En söndags morgon kan slå upp sina ögon så olika. Den kan vakna så blid
och tyst, att man hör helgens sus i luften, långt innan klockorna ringa
in den. Men den kan också vakna mera trög och däst än andra morgnar.
På vilket sätt tror ni den vaknar efter en gåsmiddag, en uppgörelse och
ett frieri på narri?
Jag är rädd, att den mornar sig länge i den kvava bädden och förgäves
river sig i hårstubben för att minnas alla gårdagens upplevelser.
– – – Hela Ödele gård sov hårt och tungt morgonen efter kalaset på
Aneby. Endast Märit vaknade av gammal vana vid samma tidiga timme, då
den lilla hetsiga väckarklockan i vardagslag brukade ilsket stampa på
brickan.
Jaså, det var söndag nu! Den där efterlängtade söndagen, som punktligt
kom var vecka i alla väder. Och som det ibland gick med precis som med
ensamheten – man visste inte riktigt, vad man skulle ta sig till med
den.
Söndagsbrevet hem skulle snart vara expedierat. En bok? Patronens
bokskåp bestod av några Reuter, en sönderläst »Svea» av år 89 samt ett
par utlästa årgångar av Hvar 8 Dag 1902 och 1903. Samt förresten av en
fullständig upplaga av »Hästkännaren» i praktband med guldsnitt. Ur den
hade Märit redan hämtat mycken visdom under långa vinterkvällar. Hon
kunde skilja en ardenner från en islandshäst och visste, hur man skulle
bota krubbitare, åtminstone fyrbenta. Därtill kom »Bakom fällda
rullgardiner» och sådan litteratur, som patronen hemfört från
marknadsresor men som han försiktigt nog gömde längst nere på bottnen av
en byrålåda i säkert förvar för ungdomens moral.
Sina egna böcker kunde hon ej släpa med sig genom hela Sverige. Mussets
och Rousseaus Confessions och några utvalda till följde henne dock
alltid. Men hon började bli led på att läsa dessa tårdränkta
bekännelser, där »hjältarna» gräto hela syndafloder på åtminstone
varannan sida.
En promenad? Ja, det skulle hon bestå sig. En riktigt lång, rivande
sträckpromenad. Och sannerligen skulle hon inte leta reda på det där
berget, som man kunde andas ut på, om vädret inte var alltför tårdränkt,
det med. Vädret ja, hurdant kunde det väl vara i dag?
Med ett kraftigt tag i Münchhausenlocken lyckades hon slutligen lyfta
sig själv upp ur sängen och fram till fönstret och få upp gardinen.
Nej, men se, hade inte tåreflödet äntligen stannat, på allvar som det
tycktes! Himmeln var ännu matt av all gråten, men den kämpade mot ett
ljus där bakom, som mot ett oemotståndligt leende. Längre fram på dagen
skulle säkert leendet bryta fram på allvar och solen, den stora, varma
tröstaren, torka slättens ansikte och göra det ungt på nytt.
Det såg verkligen ut som om Märit äntligen skulle få komma upp på sitt
berg.
Först funderade hon på att få något sällskap med sig dit upp, kanske den
mörka tillhandan. Men nej, hon såg så färdig och förlovad ut, hon brydde
sig nog inte om något berg, så vida inte fästmannen stod på det. Den
lilla Elsa satt ljuslockig en hel mil därifrån och grät efter sin
Lohengrin och Hedvig kunde ej fatta, att man gick för sitt nöjes skull
allenast.
Nej, hon fick nog gå ensam. Och det var kanske lika bra, för hon kände
på sig, att hon bestämt skulle skrika eller sjunga eller göra något
annat lika söndagsgalet, bara hon väl kom upp på det där berget.
Söndagsfrukosten åts klockan tio. I stället för vardagarnas salta
spickesill med grädde eller pyttipanna, bestods då en sorts stenkakor,
som Linda var mästare i att grädda. När Märit kom ned, var patronen ännu
osynlig och visade sig ej förrän frampå eftermiddagen. När han då kom in
var han kort och tvär och tycktes totalt ha glömt sitt nattliga frieri.
Det enda minne han bevarade var en viss frän misstro mot Märit, som om
han dunkelt inbillade sig, att hon på något sätt drivit med sin
husbonde. Men när hon ingenstans syntes till, vek den så småningom undan
och gamle patron tinade upp i kapp med vädret. Frampå aftonen strålade
han som själva solen. Ty Hedvig, som hela dagen gått och lyst av ett
rent förklarat ljus över städning och disk, kunde nämligen först då
förmå sig att gå fram till honom och säga:
– Jo, ursäkta, pappa, men se Johansson undrade i går, om vi inte kunde
gifta oss till våren!
* * * * *
På söndagsförmiddagen ansågs det ej passande att »driva efter vägarna».
