Nu hade den sista av dem, som besökt Möllinge, lämnat gården. Nu låg
Elin svept och klädd på sin sista bädd. Väninnan hade stuckit en
psalmbok i hennes hand och brutit blommorna av sin geranium för att
pryda henne. Nu föll skymningen, Inga Persdotter och hennes son gingo
tigande om varandra i de tysta rummen.
Nils satt i vardagsstugan och sängen bakom honom stod bäddad. Ögonen
höll han öppna, och dock var det honom, som om han ingenting såg.
Från kammaren hörde han Inga Persdotters röst:
»Gå och lägg dig, Nils, och försök sova.»
Mannens hela kropp skakade till, och hans läppar skälvde.
»Jag kan ej sova», mumlade han. »Då kommer hon över mig.»
Inga Persdotter gick fram och strök sonen över håret.
»Du är trött, gossen min», sade hon. »Gör som jag säger, så blir det
bättre.»
Själv tänkte hon icke nu på det, som skett, endast på det, vilket ännu
återstod att göra. Den spänning hon levat i, uppehöll henne ännu, hon
var i jämvikt, därför att allt gått efter hennes vilja, och hon kände
medlidande med Nils, emedan hon såg, att han var svagare än hon. Så var
hon van att finna honom, och inför denna svaghet blev hon god och ville
klema med den. Därför strök hon ännu en gång sonens hår och upprepade:
»Försök att få sova. När du sedan vaknar, blir det bättre.»
Hon stannade kvar i rummet, till dess att hon fått Nils i säng. Därefter
gick hon själv in i kammaren för att söka vila. Dörren mellan de båda
rummen lät hon dock stå öppen.
Nils låg vaken och hörde på, hur modern gick fram och åter inne i
kammaren. Han kände, hur en kall svett flöt över hans lemmar, och han
förstod, att han icke skulle få sömn.
»Mor», sade han. »Släck inte lampan.»
»Är du rädd?» sade Inga Persdotter.
I blotta linnet stod hon på tröskeln och log. Ej heller nu var hon
mörkrädd. Ej heller nu kände hon, att fasan omgav henne. Hennes
instinkter sovo, och hon erfor något av samma slags lugn som ett nyligen
mättat djur.
Men när hon kom närmare och fick se Nils ansikte, mörknade Inga
Persdotter och leendet dog på hennes läppar.
»Varför vill du, att lampan skall brinna?» sade hon hårt.
»Därför att när jag ser skenet inifrån dig lysa här på golvet, blir det
mindre svårt», svarade Nils.
»Här skall vara mörkt», svarade Inga Persdotter. »Mörkt skall här vara,
och du skall sova. Är det inte nog, att lampan fick brinna här halva
sista natten för din skull? Hade du varit karl då, hade jag inte behövt
släcka nu. Ska de nu ha det att säga, att ej heller i natt kan här i
huset vara mörkt?»
Då blygdes Nils att bedja modern längre. Han lade sig stilla ned och såg
på den ljusa fläcken, där lampan inifrån kammaren kastade sitt sken över
golvtiljorna. Därefter hörde han modern gå till vila inne i kammaren,
och ett ögonblick senare såg han mot den öppna dörren skuggan av hennes
arm, när hon sträckte ut den för att skruva ned lampan. Då försvann
framför honom den ljusa fläcken, som givit honom ro, och runt omkring
var mörker.
Men ur mörkret växte syner, och det var, som om allt inom den ensamme
mannen plötsligt blivit levande och ljust. Han såg människorna, som
kommit och gått i hans hus, och åter kände han, att de kommit för att
döma honom, och att han redan var dömd. En rysande ensamhetskänsla
bemäktigade sig honom. Ingen hade han att gå till, ingen, till vilken
han kunde tala. Därinne, på andra sidan om väggen, hörde han, hur modern
redan sov, och han greps av medlidande med sig själv, som skulle ligga
ensam och frysa. Det hade plötsligt blivit så kallt, att han hackade
tänder. Att svepa täcket omkring de frysande lemmarna hjälpte icke.
