Men hur det var så gick det många dagar, innan Märit uppfyllde sitt
löfte till Torbjörn Haller. Och det, fast det kom flera sådana, som
började riktigt bra och då hon steg med rätt fot ur sängen.
Mången gång hade hon stått med handen på veven till det lilla bruna
skåpet, som så lätt kunde knyta ihop igen två öden, som flyktigt mötts.
Men så var det alltid som om en ljuv domning gripit henne, handen föll
åter maktlös ned och hon smög sig sakta därifrån med ett obestämt leende
på läpparna.
Vad väntade hon på? Vad väntar flickan i berget på? På att prinsen skall
komma ridande under vapengny och hornstötar, slå med svärdet på de
rostade låsen, så de springa, hugga huvudet av bergatrollet och dra
henne ut i solen igen. Skall han be om lov att göra det först?
Var hennes hjälte av den rätta sorten, gjorde han det inte utan länkade
själv ödets trådar med fast hand.
Men dagar och veckor gingo och intet hände.
Hur gick det då med den lilla käcka Märit, som väl hade en bra portion
mod, men aldrig ägt dess komplement, tålamodet?
Ja, var det något fel med humöret, så lät hon ingen märka det. Så vida
det inte skulle varit gamle Måns, som vid varje kvällsbikt fick finna
sig i att höra den ständigt upprepade frågan:
Varför, säg, varför söker han inte upp mig?
Men Kisse Måns aktade sig väl för att svara:
Därför att du vid alla bergatroll själv förbjudit honom det. När man har
en dyrbar gisslan hos fienden, går man ej så snart till anfall.
Som sagt, det svarade han inte, ty han var en gammal vis katt, hade haft
sjutton hustrur och kände kvinnorna.
På detta sätt hade man redan kommit en bra bit in i december och julen
närmade sig med raska steg.
Då var det som om det med ens kommit en okuvlig hemlängtan över Märit,
en längtan efter tysta, glittrande vidder och rimfrostprydda björkar,
efter en liten tid av ljus ro och klarhet utan all bävan och oro. En
längtan efter snö, stark som törst, i släkt med de fångna renarnas
trånsjuka, oemotståndlig efter den tunga, regngrå hösten.
Det var som om allt annat sjönk undan inför den och hon kunde blott
svara på alla frågor:
– Jag måste hem ett slag.
– Uschianamej då, skall fröken verkligen ge sig ditupp, där en rakt kan
frysa vettet ur sig, pep Linda vettskrämd vid blotta tanken på det vilda
land, där Märit sett dagens ljus.
– Ja, om det bara vore det, Linda, men tänk på alla djuren!
– Vilka djur – i jisse namn?
– De stora vilda björnarna och vargarna, som gå på gatorna däruppe.
– Vad i all sin dar – fast det är ju i Lappland fröken bor. Så de så.
– Javisst – Umeå ligger i Lappland – det gör alla städer i Norrland,
Linda lilla. Min pappa bor i kåta, som de andra förstås.
– Men är det inte tjyvingens kallt att ligga i kåta?
– Vi ligger i päls, förstår väl Linda.
Efter denna lilla lektion i norrländska seder gick Märit leende upp på
sitt rum för att packa till sin färd upp till de urdjupens dunkel, där
invånarna alltjämt sutto kring sina eldar och gnagde på blodiga ben.
Enligt Lindas och många andras uppfattning.
Hon var van vid de underliga begreppen om Norrland.
Endast när patronen kom med sin vanliga trall:
»Norrland kostar bara pengar och långa, dyrbara järnvägar, som inte en
själ åker på! Växer det så mycket, som kan föda en ko där och har du
sitt en ärlig ardenner? Nej, vid Dalälven skulle gränsen gå», fattade
hon humör och talade för döva öron om tolvmilaskogarnas och de stora
bergens rikedomar och älvdalarnas bördighet.
Men vad gjorde det nu, nu skulle hon hem, hem!
– Märit kommer väl säkert tillbaka? frågade Hedvig litet skyggt vid
avskedet.
Tillbaka? Ja, gunås, nog kom hon troligen tillbaka i sinom tid, fast
ingen kunde väl ana, vad det var som drog henne.
Men tills vidare var detta något skjutet åt sidan och när hennes land
vid Forsmobron kom henne till mötes, stort, trofast och drömmande sjönk
hon in i dess vidöppna famn, som ville hon aldrig lämna den mer.
Och vad det smakade att för en månad vara i rang med själva drottningen
i det egna, kära hemmet, att bli grundligt bortfjäsad och frossa på
tunnbröd och renstek, det skola vi ej tala om.
Vägen tillbaka till Ödele kändes så lång och omöjlig.
Men den var den enda tänkbara till en som lydigt väntade på henne med
allt större oro och undran. När ferierna voro slut, blev Märit därför ej
alltför överraskad över att finna sig själv sittande i en tredjeklass
sovkupé och med något liknande lättnad se Forsmobrons väldiga panorama
åter svagt skymtande försvinna i kvällsdunklet.
Hon ville knappt erkänna för sig själv, att hon hela julen gått och
väntat på ett brev. Men hur skulle ett brev utan adress kunna nå fram?
