N:o 15 Illustrerad Veckotidning för Söndagsskolan och Hemmet. 22 årg.
13 April. Redaktör: J. B. GAUFFIN, Uppsala. 1905.
Jesus eller Barrabas.
Hvad som här skedde, är något som upprepas öfverallt, hvarest evangelium
förkunnas. Det blir då fråga om ett val mellan Jesus och synden. Är det
icke stort, att vi verkligen kunna få välja Jesus? Den fattigaste
syndare kan få välja honom till sin vän, sin Frälsare, sin frid och
glädje. Dock är det tyvärr mången, som kanske ville välja Kristus, men
afhålles därifrån af frestande röster, som säga: _Välj ej honom, ty då
måste du lämna synden_. Och det är sant, att man kan ej välja fritt,
förrän man verkligen _vill_ slippa ifrån synden.
[Illustration]
Men nu talar jag till de små, kära barnen. Är det ej för tidigt att
framställa en sådan fråga till dem, och behöfva de verkligen ställas i
valet mellan Jesus och synden? De, som så fråga, ack, de känna ej barnen
rätt, ty barnen behöfva lyssna till den vänliga och kärleksfulla röst,
som bjuder: "Låten barnen komma till mig och förmenen dem ej, ty sådana
hörer himmelriket till". Ack, just därför att Jesus är dörren till
himmelriket, måste hvarje människa komma till Jesus för att varda salig.
Och du är bjuden att komma som _ett barn_. Och för att varda lycklig, så
måste du komma till Jesus. O, jag vet, att det djupast inne uti ditt
hjärta dock rör sig den innerliga dragningen af Guds kärlek. Gud söker
att få dig icke blott till ett godt barn, nej ännu mer, till ett barn,
som vill äga _Jesus_ framför allt annat i världen.
Hvarföre bedja vi då de små välja mellan Jesus och synden? Jo, därför
att vi veta, att det finnes ej en människovarelse, som ej har synd, och
sålunda behöfver frälsning från synden. Det är svårare att välja, då man
icke känner och erkänner synden, emedan man då ej gärna kan hafva ett
behof af Jesus. Ack, huru ofta se vi ej hos de små yttringar af
egenvilja, olydnad, häftighet och annat mer. Hvem kan då undra på, att
de små böra få veta huru förskräcklig synden är. Synden är just hvad
Barrabas var, en röfvare och mördare. Synden röfvar ifrån oss allt som
är skönt, ädelt och godt och gifver oss i stället en fördärfvad kropp
och själ. Synden mördar mycket förskräckligare än Barrabas kunde göra
det; ty synden mördar vår själ. En människa kan blott döda kroppen, men
synden kan döda och fördärfva både kropp och själ. Ser du nu, älskade
barn, huru förskräcklig synden är. Därför ropa ej såsom folket, utan
säg: Herre tag bort synden och gör mig hvitare än snö. Ja, välj Jesus,
så skall du få förlåtelse och hjälp emot synden. Du skall få känna huru
han tar dig upp i sin famn och välsignar dig. Lofvadt vare Herrens namn!
Jesus har redan gjort sitt val, han vill hafva dig till sin egendom. Men
han vill också, _att du gör ditt val_ och låter honom få komma in i ditt
hjärta. Gör du detta, så skall du blifva Guds och människors älskling
och då blir ditt lif ljust och skönt som en sommardag. Gör ditt val
_nu_! Ty barndomen är den bästa tiden att söka och finna Guds rike.
Barnen äro såsom vaxet, de taga lätt intryck. Låt Jesus sätta sin
stämpel på ditt hjärta, så skall han en dag inför alla änglar förkunna,
att du är hans och han är din.
_Fr. E._
De små missionärerna.
(Forts. fr. föreg. n:r.)
Med stigande intresse följde Athanasius främlingens berättelse. Han
tröttnade icke att fråga och att låta främlingen berätta, ty dennes
enkla, värdiga sätt uteslöt hvarje tvifvel på sannfärdigheten af hans
ord.
"Gud har gifvit dig ett högt uppdrag, min broder", sade biskopen, djupt
rörd. "Genom ditt trogna vittnesbörd har du fått vara medel till att
föra dessa irrande får, som gått vilse i ödemarken och voro förgätna af
alla, till den gode herdens hjord.--Men säg mig nu--hvad önskar du af
mig?"
