Den dag, som hade börjat med Sigruns flykt från sitt hem, blev för
mången en tung och allvarlig dag, en dag så lång, att man aldrig tyckte
sig hinna till dess slut.
Sådan blev den för Lotta Hedman, som, då hon kom tillbaka till
brygghuset vid tretiden på morgonen, fann, att allting där var sig likt,
och nu försökte att, så gott hon förstod, bereda sig på vad som skulle
komma. Hon samlade ihop alla den dödas kläder, stoppade in dem i
bakugnen, kastade dessutom dit ett fång ved, tände på och lät
alltsammans brinna till aska. Sedan sopade hon ugnen ren och drog fram
sina förhängen, så att allting i brygghuset var sig likt, såsom det hade
varit på kvällen.
Hon gick också darrande och rysande in i brygghuskammaren till den döda.
Annars var hon inte rädd för de avlidna, men mot denna tyckte hon att
Sigrun och hon hade svårt förbrutit sig, och hon skälvde, när hon
nalkades henne. Hon gjorde dock vad hon hade ämnat, tog fram ett lakan,
bredde ut det över liket, så att det fullkomligt skyldes, och läste
sedan med mycken rörelse ett par böner.
Medan hon gjorde detta, erfor hon en stor hugsvalelse. Det strömmade
över henne en visshet, att den döda inte var en fiende till henne och
hennes matmor, utan deras trognaste hjälpare och förbundna, som hon på
intet sätt behövde rädas för.
Lotta sökte också förbereda sig på vad hon skulle säga till prästen och
gårdsfolket. Hon tänkte på att ingen hade sett Sigrun under hela
gårdagen; alltså kunde hon tala om för dem, att sjukdomen hade börjat
natten före den sista. Sigrun hade inte velat, att läkare skulle till
kallas för hennes skull, hon hade trott, att det bara var ett ofarligt
utslag. Sedan -- ja, vad skulle hon sedan säga?
Lotta gick till en början fram och tillbaka på golvet. Men snart kände
hon sig alltför modlös och trött för att gå, utan satte sig i en stol.
Snart blev inte heller detta bra; hon gick och ställde sig mot en vägg.
Till sist sjönk hon ner på golvet, alldeles bredvid den dödas säng, och
blev sittande där.
»Jag borde gå in till kyrkoherden,» tänkte hon. »Jag borde väcka
tjänstfolket.» Men hon gjorde varken det ena eller det andra. Hon satt
stilla och upprepade för sig själv sina förklaringar, vände och vred på
dem.
»På ett eller annat sätt blir alltsammans upptäckt,» tänkte hon. »Vi
blir olyckliga och utskämda, både Sigrun och jag. Det är förfärligt att
sitta och vänta på.»
En stund skedde henne den stora lindringen, att hon fick komma bort från
sina bekymmer och farhågor.
Medan hon satt ångesttyngd på golvet nedanför den döda, skilde sig
hennes själ från kroppen, höjde sig och begav sig i svävande flykt uppåt
mot världsrymden.
Snart var den kommen så högt, att Lotta Hedman kunde se de jordiska
tingen i deras sammanhang. Hon såg nu inte som annars bara ett litet
stycke av dem, utan hon såg dem i hela deras utsträckning. Hon såg inte
ett kort stycke av älvar och floder, utan hon kunde följa vattendragen
från källan till mynningen. Hon såg inte bara en liten del av en skog,
hon såg de väldiga trädmassorna i hela deras utbredning. Hon kunde följa
bergåsarnas hela längd. Slätterna bredde ut sig under henne, och
ländernas skapnad avtecknade sig mot havens blänkande ytor.
Lotta tyckte, att detta var ett skönt och upplyftande skådespel, men
hennes själ stannade inte vid detta, utan steg ändå högre.
Om ett par ögonblick hade den nått till en rymd, därifrån den kunde
överskåda människoödena i deras sammanhang. Lotta kunde följa
människornas vandring genom livets dal. På en tid, som tycktes henne
kortare än sekunder, förlöpte den. Hon såg dem stiga in i livet, vandra
sin korta väg och åter gå bort, ut i det obekanta. Hon såg sin vän,
Sigrun, på hennes vandring och den väg, som låg utstakad för henne, och
de vägar, som korsade hennes.
