N:o 10 Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg.
9 Mars. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. 1905.
Kristi förklaring.
Mark. 9: 2--8.
Med teckning.
[Illustration]
Frälsaren hade sagt sina lärjungar, att han skulle gå upp till Jerusalem
och där lida och dö korsets död. Däröfver blefvo lärjungarna mycket
sorgsna och modfällda, ty de älskade Jesus och ville icke skiljas ifrån
honom. En hel vecka gingo lärjungarna på detta sätt sorgsna och
grubblande. Men då tager frälsaren tre af dem med sig upp på ett berg
för att genom bön till den himmelske fadern styrka dem och göra dem åter
glada och frimodiga.
Petrus, Jakob och Johannes få därför följa honom upp på ett berg. Man
tror att det var Hermon, ty de voro nyss vid dess fot. När de kommit upp
på någon af Hermons höga, grönskande fjällsluttningar böja de sig ned i
bön till Gud. Men under det frälsaren beder för apostlarne, för världens
frälsning, för framgången af det verk, han börjat på jorden, vardt han
förvandlad inför lärjungarne. Den inre helighet, renhet och
fullkomlighet, som fanns hos Jesus, bryter fram i himmelskt ljus och
bländande klarhet, så att till och med hans kläder blifva hvitare än
snö.
Det är den himmelske fadern, som så förklarar sin son, och förklaringen
kommer såsom ett Guds svar på Jesu bön. Äfven häraf kunna vi lära oss
förstå, huru bönen hjälper oss att blifva goda och älskliga och
himmelskt sinnade. Det barn, som beder mest ifrigt och allvarligt, blir
mest likt Jesusbarnet.
[Illustration]
Men på förklaringsberget framträda tvenne män från den himmelska
världen. Vi känna dem från berättelserna ur gamla testamentet.
Lärjungarne känna äfven igen dem, när Jesus under samtalet nämner deras
namn. Ty frälsaren samtalar länge med Moses och Elias om Jesu död, som
han skulle fullborda i Jerusalem. Det ser för våra tankar ut, som om
Jesus nu hunnit till en sådan helighet och fullkomning, att han utan död
kunnat öfvergå till evigt lif och redan nu kunnat företaga sin
himmelsfärd. Vi kunna tänka oss, att han var väntad i den himmelska
världen och att Moses och Elias kommit för att välkomna honom dit upp.
Men Jesus ville icke. Han uppenbarar för Moses och Elias, att det för
honom fanns en skönare död, än att såsom Elias fara lefvande upp till
himmeln. Jesus ansåg det vara större och skönare att dö på korset till
försoning för världens synder, så att jämväl vi en gång skulle kunna
företaga en himmelsfärd. "Jesus ville dö en gång för syndens skull,
rättfärdig för orättfärdiga, på det att han skulle föra oss till Gud."
Om synden icke kommit in i världen, så hade heller ingen död funnits,
och då skulle äfven vi hafva fått utan död företaga vår himmelsfärd, och
då hade Jesus icke behöft blifva en försonare för våra synder. Men nu
måste han dö. Af Guds nåd måste Jesus smaka döden för alla, på det att
alla som tro på honom skola få evigt lif, en gång blifva förklarade
såsom han och bäras uppåt till Guds himmel.
Det var så härligt och så saligt att vara med den förklarade frälsaren
och Moses och Elias på berget, att Petrus aldrig ville gå ned därifrån.
Han ville bygga hyddor däruppe och kvarhålla det ljufliga, himmelska
mötet. Men Petrus glömde, att de saligas ro och hvila icke kan vinnas
här nere på jorden. Guds barn skola nog få ärfva himmelens sällhet till
sist, men icke här nere.
Därom blir också Petrus och de två andra apostlarne öfvertygad, då han
får höra den himmelska rösten. Ty Gud själf uppenbarar sig på
förklaringsberget i en ljus sky eller slöja och säger om Jesus: "_Denne
är min älskade son, honom hören!_" Du Petrus och alla små och stora
människor skola visst få komma till min himmel en gång. Men den vinnes
endast af dem, som höra och följa Jesus och dö med honom, dö från synd
och värld och själfviskhet och lefva såsom han ett kärlekens och
godhetens och renhetens lif. Så skola vi förstå och tyda Guds ord till
lärjungarna. Med Jesus allena stå lärjungarna kvar på förklaringsberget.
Allenast med Jesus skola vi kunna frälsas, förklaras och förhärligas och
slutligen nå målet för människohjärtats längtan: himlens ro och
härlighet.
