N:o 11 Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg.
16 Mars. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. 1905.
Jesus förutsäger sitt lidande.
Det finns en källa till allt vårt lidande, och det är synden. När vi
träffas än af det ena, än af det andra lidandet, så kunna vi säga, att
vi förtjänt detta med våra synder. Ja, vi kunna säga, att vi alltid få
mindre än vi förtjänt. Få vi däremot hälsa, mat och dryck, solskensdagar
och glädje, då kunna vi säga att allt är nåd, vi hafva ej gjort oss
förtjänta af allt detta.
Men om vi nu ej förtjänat något lekamligt godt, så hafva vi än mindre
förtjänat att Kristus har blifvit vår frälsare. Det är öfverflödande
nåd, större än allt annat.
Vi höra i vår text omtalas att Kristus skulle lida. Han hade dock aldrig
gjort något ondt, således borde han aldrig lida, utan alltid njuta
salighet i obegränsad grad. Men han ville lida för att frälsa oss. Han
tog således på sig lidandet alldeles frivilligt. Han blef dömd till
döden, fastän han gjort alla godt, han blef korsfästad, fastän han var
den helige och rene Gudasonen. Ja, älskade, detta måste ske för att
frälsa oss från våra synder. När han offras för oss, så gifver han
försoning för alla våra missgärningar.
Vi äro syndare och han är syndares frälsare. Därför måste gissling,
försmädelse och död blifva hans lott. Han älskar mig och dig af hela
sitt hjärta; därför att han älskar så, går han i döden för oss.
Detta förkunnade Jesus en gång för sina lärjungar. De tänkte nog, det
går aldrig så illa med Jesus, att allt detta vederfares honom. Men när
de gingo med honom till Jerusalem, fingo de se att alla Jesu
förutsägelser gingo i fullbordan. När Jesus talar om för oss denna sak i
dag, så veta vi att alla Jesu förutsägelser blifvit fullbordade. Vi ha
ingen anledning att tvifla därpå; men jag fruktar att vi så mycket mer
tvifla därpå, att Jesus gjort allt detta _för oss_. Vi tycka med skäl,
att vi äro till allt detta ovärdiga. Och likväl är det en stor synd att
tvifla därpå. Ty i och med detsamma är det som vi ville säga att Jesus
icke talar sanning, då han säger: _Så älskade Gud världen, att han utgaf
sin enfödde son, på det att hvar och en, som tror på honom, icke må
förgås utan hafva evigt lif._ Det måste kännas som ett lidande för
Jesus, om vi ej vilja tro på denna varma kärlek, som offrade sitt lif
för våra synder. Älskade små, hören sålunda än en gång, att det är _för
eder skull_ som Jesus gick till korsets död, för eder skull som han blef
sargad och begabbad, på det att edra barnasjälar skulle varda lönen för
hans lidande. Låtom oss innerligt tacka Herren Jesus och söka göra honom
glädje genom att tro på hans namn och efterfölja föredömet af hans
kärlek.
_Fr. E._
Farmors berättelse.
(Forts. fr. föreg n:r.)
Och Anna fortsatte sitt arbete med mig. Hon hjälpte mig att rätta mina
stora fel, lärde mig att älska sanningen framför allt och hellre lida
straff för mina förseelser än att förneka dem. Hon lärde mig till och
med att göra dem godt, som hade gjort mig ondt.
Jag minns så väl en af våra andra tjänarinnor. Hon kunde ej täla mig
utan skvallrade alltid på mig för tant, och därför afskydde jag också
henne. Hon begick en gång en oärlig handling, och min far, som var en
sträng men rättvis man, ville, att hon skulle straffas. Anna var mycket
bedröfvad. Hon bad mig använda mitt inflytande hos min far och bedja
honom förlåta flickan. Jag ville icke till en början utan förklarade,
att jag unnade henne straffet riktigt godt, ty hon förtjänade verkligen
straff.
"Men om Gud skulle straffa oss så som vi förtjänat, huru skulle det då
gå för oss, min kära flicka?" sade Anna så allvarsamt och sorgset, att
jag kände mig mycket slagen.
