Omsider rustade man sig då till bröllop för Hedvig på Ödele, men det
nyss timades mörka skugga låg ännu tung över sinnena. Man beslöt därför,
att det endast skulle bli en fest i allra största enkelhet i samband med
barnens examen.
»I allra största enkelhet» betydde bara en gris och en kalv i slakten
och korvar och rökta skinkor och syltor av det. Det betydde bara flere
veckors forcerat arbete för Hedvig och Linda och Svea, som måste
uppkallas från smekmånadens idyll för att stoppa korv och tvätta
gardiner.
Nu var det slut med alla drömmar över allegoriska monogram och
Johanssons strumpor fingo nöja sig med slarvigt gråa vardagsstoppar, i
hast trädda över handen. Nu visade Hedvig, vad hon kunde duga till, när
hon väl fått hela världens förlåtelse för sin tillvaro, i och med att
Johansson offentligt tog den om hand.
I vitt förkläde, håret lockigt av värmen och ett korvahorn i handen var
hon också i sin tillkommandes ögon förunderligt ung och skön. Skulle
Johansson varit det minsta poetiskt anlagd och haft den ringaste aning
om, vem Pomona var, skulle han säkert liknat Hedvig vid denna värda dam
med det kostliga ymnighetshornet. Ur vilket det titt och tätt föll
smakbitar ned på hans tallrik, då han gjorde sig ett ärende in i köket
på Ödele för att försäkra:
– Den här lelle pölsakörven skall du la få göra om åt mig te
höstaschlakten, Hedvig lella.
Då log Hedvig ett ömt och strålande leende vid tanken på de egna
grisarna, som stodo och väntade henne i Johanssons grisahus.
Egen man och egna grisar till höstslakten – – det var mer än hon vågat
drömma om för ett år sedan! Någon gång hade hon väl tänkt, att det
skulle bli ändå, innan man dog och fick en hederlig begravning. Men nu
var det bara två veckor till bröllopet.
Värst hade hon det med de båda rivalerna, som nu för första gången efter
det lömska kärlekssveket träffades på neutral mark. Svea hade förut inte
vågat så mycket som sticka näsan in i Lindas kök, för att inte tala om
Karlsson, som nu förgäves fick slicka sig om munnen efter både färska
bullar och sång till guitarr.
Under dagarnas gång hade dock ett visst lugn hunnit lägga sig över
Lindas vrede som stelnad lava över vulkanens krater.
Men på den första korvadagen, då Svea obesvärat slank in genom dörren,
remnade lavan med en knall och aldrig har ett mera hjärtligt och
innerligt menat utbrott lindrat ett kvinnohjärtas kval.
– Jaså, du kommer nu, din röda Sarafan, som tar andras karar i smyg med
trölleri å otukt? gallskrek Linda, så fort den röda blusen viftade henne
för ögonen.
Det granna tilltalsordet hade hon snappat upp i »Den lille
Musikodlaren», ur vilket Sigrid med salta tårar just övade sig på detta
paradstycke för examen. Men erkännas må, att Linda gav det gentila
utländska ordet en långt mera rafflande betydelse, än det hade.
Till och med Sveas rörliga tunga förstummades av denna gräsliga hädelse.
Men blott för en minut.
– Andras, sade hon impertinent och knyckte på den rödkrusiga nacken.
Inte vesste jag, att du hette fru Karlsson, Linda lella, eller att du
bar hanses ring.
Och Svea viftade med en tjock, bred adertonkaraters ovanför en av gikt,
så att det formligen blixtrade för Lindas heta ögon.
Ingen vet, hur det slutat, om inte Hedvig med andan i halsen lyckats få
Märit med sig ut i köket. Där stodo redan de två rivalerna med hand i
hår och strupe. En försvarlig klick av korvsmeten prydde Sveas ena
blomstrande kind och droppade i ränder nedför den granna blusen, medan
Lindas tunna hårfläta rann nedför ryggen som en dödad snok.
Med förenade krafter lyckades de båda flickorna skilja slagskämparna åt.
Svea placerades vid grynkorven och Linda, såsom den avgjort
blodtörstigare, vid blodkorven, och Märit tog Hedvigs plats vid fjälster
och kvarn hos Linda.
– Seså, Linda, nog är hon väl för stolt att visa den där snärtan något,
viskade Märit övertalande. Mister du en, stå dig tusende åter.
– Fröken lilla, Karlsson, det var Lindas sista lott på livets lotteri –
– jag kände hans syke,[1] jag, det vill säja, hur han ville ha’t med
maten å sån’t.
»Men ingen märka skall den harm,
som bor i flickans stolta barm.»
– Det är rätt, uppmuntrade Märit.
Och efter detta våldsamma utbrott, hade Lindas sinne verkligen lättat så
pass mycket, att man kunde ha de båda flammorna i samma rum utan våda
för livet.
[1] psyke
Ja, det gick till och med så långt, att när väl Svea efter dagens arbete
gått hem till sitt igen, Karlsson kom inslinkande som förr för att få
sin kaffetår. Och hur det bar till, så kröpo både bullar och kringlor
fram igen.
– Inte skall en väl straffa karstackarn, för att han gått och gjort sej
evigt olöckelig, tyckte Linda, förståndigt nog.
Och när då Karlsson, rörd av en hemlig kaffekask, viskade till Linda:
– Ja, se maken te Lindas döppa, de har då ingen. Å gammel i gården är
nog bäst – – i maten, då anförtrodde Linda på kvällen glädjestrålande
till Märit att:
– Svea, hon må ha Karlssons kröpp, men se, hanses själ, han har jag – –
pannekakerna mina likar han bäst.
Vad tiden led kom själva guitarren en vacker dag neddansande från sin
krok igen, och tröstade Karlsson med att:
Kärlekens trohet först som sist
den når till livets slut förvisst,
hej lirom, larom la.
Har du mig svikit, kära vän,
du kommer väl en dag igen,
hej lirom, larom la.
Men nog blev Hedvigs bröllopskorv mera pepprad och saltad än som nyttigt
var för gästernas magar.
I sinom tid hängde dock korven i sköna ringlar till rökning över enriset
vid sidan om skinkorna eller virvlade likt ett vällustigt saltsjöodjur i
sitt spad.
Och sen kommo Johanssons bröllopsostar i prydliga rader på källarhyllan
och så bakades det i dagarna sex och var det ibland samma deg i tre
sorts kakor, så hade man alltid olika mått att ta ut dem med. Och så var
hedern räddad och ingen skulle komma och säga, att fröken Hedvig på
Ödele inte hade sina tjugu sorter på bröllopet.
Så nackades kycklingar och konservförrådet synades. Det var Hedvigs
stolthet och nu kom den ena skatten efter den andra av bigarrå- och
körsbärskompott, av jordgubbssylt och ingefärspäron fram.
När all denna lantligt hederliga grund var lagd, byggde man upp en
lättare överbyggnad av allsköns stadsfinesser. Det kom både äkta kaviar
och musslor på smörgåsbordet och hummermajonäs och gäddfilé till
korvarnas idylliska mångfald. Och som mellanrätt lyste den första
sparrisen genomskinligt läcker med späda, glasgröna knoppar.
Och för att kröna ändan på verket, reste sist av allt patronen in till
staden i blått plommonstop och väldiga, gula handskar och beställde en
jättekrokan med en ardennerhäst av marsipan på hos Svenssons konditori.
Barnen gingo i dubbel feber, för att de inte skulle svara rätt på examen
och tappa bort basen i quatremainet av Weber och för att de för första
gången i sitt liv skulle ha klädningar från Göteborg.
Något av deras feber smittade av sig även på Märit.
Kanske var det en sista rest av »lärdomshögfärd», en odygdig lust att
sätta en smula myror i huvudet på de värdiga patronerna, som kom henne
att välja sådana ämnen som engelska och kemi för denna s. k. examen.
Sedan länge beredde barnen små överraskningar för Hedvig, som de alla
höllo mycket av. Men den, som kom med den största överraskningen, var
utan tvivel Märit.
När den stora dagen rann upp med ett leende, lika brett som Johanssons,
sken den allra först in på en flicka, som låg i sin säng på vindsrummet
och lekte med en ring. Den var smal och fin och hög och utan minsta
rispa, där den satt på vänstra ringfingret.
