N:o 17 Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg.
27 April. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. 1905.
Herren uppenbarar sig för de sina.
Mark. 16: 9-16.
Vi hafva läst om Jesu uppståndelse och därvid sett, att Jesus åter
blifvit lefvande. Men vi märka snart, att det är en stor skillnad mellan
Jesu lif före och efter uppståndelsen. Förut lefde han midt ibland sina
lärjungar såsom en annan människa, men efter uppståndelsen tillhörde han
egentligen den osynliga världen. Han uppenbarade sig dock gång på gång
för lärjungarne, för att sedan åter försvinna. Förut var han utsatt för
fiendernas förföljelse, nu kunde ingen mänsklig makt gripa honom, hans
kropp var odödlig liksom hans ande.
Maria Magdalena var den första, som fick mottaga en uppenbarelse af
frälsaren. Det var på själfva påskdagsmorgonen, då hon hade kommit till
grafven för att söka den döde. Hon trodde först, att det var
trädgårdsmästaren, som vårdade olivplanteringen, men vid ljudet af den
kära stämman känner hon genast igen sin Mästare. Vi kunna föreställa oss
hennes glädje, då hon skyndade till lärjungarne och talade om för dem
att Jesus verkligen lefde. "De fingo höra, att han lefde och hade
blifvit sedd af henne." Underligt nog hade lärjungarne så alldeles glömt
bort Jesu förutsägelse, att de ej trodde, att Jesus var uppstånden.
Men Jesus älskade sina felande, klentrogna lärjungar och ville därför
gifva dem ett nytt vittnesbörd om sin uppståndelse. Samma dag på
eftermiddagen gingo två lärjungar ut på landet till en by, som hette
Emmaus. Under det att de samtalade med hvarandra, nalkades Jesus och
gick med dem. De kände icke igen honom, säkerligen mest därför att de
voro så upptagna med sin sorg och saknad, att de ej närmare gåfvo akt på
hans utseende. Emellertid talade Herren så skönt och anderikt till dessa
två vandrare, att deras hjärtan blefvo tröstade. Till sist går han med
dem in i ett hus och sätter sig till bords med dem. Under det att han
välsignar maten, som framsatts på bordet, igenkännes hans kära drag af
de två lärjungarne. Nu visste de säkert, att han lefde och så, midt i
deras glädje däröfver, försvann Jesus ur deras åsyn. I sin glädje skynda
lärjungarne tillbaka till Jerusalem, oaktadt natten redan brutit in, för
att förkunna det glada budskapet för de öfriga. Dessa voro emellertid i
den sena aftonstunden samlade inom slutna dörrar. Till en början ville
de icke tro vittnesbördet från dessa två, men till sist försvann allt
tvifvel: ty just under det de talade härom, stod Jesus midt ibland dem,
sägande: _Frid vare eder!_
Lika verkligt som då är Jesus ännu hos oss. Vare sig att vi behöfva
tröst såsom Maria eller sällskap såsom lärjungarne på vägen till Emmaus,
så är Jesus den bäste tröstaren och det bästa sällskapet. Osynlig är
han, men dock nära oss hvarje ögonblick af vårt lif. Är det icke vår
stora, saliga förmån att få dagligen umgås med honom? Huru skola vi göra
detta? Genom att tala med honom om allt och genom att höra honom själf
tala till oss i ordet. Ja, det kommer en dag, då vi skola se honom såsom
han är, men till dess låtom oss alltid trösta oss med hans osynliga
närvaro.
_Fr. E._
Den lilla fridstifterskan.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
Följande morgon satt Teodor tvär och mörk vid frukostbordet och ville
knappt svara, när man talade till honom. Lilla Betty, som annars alltid
brukade hålla målron uppe, som man säger, hon satt med nedslagna ögon
och sväljde oupphörligt tårarna, som ville tränga sig fram.
Efter frukosten gingo flickorna in till fadern för att läsa upp sina
bibelspråk. Betty kunde ej sitt och fick därför en allvarsam förebråelse
för sin försumlighet. Därefter gick hela familjen för att höra Guds ord.
På hemvägen höll sig Teodor långt efter de andra och lät sig ej se
förrän vid middagsbordet. Middagen var lika tung och tryckande som
frukosten.
