(Stora salen på Åbo slott. På hvardera sidan något framåt fonden tvänne
pelare. Emellan dem åt höger är Stålarmska vapenskölden uppstäld,
omgifven af fanor och svärd, emellan pelarena åt vänster den
Flemingska,
ståtligare och rikare ornerad. Åt höger en balkong. På muren i fonden
ofvanom den äro följande latinska verser i röd skrift inhuggna:
CAROLUS HUC VENI, VICI FUDIQVE REBELLES;
HINC ABEO PRORSUS VESTIGIA NULLA RELINQVENS.
HUC ITERUM VENIAM, CAVEAT SIBI CONSCIUS OMNIS!
NON ILLO PARCET TEMPORE DEXTRA REIS.
En dörr på hvardera sidan närmare förgrunden. På vänstra sidan en
bönstol med en Mariebild).
Första scenen.
Arvid Stålarm. Ebba Fleming. Olof Klaesson.
Daniel Hjort. Senare Johan Fleming.
DANIEL HJORT (inträdande).
Nu står därute hertigens beskickning.
EBBA FLEMING (sorgklädd).
Om än min make, du Klaes Fleming lefvat,
de aldrig vågat hit i sådan tjänst!
Du svarta sorgdräkt, dig omkring sin själ
hvar ädling, som i Finland trogen blifvit
sin konung, efter Fleming evigt bäre!
Men är vår makt densamma ej som då!
Vår kung densamma är, vår sak densamma--
och hertigen dödsfienden, som då.
Tar du emot dem, Stålarm!
STÅLARM.
Låt oss höra;
jag fruktar lika litet ord som svärd.
JOHAN FLEMING (inkommer från vänstra sidodörren med ett bref i handen).
EBBA FLEMING.
God morgon, son!
JOHAN FLEMING.
God morgon vänner alla!
Jag kommer för att afsked ta! Jag redan
har öfver sorgeåret vistats här;
mig Sigismund till Warschau återkallar.
(Räcker brefvet åt Stålarm).
Se här--och bjuder åt er dotter, Stålarm,
en plats hos drottningen.
STÅLARM (ögnande i brefvet).
Och ännu mer:
på nytt landstiga ämnar han i Sverige
ännu i höst sin tron att återtaga.
Godt, godt, då kunna här vi vara lugna.--
Du ämnar resa?
JOHAN FLEMING.
Ja--och eder dotter?
STÅLARM.
Därom vi tala må ett ord ännu.
Du, Daniel Hjort, tag mellertid emot
beskickningen. De här må svalka sig.
OLOF KLAESSON.
Hvad hin har farit i min käre broder?
Han knapt mig ser, är tvär som vore han
den adopterade, och jag, minsann,
den äkta pojken så till själ som moder.
(Alla gå utom Daniel Hjort).
Andra scenen.
Daniel Hjort. Beskickningen från Sverige, bestående af
Erik Brahe, Laurentius Paulinus och biskop Petrus af Vexiö.
DANIEL HJORT.
I värde herrar! vänten här en stund;
snart Stålarm redo är att höra er.
ERIK BRAHE (till Laurentius Paulinus).
Säg känner ni den unge mannen där?
Det bor en stolthet i hans blick och hållning,
som vore värd en Fleming.
LAURENTIUS PAULINUS.
En student,
som tjänade bland juniorerne
i Wittenberg, den tid jag där tog graden.
Uppfostrad är han uti Memings hus,
ett hittebarn för öfrigt, fast det tycks
som finska adelsöfvermodet smittat. (Till Daniel Hjort).
Är det ej Daniel Hjort? Det tyckes mig
som förr vi sett hvarandra.
DANIEL HJORT.
Så det varit.
LAUR. PAULINUS.
Rätt mycket är förändradt, sen vi tjänte
tillsammans under ljusets fana.
DANIEL HJORT.
Hoppas
ni med ert tal mig vinna för er sak,
ni tager miste.
LAUR. PAULINUS.
Hvilken sällsam tanke!
Därtill er ställning altför ringa är.