"Högvördige fader", svarade Frumentius icke mindre rörd, "detta folk
tillbeder nu af uppriktigt hjärta Gud och hans son, Jesus Kristus. Men
de känna så föga af det heliga evangelium, som han gifvit oss. Huru
skulle de kunnat lära känna det, då deras lärare själfva voro så
okunniga. Där finnes ingen, som kan döpa dem i Jesu Kristi namn eller
gifva dem del af vår frälsares dyrbara åminnelsemåltid. De äro i sanning
en hjord utan herde. Nu beder jag dig--skicka dem herdar och lärare, som
icke blott hafva kunskap i Guds ord utan också fullmakt att förrätta de
heliga handlingarna. Ja, jag ville bedja dig gifva dem en biskop, som
kan inviga andra i det heliga ämbetet, ty folket är talrikt och behöfver
många lärare."
"Jag vill uppfylla din bön", svarade den ädle Athanasius. "Ni skola få
en biskop. Men du skall stanna här en tid, så att vi tillsammans kunna
ordna denna angelägenhet. Den är af stor betydelse."
"Må det ske, såsom du befaller", sade Frumentius tacksam, "men jag beder
dig--uppehåll mig icke länge. De behöfva mig därborta, och äfven mitt
hjärta längtar efter mina vänner."
Kort tid därefter firades i den kristna kyrkan i Alexandria den
högtidliga invigningen af en missionsbiskop.
Det folk, som vunnits för Kristus genom två enfaldiga barns tro, skulle
nu få en ordnad kyrka, så att det ljus som tändts i det mörka
hednalandet icke måtte slockna utan sättas på ljusastaken och sprida
sitt sken i allt vidare kretsar. Många fromma män hade förklarat sig
villiga att gå såsom lärare till det främmande landet och hjälpa till
att sprida evangeliets ord.
Men biskopen, på hvilkens djupt böjda hufvud Athanasius' välsignande
händer hvilade, var ingen annan än vår vän, ynglingen Frumentius från
Tyrus.
Denne hade med stor bestörtning förnummit kyrkofaderns afsikt att sända
just honom såsom biskop till Axum, och han hade enträget bedt, att någon
mera kunskapsrik och värdig man måtte få det höga uppdraget. Men
Athanasius hade hållit fast vid sin mening, att just den man, som först
kommit såsom fridens budbärare till folket, också måtte blifva deras
första biskop. Och så erhöll han namnet Salama såsom en underpant på sin
värdighet.
Detta namn bevaras ännu i kärleksfullt minne af den kristna kyrkan i
Abessinien, hvilken alltid betraktat honom såsom sin grundläggare. Denna
kyrka har under århundradenas lopp funnits till, ehuru hon just nu
lefver under stort betryck.
Så kunde Gud i forna dagar använda två kristna gossar att tända
evangelii ljus i en del af de svartes världsdel.
(Slut).
Mården i hönshuset.
Med teckning.
Till våra vackraste och på samma gång skadligaste rofdjur höra helt
säkert mårdarne. De finnas utbredda öfver stora sträckor af jorden och
äro lika talrika i Europa som i Asien och Amerika.
Sitt hemvist väljer mården i täta löf-och barrskogar, där han förekommer
desto talrikare, ju ensligare och mörkare dessa äro. Till bostad väljer
han ihåliga träd, öfvergifna roffågelbon och bergskrefvor.
Skogsmården, som förekommer i vårt land, är omkring en meter lång och
tre decimeter hög. Hans päls är vackert brun men öfvergår på sina
ställen till gult; nosen är gulröd. Håren äro glänsande och mjuka samt
sitta mycket tätt. Stenmården, som icke finnes i Sverige, har strupe och
bringa hvita samt gröfre och glesare päls.
Mården hör till de smidigaste och vigaste af alla rofdjur. Den långa,
smärta kroppen sätter honom i stånd att tränga igenom de minsta hål och
springor. Han är en röfvare af äkta sort, djärf och blodtörstig. Han har
ett fint väderkorn, skarp syn och hörsel. Under dagen hvilar han i lugn
och ro på sin bädd, men redan i kvällningen är han ute på ströftåg och
förföljer då alla djur, som han tror sig om att besegra. Från haren och
ända ned till den minsta råtta går intet djur säkert för honom. Till och
med den vige, snabbe och uthållige ekorren måste utmattad gifva sig i
hans våld. Sakta och ljudlöst smyger han sig öfver skogshönsen, vare sig
de hvila på marken eller i trädens toppar. Vattensorkar och vattenfåglar
söker han upp i deras eget element, ty han är också en duktig simmare.
På detta sätt blir mården en riktig förbannelse för alla små djur och
fåglar, som hafva svårt att rädda sig undan denne fiende, som kan
slingra sig fram öfver allt likt en orm.