"Ja, Anna har rätt", svarade jag, "och jag är nog inte bättre än hon."
Jag skyndade mig därpå in till min far och bad honom innerligt, att han
ville förlåta flickan. Han gjorde det och berömde mig till på köpet, för
att jag hade ett så varmt hjärta för andras sorg.
Men då gömde jag mitt hufvud vid hans bröst och berättade för honom om
gamla Anna och om allt, som hon hade lärt mig.
Min far blef djupt rörd. "Herre, jag tackar dig, för att du har tagit
dig af mitt barn, när jag själf öfvergaf det för att döfva min egen sorg
och smärta!" utbrast han.
Från denna stund stannade min älskade far mera hemma. Han skötte sina
gods och lefde blott för sitt enda barn och för att vårda det frö, som
Anna, hans fattiga tjänarinna, hade lagt ner i barnahjärtat."--
Här tystnade farmor. Då slog lilla Elisabet sina armar omkring hennes
hals och grät. "Kära, kära farmor, hur skall jag kunna bli snäll?"
utbrast hon. "Jag var stygg emot Hanna i morse."
"Du skall älska Herren, din Gud, af allt ditt hjärta och din nästa såsom
dig själf, mitt barn", sade farmor. "Och kom ihåg, att hvarenda människa
är din nästa, den fattige såväl som den rike."
Elisabet smög sig ut i köket till Hanna och bad henne om förlåtelse,
hvilken den vänliga flickan gärna gaf henne.
Då hon kom tillbaka in i förmaket, bådo barnen farmor berätta mer om
gamla Anna.
"Det vill jag gärna göra, mina småttingar", sade hon. "Anna hade sitt
hem på min fars gods, så länge hon lefde, och jag fick vara till stor
tröst för henne under hennes sista dagar. När jag om aftnarna läste för
henne i bibeln, sedan hennes ögon blifvit så svaga, att hon ej själf
kunde läsa, då satt hon med hopknäppta händer och lyssnade, och när jag
slutat, tackade hon mig med ett lyckligt leende.
En morgon väckte mig en af tjänarinnorna och bad mig komma ut till Anna,
hon måtte visst vara sjuk. Jag skyndade till hennes rum, och där satt
hon upprätt i sängen med ett förklaradt ansikte, liksom såge hon
himmelens härlighet kringstråla henne. Jag lade min arm om hennes hals,
hon såg på mig med en kärleksfull blick, hennes hufvud sjönk ned på mitt
bröst--och hon var död."
Farmor tystnade, medan tårarna rullade utför hennes kinder. Det var
tårar af tacksamhet mot den trogna, gamla tjänarinnans och vännens
minne.
(Slut).
Genom morfars glasögon.
Ser han inte ut som en lärd liten professor den här gossen å teckningen?
[Illustration]
Bengt heter han, och gärna lyssnar han till alla goda berättelser hans
rare morfar talar om för honom. Morfar har varit med många år i världen
och har därför sett mycket och hört talas om mycket samt varit med om
mycket, som låter som de underbaraste sagor i lille Bengts öron.
Morfar har farit både med ångare och segelfartyg öfver det stora hafvet,
hvars vågor ibland synas höga som hus, och då storm och våg hotat krossa
fartyget och rycka människorna ned i djupet. Ibland, när morfar varit
ute på hafvet, har det legat som en stor, glänsande spegel, och när
solen sjönk i väster så såg det ut, som om hon sjunkit rätt ned i
vågorna och därvid förvandlat världshafvet till glänsande solgull.
Morfar har ock stätt högt uppe bland fjällen, på dess höga toppar och
skådat en värld i snö och is så långt blicken hunnit. När morfar talar
härom, då tänker Bengt, att det skulle vara en värld för honom och hans
backskidor. Ja, tusen saker har morfar sett och det blir lika många
sagor, när han berättar därom.