Hon såg även den väg, som kvinnan, som nu låg död bredvid henne, hade
haft att fullfölja. Det var en mörk och fattig och tung väg, och den
höll redan på att utplånas, men den utplånades inte på det sättet, att
den täcktes med mörker, utan den försvann under ett ljusskimmer.
Vid slutet av vägen stod den döda ännu och blickade tillbaka på sin
bana, som förvandlades till ett band av ljus, och Lotta såg, att hennes
ande fröjdade sig.
Den döda visade bort till Sigruns väg och till en av de vägar, som
korsade den.
»Se,» sade hon till Lotta, »vad jag mest av allt önskade, det går i
uppfyllelse nu genom min död!»
Och därmed försvann den döda in i en stor klarhet, vars glans var sådan,
att Lotta Hedmans själ inte kunde följa henne, utan måste stanna
utanför.
Och den vände med detsamma tillbaka till kroppen, och Lotta Hedman kände
sig nu för en stund fri från all fruktan och trodde, att det, som hade
skett, var sådant, som borde och måste ske.
Och detta sitt lugn fick hon behålla, till dess att dörren till
brygghuset öppnades och någon frågade om hon visste, att klockan redan
var halv åtta.
Då ville Lotta Hedman resa sig, men nu var hennes trygghet borta. Hon
tänkte på allt det tunga, som hon gick till mötes, och hon orkade inte
komma upp på sina ben, utan blev sittande.
Och dörren stängdes, ingen kom in, ett par minuter gingo i lugn.
»Nu snart blir alltsammans upptäckt,» tänkte Lotta. »Det kan inte gå på
annat sätt.»
Och all skam, som skulle falla över Sigrun och över henne själv, lade
sig tyngande över henne.
Strax därefter kom husjungfrun in i brygghuset. Hon bar på en bricka
morgonkaffe till matmodern.
Hon såg lampan stå med rykande veke, nära att slockna, och fann
brygghuset fullt med rök och nästan mörkt. Hon ropade, men ingen
svarade. Då förstod hon, att något måste vara på tok. Hon satte ifrån
sig brickan, rev eld på en tändsticka och såg nu, att Lotta satt
sammansjunken på golvet bredvid sängen, och att den, som låg i sängen,
hade ett lakan utbrett över sig, såsom vore hon död. Hon gick närmare,
lyfte en flik av lakanet och såg ett par uppsvällda händer.
Då vaknade Lotta till liv.
»Akta dig för all del! Det är smittkoppor.»
Flickan släppte lakanet och for ett par steg tillbaka.
Sedan blev det hon, som spred nyheten, som underrättade mannen och alla
andra.
Lotta Hedman, som befann sig under den förfärliga sjukdomens skydd, hon
blev knappast tillfrågad om vad som hade hänt.
Det sändes bud efter kyrkvaktaren, som var en myndig och kraftig man,
och han ställde Och beslutade, så gott han förstod.
Han befallde för smittans skull, att Lotta Hedman skulle stanna i
brygghuset, och att ingen fick råka henne. Inte ens om kyrkoherden sände
efter henne, fick hon lyda kallelsen.
Det blev han och Lotta, som lade ner den döda i kistan. Sedan fördes hon
bort till en i hast uppkastad grav.
Det gjordes inga efterforskningar, knappt några frågor. Hela prästgården
var för en tid alldeles avstängd från den övriga trakten. Att prästfrun
hade låtit utge sig för död, fastän hon levde, det var för orimligt att
misstänka.
»Det är den där skärsliparn, som har farit omkring här i trakten de
sista veckorna, som har fört smittan med sig från Norge,» sade man.
»Hans hustru är också sjuk och har sprungit ifrån honom i feberyrseln.»
Man påminde sig doktorns ord. »Prästfrun har gått länge med sjukdomen i
kroppen,» sade man.
Den längsta och kvalfullaste dag, som Lotta Hedman hade upplevat, gick
till ända utan att någon upptäckt hade skett.
*
Sigrun kastade då och då en blick på körsvennen, som satt på slädkanten.
Det var natt och mörker alltjämt, och hon kunde blott helt otydligt
urskilja gestaltens yttre konturer: den vida slokhatten, den
uppskjutande axeln, den korta näsan och den vresigt hopbitna munnen.
»Det är ingen människa, som jag har bredvid mig,» tänkte hon, »det är
döden. Jag ser hur skaftet på lien sticker upp under rocken.»
