J. Simelii Enka,
Helsingfors,
1840.
Till lugnets hem och fridens byar
Går diktens skepp från _Vandas_ strand;
Bland ljusa moln och mörka skyar
Syns _Sångens_ Ö och _Sagans_ Land.
Imprimatur: J. M. af Tengström.
Den studerande
UNGDOMEN
vid Kejserliga Alexanders-Universitet
i Helsingfors.
vänskapsfullt
af
Författaren.
Få nationer torde för det närvarande hafva, och få torde hafva haft,
så många egentliga folkskalder som den Finska; och likväl sakna
Finnarne hvad så många andra folkslag deremot äga, ett _Sagans land_
för sina Skalder, en _Sångens Ö_, ett _Guda-hem_, om ock skapadt i
inbillningen och sången. Att till någon del afhjelpa denna brist, har
varit ursprungliga ändamålet med denna skrift.
Om denna brist i den Finska Sångare-verlden än möjligen skulle
kunna förklaras derigenom, att Poesi och Skaldekonst var nationens
allmänna egendomlighet, så dessa egenskaper mera voro att anses såsom
en hos folket medfödd natur, än fullkomnande genom konst; och att
följaktligen Skalderna, i detta fall, mera voro naturens barn än
konstens, så skulle kanske derigenom till någon del kunna förklaras,
hvarföre hos Finnarne saknas detta diktens land, såsom en skapelse
af fantasin, i ersättning för den verkliga sällhet Skalderna fåfängt
söka här på jorden; eller, med andra ord -- så var måhända, på grund
häraf, hela landet sjelft -- detta _Sagans och Sångens land_.
Men äfven om en sådan förklaring möjligen skulle kunna antagas, så
qvarstå likväl så många andra luckor och brister i den Finska myten
och dikten, att man icke annorlunda torde kunna förklara detta,
än derigenom: att Finnarne troligen fordom måtte hafva haft några
föreställningar och begrepp, analoga med Grekernas och Romarenes
om de _Elyseiska fälten_, Skandinavernas om _Valhalla_, Judarnes
om _Paradiset_, o.s.v. ehuru dessa, under tidens längd, småningom
förbleknat, och slutligen, med införandet af den Kristna Religionen
-- äfven till deras minsta spår försvunnit. Att numera, genom konst,
vilja ersätta och söka såsom en Finsk folk-myt insinuera hvad sjelfva
naturen af nationens legender redan saknar, eller hvad tiden hos oss
redan till sista skärfven utplånat, kan blott under vissa villkor
låta tänka sig. Att i likhet med Grekernas _Olympus, Pindus_ eller
_Parnassus_, i detta fall vilja lokalisera, eller idealisera, något
ställe eller något berg inom landet[1] såsom Skaldernas helgade hem,
kan numera icke gerna låta göra sig, likaså litet som i allmänhet att
i detta afseende framkomma med en paramyt, emedan fiktionen, om den
skall få naturen af myt, måste grunda sig på sjelfva traditionen,
eller stödja sig på en annan sanning än den som blott finnes i
dikten. Blott under ett villkor skulle jag likväl anse detta försök
icke endast vara verkställbart och möjligt, utan äfven på sätt och
vis lämpligt och ganska naturligt; och detta villkor har jag här sökt
begagna.
Ehuru visserligen drömmarnes magi, i sig sjelf, är den friaste af
alla fantasier, utan all inskränkning med afseende å tid och rum,
är den likväl till sin natur bunden vid en viss verklighet, och
ligger oss icke omedelbart gifven i den fria viljans disposition. De
(drömmarne) måste nemligen stödja sig på en viss natur-nödvändighet,
hvilken ligger lika mycket _utom_ oss som _inom_ oss, eller på en
viss fysisk verklighet, ehuru denna verklighet, liksom skuggan, är
till sin natur en fantom, en chimer, ett magiskt gyckel, hvarigenom
de försätta oss i den närmaste beröring med sjelfva ande-verlden.