Men genast efter middagen rusade Märit ut i tamburen och fick på sig
hatt och kappa i en fart. Hon mera åkte än gick nedför den fuktiga
stentrappan och stretade så den branta backen upp till allén.
Fyra vägar korsade sig vid Ödele. Men hur ofta Märit än gått där, hade
hon ännu aldrig lyckats få se sin tillkommande. Ni vet den där man
genast känner igen en torsdagskväll i ett vägskäl.
Just vid vägkorset låg källan, där korna vattnades vardag som söndag.
När Märit kom vägen fram, voro de nyss utsläppta och stodo nu där och
sörplade i sig vattnet i långa, filosofiska drag. Där hade de för
tillfället övergivits av ladugårdskarlen, vilken med sin långa piska var
på jakt efter en bolsjevikisk kalv, som vilt sökte undfly den borgerliga
ordningen.
Märit ställde sig och såg på kossorna en stund. De stodo där i en tät
klunga, stora, vackra och svartbrokiga och idisslade plikttroget. Ibland
vände de på huvudet och gåvo Märit en oändligt överlägsen blick ur sina
Venusögon.
Allt detta tunga svarta och vita mot den gråa bron under de kala svarta
träden bildade en tavla av sorgsen bundenhet, som tycktes Märit som en
bild av slättens kloka, aldrig svikande plikt.
Aldrig lärde hon sig förstå det, aldrig! Hon var det unga landets barn,
det landets, där älvarna gå som mäktiga stråkdrag av brusande liv från
fjället ner till havet och där arbetet dansar i takt med dem.
Vad de sågo uttråkade ut, de gamla, anrika konåderna! De hade ej
fjällkornas kvicka och envisa uppsyn, utan voro tröga och väldiga som de
kolossala åkerfälten. Den allra förnämaste döpte Märit till »l’Ennui».
– Det vet ni förstås inte, vad det är, predikade hon för dem, där hon
stod uppflugen på en sten. Jo, det är bron och ni och alltihop och det
där usla jaget, som narrade mig hit.
– Vad i jisse namn, står fröken och predikar för sig själv? frågade
Karlsson, som just återkom med rebellen.
– Hm – –, jaså det är Karlsson, godafton, godafton, hälsade Märit och
steg värdigt ned från stenen. Ser Karlsson, jag höll bara på att läsa på
en lektion tills i morgon.
Och brådskande räddade hon spillrorna av sin nimbus upp på vägen igen.
Karlsson såg efter henne med en huvudskakning, men lyckligtvis gav
kalven honom så mycket att göra, att han snart glömde guvernanten. Sån’t
där »höglärt» folk var ju alltid mer eller mindre konstiga. Han kände en
småskollärarinna, som gifte sig med en fattig klockare, då hon kunde få
byns rikaste hemmansägare. Så de’ så.
Men Märit traskade tappert vidare i lersörjan. Fälten lågo svarta och
dyvåta, feta och glänsande efter regnet. Det doftade starkt och fränt av
kalk och bränd halm. Överallt kraxade och skränade kråkor och kajor, som
slogos om matbitarna på fälten eller tunga och stinnmätta lyfte och
flaxade över vägen, rakt framför ansiktet på en.
Vägens långa, raka linjer kantades varken av träd eller stenmurar. Intet
fanns, som i mörkret kunde markera de förrädiska dikena.
Stugorna lågo glesa och strödda. Vid själva vägen lågo endast ett par,
tre stycken.
– Goddag, fröken, skall hon åka? hördes en skrovlig röst. Det var
Mosingebonden på väg in till Café Alprosen i staden, ej fullt så
oskyldigt som sitt namn.
Märit antog tacksamt anbudet. Det var ännu en god bit till berget och
vägen var verkligen eländig.
Gladeligt kravlade hon sig därför upp på hösäcken bredvid Mosingen, som
dock redan nu doftade starkt av söndagsfröjd och hembränt.
– Det ä’ ju hon på Ödele, ä’ de’? inledde han konversationen och gav
hästen ett tjyvnyp, så att han i häpenheten stegrade sig som på en
ryttarfest.
– Joo då, gick Märit med på saken.
– Och här ska’ hon vara piskad å gå som en ludis på vägera, när Svensson
har hästar, så hon kunde få åka som en anständig människa.
– Det måtte väl inte vara farligt att gå här ensam mitt på ljusa dagen?
– Jo, vad det är, lilla ros, sade Mosingen chevaleriskt och klämde i med
fulla lungor:
En liten jungfru ensam gick på vägen, medan han allt mer satte hästen i
munter galopp.
– Snälla herr Mosing, nu måste jag av, bad Märit ängsligt.
– Av – – nej, nu skall hon få åka, som vi åker till bröllops på slätten.