_J. B. G._
Feladt och heladt.
Berättelse af "Mormor".
(Forts. fr. föreg. n:r).
"Ja, mycket gärna. Det står i vår bibel ett så skönt språk: 'Bären
hvarandras bördor och fullborden så Kristi lag'. Vet ni, flickor",
fortfor hon, "hvad som menas med Kristi lag?"
Nej, det visste ingen af dem.
"Jo, den lagen bjuder oss att älska hvarandra, skall jag säga er."
Gretas hjärta började klappa så fort, så fort. Tänk, om syster Lydia
visste alltsammans? Visste, att hon inte alls älskade utan tvärtom var
så stygg och elak.
De voro nu framme vid Solbacken, och Lotta neg så vackert och tackade
för hjälpen, då hon tog emot korgen.
"Adjö, Greta", sade hon. Hon gaf dock ej akt på Gretas bedröfvade blick,
emedan hon hade sina ögon fästade på syster Lydia för att riktigt komma
ihåg, huru hon såg ut, ty hon ville beskrifva henne för dem därhemma.
På hemvägen öppnade Greta hela sitt hjärta för syster Lydia. Hon bekände
under tårar, huru hon stött bort Lotta och huru stygg hon kände sig och
huru hon alltid var frestad att tycka illa om andra men bra om sig
själf.
"Inte var jag sådan förr i världen", tillade hon allvarsamt.
"Ack, du lilla barn, du har inte kommit långt i världen ännu", tänkte
syster Lydia. Därpå vände hon sig till Greta och sade med kärleksfullt
allvar:
"Vet du, Greta, jag tycker det är bäst att du genast vänder om och
riktigt snällt och ödmjukt ber Lotta om förlåtelse. Men"--tillade
hon--"det är en annan, som är djupt bedröfvad öfver din synd, hvem tror
du jag menar?"
"Jesus", hviskade Greta och fortfor med tårar i ögonen: "Ack, syster
Lydia, hjälp mig bedja honom om förlåtelse först!"
De böjde nu sina knän på den mjuka mossan under några granar i den tysta
skogen, och där uppstego nu varma böner om förlåtelse till honom, som
sagt:
"Förr än de ropa, vill jag svara och medan de ännu tala, vill jag
bönhöra." Es. 65: 24.
Greta steg upp med hjärtat fylldt af frid och glädje, och med lätta steg
ilade hon tillbaka till Solbacken. Vid en krökning af vägen fick hon se
Lotta ute på gården, och hon ropade på långt håll:
"Söta, snälla Lotta förlåt mig, ack, förlåt mig!"
Och hvad gjorde Lotta?
[Illustration: EN INTRESSANT BOK.]
Jo, hon släppte hela vedfånget, som hon höll på armen, och sprang med
glådjestrålande ögon emot Greta. Denna upprepade gång på gång: "O, hvad
jag varit stygg och elak! Förlåt mig, Lotta!"
Då blef Lottas ansikte mycket allvarsamt. "Jag har också varit stygg,
skall jag säga dig", sade hon, "och jag behöfver också bedja om
förlåtelse. Snälla Greta, förlåt mig för att jag tänkt stygga tankar och
sagt ovänliga ord om dig!"
De båda små flickorna tryckte varmt hvarandras händer. Deras hjärtan
voro så lätta, och de språkade så gladt, som om aldrig något groll
funnits emellan dem. Huru det sedan gick för Greta och hennes vänner,
skulle kanske roa er att höra, och måhända vi en annan gång få förnya
bekantskapen med dem. Men för denna gång måste vi nu lämna dem och sluta
vår lilla berättelse, och detta göra vi med ett språk ur vår kära bibel:
"_Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka gifver han sin nåd._"
(Slut).
[Illustration: SMÅ DJURVÄNNER.]
En intressant bok.
Med teckning.
Ser du, huru djupt intresserad vår gosse å teckningen här bredvid synes
vara? Han har till nyårsgåfva fått en bok, som han själf skaffat sig, en
stor, vacker bok full med fina plancher och roliga, lärorika
berättelser.
Jag kom en gång till den här gossens föräldrahem och stannade där några
dagar. När vi hade blifvit litet närmare bekanta, tog han mig i handen
och frågade:
"Vill farbror se någonting?"
Naturligtvis följde jag med för att lära känna gossens hemlighet. Han
förde mig då in i familjens finaste rum, där hans mor befann sig.
"Mor", sade han, "jag ville visa farbror, huru jag kan gömma och vara
rädd om mina saker."