Om söndagseftermiddagarne brukade man gemensamt sjunga några sånger till
orgel, men i dag var Teodor borta, och det gick därför dåligt med
sången. Stackars lilla Bettys sinne var alltför tungt för att hon skulle
kunna sjunga, och Eva hade icke heller mycken lust i dag. Hon sjöng, som
om hennes tankar varit långt borta, och det voro de också. Ty hon hade
hela dagen oupphörligt måst tänka på sitt bibelspråk, och det ljöd
beständigt allt högre i hennes hjärta: "Saliga äro de fridstiftande, ty
de skola kallas Guds barn!"
Ack, om hon kunde stifta frid emellan Teodor och Betty, hvilken glädje
det skulle vara! Men Teodor var så uppretad, och hon kanske blott gjorde
saken värre genom att tala med honom. Orden i hennes språk oroade henne
dock beständigt. Hon hörde dem så tydligt, att det var nästan såsom om
någon hviskat dem i hennes öra.
Ändtligen hade hon fattat sitt beslut. Så snart hon kunde, smög hon sig
tyst ut ur rummet. Hon gick för ett ögonblick in i deras lilla rum och
där böjde hon knä framför sängen och bad Gud om hjälp att utföra sitt
beslut. Därpå gick hon uppför trappan, samlade allt sitt mod och
knackade på Teodors dörr.
Intet svar.
"Teodor!"--Ännu intet svar.
"Teodor!"
"Hvem är det?" hördes ändtligen en vresig röst fråga.
"Det är bara jag, Eva", svarade hon med darrande röst. Hon önskade
nästan, att hon vore långt borta.
"Nå, kom in då", ljöd det åter tvärt och ovänligt, och med klappande
hjärta trädde Eva in.
Teodor satt vid fönstret med en bok i handen, men Eva såg tydligt, att
han höll den upp och ned, och att han alltså icke hade läst i den utan
bara fått fatt i den i hast. Han vände sig icke en gång om, då systern
trädde in.
"Teodor, kom ner till oss, det är så kallt här uppe!" sade hon med
bedjande stämma.
Intet svar.
Det blef tyst en stund, och Eva stod oviss om hvad hon skulle göra. Då
fylldes hennes ögon med tårar, och hon sade allvarligt: "Teodor, hvad
jag önskade, att du ville förlåta Betty, hon är så bedröfvad öfver hvad
som händt."
Teodor for upp från stolen. "Hvad angår det dig?" sade han häftigt. "Det
är väl inte dig jag är ond på. Jag vill inte förlåta Betty. Om det varit
din bibel, som blifvit förstörd, skulle du nog inte tala som du gör nu.
Betty hade ingen rättighet att röra min bok, och jag skall lära henne
att låta mina saker vara i fred en annan gång.--Nå, hvad gråter du för?"
"O, Teodor", snyftade Eva och lade sin hand på broderns axel, men
tystnade plötsligt.
"Nå, än sen då?"
Tvekande och förlägen fortsatte hon: "Du bad ju 'Fader vår' i
förmiddags?"
"Ja, visst gjorde jag det. Men hvad har det med denna sak att göra?"
"Bad du då inte, att Gud måtte förlåta din skuld så som du förlåter dem,
som göra dig något ondt? Du vill väl inte, att Gud skall handla på detta
sätt emot dig?"
Blodet rusade till Teodors kinder, medan han lyssnade på systerns ord.
Han svarade icke genast, och Eva stod där hälft förskräckt öfver sin
egen dristighet och hälft förundrad att han icke yttrade någon vrede
öfver hvad hon sagt. Hon anade icke, hur hård den strid var, som i detta
ögonblick utkämpades i broderns inre. Efter allt hvad han hade sagt var
det icke lätt att nu ödmjuka sig och ge efter. Nej, det kunde han icke.
Och dock--om Gud skulle göra mot honom, som han hade gjort mot Betty?
Evas ord fortforo att ljuda för honom, och nu föll också hans blick på
hennes bedröfvade, tårfyllda ögon, och--segern var vunnen!
Teodor reste sig upp och lade sin arm om systerns hals--det hade han
aldrig förr gjort--och svarade stilla: "Du har rätt, Eva; jag vill följa
med dig ned till de andra."