Hoppsan, gamla flicka, visa nu fröken, vad du duger till!
Och märren dög förvånansvärt bra. Det gick, så det slog gnistor i
stenarna.
Vid en krök saktades farten något. Mosingen skulle ha sig en pris. När
han vände sig bort, tog Märit gud i hågen, tog fart, blundade och
hoppade av, snett framåt. Till sin glädje återfann hon sig själv och
benen ganska hela i ett djupt dike.
Långt framför henne skumpade Mosingen ystert vidare lika sjungande och
säll, fast han mist barlasten.
Märit fick sig ett gott skratt – – hon tog bestämt igen litet på
livslängden med det.
Hon hade hoppat av mitt för en liten grå backstuga. Den låg där så
hopkrupen bakom sin förfallna stengärdsgård som en frusen och ruggig
katt. Bergets skugga hängde skymmande över dess tak. Fönstren voro utan
gardiner. I det ena stod en ansjovisburk med ett tynande
pelargonieskott. Men runt om stugan växte gamla knotiga äppelträd, som
på våren säkerligen gömde dess armod i en slöja av skäraste blom.
Vid grinden stod en gammal gumma, det uråldrigaste Märit någonsin sett.
Hennes ansikte var brunt som den bruna jorden och fårat av djupa fåror
som den. Ögonen voro nästan slocknade, också de hade jordens färg. När
hon fick syn på Märit, tändes en svag glimt i deras trötta glober.
– Ä’ ho’ fröken te’ Ödele? frågade gumman.
– Jo, det stämmer, det, svarade Märit muntert. Man tycktes vara välkänd
på orten.
– Varifrå’ ä’ ho’ då? fortfor slättens oldmor.
– Jag är ända uppifrån en stad, som heter Umeå, om mor vet var det
ligger.
– Jo dä – – dä – – legger la i Nörget, dä, prövade gumman sig fram.
Norrland eller Norge, det kunde komma på ett ut, inte bara för en gammal
gumma, utan för många andra här neråt. Vad kännedomen om landet
beträffade. Det visste Märit sedan gammalt.
Hon mindes också alla överdrivna berättelser om nöden och lasten i
lappmarken, från vilka många hämtade hela sin visdom i frågan. Tänk om
hon skulle skildra denna fattiga, förfallna stuga på slätten, denna
okunniga gumma, så att de som läste det skulle få en allmängiltig
uppfattning av det. Säkerligen skulle det då bli opposition. Där som här
fanns rikedom och armod sida vid sida, där som här var det olika trakter
och människor. Men en jämförelse smög sig ofrivilligt på henne vid
tanken på mångmilt isolerad fjällbors förbluffande goda kännedom om
sydsvenska förhållanden.
Omedvetet begick hon dock själv en orättvisa. Ty för henne blev med rätt
eller orätt den okunniga gumman med de döda ögonen till en
personifikation av slättens stora ålderdom.
Skuggan från berget kändes kall. Frysande skyndade sig Märit åter ut i
solskenet på vägen.
Rakt ovanför henne låg nu Aneberg som en mossbelupen ruin, dyster och
ännu drypande av kall fukt. Det hade inte de stora bergens lugna
båglinjer, som sågo så »skapade» ut. Det var liksom byggt av människor.
Blocken kunde ha huggits av slavar. Till en grym härskares fäste.
Stigen dit upp gick brant och rasslande över skiffersplittror. Just för
att den var så mödosam och brant, gav den dock en intensiv känsla av att
föra en högt upp från den släta marken. Varje steg var som ett hugg mot
en mur.
Utan att hon själv märkte det, ökade Märit takten, tills hon slutligen
flämtande halvsprang uppför sluttningen. Hon måste upp till den översta
stenens altare, rest mot himlen åt någon uråldrig gud.
Med vilt klappande hjärta nådde hon den och såg sig förväntansfullt om.
Långt nedanför henne låg slätten i lätt gråblått dis. Så här uppifrån
sett, var den vacker, hon hade aldrig kunnat ana, att den var så vacker!
Dess tusen rutor av grönt, av gult och brunt vävde ett väldigt täcke med
milt sammansmältande senhöstfärger. Dess stora yta böljade svagt som en
sovandes bröst.
Den var en stor palett i gud faders hand, på vilken han prövade färgen
med ilsnabbt flyende skuggor och dagrar. De många fläckarna skiftade
oupphörligt. Eller den låg som en matta av sammet för bergets fot att
träda på. Och de farande molnen ströko ystert med fingret över den, så
att den strimmade sig i grönt, i mörkgrått och sennabrunt.
Så speglade den himmelns alla växlande stämningar. Nu såg Märit, att
också slätten kunde drömma. Fast dess drömmar voro minnen. Långt borta
höjde sig ett kummel. Det var en forntida kungagrav.
