af
e ***.
HELSINGFORS,
Finska Litteratur-sällskapets tryckeri,
1874.
G. W. Edlunds förlag.
Innehåll.
Pag.
–a–g.
Tistelns blomma 1.
Olika tårar 107.
A–ï–a.
Vid Marie Linders graf 12.
Störd morgonfröjd 39.
Till Ida Basilier 69.
Vid svalornas aftåg 114.
Fr. Berndtson.
Om hösten 10.
Strid och frid 28.
Med en bukett på Emmys födelsedag 62.
Richard Björkstén.
Epilog till Börjessons „Erik den 14:de“ 32.
Charlotte Corday 76.
Fredrik Cygnaeus.
En stupad förpost 4.
En liten prolog till ett litet Spektakel 108.
e ***
En fråga 22.
Vid Karl Collans graf 45.
Till Rosina 60.
Konstnärens kärlek 71.
Barnaskor 116.
Moritz Hornborg.
I en ung flickas minnesbok 73.
Gabriel Lagus.
Till Dagmar 29.
Theodor Lindh.
Anna 19.
Slottet vid hafvet 58.
Lll.
Spegla dig 7.
Till en silfverbrud 23.
Den rätta stunden 42.
Veteranen i Backstugan 110.
Nanna.
Elfdrottningens råd 65.
W. N–m.
Källan 21.
Vårblomman 74.
Honom älskade hon 113.
Percival.
Tiden 47.
–rl–rl.
En tår 17.
Den tidiga grafven 25.
Sjung 54.
Hemlängtan 63.
Z. T.
Newa 14.
Hafvets flicka 51.
X.
Egoisten 9.
Vi behöfva vår 27.
April 55.
En gnista 68.
Å. Ä. Ö.
Farväl 34.
Tistelns blomma.
Borta på heden, der sanden öfverallt stack fram och endast några
sparsamma ljungqvistar bundo den, vid randen af mon, der de urgamla
furorna stodo så höga och allvarliga och susade för vinden, der syntes
en gammal, enstaka stuga. Den var helt liten och endast några, öfver
dörren emot taket lutade, smala ungträdsstammar utgjorde förstugan der
utanföre. Vid ena sidan af stugan hade man hackat opp ett litet
potatesland, och snedt var det, men det var ock den enda odlade
jordfläck, som syntes så långt ögat kunde nå. Endast furornas stammar
till tusendetal syntes allt bakom hvarandra, så att blicken gick vilse
emellan dem. Åt andra sidan låg den vida, sandiga heden, der blott
ljungen växte och trifdes.
Stugan hade ett litet fenster, fyra handstora rutor voro af glas och
lika många felades, men i stället voro trasor instoppade i öppningarna.
Vid hörnet af stugan stod en tistel. Icke var den just frodig, men den
var ändå temmeligen grön. Den såg rigtigt ut, som om den skulle tänkt:
„det vore allt bra roligt att vara en fager blomma, men när man är skapt
till att vara tistel, så måste man ju vara en tistel.“
Vid stugans dörr satt en liten flicka och lekte. Det lilla lintyget, det
enda plagg, som hon hade på sig, var helt kort och snäft, men det tänkte
hon alls icke på. Hon byggde en gärdesgård af stickor och planterade
ljungqvistar derinom, och det var trädgård och grant.
Den lilla flickan radade ifrigt sina ljungqvistar och hade snart
fullplanterat sin trädgård. Då såg hon opp och vid stugans knut lyste
emot henne någonting rödt. Hon sprang dit och ropade till i glädje:
„Mor, mor! kom och se en blomma, se, vi ha en blomma!“
Tisteln hade slagit ut sin röda blomma och i glädjen dansade hon omkring
den, utan att alls bry sig om att hennes lintyg var så kort och så
snäft. En blomma, se, det var något, det. Greta lilla hade ju knappt
sett andra sådana än ljungens.
Men nu kom en hel herre åkande. Öfver mon går väg allestädes hvar man än
vill köra. Det var trädgårdsmästaren från herrgården. Han hade till
vexthuset fått många slag af nya vexter och ibland dem utländska arter
af täckt blommande ljung. Han kom för att tillsäga om, att folket i den
gamla stugan skulle samla god och fin ljungjord, för att dermed fylla
krukorna åt de rara, fremmande vexterna.
Vid den lilla stugans dörr stannade trädgårdsmästarn, såg sig omkring
och skakade på hufvudet, och hans blick fästades af tistelblommans röda
färg.
„Minsann,“ sade han, „tror jag icke att de ha' blommor här.“ Han tog
några steg framåt, men såg snart att det blott var en fattig tistel, och
så trampade han ned den, ryckte opp den och kastade den långt bort i det
han sade:
„Ja, se, det var blomma, det!“
Men lilla Greta stod häpen, stirrande på den fremmande herren, och först
när han gått bort, började långsamt den ena tåren efter den andra att
trilla utför de små, bruna kinderna. Slutligen lade hon sig ned på
marken, med hufvudet på mullen der tisteln stått, och gret bittert.