Såvida nu ingen kan tadla mig för det jag drömmer, icke heller, i thy
fall, såsom sanning bestrida verkligheten af hvad jag sett i drömmen,
så hoppas jag ock att en beskrifning på Runola, betraktad endast som
en dröm, skall, såsom sådan, undgå all anmärkning, och blott för
framställningen, eller omtalandet deraf, måste jag här hafva att
svara. Eller med andra ord: om än det skulle anses otillbörligt, att
vilja dikta om Gubben Väinämöinen annat, än hvad de gamla Runorna
om honom veta att förtälja,[2] så måste det likväl vara en hvar
lofligt, att åtminstone få drömma om honom; ock -- annat har jag ju
icke gjort; helst dikten, framställd under formen af dröm, aldrig gör
anspråk, hvarken på historisk sanning å ena sidan, eller på artistisk
förtjenst å den andra.[3]
Då nu den Finska Runan eller skaldekonsten, egentligen att tala,
sällan och aldrig tillegnat sig den högre ståndpunkt som erbjuder sig
i allusionen på en _annan verld_, på ett _tillkommande lif_ efter
detta, i tanken på en _himmelsk lycksalighet_, m.m. har hon i detta
afseende sällan kunnat höja sig ifrån jorden, och ikläda sig någon
högre karakter än den sjelfva naturen och språket anvist henne.
Så länge Väinämöinen, såsom sjelf endast ett jordens skötebarn,
förenade i sin person den högsta fullkomlighet för den Finska sången,
så länge kunde icke heller denna hans sångarestämma blifva den
rena, himlaburna; ty för att verkeligen kunna finna något högt och
fullkomligt på jorden, måste man tänka sig, eller måste det äfven
finnas, något analogt högre i himlen, eller utom jorden. Det är detta
jag här vågat konstituera. Jag har nemligen vågat ställa Väinämöinen
under en annan högre sångaremakt, under den allt omfattande Finska
Sången och Skaldekonsten, personifierad och idealiserad i Runamoinens
person. Väinämöinen är sjelf, till sin karakter, ännu för mycket
enskild, och spelar i det hela en alltför underordnad roll, för
att kunna uppträda och representera den högsta fullkomlighet af
all Finsk skaldekonst. Jag har trott det dessutom vara nödvändigt,
att Väinämöinen icke blott skulle jemföras med dem som i sång och
stränga-spel voro inunder honom (emedan detta vore att nedsätta
honom); utan äfven med dem som voro honom öfverlägsnare (hvilket vore
att upphöja honom). Han har ju dessutom, i den mytiska Runan, mer än
en gång varit i förlägenhet både på ord och råd; och äfven sjelf, i
detta fall, någon gång erkänt bland andra en viss _Anders Vipuinen_
för sin mästare. Men vare det härmed huru som helst, så hade en
_Orpheus_ aldrig uppstått på jorden, om det icke funnes en _Apollo_
i himlen; och må _Väinämöinen_, af Finska Skalder, fritt vara den
största på jorden, icke blott på sin tid -- utan äfven på vår; men
hvad _Runamoinen_ är i himlen blir han ändock aldrig, såvida det hela
alltid, äfven i detta afseende, måste vara större än hvar och en af
sina delar.
I den Finska mytiska Runan förekomma visserligen ofta, ock nästan
ständigt, allegorier och personifikationer, om just ej alltid af
de högsta ideer och begrepp, så dock af öfversinliga och andeliga
föreställningar; de sednare vanligtvis endast till ordet och namnet
antydde, oftast blott uttryckte genom tillägget af stafvelsen _tar_.
