Ja den som bara hade råd att vänta! Polsk inkvartering, dryga
utskylder,
flickorna bakom lås och bom, onda tecken på himmelen, spöken som strida
i luften, sjöfarten hindrad till Sverige.--Usch! det fins en sorg på
hvar fingerled den här tiden. Jag väntar bara att en vacker natt få se
slottet dansa polska med domkyrkan på ett munkrep, för att alt i
världen
skall vara upp och ned, utom vi två.
FÖRSTA BORGAREN.
Ondt finnes det alltid, käre vän. Finnes det inte utom oss, så finnes
det inom oss. "Ju strängare vår Herre uppfostrar oss", sade far min i
tiden, "dess bättre menar han det med oss". Det säger biskopen också.
Ni var inte i kyrkan i sista söndags.
ANDRA BORGAREN.
Hade annat att tänka på, träffade en svensk skutfarare, en rask karl,
må du tro. Hertigen har knäckt herrarne i Sverige, och snart skall han
komma hit också.
FÖRSTA BORGAREN.
Jo, jo, så säger man. Det fins många herrar i riket nu för tiden, och
ju
flere kockar dess sämre soppa, och vi äro soppan vi----
ANDRA BORGAREN.
Som ätes opp ja. Låt se, låt se! Vet ni hvad, Jansson, det sker
hiskeliga saker om natten, där omkring schavotten.
FÖRSTA BORGAREN.
Huh! Det mörknar redan!
ANDRA BORGAREN.
Jag har måst flytta min säng i ett annat rum, ty om midnatten tisslar
och tasslar det jämt härutanför och lämnar oss ingen ro i huset. I går
natt, Jansson...
FÖRSTA BORGAREN.
Nå, i går natt...
ANDRA BORGAREN (stängande boden).
Så rang det liksom af domens klockor i luften, och häromkring
schavotten
sjöng en dödspsalm sig själf, utan att man visste, hvarifrån det kom.
FÖRSTA BORGAREN.
Huh, det är ruskigt och mörkt härute. God natt, kära bror!
ANDRA BORGAREN.
Bah! Vill du inte komma in och hålla mig sällskap?
FÖRSTA BORGAREN.
Tack, tack! I sådana här tider trifs man hälst hemma vid ljus hos
hustru
och barn sina. Måtte det bli bättre tider för dem engång. God natt, god
natt!
(Han går. Månen framskymtar ur moln och kastar svarta skuggor
öfver scenen. Andra borgaren går in i sin bod, den han stänger
efter sig).
Andra scenen.
DANIEL HJORT (inkommer).
"Jag har den fackla, som ditt dunkla öde
i blodrödt sken skall lysa upp", så föllo
ju hennes ord. Jag hör dem än, jag hört dem
igenom sömnlös natt och dagens vimmel.
Du öde, skall ditt dok du ändtligen
för mig upplyfta! Fader, moder, hem!
Hvad ljufva ord! Jag sagt dem aldrig förr.
Är det en dröm, en dröm, som gäckar mig!
Min hela själ är väntan, mina sinnen
försmält uti ett enda: hörseln. (Lyssnar). Hör jag
ej steg, ej röster här!
(Tornuret slår nio).
Ah, timman slår!
Tredje scenen.
Daniel Hjort. Katri.
KATRI.
Hvar är du, för hvars skull i tjugu år
min fot har blödande på törnen trampat,
hvar är väl du, så känd och dock så okänd,
uti hvars hand ett vapen jag förtror,
som blodshämnd starkt, som dödligt hat så segt?
DANIEL HJORT.
Om mig du menar, är jag här.
KATRI.
Jag lofvat
dig säga, hvem du är. Jag kan än mer,
jag kan dig föra till din moders famn
och till din faders--graf.
DANIEL HJORT.
Ve, om ditt hjärta
en hopplös smärta känt och vågar dock
min öde själ med falsk förhoppning gäcka!
KATRI.
Jag gäckas ej, om själf du mig ej gäckar.
Dock, innan någonting jag yppar, svara,
om du har mod att allting öfvergifva,
som förr du vördat, och i evig glömska
försänka alt, hvad förr din kärlek egt?
DANIEL HJORT.
Du frågar om mitt mod. Ej mod behöfs,
där ingen strid i fråga komma kan.
Du ser framför dig här ett hjärta blott,
som ingen ömhet, ingen vänskap känt,
som törstat, törstat hela lifvet efter
en droppe kärlek och den aldrig nått,
som likt en fågelunge, ensam lämnad
uppå en öde klippa uti hafvet,
i gränslös, evig ensamhet förtvinar.
Du talte om min faders graf, hvar är den?
Om under klippors hvalf och jordens grund
han låg fördold, jag sprängde dem och värmde
det döda hjärtat med mitt lif till lif!
