af
--a --g [Fredrika Runeberg]
Helsingfors,
Theodor Sederholms förlag,
1862.
Imprimatur: _L. Heimbürger_.
Min gamla Vän!
_Hur modig, hur öfvermodig oftast, är man icke vid sjutton år! Gazer
och spetsar och band, som fladdra omkring oss, de tyckas oss vara
idel vingar. Vi flaxa så långt det bär, ack, men de vingarna bära så
lågt, det märka vi snart._
_Har du sett en sjuttonåring vid pennan? Var säker att det skrifves
en tragedi i fem akter, en hjeltedikt eller något annat högt och
stort._
_Det var en dag i Åbo, för många år sedan. Jag stod framför brasan
och ditkastade blad efter blad af mitt manuskript._
_"Ma chère, hvarföre bränner du sådant galant papillottepapper", sade
tante Aurore, som i detsamma inträde, "sådant är ju alltid brist på."_
_"Åh, tante, det är bara skräp, början till en misslyckad tragedi."_
_"Mais, chère petite, ne brûlez donc pas céla! Det var alldeles
icke ovanligt i salig konung Gustafs tid, att en dame skref ett
plaisanterie för att uppföras vid någon fête i famillen. Sådant hade
alltid succès. Detta kunde employeras vid pappas namnsdag nästa
vecka."_
_Åter kastade jag ett blad i brasan och sade hälft stött: "Icke var
detta något skämt. Clas Fleming, sorgspel på vers i fem akter."_
_"Ah, förträffligt, ma chère. Clas Fleming, riksmarsken, med draget
svärd i handen. Habit habillé, broderad rock, frisure ailes de
pigeon. Ebba Stenbock i pocher och engageanter, håret friseradt à la
merveille. Johan Fleming: chapeau bas, spetskrås och manchetter. Hans
älskarinna, (en sådan har du naturligtvis gett honom) en bergère, med
en chapeau mignon högt opp på en hög frisure. Alldeles som i salig
kungens tid brukades. Ah laissez moi faire! Jag förstår mig på sådant
der. Det blir en surprise tout à fait af god ton. Mais, ma chère,
skona då din pièce! Om det vore skäl att offra den åt lågorna, skulle
jag i sanning vara den första att det äska! Betänk hvilken effekt
detta skall göra! Du låter, till exempel, fru Ebba deklamera:_
"Barbar, må fritt din glaf bland usla offer rasa,
Skall dock mitt stolta mod ej för din grymhet fasa!
Ha! Dygd och hjeltemod, förenta i min själ
De bott sen späda år, barbar, det vet du väl."
_Då fäderneslandets historia just aldrig varit tante Aurores starka
sida, så undrade jag nästan öfver, att hon kunde gissa sig till
personerna i min förolyckade tragedi, om än hon just ej syntes
särdeles hemmastadd i tidens kostym. Jag frågade henne derföre huru
allt detta herrskap vore för henne så väl bekant._
_Hon log ett litet satiriskt leende och sade: "I mina föräldrars
hus bodde en man, som var -- huru bör jag uttrycka det -- un
peu hors du monde. Ser du, jag var ung då och gjorde i honom en
lysande eröfring. N'est-ce-pas? Nåväl, han intresserade sig för
alla gamla enfaldiga sägner, käringsagor enfin. När han dog, hade
han testamenterat mig hela sin förmögenhet, och så kom jag äfven i
besittning af hans luntor. Papillotter för hela min lifstid, tänkte
jag då. Men nu ser jag redan le commencement de la fin af de skrifna
papperen, och begagnar derföre stundom bladen ur en tryckt lunta,
en gammal historia öfver ett par gamla kungar, ehuru tryckpapper
är mera fragilt, än rätt lämpligt skulle vara. För att döda tiden,
medan Lisette fäster opp mitt hår i papillotter, kastar jag stundom
ögonen på de framför mig liggande bladen. Jag har sålunda kommit
att läsa om den obstinata riksmarsken, ståthållaren. I sanning, han
blir charmant. Du vet ej, chère petite, huru nödig en tyrann är för
effekten. Det hörde jag sjelfva Leopold säga. Låt, till exempel,
tyrannen utbryta:_
"Min nedrighet den vill jag klart i dagen ställa.
