N:o 16 Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg.
20 April. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. 1905.
För oss.
"Jesus, vår Herre, har blifvit utgifven för våra synders
skull och uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull."
Rom. 4: 25.
[Illustration]
Då Jesus i vårt minnesord kallas "vår Herre", så angifves därmed, att
Jesus och vi höra tillsammans. Han är vår, och vi äro hans. Han har
blifvit så nära förbunden med oss därigenom, att den himmelske Fadern
har utgifvit honom åt oss till vår frälsare.
När Gud såg, huru vi människor sleto ondt och ledo nöd för syndens skull
och icke själfva kunde hjälpa oss, då drogs hans hjärta i ömhet och
kärlek så till oss, att han utgaf sin son för oss.
Hvad det innebär, att Gud utgaf sin son för oss, det ana vi, när vi på
långfredagen följa honom genom alla lidanden, genom all smälek till
Golgata, och där se honom dö på korset den bittraste död.
Hvarför blef han törnekrönt och naglad fast vid korset? Det var för oss
han led så. Han blef så utgifven för våra synders skull. Han blef
försoningen för våra synder och icke allenast för våra utan ock för hela
världens.
När vi nu känna sorg och förskräckelse för våra synder, då få vi genast
gå fram till Jesus och med stor tillförsikt säga honom allt och bedja
honom om förbarmande och förlåtelse. Han är då trofast och barmhärtig,
så att han förlåter oss synderna och renar våra hjärtan och samveten
från synd och skuld samt skänker oss förlåtelse och frid.
Ty han är uppväckt för att göra oss rättfärdiga. Följa vi kvinnorna och
apostlarne till grafven i Josefs örtagård, så få vi med dem lyssna till
fridsbudskapet från änglarnas mun. Jesus är uppstånden, det är påskens
stora, härliga budskap, som bådar frigörelse, frälsning och lif för oss
och all världen.
Hvem af oss har ej känt sig bunden af synd, svaghet och brist? Den ene
längtar efter frigörelse från den synden, en annan från någon annan
synd. Vår uppståndne Herre och frälsare förlossar och frigör hvar och
en, som i tron kommer till honom med en sådan längtan i hjärtat och en
sådan bön på läpparna. Vi måste riktigt minnas, att Jesus har uppstått
för att rättfärdiggöra oss.
Och hvem har ej känt sorg och bedröfvelse öfver svagheter och brister,
som liksom gå igen, när vi trodde oss hafva för alltid öfvervunnit dem?
Vi måste då minnas, att Jesus lefver för oss och manar godt och beder
för oss samt är städse redo att frälsa oss och skänka oss kraft till nya
segrar öfver oss själfva och våra brister.
Äfven den yngste af oss har måhända sett döden på nära håll. Än ryckte
han ifrån oss en liten bror eller syster, än vår far eller mor. Och
stundom voro vi själfva så nedbrutna af sjukdom, att det var blott ett
steg mellan oss och döden. Huru tröstlöst och jämmerligt vore det icke
ställdt för oss, om vi icke ägde en uppstånden och lefvande frälsare,
som genom sin död öfvervunnit döden och framburit lif och oförgänglighet
i ljuset!
Därför är Jesus också vårt lif. Den som tror på honom lefver, om han än
dör. Hos Jesus återfinna vi alla, som gått ur tiden in i evigheten såsom
hans, om vi själfva dö i tron, och om vi här på jorden burit hans
uppståndelselif i våra hjärtan.
Det för oss allra viktigaste blir således: lefver jag det nya lifvet i
tron på min frälsare? Han har blifvit utgifven i korsets död för dina
synder, han har uppstått från döden för att göra dig rättfärdig. Får han
också för hvarje dag frigöra och frälsa dig? Får han för hvarje dag
skänka dig lif och rättfärdighet?
_J. B. G._
Den lilla fridstifterskan.
Det var lördagsafton, och lilla Eva Carlberg satt vid lampan och läste
på sitt bibelspråk, som hon nästa morgon skulle läsa upp för sin far.