Eva förstod, att Gud hade välsignat hennes ord, och hon blef så glad,
att hennes ögon riktigt strålade. De följdes nu åt ner i hvardagsrummet,
och till allas förvåning gick Teodor rakt fram till Betty, kysste henne
på pannan och sade med en viss förlägenhet: "Jag var hård mot dig i går,
lilla Betty, kan du förlåta mig?"
Den varmhjärtade, lilla flickan brast i tårar. "O, Teodor, jag är så
bedröfvad öfver det som skedde med din bibel!" snyftade hon, och därmed
voro bror och syster goda vänner.
Senare på kvällen sjöng man åter tillsammans, och nu ljöd sången helt
annorlunda än förr. Nu följde den ena lofsången efter den andra från
glada, tacksamma och älskande hjärtan. Och för Evas bjärta ljöd det
åter--men nu icke förebrående utan med ny och rik betydelse: "Saliga äro
de fridstiftande, ty de skola kallas Guds barn!"
(Slut.)
[Illustration: JESUS PÅ VÄG TILL EMMAUS.]
[Illustration: FRUKOST ÅT GÄSSEN.]
Frukost åt gässen.
Med teckning.
Gässen kände igen Nils på långt håll. När han gick öfver ängsbacken
eller öfver ängen vid sjöstranden, sträckte de fram sina långa halsar
och läto höra ett förnöjdt snattrande, och de som voro honom närmast
riktigt smekte honom med hufvud och hals.
Detta var ju inte heller så underligt, ty Nils var god och vänlig mot
alla djur, både mot de tama på fars gård och mot dem, som lefde ett
fritt lif i skog och mark. Bofinkarna hoppade in till honom på
fönsterbrädet, och ekorrarna sutto långa stunder på trädens lägsta
grenar och tittade på honom med sina klara, runda svarta ögon, när han
satt där ute och läste öfver sina hemuppgifter under
sommareftermiddagarna. Korna råmade vänligt emot honom, emedan han
alltid gaf dem något godt, och hästarna gnäggade och fnyste af
förnöjelse, när han räckte dem ett brödstycke.
Hvad nu särskildt gässen angår, så kom han alltid ut till dem med deras
frukost redan klockan half sju hvarje morgon och ibland redan klockan
sex. Då må du tro, att gässen snattrade och kommo springande emot honom
och voro så glada och morgonfriska. Och Nils själf var så hjärtans glad.
Det var en sann förnöjelse för honom att vara god och snäll mot djuren
och mot alla varelser som Gud skapat.
_J. B. G._
Broderskärlek.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
"Ja, Frits", sade den bleka flickan med ett matt leende. Han gör mycket
ondt i dag. Doktor Verner tror, att det kommer af yrvädret.
Då böjde sig Frits ned till henne och kysste henne på pannan. "Vänta
tills i kväll, så skall jag tala om någonting roligt för dig", hviskade
han.
Anna smekte vänligt broderns röda kinder.
"Nå, nå, hvad ha ni för hemligheter för er nu?" frågade modern leende.
"Vid jultiden frågar man aldrig om det, lilla mor", ropade Frits och
slog båda armarna omkring henne. Därpå drog han henne upp från stolen
och dansade med henne rundt omkring i rummet. "Hurra, snart är det jul!"
jublade han.
Slutligen lyckades modern dock befria sig från sin ostyrige gosse. "Din
bråkstake", ropade hon till hälften skrattande, till hälften förtretad,
"tycker du, att en gammal gumma som jag skall kunna snurra så där? Jag
kan knappt andas."
Men Frits slöt hennes mun med en smällande kyss. "Ack, mor, få vi äta
middag snart?" ropade han, "jag är alldeles rysligt hungrig."
Modern skyndade ut i köket, skämtsamt hotande honom med fingret, och
snart satt den lilla familjen omkring middagsbordet, som flyttats fram
till Annas säng, och man åt med god aptit sin enkla middagsmåltid.
På eftermiddagen sprang Frits ut för att kasta snöboll tillsammans med
sina kamrater. Under tiden skulle Anna sofva litet och modern ordnade
omsorgsfullt hennes kuddar, för att hon skulle hvila bekvämt. Sedan gick
hon ut i köket till sitt arbete.