[Illustration: MÅRDEN I HÖNSHUSET.]
[Illustration: ERIK OCH ANTON.]
Om födan börjar tryta i skogen, blir han dristigare och smyger sig då
fram till människoboningarna, skaffar sig tillträde till hönshusen och
anställer där en gruflig förödelse. Han håller också till godo med
trädgårdens frukter och plockar åt sig både äpplen, päron och plommon
från trädens grenar.
Huru mården far fram, när han kommer in i ett hönshus, visar oss vår
teckning. Den där afbildade mården är en stenmård.
_J. B. G._
Erik och Anton.
Med teckning.
Erik och Anton voro grannar och därtill kusiner samt kamrater i arbete
och lek. De sutto på samma skolbänk och täflade om att vinna lärarens
förtroende och föräldrarnas glada gillande. Flitiga, pigga och
rödblommiga voro de båda.
Men de voro mycket olika till sinnelaget. Anton var en lugn och trygg
gosse, godmodig och eftergifven. Erik däremot var ett litet brushufvud,
som alltför lätt tog till knytnäfven i vredesmod. Det sättet att göra
upp mellanhafvanden använde han visserligen icke mot Anton, men han
tyckte, att denne var alldeles för eftergifven, ja, rent af feg gentemot
otrefliga kamrater, som denne aldrig ville slåss med.
I synnerhet var det en kamrat, som Erik inte alls kunde tåla och som
ingen i klassen tänkte högt om, emedan han aldrig kunde sina läxor och
alltid använde fula ord emot kamraterna. Erik tyckte, att Anton borde ha
gifvit Kalle smörj mer än en gång, när denne kallade honom för lärarens
"gullgris" och "ögontjänare", för det att Anton redde sina uppgifter med
glans.
Men Anton tyckte synd om Kalle, ty han visste, att denne fick
oförståndigt med stryk i hemmet.
En dag slogo gossarne boll på den höga åbrinken. Lärarne hade en gång
för alla förbjudit dem att gå ned till vattnet, som där nedanför hade
ett väldigt djup. Men den gången skulle Kalle visa sig duktig. Han hade
letat upp några flata stenar och ropade till kamraterna, att han skulle
gå ner och kasta "flatgås". Han brydde sig visst inte om lärarens
förbud.
Knappt hade han emellertid kommit ner och kastat sin första sten, förrän
ett gällt skrik ljöd därnerifrån. De flesta kamraterna blefvo mållösa af
häpnad, andra sprungo in till läraren, men Anton, som anat hur det
skulle gå med Kalle, hade på en omväg nästan nått olycksplatsen, när
nödropet hördes. Kalle försvann i djupet och kom upp om en stund, Anton
var då på pass. Med ena handen höll han om en trädstam, och med den
andra fattade han Kalle först i håret, sedan i kragen och höll honom
öfver vattnet, till dess läraren och flera andra kommo till.
Följande dag och ännu flera var Kalle borta från skolan. Han hade varit
mycket nära döden, det visste han och alla kamraterna. Läraren besökte
honom hvarje dag, och de båda hade mycket att samtala om. Men när Kalle
åter satt frisk och kry på skolbänken, var det han som kunde sina
uppgifter.
Lille Erik, som nu med beundran såg upp till kusin Anton, hade äfven han
fått sig en god läxa. Han var inte mera så häftig, och han hade lärt sig
förstå, att Antons sätt att hämnas oförrätter hade en vida kraftigare
verkan än knytnäfven.
_J. B. G._
Hans Christian Andersen.
Med porträtt och teckning.
[Illustration: HANS CHRISTIAN ANDERSEN.]
Den 2 april 1805 föddes på den danska ön Fyen en liten gosse, som vid
dopet kallades Hans Christian. Namnet Andersen ärfde den lille efter sin
far, som var skomakare i staden Odense.
Föräldrarna voro således fattigt arbetsfolk, som icke kunde skänka Hans
Christian några timliga skatter, men han ärfde hvad bättre var, sin fars
poetiska sinnelag och sin mors blida, kärleksfulla hjärta. Med en sådan
utrustning kan man komma långt här i världen.
Hans Christians far hade stor lust för läsning och denna delades snart
af gossen, som med sin rika inbillningskraft förvandlade hemmets
tarfliga väggar till praktfulla pelargångar och befolkade dem med
sagovärldens brokiga lif. Redan som gosse skref han ett och annat
sagospel och kände sig litet "stor på", när någon stadsbo gaf honom ett
uppmuntrande ord, men fällde bittra tårar, när gatpojkarne pekade finger
åt honom och kallade honom "komediskrifvaren".