Blott som en gammal vän jag talte här.
Tredje scenen.
De förra. Arvid Stålarm, Johan Fleming. Olof Klaesson.
DANIEL HJORT (för sig).
Nu skall det börja. Jag ej mäktar höra,
min egen tanke vill mig själf förföra. (Af).
STÅLARM.
Varen hälsade! Från hertigen I kommen.
Vi äro icke vana från det hållet
att höra något godt; dess mer tack skyldig
jag eder blir, om nu det fallet är.
ERIK BRAHE.
På Svea-rikes vägnar komma vi
och hälsa dig med frid och vänskap, Stålarm!
Den vilda strid, som broder emot broder
och hat mot hat och död mot död har stält,
ej längre för en själfvisk konungs skull
vårt folk, vår fosterjord förstöra skall.
Du mins hur Sigismund, så snart han kronan
på pannan tryckt och tagit hyllningseden,
det land, som var hans fäders jord, uppfylde
med polska knektars vilda öfvermod
och jesuiters stämplingar och list,
och sökte så vår kyrkas rena tro
och svenska folkets frihet undergräfva.--
Nu slagen af vårt svärd, till Polen flyktad,
på allmän riksdag hela Sveriges folk
skilt honom från vanhälgad kungamakt,
och såsom föreståndare af riket
gett styrelsen åt hertig Karl; lägg därför
ditt vapen, Arvid Stålarm, ned, det du
förrädiskt nu mot fosterlandet för,
och skilj ej Finland mer med fruktlöst motstånd
från glädjen af en dyrt beseglad fred.
STÅLARM.
Jag känner ingen annan fred än den,
som sätter landets rätte konung åter
i frid uppå sin tron. Mig Sigismund
har utnämt till krigsöfverste i Finland,
jag skall mitt vapen lägga ner, när han
mig så befaller--ej då hertigen
befaller det, ej annorlunda skall
det fridens altar byggas, där jag tager
utaf mitt svärd, än som ett trappsteg för
riksföreståndaren upp till Sveriges tron.
LAUR. PAULINUS.
Vet ni, hvad ni med dessa ord har sagt,
vet ni, hvad med ett längre trots ni gör!
Som Fleming, eder företrädare,
vill ni förakta folkets makt och vilja
och ställer öfver det en själfvisk konung.
Hvad tror ni då väl, att en krona är?
Ett lån af Gud allén', som borgades
på folkets aktning; och när den är kränkt,
en skenbild blott af svunnen makt är kronan,
en hägring falsk, som intet fäste har
på himmel eller jord. Vänd åter, Stålarm,
från orätt väg, än medan det är tid,
och sök förlåtelse för alt hvad här
du och Klaes Fleming brutit emot folket.
STÅLARM.
Om svenska folket har förglömt sin trohet,
har Finland den ej glömt och skall ej glömma,
så länge här en ädling finnes qvar,
som heder har och svärd till dess försvar.
Det finska folket troget skall förbli
sin kung, sin ed--och folket det är vi!
BISKOP PETRUS.
Ej samka ökad skuld med sådant tal
till Herrans vrede öfver detta arma
och ödelagda land. En trolös konung,
en kättersk kung är Sigismund, som velat
med påfvelärans mörker släcka ut
det rena ljuset af vår kyrkas tro.
Ej brottsligt uppror är, som störtat honom,
ej hertigen, ej folket. Själf han gjort det,
då de beslut, hvarmed Upsala-möte
slöt en evärdlig ringmur kring vår kyrka,
han falskt besvurit först och sedan brutit.
Ett folk, ett land, en tro är Sverige nu,
och innan han ödmjukat sig för oss,
skall Sveriges rike sorgsen enka stå,
som glömt den brudgum, henne ej var värdig,
och i Guds helga ord den tröst uppsöka,
som läker alla sår, hur djupt de blöda.
Tro, Stålarm, icke att ditt trots förmår
förändra det som himmelen beslutit:
lägg därför ödmjukt ned ditt vapen nu,
att Herrans hand ej tung på dig må falla.