Det låg liksom helgdagsstämning öfver det hemtrefliga rummet, och Eva
satt och blickade tankfull in i brasan, medan hon sakta upprepade sina
bibelverser. Dessa voro hämtade från begynnelsen af Jesu härliga
bergspredikan, och Evas tankar dröjde isynnerhet vid detta: "Saliga äro
de fridstiftande, ty de skola kallas Guds barn". Matt. 5: 9.
Medan hon långsamt upprepade dessa ord och i sitt stilla sinne undrade,
om detta 'salig' kunde tillämpas på henne, rycktes dörren hastigt upp,
och en liten flicka med lekande, bruna ögon och ett krusigt hår, som
icke lät sig slätas ut af någon kam, rusade in och släpade en klumpig
hundvalp efter sig.
"Se, Eva, är han inte söt?" frågade hon och drog valpen fram till Eva,
för att hon bättre skulle kunna se honom.
Sant att säga var den lille hunden ingalunda någon skönhet, ty han
befann sig just i den ledsamma ålder, då benen synas vara för stora och
klumpiga för att passa till kroppen.
Eva log litet åt systerns ifver. "Bob blir nog med tiden en vacker
hund", sade hon vänligt. "Men tror du, Betty, att mamma tycker om att du
tagit honom med dig in hit?" fortfor hon. "Du vet ju, hur mycken förtret
och huru många upptåg han kan göra."
"Åh, jag skall nog se efter honom, så att han inte gör något dumt
streck", svarade Betty vårdslöst. Därpå satte hon sig på mattan och
började gifva Bob den första lektionen i konsten att "sitta".
Eva började åter läsa i sin bibel. "Men, Betty, har du lärt dig dina
bibelspråk?" frågade hon.
"Nej, det har jag glömt", svarade Betty och sprang upp. "Hvar är min
bibel, Eva?"
"Det vet jag inte. Du hade den ju själf sist", svarade systern, och den
tanklösa lilla Betty började ifrigt leta efter den saknade boken. Men
allt hennes sökande var fruktlöst. Till sist tog hon en vackert inbunden
bibel ur det fodral, hvari den låg på bordet. "Här är Theodors bibel,
den får jag nog låna", sade den lilla flickan och slog sig åter ned
framför kakelugnen.
"Nej, Betty, tag inte den; du vet, huru rädd Theodor är om sin bibel,
och huru ledsen han skulle bli, om den skadades på något sätt", sade
Eva.
"Åh, huru skulle den kunna skadas? Jag skall nog vara aktsam om den",
sade Betty otåligt, och Eva sade intet mera. Det blef åter tyst i
rummet, utom när Betty litet emellan afbröt sin läsning. Men plötsligt
sprang hon upp. Hon skulle gå ut i skafferiet för att hämta litet bröd
åt hundvalpen.
I detsamma hördes modern ropa: "Eva, kom och hjälp mig litet, så är du
snäll!" Och Eva lämnade genast rummet.
Då hon om en stund kom tillbaka, möttes hon af en underlig syn. Betty
med eldgaffeln i handen jagade rundt omkring rummet efter Bob, som
mästerligt förstod att komma undan och att tränga in sin kropp på de
mest oåtkomliga ställen, medan det hela tiden såg ut, som om alltsammans
var den muntraste lek. Det såg så lustigt ut, att Eva höll på att brista
i skratt. Men hon blef strax allvarsam, då hon fick syn på sin lilla
systers förskräckta utseende och upphettade ansikte.
"Men Betty, hvad är det?" frågade hon.
I stället för svar höll Betty upp broderns bibel. Den hade sönderrifna
blad, och bandet bar outplånliga märken efter Bobs skarpa tänder. "Se,
hvad Bob har gjort!" snyftade hon. "Hvad skall Theodor säga?"
I detsamma öppnades dörren, och en storväxt gosse på femton år kom in.
Han stannade i dörren, när han såg systrarnas bedröfvade ansikten.
