N:o 12 Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg.
23 Mars. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. 1905.
Hvar är frukten?
Mark. 12: 1-12.
I våra textord framställer Jesus judafolket under bilden af en vingård,
som Gud planterat. Denna plantering skedde genom en rad af stora
gärningar, såsom då han frälste dem ur Egyptens träldom, då han på Sinai
gaf dem sin härliga lag, och då han insatte dem i Kanaans land. På dessa
stora händelser syftar liknelsens ord om att vingårdens herre "satte
stängsel", "gräfde en press" och "byggde ett torn". Härmed vill Jesus
säga, att allt hvad som kunde göras för att ett folk skulle kunna
utveckla sig i rättfärdighet, frid och lycka, det hade Gud gjort för
judafolket.
Från den tid, då Israel såsom en nation bosatt sig i Kanaans land, borde
folket i tacksamhet och trohet hembära Gud de lifvets frukter, som i
någon mån svarade mot den nåd, de tagit emot af honom. Men annat lärer
oss Israels historia, annat lära oss Jesu ord i liknelsen. I stället för
att med kärlek och hänförelse lyda Guds vilja och genom ett heligt lif
inverka lyftande och förädlande på de kringboende hednafolken, börjar
judafolket i stället lefva såsom hedningar. I stället för att med kärlek
och hänförelse taga emot Herrens tjänare profeterna och följa dem på
Herrens vägar, börja vingårdsmännen, det är Israels andlige ledare och
öfrige styresmän, försmäda, hudflänga, skymfa och döda dem. Och när
slutligen Gud i stor nåd sände sin enfödde son till världens frälsning,
så gjorde de på samma sätt med honom. De skymfade, hudflängde och
korsfäste härlighetens herre.
Detta brott rågade måttet af Israels syndaskuld. Guds dom måste följa på
denna oerhörda förblindelse, denna förfärande brottslighet. Gud fördref
och fördärfvade dessa skenhelige präster och ämbetsmän. Landet härjades
år 70 af romerska härar, Jerusalem intogs och grusades, folket dödades
eller släpades bort i fångenskap, och än i dag lefva judarne strödda
likt agnar för vind kring jordens alla land, såsom en förfärande
illustration till det ordet: Gud låter icke gäcka sig. Hvad en människa
sår, det får hon skörda.
Men af judafolket blefvo några frälsta undan fördärf och dom. Det var
Jesu apostlar och lärjungar. Genom dem blef Guds rike och dess alla
förmåner burna ut till hednafolken, som genom evangelium förvandlas från
hedningar till kristna. Till dessa folk höra äfven vi, som bygga och bo
i gamla Sverige. Nu är det till oss Herren kommer och söker frukt.
Vi hafva af Gud mottagit en myckenhet af välgärningar. Vi hafva Guds ord
i rik omväxling förkunnadt ibland oss. Det förkunnas för lärda och
olärda, för fattiga och för rika, för äldre och för barnen i hemmen och
i söndagsskolorna. Vi äga den kristna civilisationens ljus ibland oss
och lefva i lugna och ordnade förhållanden. Vi äga skolor, där vi få
lära oss så mycket godt och nyttigt, som gäller vårt tids-och
evighetslif.
Hvar är frukten? Lyder du det af Guds vilja, som du förstått och lärt
dig? Följer du dina föräldrars och lärares goda råd och handledning?
Nyttjar du din tid rätt för att lära dig och tillägna dig hvad du kan få
lära dig i skolan, så att du kan blifva en kraftig, arbetssam och nyttig
medlem i det jordiska samhället? Följer du de rena och heliga intryck
Guds ord ger dig, så att du må bli ett älskligt och godt barn, en
prydnad för Kristi församling?
Se, dessa frågor ställas till oss från Herren, ty han söker frukt i vårt
lif. Tänk allvarligt på dessa frågor, och om du märker, att du icke
håller profvet inför dem, bed då Gud om förlåtelse och om nåd och kraft
att börja ett nytt lif ifrån denna dag.
Härvid må du för all del icke glömma bort, att Jesus Kristus din
frälsare räcker dig sin hand för att bistå och hjälpa dig. Bed honom om
hjälp och frälsning! Bed många gånger och bed mycket om samma sak, ty
därigenom beredes ditt eget hjärta att taga emot hans hjälp. Då skall du
kunna bära frukt i allt godt verk. Du skall varda ett godt och älskligt
barn, ett ordentligt och flitigt barn, ja, ett lyckligt och saligt Guds
barn.
_J. B. G._
Duktiga pojkar.