STÅLARM.
Ers vördighet, jag är för litet bisp,
för att för det där kalfskinns-pergamentet,
som I Upsala präster skrefvo hop,
uppoffra öfvertygelse och ära.
Jag trodde på min Gud, förr'n det fans till,
och än jag hoppas, han mig skydda vill.
Den kung, han gifvit svärdet uti hand
jag strider för till lifvets sista rand.
ERIK BRAHE.
Ett sista ord.
STÅLARM.
Jag underhandlar ej.
LAUR. PAULINUS.
Det svaret skall ni ångra än med sorg.
Mins hur ni redan en gäng blef besegrad
af hertigen och tvangs att honom hylla,
mins hur det löfte då ni honom gaf,
ni bröt på nytt. Snart skall han komma åter.
(Pekande på verserna ofvanför balkongen).
Den versen där, han då i muren högg,
han hugga skall i blod på häfdens blad.
(Uppläsande den).
"Hit jag, Karl, har kommit och sett och betvingat ett uppror,
härifrån åter jag går, lämnar ej spar af min hämnd.
Men jag skall komma igen, enhvar förrädare bäfve!
Ingen försköning då fins undan min straffande hand".
STÅLARM.
Vi den ej frukte. Orörd där den sitter
och håller skarp vår blick och blankt vårt svärd.
Må detta bli det sista ord vi byta!
BISKOP PETRUS.
Så fortfar då att anse mera värd
en brottslig konung, än er fosterjord.
Med sorg vi resa åter, snart med svärd
afgöras skall, hvad vi här bytt med ord.
(Erik Brahe. Laur. Paulinus och biskop Petrus af Vexiö gå).
Fjerde scenen.
Arvid Stålarm. Johan Fleming. Olof Klaesson.
OLOF KLAESSON.
God natt med er, I riddare af ordet,
god morgon strid och muntert lif igen.
god natt med kutter under jungfruburen,
god morgon trummors larm, kanoners brumbas,
god natt med middagslur och gäspning lång,
snart börja vi vårt glada näringsfång!
JOHAN FLEMING.
Af rättvis harm mitt hjärta mot dem lågar.
STÅLARM.
Till än' du från oss resa?
JOHAN FLEMING.
Resa nu?
Förräda vore det min konungs land,
och fast mitt svärd i striden väger ringa,
jag för min kung skall veta det att svinga.
STÅLARM.
Det hoppas jag utaf Klaes Flemings son.
Nu till fru Ebba! I sitt bönerum
hon väntar oss. (Stålarm går).
Femte scenen.
Johan Fleming. Olof Klaesson.
JOHAN FLEMING.
Hör på ett ord, min bror!
Vi varit nu en tid ej riktigt goda
uppå hvarandra.
OLOF KLAESSON.
Jag det märkt förval;
men kan ej därtill hitta på ett skäl.
JOHAN FLEMING.
Mitt felet är. Jag vet ej, men en misstro
till dig, till mig, till alt mig fatta vill.
Hvarföre skulle Sigrid väl och mig
man för hvarann bestämma? Väcka så
uti min själ en fåfäng eld till lif!
Kall, sluten, bort hon drager sig för mig.
Om någon ann' hon älskar, är det dig.
Tag henne då, gör slut på mina tvifvel
och gif mig ro! Er lycka skall bli min.
OLOF KLAESSON.
Är detta skälet till vår position?
Må hin all kärlek ta, som kastar så
ett själfviskt grand i vänskaps klara blick
och här oss bägge hållit nu till narrar!
Jag Sigrids älskare! Ja, om hon vore
en fri och munter borgartös, då kunde
jag väl ha vågat på en hemlig kyss.
Hon älska mig! Den allvarsamma, vackra
och stolta flickan! Gå och säg åt henne
det ordet blott, hon skrattade dig ut
och gret på samma gång, att du ej bättre
förstår dig på ett litet blygsamt hjärta,
som troligen ej känner högre lott
än att få falla dig om halsen blott.
JOHAN FLEMING.
