"Pyttsan, skall du klaga för en sådan småsak du som är en pojke."
Nej, det var då sant, att jämra sig för så litet det passade då bara för
flickor.----
Då mor en halftimme senare gick ut i köket för att se, hur det gick med
tvätten, fann hon båda sina gossar med uppvikna skjortärmar öfver
hvarsin balja i full fart med att tvätta. Hon ville knappt visa, hur
angenämt öfverraskad hon blef.
"Såå, Nils, har du också kommit till tvättbaljan? I dag tycks ni bägge
två vilja göra det lätt för mor."
Hon sade ej mer, men de kände kärleken lysa ur hennes blick och sågo
hennes glada ansikte, och de blefvo helt varma om hjärtat, fastän de
voro stora pojkarne.
En sådan glädje det var att få hjälpa mor! Då kvällen kom, hängde
kläderna rena och hvita på gården, och inne i stugan sutto mor Maria och
hennes tre duktiga pojkar och åto kvällsvard.
Mor kände sig så lätt och glad till sinnes. Det var länge sedan gröten
smakat henne så godt. Hvad gossarne angår, hade de en förvånande
matlust.
"Ni är trötta nu, det ser jag", sade mor, då de slutat äta, "och det är
sannerligen inte underligt, ty det kostar på att stå öfver tvättbaljan.
Gå nu därför och lägg er. God natt och tack, mina kära gossar, för hvad
ni i dag ha gjort för mor. Det har gjort henne både frisk och glad. Gud
välsigne er!"
De sade ingenting annat än "godnatt!" men bådas blickar förrådde hvad de
kände; ty de strålade af glädje och tillfredsställelse.
(Efter norskan.)
Solblomster.
Med teckning.
_De äro solskensblomster två,
Som mödrar se med lust uppå.
De äro så söta och rara
Att jämt man vill kyssa dem bara.
De tulta jollrande omkring
Och skratta rakt åt ingenting
Och gråta för nästan det samma
Och skynda med allting till mamma.
Och mamma torkar lätt hvar tår,
Och så ett leende hon får
Och kyssen och famnen tillika.
Och då känna mödrar sig rika.
Ja, inte får man undra på,
Att mödrar se med glädje på
De barnen, som äro så rara,
Att jämt nian vill kyssa dem bara._
Anna H--m Preinitz.
De små missionärerna.
(Forts. fr. föreg. n:r).
När de uppnådde höfdingens eller konungens residens, fördes de små
fångarne fram inför härskaren. Han satt på en hög stol eller tron och
utmärkte sig framför de öfriga genom sina granna kläder samt genom
stafven, som han höll i sin högra hand.
De beväpnade krigarne kastade sig ned framför honom, så att deras pannor
vidrörde marken och gåfvo tecken åt gossarne att göra på samma sätt.
Sedan lyftes de tämligen omildt upp igen och fördes fram till konungen.
Med synbar förvåning såg denne på deras hvita händer och ansikten, som
stucko så bjärt af mot de omkringståendes. Ja, han vecklade till och med
upp Edesius' tunika för att äfven underkasta hans armar en pröfning. Man
behandlade gossarne såsom hundvalpar och kattungar, med hvilka man just
icke gör stora omständigheter.
Lyckligtvis förstodo dessa båda, att det lätt kunde bli farligt för dem
att visa någon som helst fruktan och att de måste uppbjuda hela sin
själfbehärskning för att kunna skenbart godmodigt foga sig uti den
hänsynslösa behandling de fingo röna. Frumentius var dock nära att
förlora sin sinnesnärvaro en gång, när han plötsligt förnam ett skarpt
bett af små hvassa tänder i den obetäckta delen af sin ena fot. När han
förskräckt ryckte till och såg ned, log ett litet rundt ansikte, svart
som ebenholz, emot honom. Den lille tjocke, treårige pojkens grannt
utstyrda kläder och den bekymmerslöshet, hvarmed han lekte vid konungens
fot, gaf tillkänna, att han var dennes son.
Frumentius fick en lycklig ingifvelse. Utan att låtsa om smärtan i foten
löste han upp det purpurröda sidenbandet, som sammanhöll hans långa
lockar och gaf det åt den lille, som med ett gladt skratt tog det
granna bandet och ej tycktes vara obenägen att göra den hvite
främlingens bekantskap.
Nu följde ett för de båda gossarne obegripligt samtal, men sedan fördes
de slutligen in i en liten gräshydda och undfägnades rikligt med mat och
dryck. Men då de icke kunde besluta sig för att dricka den vidriga
blandningen, gåfvo vildarne dem skrattande en kruka friskt vatten,
kastade några djurhudar i ett hörn och tecknade åt gossarne att lägga
sig på dem.
När de nu för första gången efter sitt tillfångatagande befunno sig
ensamma, slogo de armarna om halsen på hvarandra och gräto hejdlöst.
"Tror du, att de skola döda oss?" frågade Edesius, när han åter kunde
tala.
"Nej, det tror jag inte. Om detta varit deras afsikt, skulle det skett
för längesedan. Men, Edesius, jag fruktar--ja, jag är säker på att de
mördat onkel och manskapet på skeppet. Vi äro de enda fångarna", fortfor
Frumentius, och gossarnes tårar började flöda på nytt.
"Kunna de icke hafva undkommit i båtar?" frågade Edesius.
Frumentius skakade sorgset på hufvudet men svarade intet.
Hans fruktan var blott allt för väl grundad. Alla de resande hade
öfverfallits och dödats. Äfven de båda bröderna hade säkerligen fått
dela samma öde, om de icke gått in i skogen för att samvetsgrant läsa
sina läxor för dagen och därigenom uppfylla sitt löfte till onkeln.
De sutto nu länge tysta, försänkta i sorgsna tankar, så länge, att den
lilles ögonlock småningom började falla ihop.
"Broder!" hviskade Frumentius.
Den lille for upp förskräckt. "Hvad vill du?" frågade han ängsligt.
"Jo, vi skola ej glömma, att Gud är här likaväl som i Tyrus."
"Ja, visst, han är öfverallt!" svarade Edesius, som nu var riktigt
vaken.
"Då behöfva vi ej frukta någonting. Han skall vara med oss och beskydda
oss."
"Men han kan ju tillåta dem att döda oss?"
"Nej, det skall han icke. Men vi skola lita fast på honom och bedja till
honom i Jesu Kristi namn", svarade Frumentius allvarsamt. "Vi måste
bedja till honom hvarje dag, Edesius, och älska honom och göra hans
vilja!"
(Forts.)