[Illustration: H. C. Andersens barndomshem i Odense.]
Sedan Hans Christian konfirmerats, gick han till fots till Köpenhamn för
att i den stora staden skapa sin lycka såsom skådespelare. Men härtill
dugde han ej. Han grep till pennan och började skrifva böcker, som trots
deras ofullkomligheter och brister dock hade så mycket innehåll, att
några inflytelserika personer fattade välvilja för honom och beredde
honom tillfälle att besöka lärdomsskolan i Slagelse. Här fick han nu
inhämta grunderna för den allmänbildning, som han dittills saknat, och
år 1828 blef han student.
Såväl under skoltiden som under studenttiden skref Andersen åtskilligt,
som väckte uppmärksamhet och ingaf förhoppning. År 1835 utgaf han ett
första häfte sagor och äfventyr, och dessa följdes sedan af nya, som
öfversattes till alla möjliga språk och gjorde Hans Christian Andersen
känd och älskad snart sagdt öfver hela jorden.
Sina sagor och äfventyr skref han naturligtvis för barn och ungdom, men
de lästes med lika intresse af alla åldrar. Nog minnes jag än, huru jag
som gosse läste och log åt Lill-Klas och Stor-Klas, huru jag fällde
tårar vid den "Lilla Sjöjungfruns" öde, och huru jag gjorde stora ögon
och funderade, när jag läst "Dykungens dotter". En älsklig saga är ock
"Världens skönaste ros", som vi här nedan återgifva i något förkortad
form.
Andersen dog den 4 augusti 1875. I Rosenborgs slottspark i Köpenhamn ha
danskarne rest en vacker minnesvård åt nordens störste och snillrikaste
sagoberättare. Han sitter där blid och stilla, omgifven af några små,
som med spänd uppmärksamhet lyssna till de underbara orden.
Världens skönaste ros.
Det var en mäktig drottning, i hvilkens trädgård växte de skönaste
blommor från världens alla länder, men isynnerhet var det rosorna hon
älskade. Därför växte rosor i trädgården och äfven inne i slottets
salar, där de slingrade sig omkring pelare och fönsterkarmar ända upp åt
taket.
Men nu rådde sorg och bedröfvelse här inne, ty drottningen låg på sin
sjuksäng, och läkarne sade, att hon skulle dö.
"Det finns dock en räddning för henne", sade den visaste af dem. "Skaffa
henne världens skönaste ros, uttrycket för den renaste kärlek, kommer
den för hennes ögon så dör hon icke."
Och unga och gamla kommo från alla håll med rosor, de skönaste, som
funnos i hvarje trädgård, men de rosorna var det icke.
Då kom en lycklig moder och sade: "Jag vet, hvar den skönaste rosen
finnes. Den blommar på mitt barns kind, när det styrkt af sömnen slår
upp ögonen och ler mot mig i barnslig kärlek."
"Skön är den rosen, men en skönare finnes det", sade den vise.
"Ja, en långt skönare", sade en kvinna. Jag såg den på drottningens
kinder, då hon den långa natten bar sitt sjuka barn på sina armar. Och
hon grät och bad till Gud för det såsom en moder beder i ångestens
timma."
"Helig och underbar i sin makt är sorgens hvita ros. Dock--den är det
icke."
"Nej, världens skönaste ros såg jag framför Herrens altare", sade den
fromme biskopen. De unga flickorna gingo fram till nattvardsbordet. Där
glödde rosor, och där bleknade rosor på de friska kinderna. En ung
flicka stod där. Hon såg med själens hela kärlek upp till Gud. Detta var
uttrycket af den renaste kärlek."
"Välsignad vare den", sade den vise. "Dock har ingen af eder nämnt
världens skönaste ros."
Då trädde drottningens lille son in i rummet. Han bar en stor bok med
sammetsband och silfverknäppen.
"Moder", sade den lille, "o, hör, hvad jag har läst". Och barnet läste
ur boken om honom, som utgaf sig i korsets död för att frälsa
människorna. "Större kärlek finnes icke."
Och det flög ett rosenskimmer öfver drottningens kind, hennes ögon
blefvo så stora och klara, ty hon såg från bokens blad höja sig världens
skönaste ros, bilden af den, som spirade upp ur Kristi blod på korsets
träd.
"Jag ser den!" sade hon. "Aldrig dör den, som skådar denna ros, den
skönaste på jorden."
Söndagsskoltext för den 23 April.
Mark. 16: 1-8.
_Minnesvers_: Rom. 4: 25. Han har blifvit utgifven för våra synders
skull och uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull.