I Norrland kommer våren som en ung erövrare, en okynnig, obändig pojke,
som rider nedför bergen på bocken, så att jord och stenar rasa och som
på lek dämmer upp älvarna, så att de hota att svämma över den fredliga
odlingens mark. Snön smälter han för en pust av sin heta andedräkt och
älven river han, så att den brytande isen sjunger och klingar och broar
och bryggor ryckas med. Men sedan ångrar han sina spratt och i ett tag
har han klätt marken och träden gröna.
Så kommer icke våren till slätten.
Lätt och mjukt kommer den svävande som en drömmande jungfru och
omärkligt knyter den sitt gröna nät över mark och hagar. Blid och ljuv
pryder den skogens gröna festsal med guirlander och binder vildapelns
och häggens brudkronor.
Så stod våren en dag ung och fager i vitaste brudelin på Anebergs brant
och såg ut över den spirande slätten.
Vinterns urblekta täcke av bruna tegar och åkrar hade hon med flitiga
händer klätt om. Överallt hade hon sömmat in rutor av klaraste sammet
och mjukaste ljusgröna siden. Tills slätten en dag låg som en ljus
bröllopsmatta för prinsens förridare, den gäckande april, till att
trampa på med sporrbeprydda fötter.
Med visor i hornet red han upp på berget och efter honom kom prins Maj
och fann sin brud redo.
Och den stora bröllopsfesten stod dag och natt vid tusen lärkors
kvintilerande och hundra trastars flöjter.
– – – – Märits lilla krypin var som en doftande bukett av hägg och
vildapel, av sippor och vivor. Var dag kom det dit nya blommor, ännu
våta av dagg.
Från berget kommo de var afton, burna i en flickas fång och över dem
lyste två lyckliga ögon som de sista vårstjärnorna.
Men de tyngsta häggklasarna och den skäraste äppelblommen, var fick du
dem ifrån, lilla Märit? Var det en stark hand, som böjde livets träd och
bröt toppens vitaste krona åt dig?
Den blåaste sippan och den gulaste vivan, dem såg jag dock inte i ditt
rum. I en sträv rock sutto de, en, som aldrig burit blommor förr, och på
kvällen lågo de hårt pressade i en tjock boks famn och dess sav kom
orden att grönska.
Ty en underbar kraft bor i den fattigaste blommas saft. Gjuter den sitt
blod över döda dikter, blomma de på nytt. De resa sig upp och bli
levande. Och de bryta sig ut ur sin murade grav och gå hand i hand ut i
natten och jubla och gråta och sjunga.
Så sjöngo de åter en natt i ett litet rum högt uppe under taket i konsul
Liljekvists hus. Och på rummets smala säng låg en ung man utsträckt och
lyssnade timme efter timme.
Det var många röster, starka som vårfloden och blida som fallande blom.
Och de sjöngo om Florez och Blanceflor och om vårflodsveckor och
väntanstider och den första fjärilen, som var svart.
Men högt över dem alla klingade en främmande hög sopran, som skälvde av
lidelsefull glädje och sjöng:
O Love! do you know the spring is here
With the lure of her magic flute?
The old earth breaks into passionate bloom
At the kiss of her fleet, gay foot.
Det var som om den melodien dansat med klingande bjällror och fotband
kring hans bädd i takt med den vaknande jordens hjärtslag. Den trippade
som en flickas bevingade steg på det stenhårda, vinterfrusna berget, där
de gyllene kämparna sovo. Varken gräs eller blomma har det förut. Då kom
hon, den unga våren. Och den gamla jorden sprang ut i glödande blom
under hennes lätta fot.
Med sin stora käpp – det är hans svärd – slår han då på klippan och ut
springa de hundra kämparna. Skägg och gråa hår falla av dem, de äro unga
och gullhåriga på nytt. Flickan lyfta de på blänkande sköldar och så dra
de ut till nya dåd. Det är som de sovit blott en lång vinternatt.
Jag är en av dem, tänker den unge mannen. Det är jag, som tar prinsessan
och halva kungariket!
– – – – När morgonen stilla, ung och lätt steg upp från skogens sömn,
steg Torbjörn Haller upp med den, lika klar och fullsövd, fast hans sömn
varit vaken. Han öppnade fönstret på vid gavel och ställde sig där med
bröstet blottat och andades i djupa drag in en ny frihet.
– – »Do you long for a brief, glad hour to wake from your lonely slumber
for sweet love’s sake?» sjöng rösten vidare i hans inre.
Vad det var härligt att vakna. Som att födas.
Där nere sov staden ännu, tung och hopkurad, en kvav och orolig
morgonsömn av indigestion och för långa middagslurar. Den sov som den
sovit i hundra år och som den skulle sova ännu, då hans klara morgon,
hans korta, glada timme, blivit en lång och verksam dag.
Nej – – ut – – ut – – ut – ur berget.
Torbjörn Haller böjde sig omedvetet långt ut genom fönstret. Som han
stod där, häftigt framåtböjd, liknade han mannen, som bryter sig ut ur
klippan. Musklerna stodo spända på halsen, hakan trädde våldsamt fram.
Med all sin andes kraft bröt han sig ut ur staden, där han förspillt
några av sina bästa mannaår.
Ett efter ett tog han husen och välte dem åt sidan som tunga klippblock.
Där stod borgmästarens, högt och smalt, som en formel utan kraft. Där
Gillbergs, brett och fett och blankt av flottiga pengar. Där de fattigas
gråa kåkar utan stenfot, ödmjukt slickande de stora husen på foten.
Till slut nådde blicken tullen. Bort med dess gamla, ruttna port, som
hängde gistnande och öppen på rostade gångjärn – – den sista av sitt
slag i landet.
Nu låg vägen fri mot frihetens blåa rand därborta vid slättens andra
ände.
Med en suck av lättnad började Torbjörn Haller visslande med sin
morgontoilett.
Den dagen gick var sekund i rätt takt, tyckte han. Så lätt blev det
allra trögaste och tyngsta, som annars släpade så långt efter en. Och så
stod aftonen eftersinnande och allvarlig över staden och ljuden från
landet strax utanför trängde genom stillheten.
Man hörde fåglar kvittra ända bortifrån kanten av slättens stora matta,
kor råmade och hundar skällde. Det rullade av vagnar ut genom tullen och
en plog gnisslade mot en sten.
Då tog Torbjörn Haller sin hatt och gick mot berget.
Den raka, breda vägen hade ej blivit krokigare. Den gick lika trädlös
över mödans stora slätt.
Men allt förtonade sig så mjukt dessa ljumma aftnar i maj, var den
minsta vägkrök blev till något förvånansvärt och oväntat. Och över ängar
och fält ljöd lärkornas berusande jubelkör utan uppehåll i det svävande
blå diset. Ännu när solen längesedan gått ned, kunde man höra en och
annan enstaka drill nedifrån marken, kvävd och dämpad som en öm
viskning.
Ingen väg är enformig i maj, när man har en glad tanke i sällskap.
Vår hjälte väcktes ur sina funderingar av att han plötsligt trängde in i
den täta dungens dunkelgröna valv. Därinne var som alltid dävet och
svalt, det var som att dyka till bottnen av en grumlig å.
När han åter bländad kom upp till ytan, låg berget öppet framför honom,
belyst av aftonsolen.
Var fanns nu vinterns karga gamla riddarborg med bistra murar och
skansar? Muren var stormad och fästningen tagen – på alla bastioner och
torn flaggade det av gröna vimplar och hängen, av vajande blom och blad.
Och överst på krönet satt prinsessan och vinkade, befriad, ung och späd.
Hon vinkade ned mot vägen, som slingrade sig i kantiga, stela ringlar.
Det var den besegrade draken. Och på hans gröna huvud stod Torbjörn
Haller och vinkade tillbaka och var en prins Maj så god som en annan. Ty
i fickan bar han något, som gott kunde vara kvittot på halva kungariket.
Med papperet i handen stormade han uppför vägen. På den stora, flata
stenen satt Märit och solskenet låg som en krans kring hennes bara hår.
– Jag sitter och gör avbön, sade hon. Till slätten, för att jag kallat
den ful och naken. Se, så vacker den är i kväll! Som en ångande, grön
bål. Jag skulle vilja dricka ur den. Och lärksången – – – jag har visst
aldrig hört lärksång förr – – den skall höras så här i jättekör – –
lärkan är ingen solist som trasten. Tycker du dig inte nästan se
drillarna? Det är som skumpärlor i champagne. De stiga uppåt, uppåt i
det stora, flata glaset. Man blir så glad av lärksång och längtar
ingenstans mer.
– En Märit utan längtan. Då har jag visst gått fel i kväll.
– Vad menar du, Torbjörn?
– Jag menar, att de sex inseglen fallit – – det sjunde kan bara du
bryta.
– Du kan verkligen tala i gåtor.
Då räckte han henne det stora konvolutet. Hon öppnade det tigande. Det
var utnämningen till en adjunktstjänst i Stockholm.
– Kanske är det icke så mycket i andras ögon, fortfor Haller. Men för
mig betyder det porten åter öppen ut mot livet, alla möjligheter inom
räckhåll. Det är som om jag vaknat ur en dvala – det brinner i mig att
verka och handla på nytt. – – Men det betyder framför allt något annat.
– Vad då?
Två små ord, men de räcktes mot honom som två armar.
– Dig, sade han lugnt och varmt, han förstod ju, att hon redan visste
det. Du skall ge mig kraft att på allvar rycka mig loss. Ur drömmarna
till livet. Vem vet – – utan dig hade kanske Torbjörn Haller stannat i
den gamla staden och sakta åldrats med den. Ser du, jag har redan gråa
hår vid tinningen!
Då såg hon upp, hastigt och skyggt och det unga ansiktet var spänt och
blekt av återhållen ömhet. Stilla och mjukt böjde hon sig ned efter hans
hatt, som låg kastad på gräset och strök den varligt mot kinden, medan
hennes ögon lyste.
Då kastades det viktiga konvolutet med en smäll på en sten. Och den
långe Torbjörn Haller dök ned på knä – – fast han annars vis-à-vis
knäfall snarare lutade åt Gånge Rolfs vanor. Men hur skall man göra, när
det enda i världen man vill, är att få lägga sitt huvud i en flickas
sköte.
Och Märit – – det enda hon ville, det var att låta sina händer sjunka
ned i detta orediga, tillbakastrukna hår, som var så strävt och varmt
och doftade hö. Hon måste borra ned huvudet i det. Doften,
människodoften, steg henne berusande åt huvudet. En första fläkt av
livets högsommar låg det i den.
Han såg upp på henne ännu med huvudet i hennes knä.
Vad hennes ögon voro lustiga, vidöppna och grå. Och se där var den
lille, lille mannen i pupillen, just under en blå fläck på näthinnan.
Aldrig hade han suttit fast så förut i en flickas öga – – eller hade han
kanske inte brytt sig om att se efter så noga.
– Akta dig, att ingen får se grandet i ditt öga, det är jag, smålog han.
– Då skulle väl jag vara bjälken i ditt, log Märit till svar.
– Jaså, syns du så väl? Nåja, det kan just göra detsamma – – vem skall
hädanefter plocka ut våra grand och bjälkar? Vi få sitta kvar i
varandras ögon i evig tid, om vi vilja.
– Stackars Torbjörn – du, som avskyr att sitta stilla så länge.
– Åh, jag tycker jag suttit beskedligt nog i Åköping nu i snart fem år.
Hur kunde du göra mig fri? Det sjöng som en främmande sång i mig i natt
ur livets innersta glädje. Jag hade börjat glömma, att poesien fanns
annat än i skolupplaga med meterlånga förklaringar till. Läs något för
mig, Märit, något som säger, att det är sant, att du finns och att du
älskar mig! Din röst var det visst, som tog mig riktigt fast.
– Så gammalmodig du är, Torbjörn, sade Märit gäckande. Vers, inte läser
man sådant för varandra numera! Men eftersom jag är Guvernanten, har jag
ju rätt att vara sentimental.
Och med en röst så mjuk som silke, viskade hon medan hennes fingrar
gledo genom hans hår:
O Love! I know not why, when you are glad,
Gaily my glad heart leaps.
O Love! I know not why, when you are sad,
Wildly my sad heart weeps.
Hourly this subtle mystery flowers anew,
O Love! I know not why – –
Unless it be, perchance, that I am you,
Dear love, that you are I!
Det kom så smekande lent, beslöjat och i främmande dräkt, med vristband
och glittrande pärlor – – men under slöjan såg han den kärlek hon än ej
kunde ge egna ord. På främmande språk, med lånta ord gav hon en skygg
bekännelse om den fullkomliga självuppgivelsen. Ty själva Guvernanten är
ett barn av sin tid och ger ej sitt inre så lät till pris.
Därnerifrån steg nu endast en enstaka drills bubbla upp mot dem från
aftondimmornas nedfallna moln. Arbetets alla ljud hade tystnat, den
sista vagnen körde hem från staden. Som en båt plöjde den dimman.
Men däruppe sutto ännu som fasttrollade de två, som nyss skänkt varandra
personlighetens underliga gåva, »Att jag är du, att du är jag.»
Tysta, hand i hand sutto de och togo avsked av den slätt, där några av
deras gråaste vardagar stampat fram. Men som också bar jordens enda berg
– – det, som visar all världens härlighet.
* * * * *
Den, som först vaknade var Märit.
– Nu måste vi allt ner till jorden, du, Torbjörn, sade hon. Jag vet inte
om jag drömt, men nog tyckte jag, att jag hörde gonggongen på Aneby för
en bra stund sedan – – klockan måste vara fruktansvärt mycket.
– Jag har ingenting hört. Jorden är så långt nere, flickebarn. Vi ha
visst kastat för mycket barlast. Ser du det stora molnet där nere – –
det skymmer alldeles bort Ödele.
– Du stora drömmare – – jag ser ett annat moln, jag, och det är inte
fullt så vackert, för det sitter på min tyranns panna.
– Din tyrann – – det är hädanefter bara jag och ingen annan – hör du
det.
– Åhå, redan? Men om du nu inte är snäll, Torbjörn, och hjälper mig
nedför stigen, så gör jag en fallskärm av din utnämningshandling och
hoppar rakt ned på Anebys tak.
– Ja, då måste jag väl lyda dig. Men först måste du blunda och räcka
fram händerna.
Leende lydde Märit. När hon åter såg upp, satt på hennes högra hand en
smal, nött guldring, alldeles slät.
– Den har varit mors, sade Torbjörn Haller. Den är fattig och nött, men
den höll hela livet ut.
Med tårar i ögonen kysste Märit ringen, just där den var mest nött.
– Jag skall låta göra en lika stark för den vänstra handen, sade hennes
vän. Och så hjälpte han henne nedför berget.
* * * * *
Dimman hade tätnat, bortom Aneby stod den tjock över vägen. Men för de
två var det slöjan, diktens slöja, som endast svepte sig närmande kring
dem båda.
– Nu finns blott du och jag kvar i världen, sade Torbjörn – – de andra
har syndafloden tagit – – skönt!
Och han tryckte hennes arm hårdare under sin och skuldra mot skuldra
gingo de genom den fuktiga tystnaden.
Snart sågo de endast några få meter framför sig. När vägen delade sig,
höllo de på att gå fel.
– Du får allt skicka ut duvan snart, Torbjörn, skämtade Märit.
Då kom något lufsande bakom dem. En hund strök tätt förbi, en svart och
brun fågelhund med ett fint rashuvud och silkesmjuk päls.
– Patron Älgings hund, viskade Märit förvånad.
De gingo raskt framåt. Men när de kommo till avtagsvägen till Ödele,
hörde de steg bakom sig.
– Det är bäst du vänder om, Torbjörn, viskade Märit.
– Ännu en kyss först, Märit – – en enda.
När blev en kyss den enda? Hennes ögonbryn och hår voro vita av dimman,
hans sträva rock var full av fuktpärlor. De stodo som bakom en grå och
förtrollad mur av lyckliga tårar. Vad som fanns utanför den muren glömde
de.
Inte sågo de väl skuggan, som dök upp bakom dem och hastigt stannade.
Inte sågo de ett förvridet ansikte, tätt tryckt mot lyckomuren? Ett
ansikte av kval och ve, av ändlös längtan och splittrad vilja – – en
osaligs och fördömds.
Förrän en käpp knastrade mot sanden. Då sprungo de hastigt från
varandra. Men kunde blott se en skymt av mannen, som raskt vände och
snart slukades upp av dimman igen.
– Var det inte Älging? frågade Torbjörn.
– Jo, jag tyckte det. Han såg så blek och förstörd ut, men det var väl
dimman.
– Alltså ha vi redan eklaterat?
– Åhnej, Älging är inte den, som springer med skvaller – – – än få vi
nog behålla det en tid för oss själva.
– Ja, som du vill.
– God natt nu, Torbjörn.
– Tusende god natt, lilla prinsessa. I am you – – you are I. Minns det!
– – – Grinden knarrade efter henne, dörren slog igen.
Och så var hon borta.
* * * * *
När Märit fick eld på sin lilla lampa, fann hon ett brev på bordet. Det
var från Elsa.
Mekaniskt bröt hon det. Men hennes förströdda tankar fängslades alltmer.
Äntligen tycktes då svanen ha kommit med Lohengrin och för hans blanka
silversvärd föllo alla griller döda till marken.
»Märit», skrev hon, »om du visste, vad jag är lycklig över att jag
gjorde mig fri. Från det, som ingenting var och som ingenting kunde bli
och som nog blott var ett foster av den förfärliga slättens ensamhet.
Jag kunde kanske ha gjort mig olycklig för alltid, blott för en
vansinnig dröm. Bara på trots, bara för att alla väntade det så visst.
En liten guvernant och tillhandaflicka som jag!
Men nu är jag, Gud vare tack, utanför igen. Nu bär jag min väns ring på
fingret och han är här och säger, att han aldrig mer släpper mig ut till
främmande människor. Och ensamheten, som han aldrig känt.
Hela sommaren skall jag vara här hos hans syster i Stockholm, hon är
gift. Vi skola hjälpas åt med hushållet och min utstyrsel. Gösta har
kommendering där. Sedan gifta vi oss, enkelt och anspråkslöst – men en
tillhanda får lära sig att inte bli rådlös.
– Och – du – Märit – jag har talat med Gösta. – Stämningar, tankar,
känslor, allt det där ovissa i luften – vad är det? Ingenting, säger
han. Romantiska flickgriller. Nu skall det verkliga livet börja.
– Ack, så tänker nog han också, han, du vet.
Lilla Elsa – – vad var hon? En fattig blomma på vägen som andra, att
plocka, kasta bort och trampa på.
Nej, vad skriver jag. Allt detta är ju så avlägset.