Men här satt ett nutida flickebarn och drömde med vakna ögon om
framtiden.
Märit hade kravlat sig upp på den flata stenen. Där tog hon av sig
hatten och lät håret blåsa, som det ville. Vinden grep i kjolen, hon
tyckte, att hon flög. För att se, om hon rådde på vinden, började hon
sjunga, först svagt, så allt starkare och starkare. Hon sjöng allt som
föll henne in, som hade ett ord om ungdom och frihet, bitar och stumpar
utan sammanhang, just som en dum liten stare förfrusen kan ge sig till
att sjunga, så fort snön går.
Beredvilligt tog vinden sången med sig och blåste den i öronen på en,
som stod en bit därifrån bland buskarna.
Men Märit anade ingenting utan sjöng och sjöng för sig själv. Hon
riktigt skrek ut allt det främmande, vars mara så länge tryckande legat
på hennes bröst. Och det är väl egentligen meningen med all sång.
Men plötsligt väcktes hon till verkligheten igen av en ilsken vindstöt,
som ryckte hatten till sig ur hennes hand. Kanske hade den fått nog av
musiken.
Lössläppt hoppade hatten i väg på upptäcktsfärd över stenar och buskar,
och Märit fick följa efter. I farten tappade hon resten av all påtvingad
guvernantsvärdighet och seminaristvisdom och när hatten tog ett
jättesprång över en hög enbuske, samlade Märit ihop kjolarna och tog
språnget efter.
Rakt i armarna på någon, som tog henne och höll henne mycket hårt fast.
På vem?
Naturligtvis på den ende, som hon borde flyga i famnen på, enligt denna
historias mening. Föremålet för hennes skyggaste funderingar och
tystaste undran. Som en liten trött fågel flög hon rakt i den omöjliga
drömmens famn.
Tänk, om det nu inte varit han, utan i stället långe Jönsson? Då hade vi
allt varit bra stygga mot Märit, eller hur?
Men nu var det verkligen doktor Haller själv, ty verkligheten är någon
gång lika barmhärtig som dikten.
Det var ej heller så underligt som det kan låta. Ty när någon dag ut och
dag in i ur och skur går upp på ett berg i hopp att få träffa någon, som
inte bor långt därifrån, så vore det väl bra stor otur, om det inte till
slut skulle lyckas. Det var vad den unge mannen hade gjort. Men hittills
hade flickan envist gäckat hans väntan som ett skyggt skogsrå. Och nu
flög hon sjungande i hans famn. Undra på att han höll henne hårt!
Flickan med de lustigt nyfikna grå ögonen, som sett på honom så stort
och trolskt en gång.
Han var ej sämre detektiv han än Märit, han visste sedan länge, vem hon
var.
En lång stund stodo de så och sågo varandra med stum förvåning i ögonen.
Men till slut gjorde sig Märit rodnande fri.
När hon förvirrad sänkte ögonen, upptäckte hon i den unge mannens hand
något tillskrynklat och hoptufsat, som en gång varit hennes gamla
hösthatt.
– Åh, min hatt, sade hon.
– Jag är rädd, att jag gjort illa vid den, sade Torbjörn Haller och
lossade tafatt på det järngrepp, varmed han lyckats fånga rymmaren.
– Ingen skada skedd – den är inte född i år, svarade Märit raskt.
Torbjörn Haller skrattade, så att hans vita tänder lyste.
– Än ni då, lilla årskalv, har ni skadat er? frågade han och log bra
mycket mera ömt, än man strängt taget hade lov till, innan man ens
presenterat sig.
Att bli kallad »årskalv» av en främmande herre på toppen av ett berg
mitt på blanka söndagsaftonen! Märit började få aktning för slätten, som
kunde bjuda på sådana sensationer.
– Nej, visst inte, svarade hon en smula stelt och så uppstod den paus,
som endast kan uppfyllas av två nya namn.
– Tillåt mig att presentera mig – mitt namn är Haller, adjunkt vid
samskolan där inne i staden.
– Märit Grahn.
Två händer tryckte varandra konventionellt.
Men två odygdiga ögonpar sade så här:
– Tro inte, att jag talar om, att jag gjort en pappersdocka av dig och:
– Du skall inte inbilla dig, att jag gått här i krokarna och tittat
efter dig nu i snart tre månaders tid.
Därpå började de skyggt och nyfiket granska varandra närmare.
Märit plockade fram drag efter drag av sin minnesbild, där var _det_ och
där var _det_ – – jo, hon hade uppfattat honom nog så rätt redan vid
första anblicken. Men så vacker mindes hon inte att han var. Det var
första gången hon tyckte, att ett sådant epitet passade för en man, utan
all sliskighet.