Och Bengt tycker att morfar är en stor och vis man, som vet mycket och
som kan tala om allt så vackert. När Bengt en kväll skulle bedja sin
aftonbön, följde morfar med in till den lille. Och när bönen var slut,
berättade morfar om Guds himmel och om änglarne och om frälsaren så
skönt, att lille Bengt började längta efter att blifva såsom en Guds
ängel.
Men ibland, när morfar är ute och hans glasögon ligga kvar därinne på
hans skrifbord, då sätter Bengt dem på sin lilla näsa och tänker: "Jag
vill bli stor och vis och snäll som morfar. Lånar jag hans glasögon, ser
jag nog mycket bättre än med mina egna, och då lär jag mig snart berätta
som han."
Ske dig som du tror, lille Bengt! Nägot ser du alltid genom morfars
glasögon.
_J. B. G._
En ovanlig slädfärd.
På stora sträckor af jordens nordliga trakter lefver ett småväxt folk,
som kallas eskimåer. De hafva en mörkbrun hy, små plirande ögon och ett
svart, stripigt hår.
[Illustration]
Deras lefnadssätt är mycket olikt vårt. De gå vanligen klädda i skinn
från topp till tå, bo om vintern i jordkulor eller snöhus och om
sommaren i tält af sälskinn.
Sälen är eskimåens allt i alla. Af honom får han kläder och tält, båtar
att ro ut på säljakt i och slädar att färdas i under den långa vintern.
Af sälens kött och späck lefver eskimåen och af dess fett gör han tran
eller olja att lysa upp sin enkla bostad med.
Eskimåernas enda husdjur är hunden. Liksom lappen i vårt land färdas
efter renen, så färdas eskimåen efter hunden. Men denne är icke så
stark som renen, och därför måste eskimåen spänna flera hundar för sin
släde, när han vill färdas från trakt till trakt. Huru en sådan slädfärd
tar sig ut, visar oss vår teckning.
[Illustration: TVÅ SMÅ DOCKMAMMOR.]
Äfven andra människor, som besöka Amerikas nordligaste trakter, måste
däruppe färdas på samma sätt. Handlande, guldgräfvare, vetenskapsmän
och missionärer få äfven de färdas i släde efter hundspann. Vanligen
åtföljas de då af en förare, som dels visar vägen och dels håller
hundarna i styr. Tömmar begagnas ej. Den resande sitter nedpackad i
skinnfällar i den smala släden och bara åker. Föraren springer ofta i
bredd med den främste hunden för den främsta släden, de öfriga följa
sedan efter i en lång rad.
En dylik slädfärd, som för oss är synnerligen ovanlig, kan vara högst
rolig och uppfriskande. Stundom möter man ju i dessa trakter en björn
eller en flock vargar, och därför äro resenärerna städse väl beväpnade
för att göra processen kort med dessa obehagliga bestar.
_J. B. G._
Två små dockmammor.
Med teckning.
_"Nej titta!" sa' Ester, "nog sitter den bra,
Men så har jag ock haft besvär;
Ty ensam jag allting åt dockan har sytt,
Fast skorna jag fått utaf Per."
"Ja tänk!" sade Lilly "så märkvärdigt söt
Hon är nu, din Anna-Sofi.
Men snart har jag färdigt, och då skall du se
Hon duger, min Gulle-Mari."
"Ja visst", sade Ester, "och då ska vi gå
Till Humlegår'n med våra små;
Ty, vet du, af allt hvad vi leka, jag tror,
Är mamma och barn bäst ändå."
"Jam, jam", sade Kisse, "med dockor och barn
Det är ju ett fasligt besvär.
En kattunge växer i pälsen helt lätt
Och dock mycket sötare är."_
_Anna H--m Preinitz._
De små missionärerna.
Ett ståtligt skepp med hvita, svällande segel gled en dag för många
hundra år sedan uppför Röda hafvet. Solen brände hett på dess däck, där
matroserna under ständig sysselsättning ilade fram och tillbaka.
Längst borta i aktern satt under det hvita suntältet en allvarlig man
med ett ädelt utseende, insvept i en med dyrbart pälsverk fodrad kappa.
Han tycktes vara fördjupad i betraktandet af en karta, som låg på ett
bord framför honom.
Icke långt därifrån stodo två små gossar lutade öfver skeppets reling
och blickade med lifligt intresse mot den aflägsna stranden, som redan
kunde skönjas i fjärran.
Af gossarnes likhet med hvarandra kunde man sluta till att de voro
bröder, men den äldste hade mörkt hår och bredare panna samt mera
kraftig hållning.
Den lille, ett vackert, ljuslockigt barn, kunde knappt styra sin
otålighet. "Land, land!" ropade han förtjust och hoppade omkring på en
fot i sänder. "Åh, hvilket härligt land! Ser du Frumentius, den vackra
viken därborta? Ack, om vi finge lägga till där!"
"Var tyst Edesius", förmanade den äldre. "Vi få inte störa onkel i hans
viktiga arbete."
Den berömde filosofen, geografen och forskaren Metropius från Tyrus såg
leende upp från sin Karta.
"Ni störa mig inte, barn", sade han vänligt. "Prata så mycket ni vilja.
Om ni äro snälla, så få ni i morgon bittida gå i land och stanna där
hela dagen. Vi måste förse oss med vatten. Se, sådana vackra träd! Samma
källa, som ger friskhet åt deras kronor, skall också vederkvicka våra
törstiga strupar."
"Åh, vatten!" jublade Edesius. "Vi skola då åter en gång få dricka af
hjärtans lust. Kanske finns det också frukter därborta--citroner,
oranger och dadlar?"
"Och märkvärdiga djur, som leka under träden!" ropade Frumentius icke
mindre intresserad, "och vackra fåglar på trädens grenar och sällsynta
blommor rundt omkring!"
"Och musslor på stranden!" menade Edesius.
"Ja, allt detta skola ni få se", bekräftade Metropius, "och ännu många
andra Guds under. Dock få ni aldrig glömma, hvad jag lofvade eder moder,
när hon gaf er tillåtelse att följa mig på denna resa. Jag lofvade henne
nämligen att själf hvarje dag gifva er någon undervisning och strängt
hålla eder till att samvetsgrant lära edra läxor, antingen vi befinna
oss på land eller på skeppet."
"Det skola vi visst inte glömma, onkel", svarade gossarne gladt, "vi
skola vara mycket samvetsgranna."
Därpå satte de sig till bords och åto sin kvällsmat vid en mycket glad
sinnesstämning. Sedan var tiden inne att gå till hvila, hvarföre de bådo
sin aftonbön och lågo snart försänkta i en lugn sömn.
Den följande morgonen uppfyllde i hvarje afseende hvad de väntat sig af
honom.
Aldrig upplefde två reslystna gossar en skönare dag än dessa båda bröder
från Tyrus trehundra år efter Jesu Kristi födelse. De samlade musslor
och genomströfvade den härliga skogen. De hjälpte matroserna rulla de
tomma faten till randen af den flödande källan och bestormade onkeln med
frågor öfver allt som oväntadt kom dem för ögonen. Men de glömde ej
heller sina plikter.
"Jag tog böckerna med mig och gömde dem bakom stenen där", sade
Frumentius. "Vi skola nu söka upp en lugn plats, där vi kunna lära oss
våra läxor. Då blir onkel glad, när han får höra att vi själfva tänkt
på det!"
Edesius hade kanske velat leka en stund till, ehuru han väl icke då
kunde ana, att han aldrig mer skulle få roa sig och leka så obekymradt
och barnsligt som nu. Men han lydde brodern, liksom han alltid brukade
göra. Tillsammans gingo de nu bort till skogen och snart hade de funnit
ett präktigt träd, under hvars breda, skuggrika grenar de i allsköns ro
kunde läsa sina läxor. Så sutto de ganska länge och till slut upprepade
de för hvarandra hvad de läst för att öfvertyga sig om att det satt fast
i minnet.
Men luften var het och tryckande trots skuggan, och vindens sakta sus i
trädkronorna högt öfver dem såväl som vågornas skvalp mot stranden
sjöngo dem till sömns.
Då kom ett glänsande föremål susande emot dem och träffade den lilles
öra. Förskräckta rusade de båda upp. Men två stora, svarta händer höllo
fast Frumentius. Han utstötte ett rop af förskräckelse, men sedan
återfick han fattningen.
"Skynda dig bort, Edesius", hviskade han åt brodern. "Det är
vildar--fort--rädda dig, medan det är tid!"
Dock--det var redan för sent. De voro redan omringade. Grymma, svarta
ansikten blickade ned på dem, och råa händer grepo de späda gestalterna.
Spjut och piskor tycktes hota att göra ett hastigt slut på deras lif.
Vapenlösa, hjälplösa, öfvergifna af sitt folk befunno sig bröderna i en
rasande skaras våld. Men de hade blifvit uppfostrade i tron på Kristus
och visste, att om de också måste förlora sitt lif, så var han dem nära
och skulle taga deras själ upp till sig i himmelen.
"Herre Jesus, förbarma dig öfver våra själar!" utropade därför
Frumentius och slöt sin lille bror hårdt i famnen.
Men det tunga gisslet, som en af barbarerna redan lyft för att slå till,
föll icke ned på deras hufvud. En annan vilde hade stött dem åt sidan
och en tredje hade fattat ett kraftigt tag om Edesius' långa, blonda
lockar för att sedan, då den lille sakta jämrade sig, med ett rått
skratt slunga honom ifrån sig.
Sedan följde en kort stunds tystnad, kvalfulla minuter, hvilka syntes
gossarne långa som år. Men då man lämnade dem vid lif, vågade de
ändtligen se sig omkring med skygga blickar. De funno sig omgifna af en
mängd brokigt utstyrda, till tänderna beväpnade män, och med fasa sågo
de spår af friskt blod på deras vapen och kläder.
Men ännu tycktes man icke hafva för afsikt att döda dem. Ja, Frumentius
tyckte till och med, att de svarta ansiktena uttryckte mer förvåning än
fiendskap, och ett tyst hopp började smyga sig in i hans själ. Då lade
sig plötsligt en stor, stark hand på hans axel och vände honom mot
skogen, medan den andra handen befallande visade honom framåt. Gossarne
förstodo väl, att man tänkte föra dem inåt landet, och för dem fanns
ingen annan utväg än att lyda.
Under den tröttande vandring, som nu följde, vågade de blott sällan
hviska några ord till hvarandra. Vågade de hoppas, att Metropius och
hans folk finge kännedom om deras bortröfvande och kunde skynda till
deras hjälp?
Edesius hängde sig fast vid detta hopp, som brodern icke kunde dela, men
ändock ej i förtid ville beröfva honom. Blodet, som de nyss sett märken
efter, hade fyllt den förståndige gossens hjärta med en mörk aning,
hvilken snart skulle bekräfta sig på ett sorgligt sätt.
En ny skara vildar slöt sig nämligen till dem, och dessa dansade och
skreko i segerjubel, några klädda i de dödade matrosernas kläder, medan
andra svingade annat af de röfvade föremålen omkring sina hufvud. De
stackars gossarnes fasa nådde sin höjd, när de fingo se den pälsbrämade
kappan, som deras onkel burit, på den störste och starkaste vildens arm.
Denne tycktes med stor belåtenhet visa henne för den första skarans
anförare.
Denne släpade nu fram de förskrämda små fångarne, och Frumentius tänkte
icke annat, än att han skulle utlämna dem till deras onkels mördare och
få kappan i utbyte. Då han kände en gränslös fasa för den sist komne
anföraren, blickade han med en stum, hjärtgripande bön i sina mörka ögon
upp till anföraren för den första truppen. Ett lätt slag på hufvudet och
några obegripliga men med mildare stämma uttalade ord, var svaret på
hans stumma bön. Sedan gick det vidare framåt.
Gossarne såväl som kappan voro bestämda för en höfding, åt hvilken hans
krigare ville gifva det bästa af det byte, som de vunnit i striden mot
främlingarne.
(Forts.)