Kölden gick igenom allt det, som eljest värmer. Kölden kom inifrån. Den
kom av, att han var så förtvivlat ensam. Hur hade han så plötsligt
blivit ensam? Och hur kunde det vara, att han i vida världen icke hade
någon, till vilken han kunde gå?
Som Nils låg så och arbetade med sig själv och sina egna tankar, kom det
för honom, att han ej längre kunde ligga stilla. Det var något han
glömt, något, som framför allt annat måste göras. Han vågade ej väcka
modern genom att tända på ljus. Därför smög han sig upp i mörkret och
trevade sig fram till spisen. Med darrande hand fann han bunten med
svavelstickorna ytterst på spiselkanten, och utan att veta varför,
endast driven av ett sällsamt begär att ännu en gång se, gick han på
sina bara fötter vägen till salen, där hans hustru låg.
Vid dager hade han ej vågat se på henne. Nu när natten kom, drevs han
dit av en oförklarlig makt, som fjättrade hans vilja och oemotståndligt
förde honom fram. Hans ögon tycktes genomtränga mörkret, så att han
kunde se, och utan att göra buller eller stöta emot, ljudlöst och säkert
som en sömngångare, gick han fram genom rummen och öppnade dörren till
salen, där Elin låg. Där drog han eld på en tändsticka och närmade sig
den döda. När den ena tändstickan slocknat, rev han eld på en ny, och
med vidöppna ögon och mun stirrade han på Elins orörliga ansikte. Han
stod där, till dess att ingen sticka längre fanns kvar, och när det då
blev mörkt omkring honom, tyckte Nils sig ännu kunna se det lugna
uttrycket och de slutna ögonen.
»Varför står jag här?» tänkte han. »Och vad vill jag?»
Tyst som han kommit, gick han ut ur rummet, och utan att kläda på sig
gick han sin vanda gång ned i stallet för att se om hästarna. I mörkret
såg Nils något svart ila sig förbi. Men han förstod, att det var hunden,
och han blev icke rädd. Fastän han gick omkring så, var det något inom
honom, som sov, och som ej ville bli vaket. Sedan han känt efter, att
vatten och foder fanns tillräckligt, gick han från spilta till spilta
och räknade hästarna. En, två, tre, fyra, fem, räknade han. En, två,
tre, fyra, fem. Det fanns fem hästar. Ingen hade tagit bort någon. Flere
hade aldrig funnits. Så försökte han vissla på hunden. Han ville smeka
Pojken, emedan han varit orättvis och sparkat honom någon gång. När
kunde han ej minnas. Men medan han sökte efter hunden, märkte han, att
han kommit fram till förstugudörren, som stod öppen, och huttrande av
köld steg han uppför trappan och drog igen dörren efter sig.
Hela tiden, sedan han gått ut ur det rum, där Elin låg, visste han, att
han ej var ensam, och att någon följde honom, utan att dock visa sig
eller på annat sätt giva sig tillkänna. Denna någon följde honom, som om
hans eget jag kluvits itu, och de båda halvorna gått vid varandras sida,
utan att kunna beröra varandra. »Du är jag», tänkte Nils, »och jag är
du. Men varför har du ingenting att säga mig och icke jag dig? Här är så
ensamt och mörkt, varför talar du icke? eller varför gör jag det icke
själv?» Han stängde dörren om sig och var åter ensam i vardagsstugan.
Det vill säga han var, vad människor skulle kallat ensam. Själv visste
han ju, att så icke var. Tydligt kände han, att den andre följt med
honom in, och när han lade sig, tyckte Nils, att det var två, som på en
gång drogo över sig täcket och ryste av köld. Nils var i denna stund
nära den gräns, där, om den överskrides, det sista bandet i en människas
skäl brister.
Ty mitt framför sängen såg Nils på golvtiljorna en liten fläck av ljus,
och han trodde först, att modern låg vaken som han och hade tänt lampan.