Med usla nidingsdåd vill jag hvar dygdig fälla."
_"Ah, kom till mig i morgon, ma chère, jag blir helt lifvad vid
minnena från den tid, jag dröjde i min oncles hus i Stockholm. Du vet
att jag växte opp der; och ehuru jag mången gång der fick bära opp
ett badinage såsom 'Tavastfröken', så beredde mig dock min lilla mine
ett icke så ovänligt emottagande, äfven i de höga kretsarna."_
_På begären fick jag tillbyta mig det lilla som fanns qvar af tantes
papillottepapper. Vid genombläddrandet fann jag, att de innehöllo
anteckningar om tilldragelser och personer, hvilka stått i någon
beröring med famillen Fleming. När och af hvem dessa anteckningar
blifvit gjorda, var omöjligt att utreda. Likaså var icke möjligt att
veta, huruvida de voro fullkomligt sanningsenliga._
_Hvad som särdeles kom mig att misstro dessa pappers trovärdighet,
var det ovanliga sättet att se den märkeliga man, som var famillen
Flemings hufvud. Jag genomsökte sednare hvarjehanda böcker, som
föllo i mina händer, der jag kunde vänta att finna någon upplysning
om den så mycket omtalade blodlystne tyrannen, den hårdhjertade
upprorsstiftaren och mördaren, men en sådan fann jag icke. En mängd
ohyggligheter, berättade af motpartiet, har jag visserligen hittat;
men dessa voro så tydliga och så tjockt påbredda osanningar, att
jag ej kunde anse dem bevisa något emot manuskriptets trovärdighet.
Läste jag åter i vad jag af tante Aurore hade erhållit af Wervings
historia, så tycktes mig, som om jag jemnt såge författaren titta sig
öfver axeln, för att se om ej Carl den elftes barska gestalt stode
bakom stolen. Stundom föreföll det mig som om jag såge gubben Werving
småle i sin själ, när han med mycken salfvelse utfar mot Flemings
grymhet, blodtörst och framför allt hans uppstudsighet emot hertig
Carl, men tillika icke försummar att anföra bref och bevis på huru
Fleming handlade alldeles i enlighet med sin konungs befallningar
och icke utan förräderi eller svek kunnat förfara annorlunda. De
der beskärmelsema se ut temmeligen som sand, strödd i den kungliga
censurens ögon._
_Alltså vet man ej huru mycket man af manuskriptet kan sätta tro
till. Sägnerna i en familjekrönika, mundtlig eller skriftlig, taga
sig stundom åtskilliga friheter med historien. Antecknaren synes
ock icke velat befatta sig med det egentligen historiska, annat än
blott som den grund, hvarpå personerna uppträda. De stora händelserna
omordas vanligen endast i korthet, likasom blott för att återkalla
tiden i minnet, och sålunda komma de små tilldragelserna, hvilka
utgöra berättelsens egentliga ämne, att klarare framstå. Klas
Flemings karaktär är endast antydd. Det ser nästan ut, som om den,
som gjort anteckningarna, icke rätt skulle vågat försöket, att
befatta sig med en så stor karaktär._
_Manuskriptet låg hos mig några tiotal af år, innan jag, i en stund
af saknad och bekymmer, sökte förströelse i, dess omordnande. Jag
sänder det nu till dig._
_Någon sammandragning här, en omflyttning der, ett modernare tycke
lagdt öfver det hela; sådana små förändringar har jag tagit mig
friheten att göra, ja tillochmed någon gång att tillägga en liten
reflexion. Hvad som dock undergått största ändring, är sjelfva
språket. Man synes i vår tid icke älska en tidigare ålders sätt att
uttrycka sig, du läser kanske hellre ett nyare, och detta ämne har
dock allt för länge sysselsatt mina tankar, för att icke jag skulle
önska att meddela det äfven åt någon annan._
_Din_...