. "Jag kunde ej låta
bli att tycka om honom, fastän jag fick göra bekantskap med hans tänder.
Han har ett så lustigt litet ansikte."
"Jag såg icke på någon annan än kungen", sade Edesius med en rysning.
Jag fruktade att möta hans blick, men ändå kunde jag inte låta bli att
se på honom. Det var rysligt."
"För mig gick det på samma sätt", försäkrade den äldre brodern. "Men ju
längre jag betraktade honom, ju mer försvann ångesten. Han såg inte grym
ut. Den där svarte slafhandlaren, som vi en gång sågo på torget i Aden,
du minns, han såg mycket mer grym och elak ut.--Och för öfrigt--vi få ej
glömma att vi äro i Guds hand och ej i konungens våld. Nu skola vi bedja
Gud taga vård om oss och sedan få vi sofva tryggt under Guds mäktiga
beskärm.
Gossarnes förmodan slog in, de skulle göras till slafvar. Men man
fordrade intet strängt arbete af dem. Kungen betraktade dem såsom ett
par näpna leksaker och tilllät dem att leka med den lille prinsen, som
var hans ögonsten. De fingo också ibland vistas hos palatsets kvinnliga
invånare, af hvilka de behandlades med godhet och försågos med
hvarjehanda läckerheter. I synnerhet hade den lille ljuslockige Edesius
med sitt barnsliga, behagfulla sätt vunnit allas hjärtan, och särskildt
var konungen varmt fästad vid honom. Han behöll honom nästan ständigt
i sin närhet, och när gossen växt upp till yngling, utnämnde han honom
till sin tjänare.
Med sin ålders snabba uppfattningsförmåga lärde sig de båda gossarne
snart landets språk.
Om de också under sin uppväxttid måste se mycket af hedningarnas laster,
så glömde de likväl aldrig, att Gud såg dem och vakade öfver dem, och de
fingo då erfara, att han aldrig lät något ondt vederfaras dem. Men ofta
då de voro ensamma, gräto de bittert, då de tänkte på huru deras onkel,
som varit dem i faders ställe, så grymt mördats af hedningarna, och då
de tänkte på sin mors och sina systrars sorg, ty dessa måste
naturligtvis tro, att äfven de gått samma öde till mötes. De sökte också
upplifva minnet af de lärdomar de inhämtat vid sin moders knän, och
aldrig glömde de att hvarje morgon och afton bedja till Gud.
De fromma sånger, som de ibland med sina klara barnaröster sjöngo,
väckte alltid stor beundran hos deras hedniska omgifning.
Det land, där de båda bröderna vistades såsom slafvar, var bekant bland
de grekiska och tyreniska geograferna under namn af Abessinien, men
kallades af de infödda för Axum, såsom Frumentius snart kom underfund
med.
Naturligtvis ansågo landets barn, att deras konung var världens störste
härskare. Han var också verkligen en betydande man, som med ovanlig
klokhet regerade icke blott sitt eget land, utan ock sträckte sin spira
öfver de kringboende stammarna.
När Frumentius blifvit fullkomligt mäktig landets språk, roade det
konungen att ofta samtala med honom och låta honom berätta om den
civiliserade världens under. Ehuru hans undersåtar smickrade honom och
nästan dyrkade honom såsom en gudomlighet, var han dock klok nog att
vilja taga emot lärdomar, och han förstod snart, att hans lille slaf
kunde gifva honom upplysningar om mycket, som vore värdt att veta.
En dag, när Frumentius kallades in till konungen för att roa hans lille
son, fann han monarken och hans minister fördjupade i ett försök att
räkna ut, huru stor skatt de utomstående stammarna skulle betala till
Axum. Men då man där i landet icke räknade med siffror och tal utan
blott med tillhjälp af trästickor och streck, var uppgiften just icke så
lätt att lösa.
Den unge tyreniske gossen hade stått en stund och hört på, och det gick
såsom en lek för honom att räkna ut talet.
Han gick fram till konungen. "Förlåt mig", sade han blygsamt, "stammarna
skola lämna tillsammans sjuhundra tjugusex mått säd."
"Hur vet du det, gosse?" frågade den mäktige mannen mera förvånad än
förtörnad, medan ministern blott med möda kunde behärska sin ovilja.
Frumentius försökte visserligen förklara det enkla sätt, på hvilket han
kommit till denna slutsats, men skattmästaren ville icke och konungen
kunde icke förstå hans sätt att räkna. Likväl blefvo de båda två mycket
förvånade, när de efter långvarigt grubblande och räknande uppnådde
samma resultat.
Sedan ministern på vanligt sätt med ansiktet mot marken afskedats från
monarken, riktade denne ännu några frågor till den unge räknemästaren,
hvilka Frumentius efter bästa förmåga sökte besvara. Och när samtalet
till följe af viktiga sysselsättningar måste afbrytas för den gången,
lät dock konungen icke saken falla i glömska, utan önskade åter få
undervisning i matematik, kvilken konst gossen fått lära sig efter
grekisk metod.
"Det är alldeles omöjligt", förklarade han dock till slut en dag och
skakade missmodig på hufvudet. "Du måste räkna tillsammans de stora
talen åt mig, ty jag kan inte. Jag är för gammal att lära mig sådana
nyheter. Men den lille där, honom skall du undervisa i din konst." Och
han visade på den lille prinsen, som sorglöst lekte vid hans fötter.
Utan att konungen visste det hade denne redan lärt mycket af sina båda
kristna lekkamrater.
Äfven de små svarta barnen tycka om att höra berättelser, och på det
sättet fick den lille prinsen af Axum höra berättas om den store Guden i
himmelen, alla tings skapare, och om hans son, Jesus Kristus, världens
frälsare, som kommit såsom ett litet barn till jorden för att rädda de
syndiga människorna från evigt fördärf.
Men äfven andra lyssnade till dessa berättelser. De unga slafvarna hade
utan att ana det fått tända evangelii ljus på denna mörka ort--de hade i
sanning blifvit missionärer. Det hedniska folket, bland hvilka de lefde,
kunde ej undgå att märka skillnaden emellan dem själfva och de små
främlingarna. Och detta icke blott emedan dessa hade mycket större
kunskaper än de själfva, utan därför att de voro renhjärtade, fromma och
samvetsgranna. Aldrig uppförde de sig oskickligt, och alltid voro de
villiga att tjäna och att göra godt där de kunde.--Men de voro också
modiga och utan fruktan, de små främlingarna. De fruktade icke ens
konungens vrede, för hvilken de djärfvaste af hans undersåtar darrade.
Ty det hände ibland, att de uppväckte hans vrede emot sig, då de vägrade
lyda någon befallning, som stred mot deras samvetes bud. Därför lyssnade
alla med vördnad och andakt, när de berättade om sin kristna tro.
Åren gingo.
Frumentius mognade till man, och den ljuslockige Edesius växte upp till
en blomstrande yngling. Prinsen af Axum, deras trofaste lärjunge och
vän, hade utvecklat sig till en frisk, modig gosse, för hvilken de
förnämsta männen i riket gjorde det till en plikt att vara den förste
vid jakten och vid alla krigiska öfningar. De båda bröderna däremot
lärde honom att ära den sanne Guden och att öfva rättfärdighet och
mildhet. Men då de själfva icke på många år fått någon kristlig
undervisning, måste mycket blifva osagdt. Dock, de sanningar, som lefde
i deras egna hjärtan, meddelade de honom samvetsgrant.
Men så kom en dag, då ett rop af smärta, en vild, förtviflad klagan steg
upp mot himmeln och upprepades af bergens eko. Männen gräto såsom barn,
och kvinnorna jämrade sig och refvo sönder sina kläder.
Konungen var död. Hans bägge hvita slafvar deltogo af uppriktigt hjärta
i landets sorg öfver den storsinnade monarken, som alltid behandlat dem
med så mycken godhet.
(Forts.)