Nej, nej.
OLOF KLAESSON.
Det där, det duger ej, min själ;
hon måste än i denna dag bli din,
ty annars drunknar uti älskarn hjälten,
och sådant duger ej i tid som vår.
JOHAN FLEMING.
Men om hon icke älskar mig?
OLOF KLAESSON.
Åh prat!
En flicka bär sin tro ej fram på fat;
den gömmer hon--ja, bilden är fatal--
som en rekryt sitt hopp att bli genral.
JOHAN FLEMING.
Förlåt den misstro emot dig jag närt?
OLOF KLAESSON.
Gör ingenting. Jag ej stort bättre varit.
Ty som, näst hertigen, af alt på jorden
jag hatar sorgen mest, så har jag sökt
förnärmad vänskap vända bort i löje
och skratta ut dig ur min glada själ.
Men som det orätt var, låt det bli glömdt!
Och nu--ett ord ej om hvad föregått;
här har du gamla vännens hand tillbaka.
JOHAN FLEMING.
Jag tager den med hjärtats tysta ånger,
jag trycker den vid minnet af den stund,
då, nyss till Finland kommen, första gången
jag till min faders grafvård gick och där
dig knäböjd såg med kind af tårar stänkt.
Hvem kunde därpå känna glade Olof,
hvarom i Warschau jag så mycket hört.
Vi därför länge sprakade tillsamman
och kände ej hvarandra als igen,
till dess du hastigt mig om halsen for
och ropade mitt namn. Och det blef afton,
förrän vi skildes af, och himlens stjärnor
bevittnade vår vänskaps varma ed.
OLOF KLAESSON.
Och troget ock skall denna eden hållas.
Snart komma storm och strid, då pröfvas den:
då vet du hvar du har en trofast vän.
JOHAN FLEMING.
Nu låt oss följa Stålarm till min moder!
OLOF KLAESSON.
Ännu i dag blir flickan din--jag håller!
Och om jag vadet tappar, eger du
min svarta frustande Arab.
JOHAN FLEMING.
Din tok!
Du aldrig kärlek känt.
OLOF KLAESSON.
Blott åtta gånger,
och hvar gång följd af små-förtret och ånger.
(Båda gå genom vänstra sidodörren).
Sjette scenen.
Daniel Hjort (träder in bakom pelarena, läsande i en gammal bok).
Jag kan ej säga som den stora talarn:
"I skrift och tanke fins min fröjd och tillflykt;
så gladt fins intet, som ej gladare
blir genom dem; så sorgligt intet fins,
som genom dem ej mindre sorgligt blir".
Jag pröfvat denna sats, men den är falsk.
När dig jag läser, gamle Livius, o,
ej fylls mitt bröst af glädje, men af ångest.
När jag på edra stora strider tänker,
hur ringa synes mig ej denna strid!
När jag ert tappra, stolta folk beundrar,
hvar ser ett sådant jag i denna tid?
När för min själ en Brutus, Marius stå,
då faller blytungt öfver mig mitt öde,
och, fängslad här af tacksamhetens skuld,
mig själf jag måst' besegra. O! att aldrig
jag skådat denna bok i Wittenberg,
att aldrig annat för min tanke kommit
än torr, spetsfundig dogmatik, den käpphäst
på hvilken tiden, som en blodröd narr,
nu rider karnaval. Bort, sköna bok!
Jag vill dig bränna upp. En bättre sats,
än den jag nyss citerat, vill jag svära:
i dröm och kärlek finnes fröjd och tillflykt;
så gladt fins intet, som ej gladare
blir genom dem; så sorgligt intet fins,
som genom dem ej mindre sorgligt blir.--
Slå upp ditt öga, kärlek, du som drömmer
uti mitt bröst, att där blir ljus och frid,
slå upp din blick och liviska Sigrids namn!
Jag henne lärt som barn. Vid stilla kärlek
jag sett en ängel blomma helig upp.
O! jag ej orätt läst i hennes blickar,
(tar fram ur boken en biljett)
de skygga, drömmande. I skrifna ord,
åt henne yppen hvad jag ej kan säga.