Han öppnade därvid en låda och visade mig sina tidningar, som han hvarje
söndag fått i söndagsskolan. Där lågo de alla fina, oskrynklade som om
de nyss lämnat tryckpressen. Jag måste taga upp dem och riktigt se, att
de alla voro lika väl aktade.
"Ser farbror, jag är så rädd om dem, för jag har fått löfte af far att
få dem inbundna till en stor, vacker bok, om jag riktigt aktar dem. Jag
har läst dem allesammans en gång, men när jag får dem inbundna, skall
jag läsa dem många gånger."
Och så stängde han lådan om sin skatt och såg så lycklig ut. Han
fröjdade sig i hoppet.
Men när nyår kom, då hade hans far redan de 52 numren af tidningen
inbundna till en den allra präktigaste bok. Det är i läsningen af den
vår gosse sitter så försjunken.
Jag undrar, huru många af våra läsare göra som gossen, om hvilken jag nu
berättat? Gör du som han, så får du med tiden ett riktigt litet
bibliotek fullt med goda, intressanta böcker.
_J. B. G._
Små djurvänner.
Med teckning.
_"God dag, god dag! Hur kan ni må?
Nu komma vi här båda två
och tänkte att er frukost ge.
Välkomna är vi, kan jag se,
ty god aptit ni alltid ha'
precis som vi, ja, det är bra.
Vi två ha' ätit mjölk och bröd,
så att på oss går ingen nöd.
Ni, stackare, fått vänta ni,
men nu så skall kalas här bli,
ty utaf blad och strå och blom
vi samlat ha' en rikedom."
Ock Knut han slår sig genast ned
och lilla Kajsa gör så med.
Med lustiga små språng och hopp
i hennes famn de skynda opp
de tre små skyddslingar de ha',
och nog tycks maten smaka bra.
Snart ha' de ätit allt som fanns,
det gick precis just som en dans.
"Adjö, adjö", då säger Knut,
"nu är er frukost också slut,
och vi till skolan skynda må,
adjö, adjö, nu ska' vi gå!"
Och Kajsa lill' hon smeker se'n
till afsked lätt hvarenda en
och säger: "Något riktigt godt
ni få till middag, vänta blott.
Från skolan skynda vi oss hit
och ha' nog med en läckerbit."_
_Ella_.
Farmors berättelse.
Fru Walter var änka efter en högre officer, som hade stupat i kriget.
Hon och hennes fyra barn samt hennes mans mor hade bildat ett hem
tillsammans. Barnen voro med den innerligaste kärlek fastade vid sin
farmor. Ett ord af henne, en blick ur dessa kloka, vänliga ögon förmådde
vanligtvis hejda de häftigaste utbrott hos gossarne, och hvarje sorg
eller motgång lindrades, när den kära gamla hade talat ett tröstande ord
till de små. Hon förstod att kväfva det onda i roten, och hon utsådde
månget godt frö i dessa unga själar, hvilket säkert längre fram i tiden
skulle spira och bära frukt.
Fru Walter var själf en god och kärleksfull mor, men sorgen öfver hennes
älskade makes död hade brutit hennes hälsa, så att hon icke med
tillräcklig kraft kunde taga sig an barnens uppfostran. Det var därför
en särskild Guds välsignelse för dessa, att deras farmor tog sitt hem
hos dem. När den svaga modern gaf vika för deras nycker och såg igenom
fingrarna med deras fel, så stod alltid den kära gamla med sitt hvita
hår och sin vördnadsvärda gestalt vid hennes sida, stödjande och
hjälpande. Hon sökte alltid leda barnen till det goda, ibland med en
liten berättelse, ibland genom ett samtal, som hon sökte leda så att det
skulle öppna deras öga för hvad som var rätt och behagligt inför Gud.
Barnens största glädje var att höra farmor berätta verkliga händelser ur
hennes eget lif. Då sutto de vid hennes fötter, lyssnade till hennes
röst och slukade hvarje ord.
En morgon hörde den gamla, huru lilla Elisabet, som annars var ett godt
och älskligt barn men med ett häftigt sinne, var mycket ohöflig mot
tjänarinnan. Då denna förebrådde henne för någonting, svarade hon: "Hur
vågar du tala så till mig--du är ju bara en simpel tjänarinna".
På kvällen slogo barnen som vanligt läger omkring farmors stol. "En
berättelse, farmor, ack, tala om en berättelse, lilla rara farmor!"