Anna sof länge, och först då modern kom in med kaffet, vaknade hon
styrkt och upplifvad. Den lilla familjen satt en stund i skymningen
framför brasan och samspråkade, och då brasan brunnit ner, tände modern
lampan och klädde sig för att gå ut. Hon skulle gå till prästgården med
ett dussin färdigsydda skjortor, som hon lofvat lämna i dag.
Syskonen voro nu allena. "Nå, Frits, din hemlighet?" sade Anna nyfiket
till brodern, som satt sig alldeles bredvid hennes säng.
"Vänta litet, syster lilla, först skall du få höra min sång." Och med
sin friska, klara röst började han sjunga:
"Stjärna, som lyste bland morgonens söner
Klarast af alla från himmelen ned,
Lys oss i natten på ensliga färden,
Hän till det nyfödda barnet oss led!"
Anna låg tyst med knäppta händer och de blåa ögonen slutna. När Frits
slutat sjunga och såg på henne, varsnade han, huru en tår långsamt
vällde fram under ögonlocket och rullade ned för kinden. "Anni, käraste
lilla Anni, du får inte gråta", ropade gossen förskräckt, "jag ville ju
göra dig glad med min sång, förstår du."
"Ja, visst, Frits", sade systern leende genom tårarna, "din sång har
både gladt och tröstat mig. Ser du, jag var i dag så bedröfvad för att
min fot aldrig vill bli bättre, och jag tänkte på, att många människor
ju äro så rika och ha ingenting som plågar dem, och jag måste ligga här
för att inte vi ha råd att söka en skicklig läkare. Men det var orätt af
mig, och nu när du sjöng din sång, kom jag att tänka på, huru rik jag
ändå är, som har dig och mor. Och så får jag ju tala om min nöd för
frälsaren, som både vill och kan hjälpa. Och då skämdes jag öfver min
modlöshet."
"Men du skall bli frisk igen, ty jag vet någonting, hvarigenom jag kan
förtjäna mycket penningar", ropade Frits och sprang upp från stolen. "Nu
kommer min hemlighet, ser du. I dag i skolan berättade gossarne, att de
skulle få vara med på jakt på herrgården, baron skall ut och jaga. Karl
Toll frågade mig, om jag inte ville vara med också. De få en krona om
dagen, och jakten varar högst tre timmar. Karl berättade, att han förra
vintern förtjänt tio kronor på det viset. Då tänkte jag, att om jag
också kunde förtjäna så mycket, kunde du kanske få komma till en läkare
med din sjuka fot. Jag har tre kronor i min sparbössa förut, och jag
behöfver inte låta laga mina skor ännu, fast mor trodde det, ty de ha
bara ett litet hål under hvardera sulan. Tänk, Anni, hur härligt det
skulle vara, om du blefve riktigt frisk, och vi kunde få följas åt i
skolan igen såsom förut." Och i jubblande fröjd slog han armarna om
systern.
Anna tryckte gossens lockiga hufvud mot sitt bröst. "Om du alltid är så
här glad och snäll, Frits, så skall jag nog försöka vara tålig", sade
hon. "Du får inte tänka på jakten; jag vill inte alls att du skall
springa i snö och väta och drifva upp villebrådet åt baronen och hans
gäster--du kunde fördärfva dig, och hvad skulle då mor säga?"
"Åh, hon låter mig nog få följa med de andra gossarne", sade Frits. "Jag
säger ingenting om att jag tänker förtjäna penningar, det skall jag
öfverraska henne med till julen."
Och han förstod att komma med så många skäl och talade med en sådan
ifver, att Anna icke nändes förstöra hans vackra plan genom att säga,
att han måste drifva upp harar mången vinter för att hon skulle kunna
komma till hufvudstaden till någon berömd kirurg.
"Vi skola fråga mor, Frits, men sjung ännu en gång din sång för mig",
sade hon blott.
Frits efterkom gärna hennes uppmaning och stämde med sin klara röst upp
sången. Anna försökte också sjunga med, ty hon hade ett ganska fint öra
och en mjuk, vacker röst.
När modern efter en stund kom hem, hörde hon redan i förstugan sina
barns sång, och ett lyckligt leende lyste upp hennes ansikte.