(Gömmer biljetten vid Mariebilden).
Här uppå fridlyst rum, dit hon blott nalkas,
jag lägger omärkt den. När hit hon kommer
och ber sin bön, Guds moder bed för mig!
Man nalkas! det är hon och hennes far.
(Går ut genom högra sidodörren).
Sjunde scenen.
Arvid Stålarm. Sigrid (med en krans af hvita rosor i handen.
De inkomma bakom pelarena från vänster samtalande).
STÅLARM.
Min dotter! Redan altför länge har
trolofningen med Johan tyst du afböjt.
Det går ej längre an. Jag själf ju ser,
hur dina kinders blommor blekna af.
Du älskar honom, hvarföre då längre?...
SIGRID.
Min dyre fader! Ingen ann' jag älskar
än dig. Jag vill ej gifta mig. Har jag
ej nog af kärlek här? Jag vill ej mer.
Till Warschau åter reser Johan Fleming.
Hvi vill du bort mig sända, att en främling
vid hofvet dväljas! Låt mig bli hos dig,
min gode fader!
STÅLARM.
Barnsligheter Sigrid!
Dessutom reser Johan ej. Han blifver
i Finland qvar att dela här med oss
den fara, som från Sverige hotar.
SIGRID.
Ah!
STÅLARM.
Nåväl, betänker du dig än?
SIGRID.
Låt mig
inför Guds moder hålla här min bön;
se'n skall jag svara dig.
STÅLARM.
Farväl till dess!
(För sig) Som snäckans pärla gömmer sig för dagen
och blygsamt drömmer i sin egen glans,
hon sluter tyst sin kärlek i sin barm,
min goda dotter! (Går).
Åttonde scenen.
Sigrid (på knä för Mariebilden). Katri (senare).
SIGRID.
Heliga Guds moder!
Min mor jag tidigt miste. Du min tröst,
min moder blef; så hör min bön, som fordom!
Om andra dig förglömt, så hör dock mig!
KATRI (smyger sig in bakom pelarena).
Hur länge skall jag sörja i min själ,
och ängslas dagliga uti mitt hjärta,
hur länge skall min ovän sig förhäfva?
SIGRID.
Så rent, så hvitt, som dessa rosor, var
engång mitt hjärta. Tyst det blöder nu,
du heliga Guds moder, gif det frid!
KATRI.
En bön? Och här? Hvem är den hvita dufvan?
Tyst! Skrämmas skall hon, om hon mig blir varse.
Ej för att böner höra, hit jag smugit.
(Gömmer sig bakom Flemingska vapenskölden).
SIGRID.
Gif åt mitt hjärta himlens kraft att segra
uppå dess onda böjelser och tankar.
(Fäster kransen under Mariebilden).
Nionde scenen.
De förra. Daniel Hjort (från högra sidodörren).
KATRI (för sig)
Där kommer han. O, att jag ensam vore
med honom här! När skall den stunden slå?
DANIEL HJORT (blickande på Sigrid).
Skall jag till hennes fötter falla? Fråga
hvad kärlek blott kan våga? Nej, ej än'?
SIGRID (blir varse biljetten, som Daniel Hjort gömt vid Mariebilden).
Hvad? Detta papper?...
DANIEL HJORT.
Ah, hon märker det!
SIGRID (tager biljetten).
Till mig. Jag känner denna stil! O Gud!
Jag anar hvad den innehåller.
DANIEL HJORT.
Sigrid!
KATRI (för sig).
Han älskar henne. Blommar här hans lycka,
tyst, okänd som jag kom, jag går att dö.
SIGRID (fattande sig).
Ni här! Ni skrifvit detta? Stanna! Tyst!
Hvad är som gifvit skäl till detta steg
af er mot Stålarms dotter?
DANIEL HJORT.
Är det Sigrid,
som talar så? O, nej, det är ej möjligt!
Har hon då glömt de ljufva barndomsstunder
af fridfull lek i Qvidjas gröna kinder?