Den gamla betänkte sig litet, därpå lade hon den lillas hufvud i sitt
knä och smekte kärleksfullt hennes hår. "Ja, min lilla flicka, jag vill
tala om för dig en berättelse från min egen barndom", sade hon. "Jag
tror den kan vara er alla till nytta, men särskildt har den någonting
att lära min egen lilla Elisabet." Och hon såg kärleksfullt in i den
lillas ögon.
"Min mor dog, när jag blott var fyra år, och min stackars far, som
älskade henne innerligt, sörjde djupt. För att döfva sorgen kastade han
sig uti ett omfattande affärslif och genom att gagna sitt fädernesland
och sina medmänniskor, sökte han lindring i sin stora smärta. Han tänkte
icke på, att hans lilla flicka så väl behöfde honom nu, när hon ej hade
någon mor. Min tant, som kom i huset för att styra detta och uppfostra
mig, var en duktig hushållerska men en dålig uppfostrarinna. Hon sörjde
troget för mina lekamliga behof, men hon tog ej vara på min själ. Jag
blef häftig, nyckfull, själfvisk, ja, jag var ett riktigt styggt barn.
Då sände Gud mig en hjälp i den simplaste af våra tjänarinnor, en klen,
hjälplös stackars varelse, som var ofärdig till sin kropp, men hvilkens
själ var luttrad och ren som guld. Hon älskade Gud af hela sitt hjärta,
och denna kärlek lyste ur hennes ögon mot alla Guds skapade varelser på
jorden. Hon var hönsvakterska, ty hon kunde icke förrätta annat arbete
för sin kroppsliga svaghets skull.
Gamla Anna blef min bästa vän, och henne har jag näst Gud att tacka för
hvarje god frukt, som mitt lif har fört med sig. Hon sådde ut det goda
fröet, och Gud, den allsmäktige, lät det slå rot.
Jag hade inga lekkamrater, och därför roade det mig att följa med henne
och se på, när hon matade hönsen och ankorna--därmed började vår
vänskap. Hon älskade sina djur och vårdade dem med en moders omsorg.
En morgon kom jag ut före henne i hönsgården. Det roade mig att reta
hönsen, jaga kycklingarne ut på gården och stänga in hönan, som oroligt
kacklande sprang fram och tillbaka och klagade sin nöd så högt, att
gamla Anna kom springande så fort, som hennes stackars ben kunde bära
henne.
"Hur kan du vara så elak mot djuren!" ropade hon. "Kom ihåg att Gud ser
dig, han som har omsorg om alla sina skapade varelser!"
Jag blef alldeles tyst, ty jag hade mycket dunkla begrepp om Gud, och nu
då Anna var ond, ville jag inte fråga henne. Jag gick hela dagen och
tänkte därpå, och när kvällen kom styrde jag mina steg till hönsgården.
"Hör du Anna, hvar är Gud, efter han kan se oss här--är han inte där
långt borta, uppe i himmelen?" frågade jag.
"Stackars barn, har du så liten kunskap om Gud?" sade Anna. "Kom hit då,
så skall gamla Anna berätta för dig om honom så mycket hon vet."
Och hon berättade om Gud, vår fader, som har skapat oss alla, som föder
och kläder oss och som älskade oss syndiga människor så högt, att han
sände oss sin son Jesus Kristus för att frälsa oss från synden. Hon
berättade så enkelt, men så lefvande, att orden trängde djupt in i min
barnasjäl och jag började älska den gamla gudfruktiga tjänarinnan. Hon
lärde mig också snart att älska Gud och att bedja till honom.
En kväll bad jag Anna följa mig upp på mitt rum, när jag skulle gå och
lägga mig. Jag var rädd för att ligga ensam, och min tant ville lära mig
öfvervinna min dumma fruktan, som hon kallade den. Jag klagade för Anna,
att jag hade så stygga drömmar om natten och att jag var så rädd. Jag
bad henne därför stanna hos mig, till dess jag somnade.
"Min kära flicka", sade hon, "jag skall lära dig bedja Herrens bön. När
du kan den och beder den riktigt af hjärtat, så skall du aldrig mera
behöfva vara rädd, ty då skall Gud vaka vid ditt läger och du kan sofva
tryggt."
Och gamla Anna knäppte sina händer och bad Fader vår med en innerlighet,
som trängde rakt in i mitt hjärta.
Från denna kväll har jag aldrig sedan under min långa lefnad somnat in
utan att först hafva bedit "Fader vår", och den bönen har i sorg och
glädje fört med sig välsignelse.
(Forts).