Nästa dag var det stark köld, så att snön knarrade under foten. Frits,
som redan i går lyckats erhålla sin mors samtycke, var full af ifver.
Han hade knappt tid att äta sin frukost utan lämnade hälften med den
anmärkningen, att han ju snart skulle komma tillbaka, och då smakade
middagen så mycket bättre--nu vore han alldeles icke hungrig. Därpå gick
han in till Anna för att säga henne farväl, och han var så upptagen af
sin plan, att han för första gången glömde att höra efter hur det var
med henne.
Anna låg ännu, ty hon hade åter haft en sömnlös natt. Hon kysste
hjärtligt sin bror och bad honom vara mycket försiktig och ej gå ifrån
de andra gossarne. Frits lofvade detta och rusade i väg samt slog igen
dörren med en stark smäll, så att Anna förskräckt for upp.
"Vänta inte på mig med middagen", ropade Frits till modern, som
förmanade honom att komma tillbaka med de andra gossarne och icke trafva
i den allra djupaste snön. Han letade nu fram sin fars stora käpp och
viftade med mössan till afsked, då han gick ut för att möta de andra,
som just kommo marscherande framåt vägen.
De hälsade gladt på Frits, och så ilade de bort. Efter en stund låg
skogen bakom dem, och flaggan på herrgårdstaket vajade emot dem i
solskenet. På gården samlade sig drifvarne, stora och små, gamla och
unga. Inspektoren gick med dem och visade i hvilken riktning de skulle
gå samt anvisade hvar och en sin plats.
Nu kom baronen med sina gäster, och snart hördes ljudet af bjällror, ty
äfven friherrinnan och hennes båda barn ville följa med och se på den
muntra jakten.
Frits hade redan stått en halftimme på sin post och stampat i kölden.
"Om man finge börja snart", tänkte han och slog upp sin rockkrage.
Ändtligen ger baronen tecken att börja, inspektoren vinkar med näsduken,
och långsamt börja drifvarna gå framåt, rätt fram öfver snöfyllda diken
och frusna åkrar, öfver gångstigar och landsvägar, öfver ängar och
nyplöjda fält--ouppligt framåt.
Frits tar med ifver del i arbetet; med allvarsam min stampar han fram
genom snön och fröjdar sig, när hararna springa upp och i hastig flykt
söka komma undan. Men allt trängre blir kretsen, allt oftare smälla
skotten, allt talrikare falla de stackars djuren. Jakten är nära sitt
slut.
Då börjar det snöa sakta, först mycket långsamt, här en liten flinga,
där en annan, men småningom blir det mer, hastigt och tätt falla
flingorna. Frits blir varm af den ovana ansträngningen och knäpper upp
rocken för att svalka sig. Oförtröttad fortsätter han vidare, fastän
pannan är fuktig af svett och han andas häftigt. Middagstiden måste för
längesedan vara förbi, det känner Frits på sin knorrande mage. Han är
förbi af trötthet och släpar sig med uppbjudande af alla krafter genom
snön. Det är endast tanken på hans sjuka syster därhemma, som håller
honom uppe. Hans skor och strumpor äro genomvåta, och nu börjar det
också blåsa, så att snön slår honom i ansiktet såsom små, spetsiga
isnålar.
Prenumerationen fortfar!
_Bibelläsning_ eller hvad står det i nästa söndags text?
Veckan 1-7 Maj 1905.
M. 1. Mark. 10: 13-16. _Jesus välsignar barnen_.
T. 2. v. 13. _Modersömhet och lärjunga-oförstånd_.
O. 3. v. 14. _Jesus bestraffar lärjungarne och välkomnar barnen._
T. 4. v. 15. _Guds rike öppnar sig för de små och ödmjuka._
F. 5. v. 16. _Barnens himmelrike._
L. 6. Matt. 18: 10. _Barnens skyddsvakt._
S. 7. v. 14. _Gud vill hafva alla barnen in i sitt rike._
_Söndagsskoltext för den 7 Maj_.
Mark. 10: 13-16.
_Minnesvers_: Ps. 34: 12. Kommen, barn, hören mig; jag skall lära eder
Herrens fruktan.