Alldeles för smal och svag, hade han sagt, när han satte dit den i går.
Jag skulle velat haft den starkaste, som fanns.
– Det lättaste bandet är det starkaste, Torbjörn, hade hon då svarat.
När hon kom ner, var allting lövat och prytt som till midsommar. Hela
dagen förut hade hon och barnen bundit guirlander – – själva ladugården
skulle ha en äreport och Lillan hade satt en grön krans kring
dvärgtuppens hals. Men hon hade så när velat sätta en kring sin frökens
också, när hon gjorde den stora upptäckten. Ty få saker äro som bekant
så märkvärdiga för barn, som när en lärarinna eller »fröken» blir kär
eller förlovar sig och därmed visar sig vara en vanlig dödlig.
I triumf drogo barnen sin guvernant inför stora husrådet, vilket som
vanligt bestod av patron Svensson själv i frackbyxor och nedkippade,
röda tofflor, broderade av Hedvig, till _hennes_ sista examen.
– Mina damer och herrar och prosten Löfgren, hälsade dem patronen vid
deras inträde med en grandios gest med rakhyveln. Han läste redan för
hundrade gången över sitt korta, men kärnfulla bröllopstal. Men inför
Märits stora nyhet sväljde han det i hastigheten otuggat och bredde ut
sina rena skjortärmar i ett faderligt famntag.
– Flicka lilla, ropade han överförtjust, kom i min famn. Sannerligen kan
inte gamle patron skicka hem dig igen med heder från sitt låga tak. Ja,
flickorna gå åt här på Ödele – – först Svea och sedan du. Och Hedvig – –
men det är ju förstås en annan sak. Och tur är, att du fått tag på en
sån där läskarl till, så kan ni leva på fransyska och litet
sockervatten, för annat lär det väl inte bli, om det skall lagas efter
Euklides.
Skämt åsido, Märit lilla, nu tackar du väl ändå gamle patron en smula,
för att han håller sina guvernanter och pigor i tukt och herrans
förmaning, fast du var så karsk i början? Vem vet, du kunde ha gått där
nu och varit olyckligt ute för Johansson eller någon annan, om du inte
haft en far och vän – jaja, Märit lilla, du känner inte kararna. Men i
stället har du nu gått och förlovat dig som varje rätt flicka skall och
bör, utan allt flams och alla tilifoner. Fast sannerligen jag begriper,
när och hur du gjort det.
En smula samvetsöm vid tanken på »tilifonerna och flamset» och halvkvävd
av skratt vid tanken på Johansson som förförare, återgäldade Märit
hederligt den kraftiga omfamningen och bankade tacksamt gamle patron på
hans stenhårda masuraxlar.
Hon var så lycklig nu, vad brydde hon sig längre om, ifall hon räknades
till folk eller fä. Patron Svensson var av gamla stammen, hon fick vara
glad, att hon sluppit husagan.
– Nå, eftersom fästmannen nu liksom hör till familjen är det klart, att
han skall med på bröllopet, fortfor patronen. Inga men – – nog har väl
karlen en frack? Nå, då så. Och till din egen fästman måtte du väl i all
anständighets namn få ringa, om Hedvig är inne i matsalen.
Och märkvärdigt nog var Torbjörn Haller ganska beredd och fanns alldeles
i närheten av telefonen och hade stärkskjortan nystruken. Och det var
inte Märit, som ringde, utan bruden själv och hon formulerade
inbjudningen sålunda:
– Nå, du kommer väl till middagen, som du lovade, Torbjörn?
* * * * *
Nu började det stampa och trampa i förstugan. Det var de närmaste
grannarna, Nybergs och Nordfelts på Kullatorp, som skulle vara
examensvittnen.
Sist av alla frasade en majestätisk dam i styvt, svart prostasiden och
kamé in – – det var ingen mindre än den blivande nya husfrun på Ödele.
Allt hos henne sken av renlighet, från det glättade håret till det
avmätt vänliga leendet.