KATRI.
Håll upp, att ej den sista kraft, jag spart
för denna stund, trots år af sorg och vanvett,
flyr bort.
DANIEL HJORT.
Så fortfar, säg min faders namn,
att i dess himmel jag får svalka mig!
(Griper i henne och skådar henne i ansigtet).
Du ljuger ej! En djäfvul det ej kunde!
KATRI.
Ser lögnen ut som jag, då ljuger sanning.
1 himlens stjärnljus här jag för dig står.
Så sant, som Gud har detta hvalfvet bygt,
så sant det öfver människornas synd,
sjufalt förlåten, sjufalt remna skall,
så sant det är, att dagens klara sanning
jag till dig ropar med din faders namn;
Bengt Ilkainen.
DANIEL HJORT.
Det namnet förr jag hört.
Säg, var han icke en af dem, Klaes Fleming;
i slottets fängselhålor lät förgås
till straff, för det de reste sig mot honom?
Ha! själf jag varit med och domen skrifvit.
KATRI.
Din faders bror det var. Din fader föll,
då än ett omedvetet barn du var.
Långt upp i Österbotten stod hans gård,
en grushög nu, där ulf och ormar smyga.
Här finnes han, inunder galgen kastad
och tredelt huggen af Klaes Flemings bödel.
DANIEL HJORT (ilar upp till schavotten).
Där!--Ha! Min fosterfar min faders bane!
KATRI (sätter sig på schavottens trappsteg).
Din fader var en fri och mäktig bonde.
I strid med Ryssland landet stod. Klaes Fleming
var då krigsöfverste; med vilda knektar
hvar gård han fylde, ty den stolte herrn
oss bönder hatade, som honom vi.
Så höll han krigets röda fackla hånfullt
vid jämn och varsam eld, för att med den
i våra gårdar nödens mordbrand tända.
I denna jämrens tid din mor dig födde.
Jag mins en kväll, som om i går det varit;
din fader borta uti rian var,
din moder satt med dig invid sitt bröst
och såg för första gång det födselmärke,
som du vid hjärtat bär, och undrade
hvad denna ormgadd väl betyda skulle,
då vildt en skara ut af Flemings knektar
i rummet rusade, af blod bestänkta.
De hade varit hos din far i rian
och fordrat där, att med den rest af säd,
som våld och krig uppå hans åker lämnat,
han genast skulle deras säckar fylla.
Bengt var den mannen ej, som slikt fördrog;
den fräckaste han lyfte upp och slog
i blod till marken ned. De öfrige
hans folk ur rian dref; en strid begynte,
där knekten kom till korta. Flyende,
förföljde af de våra, in de bröto
uti din faders hus. Ej mer blott ord
och armkraft gälde där, men spjut och pilar.
Då lyfte en soldat dig på sin arm,
gick fram med dig till fönstret ropande:
"den första pil, I rikten emot oss,
blir detta barnets död".
Din moder dignade på golfvet ned,
och när hon åter vaknade, då stod
i lågor stugan, kvidande du låg
på halfbränd tröskel; upp hon tog dig, flög
igenom eld och rök--och gården hann--där vred sig
din fader i sitt blod, och långt från fjärran
ljöd knektars hånskratt genom lågors gnissel.
DANIEL HJORT.
Jag hör det tydligt, som jag lågan ser
och gården, skogen,--åkern bort till höger.
Ha! minnet som en vådeld flammar upp
i dunklet af den natt, där förr jag famlat.
KATRI.
Förstärkning hade Flemings knektar fått,
de våra flytt, din fader sårad fallit,
och de, som började med rån och våld,
med mordbrand slutade sitt segerjubel.
DANIEL HJORT.
En skogsväg mins jag nu, en stormig natt.
Emot en kvinnas axel tyst jag låg
och lekte där med ett par svarta lockar.
KATRI.
Det var din mor. Hon följde med din fader
till Åbo, dit han skickades att klaga
hos Fleming öfver knektarne.
DANIEL HJORT.
Nåväl?
KATRI.
Nåväl, för uppror och för mord beskyld,
emedan han sin egendom försvarat
mot Flemings knektar, dömdes han till bojor
och skymflig död på stupstock. Fåfängt låg jag
på knä för Fleming bedjande om nåd.
Den grymme mannen såg mig kallt i ögat
och vände sig och--gick. Här är den plats,
där skuldlöst flöt din faders blod!
Här är den plats, der liflös ned din moder
af smärta dignat!
Här var det, som hon under nattens mörker
gret blek sin kind och sörjde håret grått.
Här har hon lyft dig faderlös mot skyn
och ropat ve, ve öfver mördarn Fleming.