Nu i det skarpa ljuset på berget kommo de stora, fria dragen riktigt
till sin rätt och ögonens havsblå. Vilken Herkules han var, trots
kateder och inneliv! De stora, vita händerna sågo ut, att kunna böja
hästskor.
Men det märkvärdigaste var håret, det hade hon ju inte sett förut.
Tillbakastruket över pannan, en kort, vågig man, sträv och mörkblond,
gav det den rätta resningen åt pannans höga valv och den stolta nacken.
Det var, vad som fattats i hennes bild, och nu var den färdig.
Tänk, att våga bära håret så i Åköping! Där varje anständig man med
hygglig taxering bar bena på vänstra sidan av huvudet. Säkert blev han
misstänkt att hysa sympatier med bolsjeviker och förbudsvänner.
Den unge mannen å sin sida tänkte, att han aldrig sett något så ungt och
rankt och prinsesslikt stolt som flickan, som nu såg upp på honom med
stora, undrande, gröngrå ögon.
Av hans längtan hade hon skapats ut, av ett ben ur hans sida, denna
drömlikt klarnande söndagsafton.
Hör – – – klockorna!
Från alla slättens klockor steg klockspelet upp till dem likt en kör av
klara gossröster. Det ringde till aftonsång.
Andäktigt lyssnade de tillsammans. De tyckte om att tiga en stund
bredvid varandra. Tystnaden gjorde dem så bekanta.
Därpå började de peka ut kyrkorna. De kivades om namnen och föllo
varandra i talet och innan de visste ordet av, pratade de som gamla goda
vänner om ditt och datt.
– Vi äro alltså kolleger, konstaterade Märit.
– Kolleger, låtsades han undra, bara för att få henne att tala om sig
själv.
– Ja, medan ni skakar kunskapens träd i Åköping, så gör jag det i all
anspråkslöshet på Ödele herrgård. Jag är guvernant där, om ni vet, vad
_det_ är.
– Naturligtvis.
– Nej – – det vet ni visst inte. Ni har ingen aning om, huru förfärligt
antediluviansk jag är. Strängt taget är jag inte ens till.
– Det måtte vara förfärligt, medgav Torbjörn Haller skrattande och strök
håret tillbaka, så att det stod som borst kring det livliga ansiktet.
– Ja, det är det, men jag skall väl så småningom lyckas nå åtminstone
till varats stadium. – – Än ni, då? Naturligtvis är ni inte från
Åköping, då ginge ni inte upp på ett berg den här tiden på året, om det
så sutte er på näsan.
– Det är jag inte heller – gudskelov – sade den unge läraren. Jag är
värmlänning med en stor droppe norskt i ådrorna. Den droppen kommer mig
att då och då knata upp på bergen för att kika efter stora vatten. Det
där vållade mig inte så litet besvär redan i Uppsala, skall jag säga.
Och här. Men se blodet, vad frågar det efter litet besvär? Mors alla fem
bröder drunknade på sjön – – det ser ut som om jag skulle göra det i
småstadsslöheten i stället.
– Nå, hur trivs ni i Åköping?
– En sådan fråga! Trivs? Om ni icke är till, så existerar jag, men mer
är det inte heller. Men platser växa gunås inte på träd – – man får ta,
vad som finns och tacka till. Man har väl studieskulder, vet jag.
– Hur får _ni_ tiden att gå?
– Åh – – det såg ni väl, då ni först kom till staden. Säg, fröken Grahn,
nog minns ni väl, att vi redan sett varandra en gång?
– Joo, svarade Märit tvekande och rodnade på nytt vid minnet av sitt
ohyfsade stirrande vid detta tillfälle. Vad gjorde ni egentligen där
nere, doktor Haller, lyckades hon avleda frågan.
– Jag höll på med min favoritsysselsättning på lediga stunder, att peta
i ån, förklarade hennes nye vän. Om ni visste, vad det är mycket, som
fastnar efter stränderna i den där ån, vissna löv och friska kvistar och
skräp, äggskal och granna fjädrar. Där ligga de i krokar och vikar och
skvalpa i dödvatten och komma ingen väg. Då går jag dit med min käpp och
ger den en smula fart, så att de stolt segla ut för ån och kanske ända
ut i havet. Men själv får jag stå där och bara titta efter dem.
– Ni har i alla fall en å att peta i – – jag har inte ens så mycket,
knotade Märit. Jag är till hälften förtorkad av brist på vatten, som rör
sig.
– Nå än jag då – – – tror ni att man kan dricka ur min å? Ja,
Åköpingsborna gör det ju, förstås, och tvättar sina kläder i den,
paltorna på norr och spetsarna på söder. Men längtar jag efter en riktig
dryck vatten, då ger jag mig upp till berget och slår på det med käppen
i ett ständigt gäckat hopp att få se en levande källa springa ut. Men
först i dag kom ni fram ur berget som en frisk vårflod. Nu går jag
bestämt hit var dag och slår på stenen.