Vördsamt ledde henne patronen upp i högsätet, hans mun lade sig i stramt
gudeliga veck, barnen vredo sig oroligt och så tog Märit upp: »Höga
majestät, vi alle – –».
Lektionerna började.
Först kristendom, och så blev det svenska. Och när Sigrid med falskt
patos deklamerade Sveaborg, så rutorna skallrade, då grät gamle patron
en stor, belåten tår och snöt sig överljutt i den brokiga snusnäsduken.
– Det är bra, Märit, det är bra – – Gud och fosterlandet först. Det
övriga rasket sedan, berömde han under halvtimmesrasten.
Hittills hade auditoriet någorlunda följt med. Värre blev det på
eftermiddagen.
Engelskan visste inte Nyberg riktigt vad han skulle tro om – – satt hon
rakt och gjorde sköj av dem ibland? Och de förbankade lackskorna – –
fötterna svällde ju i värmen, så man formligen såg det.
Hettan tilltog alltmer i det trånga rummet – – Nyberg vred sig som en
mask. Prostinnan satt och dåsade till. Endast längst inne i det
undermedvetna undrade hon, om det verkligen var i enlighet med den
högstes vilja, att visa nyckelbenen så som guvernanten.
Men patronen blev allt mera storbelåten, ju mera obegriplig »lärdomen»
blev – – min själ tycktes han inte ha fått valuta för de sexhundra ändå
– töserna talade ju så fint, att de inte själva begrepo det en gång.
Sannerligen tycktes hon inte ha stått på deras bästa, det lilla
rivjärnet Märit – – en gentil lysningspresent skulle hon få för alla
krumelurerna och x-ena på tavlan, som inte en själ kunde komma ihåg, vad
de var bra för.
Höjdpunkten av svartkonst och mystiskt vetande nådde man dock i kemien.
Nyberg började kallsvettas – – skulle nu vatten stavas med H₂O också – –
då kunde inte håken bli nystavare.
Luften var nu kvävande att andas. Då skakades den av en majestätisk
snarkning som av ett befriande och renande tordön.
I sin bekväma plats på hedersplatsen satt prostinnan och sov som ett
gott barn med handen under den fylliga kinden och de renrosiga drömmarna
bredda likt nystärkta överdrag över den besudlade verkligheten, som
lärde nutidens flickebarn villoläror och bjäfs i stället för en kysk
spånad och söm.
På knarrande stöveltå svävade då patronen så lätt som möjligt över
golvet och viskade ljudeligt i hennes öra:
– Aurore! Premierna!
Och prostinnan for upp med ett lätt anskri och gav yrvaken »Från Neros
dagar» till Lillan för skicklighet i geometri och till Sigrid »Lille
Burrebusses äventyr» för förbättring i rättstavning.
Men misstagen ändrades snart och överlyckliga stämde barnen
gallskrikande upp: »Oss välsigna», i vilken patronen varmt deltog med
första versen i stället för den sjätte, ty han ville visa Aurore, att
han kunde sin psalmbok utantill.
Och så var den första delen av det officiella programmet slut och Nyberg
försvann för att dra av skorna, medan prostinnan berömde Hedvigs
»sorter» och bad om beskrivningarna på två av samma deg, vilket är ett
bevis på illusionernas makt.
* * * * *
Klockan fem skulle vigseln vara och därpå omedelbart middag för endast
ett femtiotal gäster.
Uppe i guvernantens lilla rum kläddes Hedvig till brud av frisörskan
från stan, som gjorde, vad hon kunde. Och lyckades man nu bara hålla
Hedvig och släpet borta från kök och sot, var hon alls icke illa med
krona och krans och de varma fuktiga ögonen blanka av rörda tårar.
Men nu måste de skynda sig. Där nere stod redan Johansson blodröd på
skampålen i jättestora, vita handskar med toppar och försökte hänga upp
sig på en klädkrok i tamburens mörkaste vrå, medan Linda lipande ställde
fram två rosenröda sammetspallar i förmaket.
Där samlades nu efter hand alla gästerna. Endast en fattades ännu, en
som var bra mycket viktigare än brudgummen, tyckte guvernanten.