Sällan och aldrig får man der se dessa personer i detalj nogare och
närmare beskrifne. Teckningen af dem, är endast en vink ett utkast,
utan delineation och fulländning. Derföre kunna icke heller dessa i
den mytiska Runan förekommande namn och personer hlifva föremål för
skön konst, eller framställas till konsternas behandling, emedan
Skalderna lemnat dem så till sägandes nakne ej blott på beklädning
och omgifning, utan äfven på attributer och sinnebilder. Det vill
dock synas som oss gjordes behof af något mera fulländadt äfven i
denna del, i synnerhet om en inhemsk litteratur någonsin hos oss
skall komma i flor; ty om vi Finnar någongång t.ex. skulle vilja
genom målningar, medaljer, transparanger, plastiska arbeten, eller
arbeten i basrelief, m.m. allegoriskt föreställa lyckan, hoppet,
visheten, Finska språket och skaldekonsten etc. etc. personifierade
i en mytisk framställning, så måtte vi väl härvid kunna finna och
begagna egna bilder och föreställningar, heldre -- än låna dem af
Romare, Greker, Hinduer eller andra för oss främmande folkslag. Ett
försök att småningom åtminstone till någon del undanrödja denna
brist, genom öppnandet af en ny bana äfven i denna väg, har varit det
andra hufvudändamålet med denna skrift; och endast bristen hos oss af
skickligare figur- och historie-tecknare har förorsakat att vi icke
här, enligt vår önskan, kunnat låta i stentryck medfölja teckningar
af _Onnetar, Toivotar, Tiijotar, Saunatar, Heinätär, Tarjotar,
Väinämöinen och Runamoinen_, m.fl. hvilka här omnämnas och till en
del beskrifvas.
Oaktadt alla de rika skatter de Finska Sånggudinnorna verkeligen
redan äga i sitt förvar, är likväl bristen ännu i ett afseende ganska
stor. Ej blott all vår gamla folkpoesi, utan äfven allt hvad den
Finska Sångens fatebur sedermera producerat, består blott i smärre
lyriska stycken, äfven om ock dessa någongång skulle behandla ett
mytiskt eller historiskt ämne. Någon originel större komposition
af vidsträktare omfång har hos oss ännu icke sett dagen, hvilken
man skulle kunna tillerkänna namnet af ett fulländadt konststycke.
Vi hafva äfven i detta fall vågat försöket, och gripit oss an i
afsigt att, så vidt möjligt, söka utvidga sången och skaldekonsten
-- åtminstone i en om ej mycket dock i en litet större skala än
hittills; och detta har varit den tredje hufvudafsigten med denna
skrift. Huruvida vi harutinnan lyckats, öfverlemne vi till Läsarn att
bedömma.
Hvad slutligen sjelfva den af oss här begagnade _Runometern_
beträffar, om hvilken man i sednare tider hört så många fält-rop både
_mot_ och _med_, så bör man till upplysning och sakkännedom kanske
nämna: att Runan är, med afseende å formen, ursprungligen densamma;
men att den divergerar något, och förekommer allmännast under tvenne
skiljaktiga former, den rent Lyriska och den deklamatoriska eller
retoriska; af hvilka den förra sjunges, och den sednare deklameras
eller reciteras högt, eller ock frammumlas sakta och otydligt
emellan tänderna, hvilket t.ex. sker vid häxerier, signerier och
besvärjelser.[4] Skillnaden dem emellan är nog prekär och obestämd,
och man kan i allmänhet anse den sednare ursprungligen uppkommen
genom en depravation af den förra med afseende å metern, och att den
väl i så måtto är mera vitiös, men äger deremot ofta i anseende till
språket flere och större förtjenster[5] liksom den ock i allmänhet
begagnas mera än den lyriska, ej blott af häxmästare oeh såkallade
trollkarlar eller kloke män, utan äfven af alla dem som sakna röst
och gehör.
Den _lyriska Runan_, hvilken så vidt möjligt vårdar både aksent
och meter, skulle dock med allt detta i längden förefalla tröttsam
och enformig, genom sin ständigt utkallande monotona entonighet
(hvilket dock mindre märkes vid sjelfva sången, som icke mera vid
deklamationen deraf) om icke Skalderna sökt bibringa den, så vidt som
möjligt, en skiftande mångfald och omväxling, dels genom begagnande
af hyperkatalektiska verser, dels genom korta och aksentlösa
stafvelsers förlängande[6] eller aksentuerade (och stundom, tvertom,
genom långa stafvelsers förkortande) eller genom en från det dagliga
bruket omvänd konstruktions-ordning, medelst en slags egen omkastning
af orden.[7] Bland dessa omväxlingar kan äfven räknas den såväl
lyriska som deklamatoriska Runans egenskap att, någon gång genom
sjelfva allitterationens momentela annihilerande, älska ett angenämt
afbrott, eller ett ögonblicks frihet, från dess herrskande lagar.