»Så är det,» sade hon till sig själv. »När han först kom, kände jag inte
igen honom, men nu gör jag det. Och vem annan skulle det vara? Jag har
gett mig i hans våld. Han har kommit för att hämta mig och föra mig till
sitt land.»
De åkte fram över stora, ödsliga bergsvidder, täckta med vit snö. Några
enstaka, klent utbildade träd och buskar gjorde traktens fattigdom än
mer påfallande.
»Det är dödens rike,» tänkte hon.
Hon, som nyss hade varit så ivrig, så stridbar, så befallande, kände ett
stilla lugn falla över sig. Det var slut med besväret att vilja,
önskningar och förhoppningar voro borta.
Det är kanske farligt för en levande att ta döden till sin bundsförvant.
Han tar en måhända på allvar.
Hon trodde sig märka, att hon verkligen genomgick en förvandling. Alla
de band, som fäste henne vid hennes förra liv, upplöstes det ena efter
det andra.
Det var kärleken till mannen, det var hennes äktenskaps sorg och plåga,
som förut hade upptagit alla hennes tankar. Allt detta sjönk bort och
försvann. Ett stort tomrum uppstod efter detta, men ingen saknad, ingen
bitterhet.
»Det är så de döda känner,» tänkte hon. »De frigöres på detta sätt från
det jordiska. Deras kärlek och deras sorg lämnar dem.»
Det var små dumma saker, som hon hade sagt som barn, och som hon sedan
alltid hade skämts för, och det var små förargelser, som länge hade
pinat henne, och små förödmjukelser, som hon aldrig hade kunnat glömma,
men nu på en gång var allt detta borta. Hädanefter skulle hon tänka på
detta som på något, som inte angick henne.
När hon tänkte på föräldrarna och det stöd hon alltid hade haft hos dem,
så fann hon, att hon inte mer hade behov att hämta hjälp hos dem. Allt
var nytt omkring henne, hon var inne i en annan värld. -- »Här kan de
inte nå mig,» tänkte hon. »Hittills har de stått mig bi, så mycket de
har förmått. Nu är jag skild från dem. Jag åker in i dödens land.»
Han var som en ranka, som med många klängen hade hållits uppe utmed ett
galler. Nu lossades det ena klänget efter det andra. Rankan låg snart
nere på marken.
»Det måtte vara på detta sätt, som det känns att dö,» tänkte Sigrun.
»Det är inte tungt eller hårt; det är bara en stor vila.»
Så småningom ljusnade det. Mannen, som satt på slädkanten, blev åter en
vanlig landstrykare med ett surmulet, ovänligt ansikte. Landskapet blev
ett stenigt, magert, fattigt, men helt jordiskt landskap, och Sigrun
själv vaknade till livet med dess stränga fordringar på mod och
sinnesstyrka...
Hästen hade inte fått vila under natten, och färden gick mycket
långsamt. De måste låta den stå stilla i flera timmar i lidret invid en
torpstuga för att äta och hämta krafter. Äntligen kommo de dock i sikte
av en by, där det fanns gästgivargård.
När de alltså närmade sig slutet på resan, började skärsliparen tala med
Sigrun.
»En skärslipare som jag,» sade han, »som far land och rike omkring, får
se och erfara mycke besynnerligt. Men jag vill påstå, att det, som jag
har varit med om i natt, det är ändå det största äventyr, som jag har
upplevat.»
»Jaså, ni säger det.» Sigrun vände huvudet mot den lilla mörka karlen
och gav honom ett vänligt leende.
»Jag vill gå ed på att något mer förunderligt har jag aldrig varit med
om. Och jag förstår inte själv varför jag var så blödhjärtad och hjälpte
er. Jag vet inte vad som kom åt mig.»
»Nej, jag vet inte heller hur det kom sig,» sade Sigrun. »Men ett är
visst, att ni aldrig ska behöva ångra er vänlighet.»
»Ja, det kan man aldrig så noga veta,» sade karlen. »Men nu tycker jag i
alla fall, att jag inte kan låta er gå utan att fråga hur ni ämnar
ställa för er, och vart ni ska ta vägen.»
»Jag,» sade Sigrun, »jag ska till Amerika.»
»Men det kostar pengar att fara till Amerika,» menade körsvennen.
»Ni kan väl inte tro, att jag ger mig ut på en sådan här färd utan
pengar,» sade hon.