Då rullade det av gummihjul ute på gården och Märit tyckte, att det
rullade rakt över hennes hjärta, sådant eko gav det där. En minut senare
stod Torbjörn Haller därinne och böjde sig över prostinnans hand. Det
var som fyllde han ut hela det låga rummet med sin väldiga gestalt.
Prostinnan log nådigt.
– En sådan ståtlig fästman, lilla fröken har, viskade hon till Märit, då
han gått vidare.
Hon hade läst om förlovningen i Åköpingsbladet till morgonkaffet i dag
och i förstone hade den fallit förkrossande på vissa närstående
förhoppningar. Hade icke lilla Greta, hennes systerdotter, som var
lärarinna i Åköping och en utomordentligt förtjänstfull flicka, nu i
flere år spelat tennis med doktor Haller?
Men nu i bröllopsstämningen var det glömt och så upptogs Märit hult i de
benådades och ringbepryddas krets som den yngsta novisen.
Nu kom Torbjörn åter till henne och tog hennes arm under sin, som hade
det alltid varit så. Det var så förunderligt tryggt.
Så kom brudparet.
Och i dessa vittnens närvaro höll Johansson i sin knäsvaghet på att göra
Hedvig blott till sin »extra» hustru, men hur det var, så blev hon då
till slut hans äkta, som hon nu i tio år drömt om.
– Johansson lille, suckade Hedvig blygt, när de sedan hämtat sig från
lyckönskningarna och fingo en stund för sig själva.
– Hör du, Hedvig, viskade han tillbaka, ta fram näsduken ur böxaficka
och torka mig i pannan – – en blir ju så schvett och med dom här
handfodralerna på sig kan en ju inte få en tråd i nypan en gång.
Och så inledde Hedvig sitt hustruskap med den ljuva plikt, som sedan
urgamla tider varit en av kvinnans heligaste – den att avtorka mannens
ärligt svettdränkta panna.
– Nå, äntligen, sade gamle patron, ty nu var middagen klar. Och så bad
prostinnan herrskapet ta en _liten, enkel_ smörgås vid det dignande
smörgåsbordet. Det blev en mycket högtidlig och måttlig hela. Men när
prostinnan gick ut för att smaka på kalkonsåsen, sjöng man helt hastigt
och tyst ned både halvan och tersen.
Därpå ordnade man sig efter bordet.
Alltefter som tiden led och sinnena tinade upp av den goda maten och
vinerna, blev det de vanliga skålarna och talen.
Men talet för kvinnan – – vem höll det? Tro mig eller ej, – – det var
själve Johansson. Rörd av vin och trogen kärlek trasslade han in sig
till den grad i dimmig lyrik, att Hedvig till slut tyckte, att det gick
för långt och gav honom en förmanande puff i sidan. Vilket kom Johansson
att hastigt uppvakna och urskuldande förklara sin sentimentalitet på
följande sätt:
»Ja, si gifta sej, go’ vänner, de ska man, de är mannens lott, särdeles
i dessa tider, då en knappt har råd att städja sig en piga.»
Som tack erhöll han av sin brud ett undergivet leende för den sakligt
lugna avslutningen. Hedvig hade den sanna kvinnans blick för livets
realiteter.
Och sedan talade gamle patron för Märit och religionen och fosterlandet
och kungjorde i samma skål sin och guvernantens förlovning, så att det
hemskaste missförstånd höll på att uppstå.
Glömd var nu den mörka skugga, som nyss fallit över trakten. Och i
förmaket var ett stort, vackert kvinnoporträtt »för tillfället»
nerflyttat. Efter maten tog man sig till och med en liten stillsam
sväng.
Men en var det, som ibland rysande tyckte sig se en grå gestalt i ett
hörn. Med ett mångtydigt leende såg han dansen gå.
– Ja, nu är du hederligt gift, Hedvig, sade gamle patron, när dottern
steg upp i Johanssons vagn, då gryningen inbröt.
– Ja, tack skall du ha, far, sade Hedvig och steg så lugnt upp i vagnen
och for utan att vända sig om ifrån sin fyrtioåriga barndom på Ödele
gård.
Snart hade alla gästerna lämnat gården, som uttröttad slö ögonen, just
då fåglarna öppnade sina.