– Genast jag kommer ner, skall han få höra av mig, tänkte hon och det
låg trots allt en viss tillfredsställelse i att på detta sätt bli
tvingad fram i ljuset. Hon var icke van att ta första steget i sådana
fall.
* * * * *
När Märit vaknade den första morgonen på Ödele igen sken ett vitt klart
ljus in genom fönstret. Yrvaken inbillade hon sig, att hon alltjämt var
hemma och att morgonsolen sken på snön där ute.
Tänk, det var verkligen snö! Snö, här på Ödele! Litet tunn och kornig
snö visserligen, som nätt och jämnt täckte den svarta marken och de grå
stenarna. Men ändå.
Det for som en glimt igenom henne av det vita ljuset. Tänk om hon skulle
ringa med detsamma?
Hon klädde sig långsamt, ty det var söndag, och gick därpå ned.
Men var det inte som förgjort? Telefonen, som kunde hänga oanvänd en hel
dag, var nu formligen belägrad.
När hon först kom ned, stod patronen där i rödrandig morgonstass och
avgjorde en märrs vara eller inte vara med slaktaren.
– Tag na’ för gott pris, Jonsson, och sälj na’ på torget som oxkött –
det är hon ärligen värd, det trogna djuret!
– Vad nu då, Jonsson – en gammal spattig skinnmärr – – det kan han vara
själv, Jonsson. Halva priset – – åh, hut, karl. Jag skall allt visa
honom, att märren duger att köra efter än!
Och patronen rusade i väg för att med handling överbevisa den
halsstarrige Jonsson om märrens enastående livskraft och ungdomlighet.
Märren skulle få den höga äran att dra patronen till staden i stället
för Svarten, ja, det skulle hon, min själ.
När Märit efter en stund försiktigt kikade in i rummet, var det tomt.
Nu, tänkte hon.
Då ljöd en kort, kraftig signal. Nu var det Johansson till Hedvig.
Johansson spelade redan herre i huset och hade än det ena, än det andra
uppdraget till sin utkorade, som tog emot dem tåligt och villigt som en
liten tungt lastad åsna gärna tar en packe till på ryggen, hellre än att
bråka.
– Hallå, är det Johansson, jaha.
Hedvig kallade fortfarande sin utkorade vid hans hederliga om också en
smula vanliga efternamn. Något annat hade Märit aldrig hört och hon hade
därför kommit till den uppfattningen, att Johansson inte ägde något
förnamn.
– Jaha, det är Hedvig, Johansson. Den lille osten var det, ja, Johansson
och så kalsongerna, ja visst, Johansson lille, skall jag bötta dem åt
dig och så blodkorven, ja. Jo, det skall allt bli så riktigt, det.
Behöver du strumpor, så vet du, var du har mig och korgen. Fast korgen,
den får du förstås inte.
Och Hedvig fnittrade belåtet åt denna sin ovana kvickhet.
Knappt hade hon ringt av, förrän Linda kom infarande från köket som
skjuten ur en kanon.
En syster till henne var gift, stackarn, och karsloken var naturligtvis
ett kräk och nu hade det blivit något trassel och det skulle Linda som
en god syster reda upp per telefon och det tog en evig tid och vållade
en massa felringningar och avbrott och elände. En telefonist är väl inte
mer än människa heller. Det är inte alla dar man bjuds på en så
okonstlad äktenskapshistoria med så saftiga detaljer.
Nära en timme steg och sjönk Lindas gälla diskant som ebb och flod genom
de låga rummen, livligt målande det Lundströmska familjelivets allra
heligaste.
– Uschianamej, då, pep hon, så det ven genom huset. Tog han
skafferinyckeln, sa’ du. Och lösgommen, sa’ du – vad i jisse namn skulle
han göra med den? Skrapa smutsen av stövlarna, sa’ du – – har han inte
läst sin bibel, Lundström!
* * * * *
Till slut ledsnade Märit att vänta och uppgav tills vidare hoppet om att
komma fram till den lilla tråd, med vilken Ödele bands samman med
yttervärlden.
Om hon rent av skulle ta sig en sista skidtur för vintern?
Sagt och gjort. Hon sprang upp på sitt rum och bytte hastigt om kläder.
– Telefon till Märit, sade Hedvig, när hon åter kom ned.
Benen veko sig under guvernanten. Förekommen?
Men när hon med darrande röst svarade, så var det bara lilla Elsa. Ingen
svan hade ännu kommit till henne och där satt hon nu och leddes på
Älgholma och hade suttit där hela julen. Och nu försökte hon falla Märit
om halsen i telefonen, för att åtminstone hon kunde komma.
Om Elsa åkte skidor?
Ånej, hur kunde Märit tro det. Inte åkte man skidor i Skåne. Men om
Märit ville, kunde hon gå och möta henne en bit. Det var ju så vackert
ute i dag.
När hon ringde av, stod Märit en stund tveksam med handen på telefonens
vev. Just nu var fältet fritt, skulle hon ringa nu?
Men så kom hon att kasta en blick på sitt yttre. Och den som tror, att
en ung flicka första gången talar i telefon med sin utvalda i sportdräkt
och kängskor, han känner inte kvinnan.