_Den retoriska Runan_, hvilken vi ofta förut ehuru icke här begagnat,
bekymrar sig i allmänhet mindre om den så kallade Runo-metern; men
fordrar i det stället så mycket mera ett ovillkorligt och strängt
iakttagande att, vid det patetiska uppläsandet deraf, inga missbruk
och afsteg emot det rätta uttalet, eller språkets allmänna lagar,
måtte äga rum. Liksom af den lyriska Runan, genom för få eller
för många sfafvelser i versen, eller genom andra fel emot metern,
småningom uppkommer en retorisk, så återfår man äfven lätt af den
deklamatoriska Runan en lyrisk, endast genom en liten omkastning
af orden, genom ömsom antingen användandet eller uteslutandet af
pronominala suffixer, enklitiska partiklar, eller genom begagnande
af _epenthesis, diaeresis, syncope, apocope, parogoge_ och andra
prosodiska figurer. Ja man finner slutligen, att samma Runa ofta
förekommer under hvardera formen, och det ej sällan hos en och samma
person; så nemligen att om t.ex. en bonde sjunger en Runa, begagnar
han den lyriska formen, men deremot den retoriska om han skall
uppläsa eller deklamera den; d.v.s. han förändrar på flere ställen
verserna i hvardera fallet; i förra fallet, efter hvad sången fordrar
-- i sednare, efter hvad språket tillkommer. Häraf kommer det sig att
mången, af missförstånd och okunnighet om detta sakens förhållande,
velat bedömma och bestämma den Retoriska Runan efter alla den
lyriskas former, och upphäft sig till domare i en sak den man icke
kände.
Emellertid hoppas vi att de som af en slags förkärlek för såkallad
qvantitet i Finsk vers (den de ändock sjelfve icke alltid kunna
följa) vilja, med uppoffring af aksenten, skrifva sina hexametrar:
"Surkia mies, komiannäkö, naisuros, akkain hempu!"
eller:
"Louhiperään -- paetos, jos araksi sä moititahanki,"
icke böra förarga sig, om andre, ehuru mindre svage för de nya
skalde-ljuden, likväl någongång, till följd af hvad nyss blifvit
nämnt, och med anledning af den såkallade _licentia poetica_, inrymma
i Runosången, eller i den lyriska Runan, verser sådane som t.ex.
"Karkoita kivi-karillen"
eller
"Kulki kuin tammi kurikka"
hvilka i språket, såväl som i den retoriska Runan, naturligtvis måste
läsas och uttalas helt annorlunda än de sjungas; och hvilka ingalunda
här anföras såsom exempel att tjena till efterrättelse, men äro dock
stundom användbare, och någon gång, för ombytes skull, till och med
omtyckte.
Sluteligen och sist hafva vi trott -- att, vid ett tillfälle då
icke blott landets förnämsta läroverk begår sin största högtid,
genom firandet af sin andra, betydelsefulla, sekular-fest, utan
då den Finska parnassen, medelst fem promotioner inom de fyra
fakulteterna,[8] på en gång liksom bestormas från alla sidor utaf
lärde af alla grader, ja, vi hafva trott det Runotars helgedom icke
måtte stå ödslig och tom; att -- vid ett tillfälle, då vetenskap
och konst, inom alla brancher, hos oss offentligen krönes, hyllas
och ärebetygas -- den finska Sånggudinnan icke borde lemnas af oss
helt och hållet bortglömd, öfvergifven och förgäten. Väl hafva vi
icke haft tillfälle att, efter vår önskan, hembära henne ett större
och rikare offer; men våga dock hoppas, att hon icke bör misstycka
denna lilla gärd, hvilken vi med tacksamhet vilja nedlägga på hennes
altare; och då hon och landets skalder icke äga sig något tempel
helgadt inom fäderneslandet, hafva vi varit nödsakade att söka det i
ett aflägset fjerran.
Helsingfors den 24:de Juli 1840.