Här tappade hon bort förståndets ljus
och liknöjdt irrande i skog och mark
åt bark af träd och sina tårar drack.
(Månen går för ett ögonblick fram ur molnen och kastar
sitt sken öfver dem).
DANIEL HJORT.
Min mor, min mor, ja, det är du, är du!
KATRI.
Kom mig ej när, ej än min son du är!
Hör mig till slut, jag sedan dig skall höra.
Så satt jag en gång invid vägens rand;
förbi red Fleming med en guldsmidd skara,
och halfdöd låg du vid mitt bittra hjärta.
Mig tycktes då, att alla goda män'skor
på jorden voro döda. Gud var död
och himlen svepte sig, ett dunkelt sorgflor,
kring all den döda världen. Här allena
uti mitt bröst ett hjärta slog; mig tyktes
som i en dröm, att du var död, det gjorde
min själ så godt. Vansinnets ljufva mörker
omgaf mitt hjärta som en läkedom.
Se'n vet jag icke hvad som hände mer.
Alt nog--du kved ej mera vid min barm;
och så kom jag tillbaks till Österbotten--
Gud vet uppå hvad sätt.
DANIEL HJORT.
Ah! det var då
mig Fleming tog från vägen upp.
Du öde!
KATRI.
Där satt jag sedan på vår gårds ruiner
och vackra visor sjöng till foglars kvitter--
så vackra visor! En jag minnes än:
"Min make föll i sitt röda blod,
bödeln som präst vid kistan stod,
på grafvarna giftört växer".
DANIEL HJORT.
Hur bittert söndersliter denna syn
den sista flik af vördnad, som jag än'
för Fleming hyser.
KATRI (med återvunnen fattning).
Fleming säger du!
Hans skuldregister än jag icke slutat.
Skrif upp på det att han din släkt utrotat,
då Österbotten som en enda man
sig reste mot hans järnok opp. Bengt Poutu,
din moders bror: Matts Ilkainen, din farbror,
för denna stupstock fallit, eller hungrat
ihjäl i slottets mörka fängselhålor.
Ej finnes kvar i hela Österbotten
en enda man, som var din faders vän.
På härjad åker rostar lämnad plog,
och floden suckar emot blodig strand,
på härden ligger elden svart och död,
och kyrkan står, en öde helgedom.
Hvarthän du ser i Finlands skilda trakter,
borggårdar blott och kyrkogårdar frodas.
Och själfva gräset uppå grafven hviskar:
Hämnd öfver Flemings ätt i sista led!
Det ropet gaf mig åter min besinning,
mitt öga tändes, minnet vaknade
och dig jag mindes, mindes hur jag smög
ifrån dig, att du ej det skulle höra,
och hur jag såg dig se'n på Flemings arm
i vägens dam vid krökningen försvinna.
Jag upp dig sökte, såg dig, kände dig.
Dock aldrig skall jag i en moders famn
den sonen sluta, som Klaes Fleming uppfödt,
förrän sin äkthet han bevisat mig.
DANIEL HJORT (faller på knä och blottar sitt bröst).
Se ormens gadd uppå mitt bröst, och slut mig
intill ditt hjärta!
KATRI.
Gå tillbaks till slottet!
DANIEL HJORT.
O moder! mer du hatar, än du älskar.
KATRI.
Af kärlek hatar jag. Se här, min son!
Tag denna ring, den tryckte hertig Karl,
då än en ung och fridsäll prins han var
din far på hand, då denne segrande
för folket en gång talte stolt på riksdag.
Den ringen följde honom in i döden,
den hör dig till som arf.
DANIEL HJORT (sedan han försökt den).
Invid mitt hjärta
den hvila skall, nytt lif ingjuta där.
Och nu min moder. (Breder ut armarna åt Katri).
KATRI (vänder sig bort).
När du först bevisat,
att du är folkets son. Till dess farväl!
DANIEL HJORT.
Ja, neka, moder, neka mig din famn,
så länge än jag håller detta namn,
så länge än jag denna klädnad bär,
som spunnen utaf Flemings silke är,
så länge än jag tjänar denna makt,
som folket uti natt och bojor bragt,--
ja, neka till att skåda på din son,
så länge han är sina fäders hån,
så länge tils han slitit ur sin själ
alt, alt, som var. Till dess farväl, farväl!
(Han går).
Fjerde scenen.
KATRI (ensam).
Han går! Hvad har jag sagt? Hvad gjort? Min kraft,
min kraft mig öfverger.
(Famlar till pålen och omsluter den krampaktigt).
Där går han, o min son!
Se stjärnljus sväfva kring hans mörka lockar,
och hög som natten växer hans gestalt.
Du älskade, du lif, du vår, du sol,
vänd åter i min famn!... Han hör ej mer.
(Hon dignar ned på schavotten).