Det var tidigt på morgonen. Maria Vik höll just på att sätta fram
frukosten åt sig och sina barn. Stackars Maria, det var mer än fyra år
sedan hennes man drunknade och lämnade henne ensam med sina tre gossar.
Per och Nils voro nu så stora, att de gingo i skolan, ja, Per skulle i
höst få flytta upp i sista klassen, men den minste, lille Olle, hängde
henne ännu i kjolarne hvarhelst hon vände sig. Per och Nils voro redan
uppe, men Olle låg kvar i den varma sängen. Det var så kallt och
regnigt, tyckte Maria, att han kunde gärna ligga stilla. För egen del
hade hon haft stor lust att göra så med, ty hon kände sig så trött och
utsläpad, men hon måste upp. Hon hade lagt deras kläder i blöt i går,
och de måste tvättas. Hon hade icke råd att taga någon hjälpgumma, och
af gossarne kunde hon ej hafva stor hjälp, då det gällde att tvätta.
Hon kände i dag gikten i alla leder och ryggen värkte. Huru väl hade hon
icke behöft ligga litet längre, men hon måste upp. Hon suckade tungt,
där hon satt på sängkanten, försänkt i djupa tankar.
"Den som finge slippa tvätta i dag!" sade hon för sig själf. Det kom så
stilla; hon hade aldrig tänkt säga det högt, men orden undsluppo henne
omedvetet. "Om Per ändå hade varit en flicka, så kunde jag haft hjälp
till detta och mycket annat!" kom det strax därefter.
Dörren till kammaren stod på glänt, och därinne satt Per och räknade
igenom de tal han hade till läxa.
Han blef riktigt harmsen, där han satt och hörde, hvad mor sade för sig
själf. Han, en flicka!--Jo, det skulle bara fattas det. Nej, tack:
flicka ville han inte vara, och som väl var, kunde han då inte heller
bli det.
Men att mor kunde säga så--det var inte snällt af henne. Alldeles som om
hon inte hade den ringaste nytta af honom! Bar han ändå inte hvarendaste
morgon in ved åt henne? Och hvem var det väl, som bar upp vattnet den
långa vägen från bäcken? Och hvem hämtade hem allt hvad hon behöfde från
handelsboden? Var det kanske inte just han, Per?
Han höll på att reta upp sig allt mer och mer, men med ens slog det om,
och han blef helt vek om hjärtat.
"Stackars mor är inte stark", tänkte han. "Hon släpar och arbetar från
morgon till kväll för oss, och då är det inte underligt, om hon känner
sig trött och nedstämd ibland."
"Bara pojkarne mina få hvad de behöfva, så är det inte så noga med mig",
hade Per hört henne säga, då handlare-Lisa härom dagen var inne och bjöd
ut sina varor. Mor kunde nog haft lust att köpa sig ett varmt
hufvudkläde, men så fick det ändå vara till sist.
Mor tyckte nog om sina pojkar i alla fall! Men tänk, om han kunde hjälpa
henne med tvätten så pojke han var! Det var ju visserligen
"kvinnfolkgöra", men för en gång kunde han ju pröfva på.
Det var ingen brådska med läxorna, ty det var lördag i dag, och han
skulle inte vara i skolan förrän på måndag. Per slog ihop boken med en
väldig smäll, reste sig upp och gick ut till mor.
"Är du sjuk, mor?" Det kom lika oväntadt som deltagande och gjorde mor
riktigt varm om hjärtat.
"Åh ja, gikten är svår i dag--men det blir väl bättre längre fram på
dagen."
Per stod kvar och undrade hvad mor skulle säga om han----men så kom
det:
"Hör du--mor--."
"Ja."
"Kan jag inte sköta om tvätten i stället för dig?"
"Du!"--Mor drog på munnen med ett misstroget leende, och Per förstod det
godt.--"Du, Per? Nej, det kan du nog inte."
"Hvarför inte? Tror inte du, att jag kan klara värre saker än så? Låt
mig visa dig, att jag kan. Visa mig bara en enda gång, huru jag skall
bära mig åt, och sedan skall det gå som en dans!"
Per blef allt mera ifrig under det han talade. "Nu bär jag först upp
vatten och fyller baljorna, och så gör jag upp eld under stora grytan,
och sedan skall jag tvätta, så det skall stå härliga till--det skall du
få se, mor!"
Mor kunde ändå inte tro, att det var Pers allvar. Men innan hon hunnit
göra en enda invändning, hade Per kilat ut och ned för backen med ett
ämbar i hvardera handen.
Nere vid bäcken träffade han på Nils, som höll på att profva sin
vattenkvarn.
"Hej, Nils", ropade Per, "vill du vara med och tvätta kläder?"