När sliparen hade fått detta svar, drog han in tömmarna, gick fram till
hästen och började känna och lyfta på seldonen.
»Ja, jag är ju liksom lös och ledig,» sade han om en stund. »Det vore
kanske bättre, att vi for förbi den här gästgivargården, och att jag
körde er några mil till. Här kunde det nog finnas folk, som känner er.»
Just för detta, att hon skulle kunna bli igenkänd på denna
gästgivargård, hade Sigrun oroat sig den sista halvtimmen. Anbudet kom
som en mycket välkommen överraskning.
»Se, jag är sådan, att jag vill göra riktigt, vad jag gör,» sade karlen,
då han kom tillbaka till släden.
Emellertid blevo dessa nya mil mycket dryga. Hästen måste åter vila och
beta, snart visade det sig, att snöfallet inte hade varit så rikligt i
de trakter, där de nu färdades. Föret blev så dåligt, att de måste gå
till fots långa sträckor.
Och tiden gick. Klockan var nära tolv, innan de hade denna andra
gästgivargård inom synhåll.
Men just som de voro så långt komna, att de sågo uthusen, mötte de en
man, som, kom körande med en mjölkvagn.
»Akta er, Gustavsson!» ropade han till skärsliparen. »Det har kommit
telefonbud till gästgivarns, att de ska ta vara på er. Ni lär fara
omkring med smitta. Prästfrun i Algeröd har dött i natt i smittkoppor,
och nu påstår man, att det är ni och er hustru, som har haft sjukdomen
med er från Norge.»
Det blev nytt uppehåll, ny överläggning. Man beslöt sig för att vända.
Ingen av dem ville köra fram till den där farliga gästgivargården.
Skärsliparen föreslog, att de skulle ta vägen österut upp mot Dalsland.
-- »Det går järnväg till Göteborg där också, och där är ni okänd.»
Så veko de av på en väg, som gick mot öster, och som återigen förde dem
upp på den nakna, ödsliga bergsvidden.
Här var föret bättre, men den stackars hästen var nästan tröttkörd. När
han hade vilat och ätit för tredje gången, hade han också nått till
bottnen i havrepåsen.
Skärsliparen letade fram bröd och smör och åt. Sigrun hade ingenting att
äta, men hon var inte heller hungrig.
När hon sedan tänkte tillbaka på denna dag, förundrade hon sig över sig
själv.
»Det var besynnerligt. Jag var alldeles känslolös, alldeles lugn. Jag
kände ingen oro, ingen trötthet, ingen hunger. Jag visste hela tiden,
att allt skulle gå, som det borde gå. Jag var slö på ett sätt, men jag
var också mycke stark och uthållig. Det fanns säkert någon i min närhet,
som hjälpte mig.»
Under den långa rasten på bergsplatån ställde hon en fråga till
reskamraten.
»Sa ni inte i morgse, att den döda inte var er hustru?»
»Jo visst sa jag det, och det är sanning också. Hon hade en bra man och
ett gott hem, men hon följde hellre med mig.»
Sigrun frågade vidare, inte för att saken intresserade henne, ingenting
i denna värld intresserade henne den här dagen, men tiden gick litet
fortare under ett samtal.
»Hon tyckte alltså bättre om er än om mannen?»
»Jag vet inte vad jag ska säga om den saken. Hon var gift med en, som
heter Sven Elversson. Jag vet inte om ni har hört talas om honom?»
Sigrun nickade.
»Jag trodde först, att hon hade tröttnat på honom för det där, ni vet,»
sade karlen. »Sen kom jag att förstå, att hon hade gått ifrån honom,
därför att hon trodde, att han inte tyckte om henne.»
»Hon var ju så ful,» sade Sigrun. »Han gifte sig med henne av
barmhärtighet.»
»Ja, hon var ful, men hon var en bra människa,» sade sliparen. »Hon var
sådan, att hon kunde göra vad som helst för den hon tyckte om.»
Trots den stora slöheten fann Sigrun, att i dessa ord låg något, som
berörde henne obehagligt. Hon upphörde att fråga om hustrun.
»Vet ni var Sven Elversson nu finns?»
»Han bor på en gård på Dalsland, som heter Hånger. Det har varit ett
stort ställe en gång, men det har skett så många olyckor där i
fordomtid, att ingen ville bo där, utan gården låg öde. Sven Elversson
fick den nästan för ingenting. Han bor där ensam med de gamla
föräldrarna nu, sen hustrun är borta, och han tar upp och hjälper än
barn och än andra fattiga, så många han rår med.»