"Hvad står på här?" frågade han, men fick i detsamma ögat på sin vackra
bibel, som låg på bordet, sönderrifven och förstörd. "Hvem har gjort
det?" frågade han, medan vredens rodnad steg upp i hans ansikte.
"Theodor, det var mitt fel", snyftade Betty, medan heta tårar strömmade
ned utför hennes kinder. "Jag tog med mig Bob hit in, fast Eva sade, att
jag inte skulle göra det. Jag trodde, att jag skulle kunna se efter
honom, men så gick jag ut bara ett par minuter, och så----"
"Och så har han grundligt förstört min dyrbara bibel", utbrast Theodor.
"Hvem har gifvit dig lof att röra min bibel? Jag tog in den hit bara för
att få ett omslag om den. Det förlåter jag dig aldrig, Betty, hör
du--aldrig!"
"O, jag är så ledsen!" snyftade stackars lilla Betty, men Theodor hörde
det icke. Han hade allaredan lämnat rummet och slagit igen dörren efter
sig med en väldig smäll.
"Gråt inte så mycket, lilla Betty!" tröstade Eva och gaf sin lilla
syster en kyss. "Du har burit dig mycket tanklöst åt, men nu kan det ju
inte ändras för denna gång. Theodors vrede skall nog lägga sig; när han
kommer ned igen, skall han nog förlåta dig."
Betty torkade sina tårar, men hela kvällen hotade de att bryta fram igen
vid minsta anledning. Just då hon skulle gå och lägga sig, kom Theodor
in. Hon närmade sig honom darrande, för att få den vanliga
godnattkyssen, men han vände henne ryggen.
[Illustration: VID JESU KORS.]
[Illustration: ÅTERUPPSTÅNDEN.]
Detta var mera än den lifliga lilla flickan kunde bära. De länge
återhållna tårarna bröto oemotståndligt fram, och hon sprang utan att
säga ett ord in i hennes och Evas gemensamma rum, kastade i en fart af
sig kläderna, drog täcket öfver hufvudet och grät sig till sömns.
(Forts.)
Vid Jesu kors.
Med teckning.
_Kring Golgata breder nu aftonen ut
sin stillhet, sin ro och sin frid.
Vår Frälsares lidande ändtligt är slut,
han kämpat sin smärtfyllda strid.
Han druckit den kalk, som hans Fader fyllt i,
vår skuld han försonat--han köpte oss fri.
Han köpte oss fri genom gränslösa kval,
som ogärningsman blef han dömd.
Hans väg förde ner genom dödsskuggans dal,
af Gud han sig trodde förglömd.
Han lidandesvägen för oss har gått fram,
han dog för vår skuld uppå korsträdets stam.
De händer, som han i förbarmande sträckt
att hjälpa ur sjukdom och nöd
en fattig och lidande människosläkt,
som kärleken städs' honom bjöd,
de naglats vid korset.--Vid smälek och hån
han blödt för all världen, Guds enfödde son.
Den höres ej mera hans ljufliga röst,
som talat hugsvalelsens ord,
som bringat välsignelse, hugnad och tröst
så mången bedröfvad på jord,
som sagt till de fridlösa hjärtan: Haf frid!
som mäktigt har ljudit vid vindarnas strid.
O, Jesu, du än till vår jord skådar ner
och ser till båd' stora och små,
och ännu för syndare alla du ber,
som förr du vår nöd kan förstå!
Oss rena från synder, o, Frälsare god,
du, som för oss alla har gjutit ditt blod!_
_Ella_.
Återuppstånden.
Med teckning.
Där stod en pelargon i en liten blomkruka i ett hörn af trädgården.
Ingen tycktes mera bry sig om den stackars växten. Alla bladen voro
affallna och stänglarna sågo vissna och skrumpna ut äfven de.
Människorna trodde, att hon ingenting dugde till vidare och själf trodde
hon, att hon skulle dö.
