Nästa morgon var snön nästan borta. Jorden försökte skälvande dra de
sista trasorna av den över sig, men den våta vinden ryckte och slet
alltjämt stora flikar ur lintyget.
Men ändå lyste det vita skenet lika klart ännu, tyckte Märit.
Och så steg hon resolut med glädjefoten ur sängen och satte den före
sig, när hon skulle gå nedför trappan för att ringa.
Och se, telefonen var klar, ty allt viker för beslutsamheten.
Med klar och klingande röst sade hon sitt nummer, som man nämner numret
på en lott, som man hoppas vinna högsta vinsten på.
Nu växlade de i borgmästarinnans torn, ty i hennes hus var
nyhetscentralen.
– Klart, sade fröken.
Och så enkelt kan det vara att knyta ihop nornornas avbrutna tråd.
Ty nu hördes långt bortifrån hans röst, löjligt förändrad av all metall,
som den skulle gå igenom, men med ett eko av det manliga och djupa hon
mindes.
Men vad sade den?
– Jaså, är det verkligen ni, sade den helt lugnt och kallt.
– Ja och Ni, svarade Märit, snopen och avkyld.
– Det har varit jag. – Rösten var nu gravlik. Ännu för en månad sedan
var det jag, nu är det min skugga, för så länge har jag suttit här vid
telefonen. Ty det var en gång en flicka, som lovat ringa till mig, och
hon är av den sorten, som aldrig ljuger.
Märit skrattade. Ett lyckligt skratt, som så när hade vållat avbrott
uppe hos borgmästarinnan.
– Nog hörs det vem som ljuger, sade hon. Ni har ju haft ferier, ni
också, och kanske varit bortrest.
– Ja, kanske som allra hastigast, i förbifarten. Men min själ har suttit
på vakt här och den fick varken vått eller torrt. Och ingenting vågade
jag företa – ett hedersord är ett hedersord. Hur som helst, så tänker
jag nu ta en gruvlig hämnd på er för ert trolösa svek. Jag tänker bjuda
er på Åköpings teater i morgon.
– Finns det verkligen teater där?
– Joodå, logen »Enigheten». Jag vill mest ha dit er för det utmärkta
namnets skull, för jag hoppas verkligen, att vi skola bli riktigt eniga
till slut.
– Det är vi väl.
– Nå, låt oss då genast enas om teatern i morgon.
– Ja, tack, på ett villkor. Jag skulle gärna vilja ha en annan flicka
med mig, en liten blek en, som heter Elsa och som behöver bli ense med
sig själv. Var och en betalar för sig, så blir det enklast.
– Nå, kör för Elsa, för hur många Elsor som helst, bara ni finns
någonstans bland dem. Alltså, vid Enigheten i morgon!
Och så klipptes tråden av för andra gången, men det var ingen av
parcerna, som höll i saxen, utan bara en liten telefonfröken, som
tyckte, att nu kunde det min själ vara nog med fånigheter.
* * * * *
Men vägen till Enigheten tycktes bli stenig nog.
Den första stötestenen var som alltid hästfrågan.
Det stod väl sina tjugu hästar på stall. Men den ena hade varit till
kvarnen och den andra körde ved och resten stod och mådde gott och
ryktades av Axel, för att vid tillfälle säljas på »Hönsemåla marken».
Endast den gamla, halvblinda mjölkhästen stod i den skummaste vrån och
var villig att rädda flickorna från att gå sex kilometer i mockaskor.
– Hon är så sediger, att fröknarna kan köra in till stan själva me’ na’.
Hem kan Mosingepojken köra, för han har gått in till stan med en ko till
slaktarn, avgjorde patron Svensson. Märra kan ni ställa hos handlar
Gillbergs där vi tar specifikationerna.
Så var den saken klar.
Sedan gällde det att befria unga Elsa från sina förtryckare genom visa
och kloka ord.
Tyvärr, eller kanske rättare sagt tur nog, var inte patron Älging själv
hemma. Han hade rest på en liten tripp till Berlin. Annars hade kanske
de två flickorna kommit ilande efter parhästar med gentlemannakusk förbi
Storgatans alla hungriga skvallerspeglar.
Nu kommo de blygsamt Bakgatan fram, efter en oryktad mjölkhäst, som det
höves andens ringaste trälar.
När Märit ringde till Älgholma, framställde fru Älging flere djupsinniga
frågor, än som höves för att befria den finaste ärtprinsessa. Men Märit
lyckades någorlunda nöjaktigt besvara dem och till slut var lilla Elsa
fri att ta sin halva mjölkkärra i besittning.
Och så nalkades den stora timmen.
När Märit för andra, säger andra gången på Ödele, kröp i sin enkla
stass, visste hon precis, hur Askungen kände det, när hon slängde sina
sotiga trasor.
– Nu kan pumpan komma, sade hon muntert.
Och genom fönstret såg hon den redan komma skramlande.
Flickorna skulle åka i tid, för att hinna få gamla Bella instuvad före
teatern.
Där kom nu också lilla Elsa runt hörnet i saktmodig karriär. Det var
lantbrukseleven Jönsson, som körde henne efter fru Älgings avdankade
ridhäst. Han skulle nu vänta i Ödele, där han hade en del ärenden att
uträtta, och så ta henne med sig tillbaka efter teaterdags.
* * * * *
Så satte sig båda flickorna upp i pinnkärran efter Bella och pälsade på
sig så gott de kunde. Jönsson hjälpte dem beskäftigt och hade mycket att
syssla med tömmar och seldon.
– Kan du köra? frågade Elsa försiktigt.
– Åh, si så där, svarade Märit. Drar man i högra tömmen, så går hon väl
åt höger och tvärtom. Förresten är ju Bella så sediger, sa’ patron. Och
därmed försökte hon åstadkomma en kavat klatsch med piskan, men lyckades
bara slå sig själv på näsan med skaftet.
– Nu kör vi.
Först efter många smackningar och inställsamma övertalningar förstod
äntligen Bella, att det verkligen var allvar på färde och satte sig
makligt i gång, ej utan förebrående blickar för att hon skulle köra
mjölk till staden den här tiden på dagen.
Ty Bellas horisont inskränkte sig till mjölkflaskor och skjutspojkar.
Och då väl Märit skulle föreställa det senare, kunde väl Elsa ej vara
annat än en underligt skapad bleckflaska.
Och den flaskan satt åtminstone stilla som en flaska skall. Men
skjutspojken, hon hanterade tömmarna, som om hon trott, att Bella var en
marionett, fast det visste nog Bella inte vad det var. För varje minsta
krök slet hon och röck i den gamla hästens hårdnade mungipor, som om hon
tänkt dra ut de fattiga stackars tandstumpar hon hade kvar.
Då och då såg sig Bella föraktfullt om och hennes halvslutna ögon sade:
Tror du inte jag hittar vägen till stan bättre än du?
Men »sedigheten», hur gick det egentligen med den?
Själva Bella tycktes vara lössläppt för kvällen, ty ju närmare hon kom
staden, dess finare och mera raffinerade blevo hennes tag. Hon kråmade
sig och krumbuktade, den gamla kraken, som ett föl i backfischåldern och
koketterade för sin egen skugga och låtsades skygga för den. Och för
varje kilometer ökade hon farten.
– Där ser du kreaturens suckan, sade Märit docerande till Elsa. Denna
Bella, som vi trott blott bestå av fyra gamla spattiga ben och en mage
för hö och havre, vågar du förneka henne en längtande själ? Vem vet, hur
också hon i sin spilta grämt sig över tråkigheten på landsbygden och
trängtat till stadens flärd och brus? Ser du inte, hur blotta den
fjärran doften av Åköpings förfinade kultur gör henne ung på nytt?
Men Elsa klängde sig blek och darrande fast i kärran, som börjat
våldsamt kränga av och an. Bella låg nu nästan i galopp.
– Men Märit, ka –, kan – du köra?
– Köra? Vad har jag gjort annat nu i fyra kilometer? Är du rädd, kan du
stiga av och gå. Eller kör själv.
Att stiga av var lättare sagt än gjort.
– Ne – nej, älskade Märit. Ho – hon skenar ju snart.
– Bella – – skena. Har du sett månen bli en grön ost?
Men Märit var visst inte så lugn, som hon ville påskina. Hon kände inte
igen den sedesamma Bella, som visade sig nyckfull och hysterisk som den
bleksiktigaste storstadsmö.
– Bella tror visst, att hon är en ren, försökte hon med förtvivlans mod
att skämta. Jag hörde en gång talas om en, som hade en ren, som sprang
så bra. Bara man låg som ett bylte i akjan och bara följde med, dit hon
ville. Men man fick inte nysa, inte andas knappt, inte på minsta sätt
visa, att man levde – för då stannade renen tvärt och gick sedan inte
att få ur fläcken. Om vi skulle försöka det med Bella?
– Gör vad du vill, snyftade Elsa, bara vi komma med livet ur denna
förskräckliga kärra.
Men det skulle väl bli värre än.
Bella började plötsligt leta reda på genvägar. Bäst det var vek hon helt
resolut in på en åker och sneddade tvärs över den utan att bekymra sig
om några bromsningar eller alarmsignaler. Tur nog var just där inget
dike, utan vägen övergick omedelbart i fälten.
Den levnadsglada mjölkhästen hade ett visst dunkelt motiv för sina
irrfärder. När det någon gång föll snö på slätten, föll det nämligen
ofta i sådana massor på de trädlösa vidderna, att man icke visste sig
någon råd att få plogat i en hast. Man måste därför vid sådana
tillfällen staka ut provisoriska genvägar över fälten och märka ut dem
med granar, alldeles som man gör på isen. En sådan genväg hade gått just
här.
När nu Bella i den fallande skymningen här och där såg en osmält
snöfläck skymta, flög det en oklar idéassociation genom hennes gamla
trötta huvud. Hon vek in på den kända avvägen och körde dem nu raskt och
muntert över frusna plogfåror och stock och sten, så att den skrangliga
kärran guppade som ett skepp i den vildaste sjönöd och flickorna hade
all möda att hålla sig kvar, stela av skräcken och den isande blåsten
som de voro.
– Bella har i alla fall lokalsinne, sade Märit med ett försök att vara
morsk.
– Bella har fått kollern, stönade Elsa. O, stackars mamma, när hon får
läsa det i tidningarna!
– Vad då?
– Att jag blivit ihjälåkt av dig och en galen häst.
– Ihjälåkt av mig? Är det jag kanske, som gett kräket »glideflygt» eller
vad det nu är hon fått i sig? ropade Märit med kränkt värdighet.
– Nej, men det är ju du, som kör, sa’ du.
– Ja, visst katten kör jag, försäkrade Märit och låtsades fortfarande
tro, att hon gjorde det.
Hur det var, så pallrade sig emellertid Bella slutligen upp på vägen
igen och skumpade vidare på den.
Som genom ett under rullade de så helskinnade in på Åköpings knaggliga
gator, sönderskakade in i själen, men ännu med livhanken kvar.
Men när Bella speglade sig i de glimmande butiksfönstren, greps hon åter
av övermod och vek resolut in på Storgatan, fast de båda flickorna
förtvivlat hängde i tömmarna.
Klockan var sex – – butikerna stängdes och bodbiträdena – Åköpings
jeunesse dorée – promenerade förnäma och uttråkade efter ströget med
klackring på krökt lillfinger, då en illa medfaren och nedstänkt
mjölkkärra svängde in på gatan vid tullen och i flygande fart kom
ströget nedför, plöjande deras led. Förnämiteten fick fara i en hast och
man räddade sig skyndsamt upp på trottoarerna.
Väl i säkerhet upptäckte man två gudinnor med flygande hår och hattar på
trekvart, som i denna anspråkslösa char flögo tvärs över Stora Torget på
aftonrodnadens vingar.
Det var Bella och flickorna, som gjorde sin lysande entré på scenen.
Hos sadelmakare Modig bredvid Stadt fanns en uppstoppad häst utställd
med sadel och allt och den pållen hade i alla tider varit
Åköpingsgrabbarnas lönnligaste kärlek och det underbaraste de visste.
Grållens upphöjda ro innanför glasrutan måtte ha lockat Bella, ty hon
ville med ens absolut in genom skyltfönstret och intaga platsen vid hans
sida. Och Märit började just med förtvivlans snabba tanke räkna efter,
om månne en fattig guvernantslön skulle räcka till att betala en så stor
fönsterruta.
Då kom till all lycka någon utskramlande bakvägen från hotellet med ett
par mjölkflaskor.
Undergivet lyssnade Bella till det välkända ljudets appell, kravlade sig
lydigt ned från trottoaren och började en stilla och saktmodig
mjölkhästlunk framåt Storgatan igen.
– Ser du, jag rådde på henne till slut, flämtade Märit stolt.
Då – – ett häftigt ryck, som kom flickorna att falla bakåt. Bella hade
stannat framför konsul Liljekvists hus och kunde inte längre förmås att
gå ur fläcken. Ty detta var hennes förnämsta mjölkställe.
Nu var det slut även med Märits mod.
– Vad i all världens tid skall vi ta oss till? smågrät hon. Inte blir
det någon Enighet i kväll på det här viset.
Då öppnades ett fönster i tredje våningen och en främmande, men ack, så
välkänd röst kom nedflygande till henne:
– Hallå, är det fröken Grahn, ropade den och det var som om han sträckt
en hjälpande hand till dem bara med det.
– Ja, ja, ropade flickorna i munnen på varandra.
Och nedför trappan kom en ung man nedrusande med håret i högan sky och
rödbläck på fingrarna och störtade sig som en hök över den beskedliga
Bella och tog tömmarna ur två maktlösa flickhänder.
– Kommer ni rakt och hämtar mig? frågade han därpå överraskad.
– Det är inte vi, det är Bella, sade Märit ynkligt.
Så möttes de alltså igen.
Inte var det så Märit tänkt sig den stora scenen, när hon gjorde toalett
framför guvernantskupans frimärksstora trymå, där man blott såg ett öga
i sänder.
Tänk, att åter mötas på detta sätt! Hon med håret vått och stripigt över
ögonen och han i en gammal urblekt nattrock, med en upp- och nedvänd,
slocknad pipa i mungipan!
Du, som är flicka och bara tjuguett år och har sinne för effekten och
läser detta – du förstår, att ett sådant sceniskt fiasko måste djupt
smärta en romantisk själ. Ända därhän, att man gör som Märit Grahn.
Den lilla modiga tös, som så käckt skrattat åt utsikten att bryta nacken
av sig, tålde inte att se den minsta bit av den stora stunden gå sönder.
När hon därför lämnat tyglarna i en starkare hand, slog hon plötsligt
händerna för ansiktet och brast i gråt. Det var väl också spänningen,
som kom efter.
Där satt nu den en gång så karska Ödelerevolutionären Märit Grahn och
tjöt som ett klemigt barn utan uppehåll framför konsul Liljekvists
charmanta hus, så att det blev ljusa ränder i hennes smutsiga ansikte,
medan den kuvade Bella av idel underdånighet slickade askan av doktor
Hallers pipa.
Men då flög pipan i gatan. Och den unge mannen stod framför kärran och
räckte två långa armar i litet fransiga ärmar och två bläckstänkta
händer mot flickan, som grät, medan nattrockssnodderna släpade i
smutsen.
– Fröken Grahn, Märit lilla, käraste barn, låt mig lyfta er ur vagnen,
bad han.
Då lät hon sig viljelöst lyftas ned och hon skrattade och grät i hans
armar och hennes händer snuddade vid hans hals och inom henne steg en
berusande känsla upp: Det är mycket, mycket bättre så!
Ja, den stora stunden blev större än hon någonsin tänkt sig, ty genom
tårarna kunde hon tydligt läsa i hans ögon: Nu har jag dig och släpper
dig aldrig mer!
Det våta håret och den skrynkliga klädningen, tror ni han såg dem? Nej,
blott ett blossande flickansikte och två stora ögon av skratt och gråt,
som lika tydligt som med ord sade: Du tog tömmarna av mig, du, nu får du
visst ta mig också.
Och sedan han äntligen släppt ned henne, blev det att köra Bella till
handlanden Gillberg, medan den gyllne ungdomen försmädligt åskådade det
lärda ståndets snöpliga reträtt. Gubben hade redan en kvart stått i sin
port och väntat på ekipaget och tog nu den gensträviga mjölkhästen om
hand.
– Nå, hon har väl vatt sediger, frågade han liksom mera i förbigående.
– Hon – – Bella – sedig? Nej, en lättsinnigare och mera fördärvad häst
har gud inte skapat, utbrast Märit förtrytsamt och berättade om alla
deras missöden.
– Nå, men i alla sin dar, vad kom åt gamla kloka märrakäringen? Hon
borde väl i all sin dar hoppat av sig alla stollaforer för tio år sen,
utlät sig den häpne Gillberg.
Men när han så började sela av, visslade han uppklarnande och drog
försiktigt fram något under ryggselen. En bit grov, hårig hästfilt,
försåtligt instucken på ett särskilt kittligt och retsamt ställe i
nacken.
– Har man sitt på den lelle fasingen, sade Gillberg och kunde för häpnad
inte säga mer.
De tittade alla bestörta på varann. Vem kunde väl vara upphovet till
detta, svarta, verkligt illvilliga dåd?
– Tacka sin godaste lycka, fröknarna, att det var gamla Bella, som gick
för kärran. För annars låge ni så säkert som aldrig det vid det här
laget i något dike med brutna ben, fortsatte Gillberg och gav Bella en
sockerbit till tröst för att hennes dygd så orättvist blivit misskänd. –
– Men den fulingen, som velat göra de snälla små fröknarna illa, han
skulle ha ett gott kok stryk på Åköpings torg, så sant jag heter
Gillberg. Tur, att en väl aldrig får veta, vem han är! Såna där bruka
kunna hålla sig undan.
Då var det som om ett ljus plötsligt tänts i Elsas ögon – hon öppnade
munnen för att säga något, men betvang sig och slöt den åter
krampaktigt.
Sedan nu Bella emellertid var i gott förvar, blev det tid att tänka på
flickorna. Och nu visade sig Torbjörn Haller från sin allra bästa sida.
Som en stor, snäll bror tog han hand om dem. På hans försynta ringning
öppnade sig själva fru Liljekvists prydliga dörr på vid gavel som ett
välvilligt Sesam och där fingo de nu låna allt, som behövdes för att i
all hast snygga upp sig litet.
Där lämnade deras kavaljer dem för att springa upp till sin lya och
slänga smokingen på sig.
* * * * *
Först när flickorna sålunda blivit ensamma, sade Elsa tveksamt:
– Du, Märit, jag tror jag vet, vem det var.
– Vem – – vad – – för den andra förvirrad upp. Hennes tankar voro i
denna stund redan milslångt från Bellas eskapader.
– Åh, kors – – den, som ville ha Bella att skena med oss.
– Nej, vad säger du, sade Märit, plötsligt klarvaket intresserad.
– Jo, jag har mina misstankar på Jönsson, lantbrukseleven.
– Jönsson – – nej, vet du vad. Märit slog i ett flatskratt. Den där
långe, sömnige räkeln som bara tänker på vällingklockan och grötfatet!
– Säg inte det. Du vet inte, du, vad som hände på vägen till Ödele när
Jönsson och jag var ensamma. Han satt bredvid mig, som du såg.
– Ja, ja.
– Jag har ju länge förut märkt, att han sett på mig med särskilda
blickar, som plågat mig, som om man råkat sticka fingrarna i flugpapper.
Var jag än satt mig om kvällarna, nog har jag haft den där drummeln
hängande över stolen, tills patron hittat på något ärende ut i stallet
eller lagårn åt honom?
– Nå?
– Men han hade aldrig lyckats få mig riktigt på tu man hand – – för han
är just inte vidare kvick i vändningarna av sig, som du sett. Det var
inte han förresten, utan fru Älging, som hittat på, att han skulle köra
för mig, bara för att hon vet, att jag inte kan tåla pojken.
– Vidare!
– Jo, han kom sig inte heller för med något, förrän vi redan sågo Ödele
tak helt nära framför oss. Då stannade han hästen och försökte lägga
armen kring livet på mig.
– Släpp mig, pojkvalp, skrek jag ursinnig och gav honom en örfil, så det
small.
– Åhnej, min fina fröken, var lagom fin, du, som inlåter dig med patron,
som tagit finheten ur fler än dig, väste han då och ögonen voro alldeles
gröna under de vita borsten till ögonbryn – – Det måste vara han, som
velat hämnas.
– Åh, en sådan ful fisk, utbrast Märit häpen. Du talar väl genast om
det, när patron kommer hem, så får nog herr Jönsson packa sin koffert,
det kan du ge dig på.
– Ja, men då måste jag också tala om, vad han sade.
– Ja, jag förstår, sade Märit förlägen. Ingen av dem hade med ett ord
vidrört det sista sammanträffandet.
– Men jag kan ändå inte riktigt förstå det där med Jönsson, återtog hon
efter en stunds funderande. En sådan trög tölp som han.
En plötslig, förfärlig tanke slog dem båda. En tanke, som ej ens kunde
uttalas. Ty de visste båda, vems ärenden den rödhårige Jönsson brukade
springa.
– Nej, nej, det kan inte vara möjligt, utropade de båda på en gång.
Men vad det var, som var så omöjligt och vansinnigt, det ville ingen av
dem uttala. Misstanken var alltför förfärlig att fullföljas.
Under tystnad fortsatte de därför sin toilett. Den var snart gjord.
En kort, bestämd knackning på dörren sade dem, att även deras kavaljer
var klar. Han tog nu åter hand om dem på sitt lugna, trygga sätt, och
hade ej nog starka ord för sin förtrytelse över patron Svenssons
oförsiktighet att skicka dem ensamma in till staden.
Vad det kändes ljuvt och varmt och tryggt i hjärtat, tyckte Märit, att
få ställa sig under någons skydd mot allt, som makten hade och var
penningstint och bondedrygt och värderade allt efter hästkrafter och
markegångstaxa.
Men pliktskyldigast fick hon honom till slut att lova, att han ej skulle
skaffa sig något obehag för deras skull.
Och så susade de i väg i bil till »Enigheten», där de åstadkommo stor
och berättigad uppståndelse bland de feta herrgårdskamparna utanför den
stora trälåda, som visade sig vara de eniga systrarnas och brödernas
hemvist.
I förbifarten tyckte sig Märit uppfånga en skymt av något, som liknade
Axels gråa livré och långa fölansikte, men tänkte, att hon måste ha sett
fel och glömde därför snart bort saken.
De voro sena, så att när de kommo in, höllo lamporna redan på att
släckas. Med något besvär fingo de reda på sina platser och så gick
ridån upp.
Det var »Pygmalion» och ett av de bättre landsortssällskapen. Och
visserligen stod möbelhandlare Östergrens vitlackerade soffa ena gången
i vänstra hörnet och var arbetsrum och nästa akt i högra och var salong
för att dessemellan stå mitt i fonden och försöka se ogenerad ut och
vara en parksoffa.
Men Shaw lekte och gnistrade och log och drev med kälkborgarmoralen och
snusförnuftet, så att Åköpings massiva sidenstass gick i vågor av
oförstående och ogillande.
– Vad är det här för nåt, Teodard; jag trodde, att det var nåt
historiskt, sade konsulinnan Ström bakom dem. Pygmalion, var det inte
nån prins, som blev vansinnig?
– – – Först under mellanakten kunde flickorna närmare se sig omkring.
Det tempel, där det husvilla Talia fick inackordera sig vid sina glesa
besök i Åköping, var av klimatet och målarmästare Stridsberg i förening
dekorerat med fuktfläckar och eldröda rosenkvastar med ärggröna blad i
en futuristisk blandning. Det stora, kalla, kala rummet luktade skuros
och kaffe. Bakom kulisserna fingo damerna kläda om sig i styrelserummet,
som var det varmaste. Alltför överraskad blev därför inte logens
ordförande, om han då och då i sin låda fann en lockig Gretchenfläta
eller ett läppstift.
Någon lutning på golvet kunde det ju inte bli tal om. Man påstod därför,
att biljettförsäljaren var mutad för att inte telegrafisten fröken
Sundgren skulle få någon plats längre fram än på tionde bänk, ty hon var
sex alnar och en tvärhand och nyttjade ännu hårvalk.
Hade kulisserna stundom blivit försenade, hade man ingen annan råd än
att langa in dem på scenen över publikens huvuden. Åköpingsborna fingo
därför ofta göra den nyttiga reflexionen, att även det grannaste
pappersslott måste ha ribbor i ryggen för att inte falla omkull.
Sedan flickorna fått lokalen klar för sig, började de mönstra publiken.
Första bänk på parkett, som i garnisonsstäder plägar besättas av de
yngsta löjtnanterna, hade här beslagtagits av det mera merkantila
elementet. Främst i deras led upptäckte Märit handlanden Gillbergs
förste expedit, som med bena ända ned på ryggraden kliade sig i örat,
för att lillfingersdiamanten skulle blixtra.
Därnäst kommo stadens pampar med barn och blomma, borgmästarens,
stadsfiskalens, stadsläkarens och rådman Lundbergs, vilkas platser av
gammal hävd på förhand reserverats åt dem.
Ringde någon sålunda och ville ha andra bänk, svarades det:
– Ja, si det beror på om ifall att fru Lundberg kan gå i kväll, för si
hon har fått ny jungfru.
Tredje bänken var tydligen herrgårdsbänken. Feta, dryga lantpatroner med
ännu drygare fruar. Som typen var välbekant för flickorna, halkade de
likgiltigt över denna bänk med blicken och ämnade just övergå till nästa
– – då – –
– Men Märit då, utbrast Elsa häftigt och nöp sin kamrat i armen. Är det
inte fru Älging, som sitter där borta?
– Var?
– Bredvid herrn med bonjouren och bruna skorna.
– Nej – – jo – kanske. Och den bredvid? Ser jag rätt, är det inte
Hedvigs bruna med sammetsbandet kring halsen bredvid?
– Och fru Nybergs blå med bårderna?
– Och herr Nyberg och Johansson i stärkkrage?
– Vad i all sin dag skall detta betyda? Utan att vi haft en aning om
det. Det är ju en hel sammansvärjning.
Mer hunno inte flickorna fundera ut, ty mellanakten var slut och folket
strömmade in.
Men nästa mellanakt reste sig hela Ödelesidan och gick ut i »byffén» för
att dricka sockerdricka.
– Kom, så gå vi också, föreslog Elsa.
– Vad står på? sade Torbjörn Haller.
– En komplott av de sammansvurna makterna, svarade Märit.
Och så gingo de ut och deras kavaljer följde dem förvånad.
Nästan hela publiken hade under denna mellanakt lämnat salongen, ty i
brist på takfläkt, hade man helt enkelt ställt till med ett hejdundrande
korsdrag. Det dröjde därför en stund, innan flickorna upptäckte dem de
sökte.
– Vi gå fram och hälsa, avgjorde Märit.
– Nej, nej, vi låtsas om ingenting, sade Elsa förskräckt. Det ligger
bestämt något under det här.
– Jaså, desto större skäl för oss att ta reda på det.
– Går ni med dit bort, doktor Haller?
– Tack, jag tror jag föredrar att röka ut min cigarr i stället.
– Då träffas vi därinne sedan.
Varpå flickorna lämnade honom och gingo mot gruppen vid
serveringsdisken.
– Nej, se, äro fröknarna också här? hälsade fru Älging så förvånad, som
om det inte varit hon själv, utan hustomten på Älgholma, som samma dag
ordnat med Elsas skjuts.
Märit låtsade inte höra, utan vände sig till Hedvig.
– Nej, se, Hedvig, sade hon förvånad. Inte ett ord nämnde du om någon
teaterfärd, när vi berättade, att vi tänkte fara.
– Ja – – se – – se – – det var ingenting bestämt då än, sade Hedvig med
alla spår till en tydlig förvirring och tydde sig till fru Nyberg, som
en skrämd kyckling till hönan, varpå hon kastade en gåtfull och
ogillande blick på de båda flickorna, medan det svarta sammetsbandet
över hennes magra strupe höjdes och sänktes, som om hon med möda sväljt
något.
Från henne såg Märit bort till Johansson, vilkens stora öron hastigt
rödfärgades och rörde sig upp och ned, ett tydligt tecken till någon
sorts oangenäm själsrörelse hos den lycklige äkta mannen in spe.
– Vi ha tagit ett rum på hotellet för omklädning, fortfor fru Älging
sötsurt. Jag _räknar_ på, att fröknarna söka upp oss där efter teatern.
Varpå fru Älging med ett nådigt leende tillkännagav, att audiensen var
slut och frasade bort med sin stab.
Med häpna blickar sågo flickorna efter dem. Vad skulle nu detta betyda?
Den tillfälliga sympati och det medlidande Märit ofta känt för »galne
Älgings» fru försvann som en rök för dessa kalla och högmodiga blickar
och dessa betydelselösa ord, som tycktes gömma på en dold spets. Åter
flög den vansinniga misstanken om deras färd in till staden genom hennes
hjärna, men hon slog bort den med våld. En sådan tanke hör till dem, som
olösta _måste_ gömmas och glömmas för att mänsklig samvaro skall vara
möjlig.
– Då har du allt räknat fel, gamla skallerorm, sade hon endast med äkta
backfischförbittring.
– Ack, Märit, du vet inte, vad det betyder för mig, när fru Älging
_räknar_ på något, kved Elsa. Gör jag inte alldeles, som hon vill, så
betyder det onåd och vantrevnad och strumpstoppning och anmärkningar i
barnens närvaro i oändlighet. Naturligtvis bör man lyda sin »matmor»,
men hon har ett sätt, att säga det på, som kan göra en galen. Låt oss
för guds skull gå till hotellet.
– Men vad kan hon vilja oss?
– Låt se, – jo, nu har jag det. Hon vill bestämt, att vi skola supera
med dem efteråt – – de bruka visst alltid göra det, när de äro inne i
staden. Förmodligen anser hon det anständigare än att gå ut med en ung
man. Kanske menade hon att se vänlig ut, det är ibland så svårt att se
skillnaden.
– Ja, i så fall gör jag det för din skull.
– – – Det var inte utan, att Märit ångrade sitt löfte efteråt. När de nu
för en gångs skull sluppit lös en smula, borde de ju utnyttjat
tillfället.
Men Elsas rörande blickar bevekte henne till ståndaktighet.
Det blev därför ett farväl för kvällen genast efter teaterns slut mellan
de två, som alltjämt buro på så många outtalade frågor och svar och
besvikelsen stod tydligt målad i den unge mannens ansikte.
– Vi få väl gå till berget en dag och se efter, om det står kvar,
nickade Märit tröstande med ett mjukt leende över detta »vi», som
innebar mer än orden. Och försvann därpå genom hotellets dörr.
* * * * *
Efter något letande funno de rummet, där Ödelelaget lagt av sina
ytterkläder. Ingen människa fanns i rummet, men på toilettbordet låg fru
Älgings pudervippa och spred en vissen och söt doft.
Den vackra myten om »supén» hade nu hunnit bli verklighet för flickorna,
och muntert gjorde de sig i ordning att gå ned i matsalen, för att där
leta upp Ödeleborna.
Deras ansikten lyste och blossade, de voro som två slokande blommor
efter ett sommarregn. Ack, man begär så litet, när man bara är en fattig
Veronica i kanten på gräsmattan, där det sällan vattnas.
Pratande i munnen på varandra togo de trappan i några skutt och stodo så
andfådda och skrattande i matsalen.
Det gick som en frisk fläkt genom det kvava, trånga rummet, som luktade
inpyrt matos och restaurantflott. Själva stadsläkaren, stadens vivör,
vände sina blickar från fröken Selmas genombrutna drivhusbarm och själva
gamle provisorn, stadens ungkarl, sin från den saftiga biffen.
Men längst borta i en vrå satt Ödelelaget förskansat i sin vrå som i en
väl murad fästning och inväntade flickorna med kylig tystnad och
förlägna blickar.
Tills fru Älgings hårda stämma höjde sig som en smattrande
trumpetfanfar, som gav eko i hela rummet:
– Se där ha vi fröknarna – – – ja, jag ville bara säga det, att det är
bäst att ni genast åka hem med vår vagn nu, ty jungfrurna ha fått ledigt
i kväll. Vi ta väl bil i natt. Se till, att Sten inte sparkar av sig,
fröken Elsa, och sköt om huset väl! God natt, god natt.
Salvan träffade oförberett.
Snopna, med brännande kinder och sänkta huvuden smögo sig de två
flickorna ut ur matsalen i ett snöpligt återtåg.
Hela det flottiga rummet hånlog med ens uppkomlingsrikt och fett åt dem,
själva fröken Selma var en drottning av Saba mot dem och den inbitne
provisorn högg kallt med gula tänder in på den blodiga biffsteken.
Först i avklädningsrummet hämtade de sig något så när från sin
bestörtning.
Avsnoppade, hemskickade som två barnjungfrur i hela matsalens åsyn! Var
det en medveten hämnd, så var den både lumpen och dum.
– Åh, Elsa, Elsa, kunde ej Märit undgå att säga. Att tänka sig, att vi
nu i stället kunde suttit vid det bästa bordet med Torbjörn Haller! Sida
vid sida med detta bondhögfärdiga sällskap.
– Ja, men vem kunde ana något sådant? – Den blida Elsa var som
förvandlad. – Det är naturligtvis inte för att de inte bjödo på supé –
det ha de ju ingen skyldighet till. Men, sättet, sättet! Först kalla in
oss, så skicka bort oss som olydiga barn. Som om ej både du och jag
varit ute i världen mycket mer än de.
– Detta hade aldrig hänt, om patron Älging hade varit med, måste Märit
tillstå. Inte heller förresten, om gamle patron vetat det. Sådan är han
dock inte.
– Måtte hon ej få ångra det en dag. – Elsa sade ej vem hon menade, men
det behövdes ej heller. Men hennes ögon hade fått ett alldeles nytt
uttryck. Ett uttryck, som man ej skulle ha väntat sig i dessa milda ögon
med en duvas blidhet i.
– Elsa, Elsa, gör ingenting, som du får ångra. Snart fara vi ju
härifrån, både du och jag. Tag det humoristiskt, det gör jag.
– Ja, du har det inte heller som jag.
Och förbittringen i de blå ögonen falnade ned till något, som liknade
ångest och förvirring.
– – – Då öppnades dörren plötsligt och in steg Hedvig, ovanligt
beslutsam och kavat och i hennes spår Johansson, förlägen och vänlig.
– Ni ha väl ej sagt till Lindström än? Ni få god plats i droskan med
Johansson och mig.
– Skall ni också fara hem?
– Ja, det kan inte tusan begripa sig på fru Älgings alla schåser,
muttrade Johansson godmodigt. Det var förstås hon, som ordnade och
grejade med alltihop och skulle _ni_ vara med om supén, så kom _hon_ då
inte, gick hon på i telefon.
– Jamen, Johansson, det skulle du ju inte säja, invände Hedvig svagt.
– Jag säjer vad fadren jag vill och frågar inte den där fina frun. Jag
vet själv, vad det vill säja att petas så där.
– Ja, det var förfärligt dumt, medgav Hedvig. Själv begrep jag det inte,
förrän jag såg, att ni blev ledsna.
– Då sade Hedvig och jag adjö, bekräftade Johansson.
– Nu far ni i stället hem med oss till Ödele och där skall ni få en
riktigt bra supé, så sant Hedvig har källaren full av fina burkar.
Det var märkvärdigt, vad hon blivit käck och flickaktig med en gång
under Johanssons breda hand, den Hedvig! Sina klädningar sydde hon
numera i stan och nästan aldrig bad hon någon ursäkta det.
Och Johansson, såg han inte så ståtlig och reputerlig ut som trots någon
agronom, när han vid högtidliga tillfällen med lindade ben red upp till
Ödele trappa, likt en riddare till sin brud.
Den sena kärleken hade märkvärdigt förskönat dessa båda till det yttre.
Den ärliga näven och det trofasta sinnet hade de kvar.
Båda hade blivit så kuschade och klappade på axeln i sin dar, att det
kändes förunderligt härligt att blicka sig till självförtroende i en
annans beundrande ögon.
– Då far vi då, sade Johansson, i det han beskäftigt pälsade på dem
alla.
– Tack, Hedvig, att du kom med oss, sade Märit och kramade hennes arm,
du har alltid varit en hederspascha.
Och så satte de sig upp och foro i ståtlig karriär efter parhästar hem
till Ödele, medan mjölkhästen sov ut sin ungdomsyra i handlanden
Gillbergs stall.