I själva verket måtte det denna dag ha förhållit sig på samma sätt med
skärsliparen som med Sigrun, att han stod under något främmande
inflytande. Han, som annars brukade fara omkring och gräla och bråka som
en riktig landsplåga, var stillsam och undergiven och talade väl om alla
människor.
Då de hade satt sig i gång igen, Sigrun inne i släden och körsvennen på
kanten som vanligt, med benen hängande utanför, hände det sig, att han
halkade och föll ner på vägen.
Hästen stannade genast. Karlen kom upp och satte sig som förut. Men inom
kort halkade han av på nytt.
»Jag förstår inte vad som är åt mig,» sade han. »Det går runt i huvudet
på mig.»
Sigrun uppmanade honom att sätta sig i släden bredvid henne. Det gjorde
han verkligen och körde vidare. Om en stund tappade han tömmarna.
»Jag måtte visst vara sjuk,» sade han och såg helt handfallen ut. »Det
går väl med mig som med Rut.»
Men Sigrun skyndade sig att lugna honom.
»Ni har nog inte sovit i natt,» sade hon. »Sätt er opp i hörnet och sov!
Jag ska köra, medan ni vilar er.»
Åter var det någon, som höll hennes mod vid makt. -- »Han har inte fått
sjukdomen, han är bara uttröttad. Se, nu sover han redan!» tyckte hon,
att det viskade i öronen på henne.
När hon hade kört ett stycke, blev hästen stående och vägrade att ta ett
steg vidare.
Sigrun tog den sovande reskamraten i armen och skakade honom.
»Vet ni om det finns något ställe i närheten, där ni kan ta in? Hästen
är alldeles förbi, och det börjar bli mörkt.»
Karlen såg upp, yrvaken och oredig.
»Tror ni, att jag har fått smittkoppor?» sade han.
»Nej, ni har ingen annan sjukdom än sömnsjuka,» sade Sigrun.
»Det är nog smittkoppor i alla fall,» sade karlen.
Strax därpå ryckte han upp sig till ett väldigt bemödande.
»Det är ingen annan råd,» sade han. »Det finns ett ställe en halvmil
härifrån, där de har ett »luffarhotell», som di säger. Vi får försöka
komma dit.»
»Vi är tvungna att komma under tak,» sade Sigrun.
»Ja, det blir ingen annan råd,» upprepade karlen, »fast nog hade jag
helst velat slippa att visa mig där en gång till. -- Vi är över gränsen
nu,» fortfor han, »vi är i Dalsland, och när vi har kommit uppför nästa
backe, bär det neråt. Tag av åt vänster vid korsvägen, och kör fram till
första gård ni får se!»
Då Sigrun så småningom hade fått hästen uppför backen, såg hon i den
försvinnande dagern ett stort landskap utbreda sig nedanför dem, sakta
sluttande, vackert, rikt på sjöar och långa skogshöjder, fint och skarpt
utritat mot den snötunga luften. Den härliga bilden upplivade henne, hon
drev på hästen med mer kraft, fann korsvägen och vek av åt vänster.
Utsikten kom tillbaka flera gånger, men trakten var alltjämt lika
ödslig. Till sist såg hon dock en gård ligga alldeles under dem.
Boningshuset tämligen stort, nästan herrskapsaktigt, men alla uthus små
och oansenliga, nästan som på ett större torp.
Hon väckte den sjuke på nytt.
»Är vi framme nu?»
»Ja,» sade han och skakade sömnen ur ögonen. »Nu är vi på Hånger. Det
kunde jag väl aldrig tro, att jag skulle behöva ta in här en gång
till.»
»Men...» utropade Sigrun och kände sig för ett ögonblick som en
skeppsbruten, när vågorna slår samman över honom. »Var det inte på
Hånger, som Sven Elversson bodde?»
»Jo,» sade sliparen, »jag ville inte heller fara hit, men det fanns
ingen annan råd.»
»Men om han frågar er var ni har gjort av hans hustru?»
»Det blir väl att hitta på någe.»
»Att han skulle bo just här!» sade Sigrun förtvivlad.
»Ja, han har ju valt ut stället, därför att det ligger ensligt och långt
från grannar. Vanligt folk kommer aldrig hit, men alla luffare och
fattiga vandringsmän brukar ta in hos honom.»