Men som han stirrade på denna lilla ljusfläck, märkte han, hur den
växte, och mitt i densamma urskilde Nils tydligt, att Elin låg på knä på
golvet. Hon låg där i blotta linnet och såg ut, som om hon sprungit upp
ur bädden vid hans sida. Han kunde se hennes axlar och hennes rygg och
huvudet, som hon höll nedböjt. Och mitt emot henne såg han sig själv,
den andre, som följt honom in, och med vilken han icke kunnat tala. Den
andre stod mitt emot Elin, och i handen höll han något, som han lyfte
för att slå till. »Skona mitt liv», bad Elin, »jag ska gå själv, jag ska
ingenting säga, men skona mitt liv.» Nils hörde allt detta tydligt, där
han låg, och han såg den andre, som var han själv, slå till på hennes
hjässa. Han såg Elin sjunka till jorden med ett skri. Så hörde han henne
rossla och kvida. Så blev allt tyst, och det blev mörkt, mörkt, som om
intet ljus någonsin kunnat lysa.
Då stod Nils i förtvivlan upprätt på golvet och skrek högt. Men när Inga
Persdotter kom in, och lampan var tänd, låg han åter i sin bädd och
ville ingenting svara henne. Han bad henne endast gå. Men när modern
dock ej ville lämna honom, då satte sig Nils upp, och med läppar vita av
skräck talade han till henne.
»Där låg hon», sade han. »Där på golvet. Där borta stod jag, och jag
slog henne i natt, som jag gjorde det i går. Men jag vill inte kläda på
henne igen. Jag vill inte ta i hennes döda kropp, inte släpa henne ut
och kasta henne i källaren. Jag gör det inte. Bed mig inte. För jag
lyder dig inte längre.»
Då greps Inga Persdotter för första gången efter dådet av samma skräck
som sonen, och med läppar, vita som hans, frågade hon:
»Var hon här?»
»Ja», sade Nils.
»Och såg du dig själv också?»
»Jag gjorde så.»
»Såg du mig?»
»Jag såg dig ej. Men jag vet, att du var där.»
Då sjönk Inga Persdotter samman, och mörkrets underliga isande fasa var
över henne. Hon flyttade sig närmare Nils och ville röra vid hans hand.
Men hon sade intet. Ty hon ville ej yppa, vad hon själv såg.
Men Nils samlade all sin kraft och stötte modern undan.
»Gå ifrån mig», ropade han. »Gå ifrån mig du, som icke gjort mig annat
än ont, du, som för ont med dig, du, som lärt mig ont, och lever i det
onda. Jag förbannar dig, och jag förbannar den stund, då du fött mig.»
Inga Persdotter hörde honom, och hennes vrede var sådan, att den först
gjorde henne mållös. Hon skulle helst velat gå och lämna sonen åt sitt
öde, om hon blott hade vågat. Men hon vågade det ej. Ty i denna stund
var skräcken för mörkret över henne, och hon visste, att kom hon ensam
ut, skulle hon vända om och på skälvande fötter springa tillbaka.
»Det är för dig, jag gjort detta», prövade hon att säga.
Men Nils avbröt henne.
»Tig», sade han, »och ljug inte nu. Hon, som du hatat och förföljt,
lever inte. Det vore bättre, om du vore död.»
Som osaliga andar, vilka mot sin vilja fjättrats vid varandra, sutto de
båda där, och ingendera vågade gå och lämna den andra ensam. Ty ingen av
dem båda hade mod att bli ensam med sig själv. Därför sutto de och
väntade, att dagern skulle komma, och långsamt mätte den gamla klockan
med sitt enformiga ojämna tick-tack ut tiden. När morgonrodnaden färgade
slättens östra moln röda, sutto de där ännu, och det hat, som föddes
mellan människor, vilka enats i ont, växte inom dem båda.
Först när solen var uppe, gick Inga Persdotter in till sig och sökte
vila.
»Jag vet, att jag blir dig kvitt», ropade Nils efter henne. »Jag vet
det.»
Då slog den våldsamma kvinnan dörren i lås och lät Nils förstå, att hon
kunde leva honom förutan. När dagern kom, var Inga Persdotter åter
modig, och mot solen, som långsamt steg, ruvade hon länge över, vad hon
icke kunde hindra.