"Hvad för något?--Tvätta kläder--jag? Är du rent galen?"
"Nej, men jag tänker tvätta i dag i stället för mor, ty hon är sjuk."
"Aldrig har jag hört på maken! Du--en pojke--tvätta kläder! Nej, tack,
aldrig skall du kunna förmå mig till det. Hvad tror du storgårdspojkarne
skulle säga, om de finge se dig vid tvättbaljan?"
(Forts, å sid. 94.)
[Illustration: SOLBLOMSTER.]
En farlig strid.
Med teckning.
Bor du bland bergen, bor du vackert. Däruppe är luften ren och utsikten
fri. Solen dröjer länge, innan den går ned och förgyller bergstopparne
ännu en lång stund, sedan det är skumt nere i dalarna.
[Illustration]
Ja, högt uppe på bergen finnes mycket, som lockar till en bergvandring.
Alltid finnes där någon berömd grotta eller kammare, som fordom tjänat
till bostad åt någon bergakonung. Om denne gå då många sägner och sagor.
En säger oss, huru omåttligt rik han var, den där kungen. Han hade
salar, som glimmade af pärlor och guld och så många guldslantar, att
ingen kunde räkna dem. En annan talar om för oss, att han är en grym och
stygg hedning, som inte kunde höra de sköna kyrkklockornas klang, när de
ringde samman den kristna menigheten till bön och sång och för att
lyssna till ordet om Kristus. Därför måste bergakungen flytta sin kos,
och ingen har sett honom på många hundra år.
Ja, så säga sagorna. Men nutidens folk undrar hvart hans stora rikedomar
tagit vägen och ungdomarne klättra bland bergen för att leta efter
bergakungens salar för att se, om där kan vara någon guldslant kvar än i
dag. Och det gör det visst. Där finnes både guld och silfver och andra
dyrbara metaller i de svenska bergen, men de måste brytas och smältas ur
dem. Och där uppe på klipporna bygger örnen sitt bo, där lägger hans
maka ägg, och där hjälpes örnparet åt att mata och föda upp sina ungar.
En titt in i ett sådant bo kan vara lika intressant som att se in i
bergakungens salar. Men det kan vara farligt nog, som du ser af
teckningen. Ty örnen lämnar aldrig de sina i sticket och flyr. Han
upptar striden på lif och död med sin fiende. Och skarpa, långa klor har
han och väldiga vingepar samt en fruktansvärd näbb. Den kan sluta så
denna farliga strid, att gossen där blir dragen ned i djupet af örnen.
_J. B. G._
"De få säga, hvad de vilja", svarade Per frimodigt, men inom sig krympte
han riktigt ihop vid tanken på huru de då skulle göra narr af honom.
"Det rör mig inte, för resten", tillade han, "bara mor kan slippa, då
hon är så dålig.--Nå, Nils, vill du eller vill du inte?"
Nils ryggade tillbaka--nej, verkligen han det ville.
"Jag håller mig för god för sådant kvinnfolksgöra", sade han.
Per svarade intet utan fyllde ämbaren och skyndade sig hem.
Då allt var i ordning, gick han in efter mor. "Låt mig nu bara en gång
få se, huru man skall bära sig åt", sade han.
Mor tog ett plagg och började tvätta och Per såg uppmärksamt på.
"Så, nu kan jag det, låt mig försöka nu, och gå sedan in och lägg dig en
stund till."
Mor hade nog sina egna tankar om huru det skulle gå med tvätten i Pers
händer, men hon följde dock hans uppmaning och gick. I dörren måste hon
dock än en gång vända sig om och se på sin käre gosse. Där stod han böjd
öfver baljan och gned och sköljde, så att vattnet stänkte omkring honom.
Hon lade sig på sängen vid sidan af sin lille Olle, som somnat in på
nytt. Så rik hon ändå var, som hade en sådan gosse! Både gikten och
ryggvärken lade sig för den tanken, så lycklig gjorde den henne.
Det kändes icke så litet tafatt för Per i början. Han kunde icke få det
rätta taget, plagget gled undan, och så började det svida i
fingertopparne.
Men--pyttsan--inte fick det betyda något. Så mycket karl var han väl,
att han icke frågade efter, om det sved litet i skinnet. Han gned och
sköljde och höll det tvättade plagget pröfvande upp mot dagern. Ja,
verkligen, satt där inte ändå kvar en mörk fläck.
Litet mer såpa, och så ner i baljan igen. Nu måtte den väl vara borta
ändå.
Så där ja--han vred, så att vattnet forsade mellan fingrarna--nu ner i
grytan med plagget.