Då kom en gosse och fick se den ömkliga växten och började tala till
den. "Det var ju du, som hade så vackra, grönbruna blad förra sommaren
och så härliga, stora mörkröda blomklasar. Och nu står du här bland
annat skräp. Vintern har gått illa åt dig, lilla blomma, men ännu är du
ju inte död. Vi skola försöka att få nytt lif och ny fägring åt dig."
Gossen tog en ny större kruka och planterade om pelargonen i god, bördig
jord, plockade bort rasket och skar af de torra toppkvistarna och satte
den sedan i fönstret inne hos sig. "Nu skola vi se, hvad sol och
omvårdnad förmår", sade han och smekte de kala stänglarna.
Åh, hvad det kändes godt för den arma, förskjutna blomman. Det svällde
af rörelse i hennes inre, rötterna sköto nya, fina tågor i den mjuka
myllan, och den ena bladknoppen visade sig efter den andra. Nej, hon var
visst inte död, hon ville växa och blifva lika vacker som förut. Hon
kände nu, att hon kunde det.
Och gossen vattnade och luckrade och skötte sin pelargon såsom en mor
sköter sitt enda barn. Snart såg han till sin obeskrifliga glädje de
vackra bladen slå ut och stora blomställningar fulla med svällande knopp
höja sig från bladvecken.
Det var ännu ej midsommar, när Aina-dagen kom. Bland de många blommorna
på systerns namnsdagsbord prunkade äfven en väldig pelargonklase i
högröd färg. Den stod alldeles ensam i ett litet blomglas. Aina kände
igen sin blomma från förra sommaren och kysste den.
"Ja, visst får du kyssa din förskjutna blommas barn, men själfva blomman
får du ej igen. Jag har räddat den från död och glömska. Hos mig trifves
hon så godt. Säg, jag får ju behålla den?"
Det fick han, men Aina smög sig ofta upp på broderns rum, när ingen såg
henne. Hvad hon sade till blomman, vet jag ej, men hon vårdade nu alla
sina växter med den största omsorg och kärlek.
_J. B. G._
Broderskärlek.
Vid utkanten af kyrkbyn låg en liten torftig stuga. Här bodde änkan
efter skollärare Henriksson, som dött för två år sedan. Den i hela
socknen aktade och afhållna fru Henriksson förtjänade sitt bröd genom
linnesömnad, ty hennes lilla pension räckte ej till att försörja henne
och hennes två barn.
Den tolfårige Frits och hans ett par år äldre syster Anna voro snälla
barn och försökte hjälpa sin mor så godt de kunde. Det var visserligen
ej mycket, i synnerhet sedan Anna för några veckor sedan fallit och
skadat sin fot och nu själf behöfde vård och hjälp. Den till en början
helt obetydliga skadan blef allt svårare, och den gamle, hederlige
doktorn, som förut haft de bästa förhoppningar, stod nu rådlös. Han
ansåg, att hon borde komma till någon skicklig kirurg i hufvudstaden för
att kunna bli fullkomligt återställd.
Men hvarifrån taga penningar till sådant, när man knappt har sitt
dagliga bröd? Fru Henriksson grubblade dag och natt öfver den saken, men
hon fann ingen utväg utan måste med tungt hjärta låta den tanken fara,
åtminstone för den närmaste tiden.
Ett arbete kunde dock Anna hjälpa modern med. De strumpor, som den
lefnadsfriske brodern nötte hål på, vandrade ner i Annas arbetskorg, som
stod bredvid sängen, och mången gång hade Frits Annas skickliga fingrar
att tacka för att risporna på hans jacka och byxor blefvo lagade, innan
modern ens sett dem.
Anna var nästan alltid tålig och vänlig, fastän hon ofta hade svår värk
i sin fot. Då måste hon ligga stilla i sängen, ehuru hon annars, när
smärtorna ej voro så svåra, brukade ligga ofvanpå soffan eller sitta i
soffhörnet med foten bäddad på en kudde framför henne.