Har hon då glömt, den nu så stolta, kalla,
de forna, glada, ljufva samtal alla
vi höllo förr. Och är det hon, som talar?
Nej, hennes skenbild blott i dessa salar.
SIGRID.
Ni lönar illa det förtroende,
min far bevisat er, och klandrar hårdt
den rena vänskap, som ett barn er skänkt.
(med bortvändt ansigte)
och om----
DANIEL HJORT.
Säg ut, jag redo är att höra.
SIGRID.
Och om man finge känna denna djärfhet,
ni vet hvad er det kostade och mig.
DANIEL HJORT.
Ah!
SIGRID.
Här jag lägger brefvet, tag det åter.
En evig hemlighet emellan oss
skall detta bli, er ingen förebrå.
DANIEL HJORT.
Ni älskar mig, ni älskar mig ändå!
O! säg blott det, och jag skall lugnt försaka.
SIGRID.
Ni ärelysten är. Om ni mig älskat,
förvisst ni hade spart mig denna stund.
Jag er ej aktar.
DANIEL HJORT
Ah--farväl!
SIGRID
Blif qvar!
KATRI (för sig).
Jag andas åter. Snart jag honom har.
Tionde scenen.
De förra. Arvid Stålarm. Johan Fleming.
STÅLARM.
Är nu den lilla blyga oron öfver?
SIGRID.
Ja, jag bestämt mig.
STÅLARM.
Och så allvarsam?
SIGRID (med förstäld fröjd).
Du tycker det! Nå ja. Ett ja, min far,
det flyger ej med fjärilsflykt på tungan,
det tusen nycker, tusen skygga tankar
besegra måste, som så länge bry oss,
tils man tar mod och säger: här min hand!
(Räcker handen åt Johan Fleming).
JOHAN FLEMING.
Du ljufva hand! Hur har du icke låtit
mig vänta uppå dig! Än darrar den,
som om den bort sig ville från mig rycka.
(Kysser Sigrids hand).
Så tar jag denna pant uppå min lycka.
Nu finnes ingen sorg och saknad mer,
och kvällens fest, som ämnad var att fira
mitt afsked, du förvandlat i en fest,
där kärleken är värd och fröjden gäst.
SIGRID.
Här är så kvaft i denna tunga sal!
Hvar är din moder? Låt oss gå till henne!
JOHAN FLEMING.
Kom hällre ned i slottets trädgård då!
SIGRID (undvikande).
Re'n börjar aftonrodnan västern måla,
och höstens blommor hälft förvissna stå.
JOHAN FLEMING.
Ser du på dem, de vakna upp och stråla.
(Sigrid och Johan Fleming gå).
Elfte scenen.
Katri. Arvid Stålarm. Daniel Hjort.
STÅLARM.
Gå lätta ungdom med din lätta oro!--
Här, Daniel Hjort! Skrif dessa bref i ordning!
De skola hän till alla väderstreck,
hvarhälst vi ha en stridsbror rask och käck.
Slut blir med frid och ro i slott som tjäll,
men gladt vi skola fira denna kväll.
Hör svenner! (Betjäning inkommer).
Tänden ljus, låt lampor glimma!
Snart strida vi, nu njuts en sorglös timma.
(Går, förenande sig med ankommande gäster. Festlig upplysning.
Musik höres utom scenen).
Tolfte scenen.
Katri. Daniel Hjort. Fångvaktaren.
FÅNGVAKTAREN.
Hvart nu så upprörd, mäster Daniel?
DANIEL HJORT.
Du!
Så! någon fins, som märker också mig,
och denne är fångvaktarn, mannen från
de här i hvalfven lefvande begrafna.
En passlig man! Hvad vill du här?
FÅNGVAKTAREN.
Jag skulle
blott säga till häruppe, att den siste
af fångarna har dött i natt.
DANIEL HJORT.
Ha, ha!
Det var rätt lyckligt för den stackars karlen!
I dag är lyckan gäst på detta slott,
från Flemings son alt ner till Flemings fångar.