Men trädgårdsmästarn satte sig upp i schäsen och for bort helt nöjd; han
hade ju utrotat en stygg tistel.
–a–g.
En stupad förpost.
Midt i en vinter, hvilken ej blir af,
Din lefnads vår frös bort, och blott en graf
Står redd att inta vårens, sommarns rum.
Din lyra som din scen är evigt stum.
Och det fanns dock i dig så mycket lif,
Som ödmjukt bad till Gud Allsmäktig: Gif
Åt hvad, som bäst sig rörer i mitt bröst,
Det godas värma och det ädlas röst.
Och ofvan prosan af hvardagens hed
Hans känsla mellan sångens blommor gled;
Der andades en oskuld utan flärd,
Så mild som flägten från en bättre verld.
Och denna oskuld påtog sig gestalt
Uti hans hela väsen. Och i allt
Blef den sig trogen. Lika ren som varm
Steg den på tiljan från kasernens larm.
Med sådant lynne spränger man ej berg,
Men dikt som verklighet få mensklig färg;
Det lynnet trotsar sig ej till en stod,
Men likväl lifvas det af handlings mod.
Det tror uppå en framtid fullt och fast,
Der mången högvis sett blott hvad som brast.
Fördömer ej, hvad redan förefinns;
Har rum för _hopp_ vid allt hvad godt man minns.
Så vid försöket med en inhemsk scen,
Der tviflet endast såg en stötesten,
Den unge gossen tog med lif och själ
Sin del uti vågstyckets ve och väl.
Han bilder gaf deråt ur diktens verld,
Steg sjelf på tiljan lika fri från flärd,
Som han i lifvet gick sin jemna gång
Med vidgadt sinne, fast hans stig var trång.
Om han ock ej hann främst uti sitt led,
Är han den förste dock, som stupat ned
Bland denna skara, hvilken känt sig stark
Att bygga Finlands scen på egen mark.
Mitt råd du följde, då soldatens rock
Du bytte ut mot histrionens – ock
Mig ångerbytt mitt råd ej ens nu gör,
Då med dig sjelf allt, hvad du drömde, dör.
Det var och blir en sed bland ädla folk,
Att den som ung får stupa såsom tolk
För syften värdiga att lefva få,
Hans minne kan med deras blott förgå.
Fredrik Cygnaeus.
Spegla Dig.
En liten sällsam spegel jag dig räcker:
Törs du väl se i den?
Ett trollglas, tror du, nej, fast den upptäcker
Hvad du ej skådat än.
Den har små fel, min spegel: för det första
Den visar endast dig;
Men just för dig är det väl ej det största,
Så litet som för mig.
Och vidare, ej rodnaden på kinden
Du skådar der rätt klar;
Liksom i källans spegel ej, när vinden
En suck deröfver drar.
Ej heller ögats glans sig återspeglar
Uti dess dunkla glas;
Blott såsom solens, när förbi den seglar
Ett vårmolns skära gas.
Men om ej detta allt, du likväl mycket
Uti min spegel ser:
Ditt hjertas bild, det goda, ljufva tycket
Och är ej det långt mer.
Att purpurskimmer dina kinder målar,
Du märker väl ändå;
Och att med stjernans glans ditt öga strålar
Nog man dig sagt också.
Men, se, de oförgängliga behagen,
Dem får du skåda här;
De högre, som ej vexla om med dagen,
Som skönhet göra plär.
Den bästa må jag då min spegel kalla;
Men viste alla så,
Af skönheter visst då ej skulle alla
Från spegeln nöjda gå.
Lll.
Egoisten.
Hvarje blomma han bröt, var ett minne af dem,
Som han älskat och gömt i sitt hjertas hem.
Och den blå, – det var hon med de djupa blå!
Och den röda, – hans kärlek derpå.
Och han pressade blommorna ömt till sin barm,
Och han kysste dem alla i kärlek så varm;
Att han _brutit_ dem, tänkte han icke uppå,
Att de _vissnade_ dagen derpå. –
–X.–
Om hösten.
I doftande skogens sköte,
Vid vårliga vindars smek,
Små elfvorna stämma möte
Och jubla i yster lek.
Der blickar ifrån sin stängel
En blomma ur jordens grus,
Så ren som en himlens engel,
Så vacker som dagens ljus.
Der höres en fågel sjunga
Och prisa all kärleks Gud,
Så ljufligt att ingen tunga
Har härma förmått hans ljud.
Nu höstliga skurar strömma,
Förbi äro glans och doft,
Och gulnade löfven gömma
Den vissnade blommans stoft.
Och tystnat har visan redan
Om kärlekens fröjd och makt,
Och stormen har rasat sedan
Och härjat och ödelagt.
Men troget mitt hjerta gömmer
Den bild det famnat engång
Och än ibland isar drömmer
Om blommor och fågelsång.
Fr. Berndtson.