Syskonen höllo mycket af hvarandra, och under de första veckorna af
Annas sjukdom gafs det ingen mera tålmodig och kärleksfull vårdare än
Frits. Han gick aldrig ut ifrån henne, den annars så liflige gossen, och
när han hörde, att hon borde komma under behandling af en kirurg och på
samma gång förstod, att hans mor icke kunde åstadkomma de penningar, som
behöfdes för detta ändamål, hade han blott en enda tanke, den att
förtjäna penningar, mycket penningar, så att hans kära Anni, som han
kallade henne, skulle snart bli frisk. Ty de slantar, som han förtjänt
under sommaren och hösten genom att plocka svamp och bär, de förslogo ej
långt att betala läkare med, det förstod han.
Dessa tankar plågade den annars så lefnadsglade gossen så mycket, att
han en lång tid gick tyst och missmodig omkring i hemmet. Dock--det var
ej hans sak att länge grubbla öfver sådana omöjliga saker. När han
därför icke såg någon utsikt att få sin varma önskan uppfylld och
därtill Annas fot för en tid tycktes bli bättre, så trädde tankarna åter
i bakgrunden, och han började såsom förr leka med sina kamrater och
glädja sig åt julen, som väntade, när terminen var slut.
Så blef han då småningom åter samme glade, hurtige gosse som förut, och
stundom hade hans mor svårt att tämja hans ysterhet. Intet träd var så
högt, att han ej försökte klättra upp till dess topp, och vid
brottningar med gossarne i byn var han alltid den främste. De blånader
han fick och hålen i byxorna buro vittnesbörd därom.
Men fastän han ständigt var redo till hvarjehanda upptåg--alltid när han
kom till systerns bädd var han såsom förvandlad. Då kunde man knappt
känna igen honom, så stilla satt han bredvid henne och sökte efterkomma
hvarje hennes önskan. Han talade om berättelser, som han hört i skolan
eller sjöng med sin klara, friska röst en sång för henne. Och Anna
tyckte särdeles mycket om sång. Det lyckades honom därför ofta att genom
sin sång skingra hennes tankar, så att hon för en stund glömde plågorna
i sin sjuka fot.
Det var en gråkall decemberdag en vecka före jul. Vinden svepte omkring
den lilla stugan och kastade liksom på lek stora hopar af snö på hennes
väggar. Fru Henriksson satt vid fönstret sysselsatt med sin sömnad, och
Anna, som på natten ej kunnat sofva för värk, låg nu tyst med slutna
ögon i bädden.
Då rycktes dörren hastigt upp, och Frits rusade in med skolväskan
svängande i den högra handen. Mössan flög med fart på närmaste stol och
med blossande kinder och strålande ögon ropade han: "Tänk, mor, jag har
fått bästa betyget i hela klassen, och herr Wester sade, att far skulle
gladt sig mycket, om han nu lefvat."
Och utan att vänta på svar fortfor han jublande: "Hurra, i dag ha vi
fått skollof, och vet du Anni, vi ha lärt oss en ny sång till jul, jag
skall sjunga den för dig i skymningen.--Men din fot är ju sämre i dag,
är det så?" fortfor han plötsligt med sänkt röst under det han på
tåspetsarne närmade sig hennes säng.
(Forts.)
Prenumerationen fortfar!
_Bibelläsning_ eller hvad står det i nästa söndags text?
Veckan 24-30 April 1905.
M. 24. Mark. 16: 9-16. Jesus uppenbarar sig för de sina.
T. 25. v. 9. _Uppenbarelsen för Maria Magdalena_.
O. 26. v. 10-11 _Lärjungarnes otro_.
T. 27. Luk. 24: 34. _Uppenbarelsen för Simon Petrus_.
F. 28. Mark. 16: 12-13. _Uppenbarelsen för Cleopas och Lukas_.
L. 29. v. 14. _Uppenbarelsen i lärjungakretsen_.
S 30. v. 15-16. _Missionsbudet_.
_Söndagsskoltext för den 30 April_.
Mark. 16: 9-16.
_Minnesvers_: Joh. 14: 19 c. Jag lefver, och I skolen lefva.