Och han såg på Märit med sina på en gång skälmaktiga och drömmande ögon,
så att blodet varmt steg henne i kinderna på nytt.
Hon kände som om samma längtan drivit dem båda ut i den tysta aftonen
och kastat dem i varandras armar.
– Säg, nog träffar jag er väl någon gång till här ute? frågade han då
rent ut. Kära ni, förbarma er över en andligen svältfödd magister i
Österås! Kollegiet i Åköping är strängt uppdelat i mans- och spinnsida,
som hata och förfölja varandra. Mina manliga kolleger spela kort var
afton i förtvivlan över att aldrig veta, hur mycket eller rättare sagt
hur litet de ha i lön. Och de kvinnliga kunna aldrig förlåta Adam, att
han skyllde på Eva i paradiset.
– Nå, men det finns väl andra?
– Ja, men jag kan inte tala ostpris och svinavel. Och de små
familjeflickorna, av vilken utdöende ras Åköping äger en liten
uppsättning, envisas att tro, att vi ännu skriva kvinna med q.
– Om ni är ensam, hur tror ni då, att jag har det på Ödele bland svarta
och vita kor och dvärghöns, undslapp det Märit i en tung suck. Tur nog
räcker mitt arbete till mest hela dagen.
– Och vad har ni, för att ni slavar på detta sätt?
– Sexhundra kronor om året och allting fritt – – en hel förmögenhet, som
ni hör. Nästan lika mycket som köksan, skall ni veta.
– Men det är ju upprörande.
– Säg inte det – – vet ni på vilken plats på universums rangskala
guvernanten står?
– Nej, jag har aldrig träffat någon förr utom i gamla böcker och där var
hon alltid ett mönster av svarta intriger.
– Jaså, jag trodde hon bara hade varit menlös och ogift i alla tider.
Men hur som helst, så stod hon förr och står fortfarande i rang med
husets katt, det sade alltid far.
– Jamen, kära ni, det är hon inte ensam om. I det stora hus, som är vårt
land, ha väl just lärarna alltid haft den rangen och ha den än i dag.
Kanske mer än någonsin. Vi äro nästan lika omoderna som guvernanten.
Vårt arbete föraktas av samhället, ty vi uppfostra bara dess barn. Vi
äro improduktiva, sägs det, ty vi göra ingenting, som går att äta och
kläda sig i och därför ger man oss en sådan knapp kaka.
– Men beror det inte till stor del på lärarna själva?
– Jo, i mångt och mycket. Det bottnar djupast i ett ädelt drag: den
bildades förakt för penningen och dess makt över själar. Men tyvärr kan
man inte ens betala bokräkningar med sublimt förakt, än mindre amortera
av sina lån med det. Ja, jag är ju ogift, men mina stackars gifta
kamrater. De ha det ej så lätt.
– Lärarna ha tigit och lidit för länge. De borde väl i sin kunskaper ha
skarpare vapen än andra?
– Kunskapen har aldrig varit en makt, nu är den mer än någonsin en
vanmakt. Jag börjar redan komma till den åldern, att jag får se, hur de
dummaste skolpojkarna i min stad utvecklas till bankdirektörer och
småstadsmatadorer, medan skolljusen tyna likt osnoppade och rykande
lågor som lärare eller präster, kvävda av studieskulder, som nå dem till
halsen. Bildningens låga, kultiverade röst drunknar i maskinernas
öronbedövande larm.
– Ni är väl i all sin dar inte unghöger? frågade Märit plötsligt
förfärad.
– Skulle det vara så farligt då, smålog Torbjörn Haller road.
– Nej – – ja – – jag vet inte. Det är väl bara det, att jag alltid
tyckt, att orden ung och höger svära så underligt mot varann. Fast
egentligen bryr jag mig skamligt litet om politiken.
– Men det gör inte jag, jag är tvärtom mycket intresserad av den, fast
jag än så länge är en obeslutsam vilde. – – Fast en gång drömde man ju
om annat än att fastna som barnaplågare i Åköping. Om att åtminstone
kämpa på den politiska arenan, att brottas med viljor, att leda.
Omedvetet reste han på sig, skakade sin ljusa man bakåt och ur ansiktets
ädla oval sköt hakan plötsligt fram, oanat brutal, djärv och i protest
med de drömmande ögonens milda gråblå.
Ja, han skulle nog kunna leda, den hakan dög. Där han stod överst på
berget liknade han en väldig viking, som spanar efter sitt skepp. Berget
var en liten sten, som han skulle sparka undan, när han ville fram på
allvar.