Gå! Isig graflukt hämtar du hit upp!
Ej Arvid Stålarm nu har tid med dig.
FÅNGVAKTAREN.
Säg, är det sant, att vi få krig igen?
Då lär ej hvalfvet länge hållas tomt!
DANIEL HJORT.
Får du ej någon annan dit, så skall
jag komma själf och bjuda mig åt dig.
FÅNGVAKTAREN.
Utaf den där får intet klokt man höra.
(Fångvaktaren går).
Trettonde scenen.
Katri. Daniel Hjort.
DANIEL HJORT
Fly, fly, du kärlek, du, min sista dröm!
Du blef det bittraste af alt det bittra
uti min lefnad! Hvarför blef just jag
en hemlös, vilsekommen gäst i världen,
ett hittebarn förutan namn och far?
Sin rot har minsta blomma, hafvets våg
ger upphof åt en annan, mossan har
en grafsten dock att växa på, den fånge,
som dog i natt, han hade dock engång
ett lif att lefva för. Hvad eger jag!
KATRI (framträdande).
Mer, än du tror och mer, än här kan sägas.
DANIEL HJORT.
Ha! Åter kvinna står du i min väg!
Så tala, säg en gång, hvad vill du mig?
KATRI.
Jag har den fackla, som ditt dunkla öde
i blodrödt sken skall lysa upp och ge dig
tillbaka alt, hvad här du saknat har.
Möt mig i morgon kväll vid slaget nio
på Åbo torg: man kommer, gå, farväl!
(Hon drager sig tillbaka bakom en pelare),
DANIEL HJORT (aflägsnar sig långsamt, då han blir varse Ebba Fleming).
Fjortonde scenen.
Katri. Ebba Fleming.
EBBA FLEMING.
På nytt slår kriget vingen öfver norden;--
och du, Klaes Fleming, är ett stoft i jorden!
Ner öfver oss din starka ande sänd
och samma kraft i våra hjärtan tänd,
hvarmed du Finland höll med säker hand
på tidens vilda, stormupprörda vågor,
hur folket stod i uppror och i lågor,
vid svuren trohets säkra ankartand!
Ditt svärd var härar, och din kraft var spord
från Polens sol till norrskenet i nord,
och Sveriges krona hängde på ditt ord!
Och samma själ, hur blid, hur varm den var
i hemmets ro; hans blick, hur ljuf och klar!
O! jag vid detta hjärta hvilat har.
KATRI (som stigit fram och hört Ebba Flemings monolog gör en
hotande åtbörd och skall aflägsna sig, men märkes af Ebba Fleming,
som förskräckt studsar tillbaka).
EBBA FLEMING (med ett anskri).
Ah! hvem är ni! Hur har ni kommit hit?
KATRI.
Ohörd som sorgens suck i glädjens sal,
omärkt som, bland de mäktige, föraktet.
EBBA FLEMING.
Bort hemska syn! Bort dit, hvar'från ni kom.
KATRI.
Det är för långt tillbak's till Österbotten.
Var hälsad från dess grafvar och dess öknar!
Jag hälsar dig ifrån din makes verk.
Femtonde scenen.
De förra. Arvid Stålarm. Olof Klaesson. Johan Fleming.
Sigrid Stålarm. Gäster.
(Vid Ebba Flemings anskri hafva alla inkommit och församlat
sig i fonden).
EBBA FLEMING.
Ah! Drifven henne bort! (Förenar sig med de andra).
KATRI.
Kom mig ej när!
Bereden er på hvad som förestår.
I störtat folket i fördärf och död.
Men fast vår gård ni bränt och från oss röfvat
all kärleks kraft, så lefver hatet än!
Det smyger spårlöst fram vid tiggarstafven,
det håller råd med skuggorna i grafven,
lyss vid palatsets dörr, i kojan talar;
då brista vapensköldar, remna salar.
Så länge lefver det, tils hämndens dag
går ned i blod,--och detta hat är jag!
(Aflägsnar sig skyndsamt).
Slut på första akten.