Sigrun körde utför en backe ner mot gården. Hennes förtvivlan lade sig
nästan genast. Känslolösheten tog vid, och någon viskade i hennes öra,
att hon inte skulle oroa sig. Allt skulle bli bra.
Alldeles invid själva inkörsvägen till gården stod en liten röd stuga.
»Här är det. Här får ni gå in,» sade skärsliparen.
Han ryckte upp sig ur sin dåsighet. »Jag ska köra bort till gården och
ställa in hästen,» sade han. »Ni kan gå in så länge. Jag ser, att det är
tomt i luffarstugan. Nyckeln ligger instucken under tröskeln.»
Sigrun kom in i ett litet hus, som av en gång mittöver var delat i två
hälfter. På vardera sidan av gången fanns ett rum. Båda voro på samma
sätt inredda och möblerade. De hade nakna väggar, väggfasta sängar med
halmmadrasser, en spis, ett stort, tungt bord och några tunga stolar. En
spann med vatten och ett fång ved fanns också, men inga kuddar, inga
lakan, inga kokkärl eller tallrikar, inga handdukar eller tvättfat,
ingenting sådant, som kunde bortföras. Ett väldigt skåp stod i ena
rummet, men nyckeln var urtagen.
Rummen voro inte alldeles utkylda, de hade nog varit eldade på
förmiddagen, och där var rent och utvädrat.
»Jag får försöka göra upp eld,» tänkte Sigrun.
Medan hon var sysselsatt härmed, kom sliparen in. Han kunde nu knappt
hålla sig uppe. Utan att säga ett ord kastade han sig ner i en säng och
somnade genast.
»Jag tror inte, att han är sjuk,» tänkte Sigrun. »Han blir bra, bara han
får sova den här natten. Det är onödigt att ropa på hjälp.»
Hon tände en brasa i det andra rummet också och satte sig framför denna
och lade sina planer. Plötsligen kände hon, att hon var så trött, att
hon höll på att ramla av stolen, och dessutom hungrig. -- »Jag borde
allt ha tänkt på att ta med mig ett par smörgåsar,» mumlade hon, och
härvid leddes hennes tankar på hennes väska. Var fanns den? Den var inte
i rummet. Hon måtte ha glömt den kvar i släden.
Hon skyndade genast ut. Släden stod utanför stugan, och väskan låg kvar
i den. Hon tog upp den och skulle just gå in tillbaka, då en röst
tilltalade henne.
»Är det du, Rut?»
Det hade mörknat hastigt. Hon urskilde med svårighet en gammal, böjd
karl, som långsamt närmade sig.
»Ni ska inte komma hit!» ropade hon. »Vi har smitta med oss.»
»Ja, jag vet det redan,» sade karlen. »Vi har haft telefon om saken, men
vi väntade just inte, att ni skulle komma hit. Ja, ja, det är ju så, att
nöden kör hund i band.»
»Det där är Joel Elversson, Sven Elverssons far,» tänkte Sigrun. »Han
har blivit gammal och slö. Han tar mig för sonhustrun.»
»Sven är inte hemma i dag,» sade Joel på sitt högtidliga sätt. »Men vi
vill handla mot dig, Rut, jag och Thala, så, som han skulle ha handlat,
om han hade vetat, att du hade kommit hit nödställd och i livsfara. Här
har du nyckeln till skåpet. Du vet, att där finns allt, som du behöver.
Och vi ska bära ner mat till er och ställa utanför dörrn.»
Han räckte henne en liten nyckel, och hon tog emot den utan att säga
något. Han tycktes inte heller vänta något svar.
»Det är ingen här, som bär något agg till dig, Rut,» sade han. »Vi
förstår ju vad det var, som drev dig bort. Ställ det nu så gott för er,
som du kan, och sov i ro!»
Han gick sin väg, och Sigrun skyndade in i stugan. I skåpet funnos lakan
och kuddar, allt, som behövdes för ett gästrum. Kort därefter kom också
maten.
Sigrun ställde in en del därav till sliparen i hans rum, stängde därpå
sin dörr mycket väl, åt och gick till vila.
»Jag måste sova ett par timmar,» tänkte hon. »Sedan går jag min väg. Jag
måste bort härifrån, innan någon har känt igen mig.»
Hon sov redan, innan hon hade tänkt tanken till slut.