Två dagar efter Hedvigs bröllop stod Märits koffert för sista gången
packad och klar uppe på det lilla rummet.
Borta voro nu alla blommor och fotografier, först och främst det stora
på skrivbordet, och på väggen hängde åter den gipsade madonnan och den
eldige Romeo på tallriken.
Märit hade redan tagit avsked av alla på gården – – endast det svåraste
avskedet – – vid stationen – – återstod.
Den sista månadslönen hade hon hämtat ut, drickspengar hade hon lämnat
och adresskorten voro skrivna – – allt var klart.
Endast den vilsamma sysselsättningen att summera ihop minnenas kollin
återstod.
Vid guvernantens fötter satt gamle Måns, lat och värdig, som den dag, då
hon först packade upp samma koffert, som nu stod där stadigt igenlåst.
– En så tystlåten biktfar som du, Måns, får jag nog aldrig mer, sade
Märit. Vad skola vi nu till slut säga om det år vi tillbragt tillsammans
här på Ödele? Jo, eftersom jag började med Sehlstedt, får jag väl också
sluta med honom och säga:
Jag kan ej annat finna
än året varit gott.
Och häst och kor så stinna
man sällan skåda fått.
Det här året har framför allt skänkt mig något, som gör, att jag i
känslan av mitt ökade värde ämnar göra min sortie ut i världen ur detta
rum före dig, husets katt.
En sådan grov förolämpning i avskedets stund kan bli för mycket även för
en gammal orkeslös katt. Kisse Måns flög med ens klarvaken upp från sin
plats, hoppade stelbent i golvet och seglade högdraget ut på vinden med
svansen styvt lyftad som en ärorikt försvarad fana.
Märit såg skrattande efter honom.
– Du har rätt, min vän, tänkte hon, så lätt rubbas nog inte
världsordningen. Före mig gick du in i detta rum, före mig går du ut.
Men om du dröjt litet, kanske jag talat om för dig, i fall jag fann det
jag sökte här – mig själv. Ja, det fann jag, men framför allt en annan.
Och den riktiga Märit, hon var så helt annorlunda, än jag tänkt mig. Så
mycket mer lik alla andra flickor, så olik den, som först kom hit.
Endast i ett är Märit alldeles densamma nu, som när hon kom. Ty sin
framtid har hon valt efter det fattiga hjärtat och icke efter pungen.
Och därför blir hon kanske, så länge hon lever, aldrig högre i rang
inför dem, som samla i ladorna, än _närmast husets katt_.
Noteringar:
Originalets grammatik, stavning och interpunktion har mestadels
bibehållits. Uppenbarliga fel har rättats utan notis. Ytterligare
korrekturer är som följande (innan/efter):
[s. 17]:
... Det finns en skald, som en gång framställt ungefär ...
... – Det finns en skald, som en gång framställt ungefär ...
[s. 58]:
... någon dag och hälsa på, vända han sig om i dörren. ...
... någon dag och hälsa på, vände han sig om i dörren. ...
[s. 80]:
... hon är. ...
... hon är? ...
[s. 103]:
... Då måste Märit skratta. Han var så lycklig, att ...
... Då måste Märit skratta. Hon var så lycklig, att ...