– En gång, högg Märit i, mera ivrigt än hon själv visste. Ni talar
sannerligen som om ni vore hundra år. Inte har väl någon tid gått
förlorad för er ännu?
– Förlorad – – ingenting går förlorat. Det är bara det, att man stannar,
stannar. Som den tröga sumpiga ån.
Men då flög Märit upp från den sten hon satt på. Kanske fruktade hon,
att hennes eget liv, som rann så klart och friskt ännu, en gång skulle
kunna löpa ut i en gyttjig, stillastående å.
– Så får ni inte säga, utropade hon lidelsefullt. Så säger ingen _man_.
Ni – ni _duger_ – – det vet ni, till vad ni vill. Jag vill inte fastna,
jag, jag skall inte göra det. O, om ni visste, vad jag vill hinna med
och göra mycket av mitt liv, än vet jag bara inte vad!
Och hon sträckte häftigt ut armarna, som för att fånga något, som
flydde.
Torbjörn Haller såg på henne, som om han plötsligt fått se en
uppenbarelse. Så spänstigt rank och vidjefast hon stod där i blåsten med
armarna höjda likt smala måsvingar. Du var dock en Svane, tänkte han.
– Det är förresten inte det, ser ni, fortfor flickan lugnare och sänkte
armarna, att det måste bli något bestämt av det. Det är det, att man
måste _leva_ i allt, vad man gör.
Det kom så äkta kvinnligt ologiskt mjukt och famlande efter det förra
lidelsefulla utbrottet.
– Lilla barn, sade han plötsligt, strävt, som mot sin vilja.
Då rodnade Märit plötsligt och såg skyggt på honom – – han var ju en
främling och hon talade så till honom.
– Man måste tala ut någon gång, mumlade hon, och lyfte tafatt de alltför
teatraliska armarna för att ge dem något förnuftigt att syssla med i
håret.
– Ja, det måste man, sade Torbjörn vänligt lugnande och förstående. Om
ni visste, vilken uppenbarelse det är för mig att träffa på en sådan som
ni här på gamla hederliga Aneberg, där kämparna ta sig en tupplur på
minst hundra år i taget, innan de gripa till det rostade svärdet! En
ung, vacker flicka, som vet, vad unghöger är! Jag slår vad om, att
Åköpingstöserna tro, att det är en hönsras.
Då måste Märit skratta. Hon var så lycklig, att någon förstod henne.
– Det var i alla fall skönt att komma upp på ett berg för en enda gång,
smålog hon och andades i djupa drag. Där nere, förstår ni, är – – –
– Slätt, behöver ni säga mer?
– Men nu måste jag väl i alla fall ner, det börjar skymma.
– Vill ni ta min hand? Låt mig leda er nedför stigen. Den är brant.
– Leda – – han, som drömde om att leda viljor – nu skulle han leda
henne.
Förvirrad lade hon sin smala flickhand i hans stora, den slöts som i ett
skruvstäd. Det var tydligt för dem båda, att hon därmed gav honom något
mer än sin hand, något som han kanske skulle behålla för alltid. Men det
var något, som ej kunde röras vid ens med de lättaste ord på länge än.
Men som på en tyst överenskommelse stannade de några ögonblick vid
kanten av klippan och sågo ut över slätten.
Över dess vida yta böljade nu skymningens tunga, blåa vågor in. Den
slätade ut de många brokiga rutorna till en enda mjukt förtonande slöja
av svävande kvällsdimmor. Slättens skiftande hav mörknade allt mer och
snart började ljusen från gårdarna blänka fram som glimtande fyrljus.
Men långt, långt borta lyste ännu en svagt rodnande rand – – det var
horisontens spända båge.
Och högt ovanför, vid kanten av stupet stodo de två unga människorna,
hand i hand, och sågo bort mot den.
– Kom, sade Torbjörn Haller slutligen och drog Märit utför stigen.
Vad det var tryggt att stödja sig på denna stora, vita hand, lika vit,
fast den var utan handske i vinterkylan. Man måste lyda den.
Stigen blev allt brantare, skiffret allt lösare och opålitligare. De
måste springa, till sist rusa för att inte falla. Träd och klippor
sprungo, buskarna lekte ta fatt och kring dem rasslade som ett kulregn
av småsten och jord.
Och långt där nere dansade slätten runt, runt som ett vidunderligt stort
»lustiga hjulet».
Till slut miste Märit alldeles fotfästet, hon åkte långa stycken på
klackarna och rev upp hela laviner med sina kjolar. Men den stora handen
släppte inte sitt tag, den höll henne tryggt uppe och äntligen stodo de,
utan att hon visste hur, välbehållna på landsvägen.
De voro båda så andfådda, att ingen kunde tala på en lång stund.
Flämtande, utmattade av farten, storskrattade de blott mot varandra som
två barn, som gjort varandra ett riktigt lyckat puts. Utan att tänka på
det stodo de alltjämt hand i hand.
Efter en stund lyckades Märit få åt sig andan, drog till sig handen och
visade på en stor reva på kjolen. – Se, sade hon, och hötte med fingret.
– Åh, förlåt mig, sade hennes förare och spjuvern lyste i ögonen. Var
farten för stor – – den är min fart, ser ni. Så springer jag alltid
nedför berget. Men ni skulle se mig, då jag promenerar efter ån på
kvällarna bland stadens fäder – då skulle en snigel få gott försprång.
– Vet ni, fortfor han och lutade sig ned över henne. Hon såg hans stora,
försvinnande skugga falla samman med sin på vägen, det var som om han
åter tagit henne i famn. Hans gråblå ögon voro nästan svarta i dunklet.
– Jag tyckte, att vi sprungo från alltsammans ut i världen igen, ni och
jag!
Märit ruskade avvärjande på huvudet.
– Då fingo vi allt springa duktigt – se, så stor slätten är. Förresten
tänker jag inte springa ifrån något halvfärdigt – jag är på långt när
inte färdig med mig själv än. Därför skall jag försöka uthärda på Ödele
läsåret ut.
– Men då – – hans ögon lyste – – då måste vi ju träffas igen – ofta.
Säg, vill ni – du –, han sade det liksom ofrivilligt, – inte lova mig
det? Ni ha väl telefon?
– Ja, men inte för mig. Jag hör ju till »folket», förstår ni. Mer än så.
Min moral är dyrbarare än deras, för barnens skull. Den tål inte ens vid
att tala i telefon.
– Ja, men de ha väl ingen rätt att stänga in er heller, ni är väl inte
bergtagen?
– Jo, av ett stort, tyranniskt bergatroll, som vill, att jag alltid
skall sitta inuti berget och aldrig ovanpå. Det här är till hälften hans
berg, ser ni, och nötterna, som växa på det med. Om han hittat er här,
hade han förmodligen skjutit ned er i förbifarten. Men nu är det ju inte
nöttid.
– Men jag fann något vida bättre här uppe än torra nötter.
– Ja, gud hjälpe mig, om han visste det!
Under det de på detta sätt skämtsamt munhöggos, började de gå vägen
framåt och närmade sig alltmer Ödele. Snart lyste ljusen från
gästgivaregården emot dem likt trogna hundögon. Den röda längan låg där
på vakt likt en gårdvar i sin koja framför herrgårdens grind.
Då stannade Märit och räckte Torbjörn Haller sin hand.
– Det är nog bäst, att ni vänder här, sade hon. Inte för, att någon har
att göra med det precis, men det är ju onödigt. Det är rätt sent, snart
åtta, här på Ödele är det så gott som midnatt – vi lägga oss vanligen
klockan nio.
– Nå – och sedan?
– Jag ringer väl till er någon gång. Men kom ihåg, ni får icke ringa
själv! Det skulle vålla mig stora obehag.
– Då får jag väl lova det. Ni håller väl säkert ert löfte?
– Ja, säkert.
Sanden knastrade under fötterna, när hon gick upp mot gården. Det lät
som om något litet underjordiskt troll gnisslade med tänderna.
Från ladugården hördes råmandet av fyrtio kor och ett vilt slammer av
bleckkärl. Korna kvällmjölkades och Karlsson sprang skinntorr med
klapprande träskor och kommenderade mjölkerskorna.
På arrendatorns trappa satt Axel och gäspade överljutt med uppknäppt
livré. Han hade varit till stationen i staden.
Vid grinden vände sig Märit om och såg neråt vägen.
Långt borta skymtade hon en försvinnande gestalt, som snart blev ett med
skuggorna under berget.
Det var dryga halvmilen in till staden med dess många ljus. Hon kände
sig åter så ensam.
Men så kom hon ihåg, att det fanns en liten tråd, en liten sjungande
tråd i luften, som kunde binda dem tillsammans igen, när hon ville.
Hon skulle ringa till honom, som hon lovat, en dag. Inte alltför snart,
men en dag, som började riktigt bra, en dag, då hon stigit med rätt fot
ur sängen.
Och med ett gnolande sprang hon den smala trappan upp till sin kajuta.
När hon öppnade dörren lyste två gröna lyktors välbekanta fosforsken mot
henne ur soffan, och spredo som ett svagt, svagt månsken i rummet.
Det var ingen annan än Kisse Måns på sin orakelplats i soffan.
– Godkväll, ers eminens, sade Märit och gjorde sin allra finaste
hovnigning. Jag kan hälsa från Märit. Jag tror nästan, att jag träffade
henne själv uppe på berget i kväll.