Men slätten släpper inte så lätt sitt rov.
Det envisa regnet fortfor långt in i november och förlamade alltjämt
både vilja och håg.
Trögt gingo veckorna sin vanliga, släpande gång. Lättade himlen en dag,
var den dubbelt så tungsint den nästa. Det påbörjade umgänget med
grannarna avstannade åter av sig själv, ty ingen ville dränka sig på
öppen landsväg.
Det eggande minnet av den galne Älging och hans likgiltigt snärjande ord
hade Märit plockat ut ur sin själ som en stickande tagg. En sådan man
skulle aldrig kunna få någon verklig makt över henne, det visste hon.
Skulle hon en gång älska, ville hon inte vara någon mitt inne i ett
eller annat dussintal. Nej, den enda ville hon vara, den enda möjliga,
så ung var hon.
Och som en blixt skymtade åter det främmande och dock så välbekanta
leende, som hon blott sett en gång, för hennes fantasi.
Aldrig skulle hon väl få veta, vad det leendet betydde. Men den lilla
pappersdockan förvarade hon som en mascot mot slättens alla
illfundigheter.
Bäst att arbeta och slå bort alla onyttiga funderingar! Hoppet om att
kunna göra några snillen av de små Svenssonska fidekommissarierna hade
hon för länge sedan uppgivit. Att med två tomma händer förgylla upp de
torra kurserna var heller inte lätt. Det återstod intet annat än att med
hammare och storslägga trumfa in läxorna dag för dag. Och kunde annat
vara möjligt i denna omgivning, utan eggelse av kamrater?
Vad hennes elever bäst av allt behövt, hade varit att komma i en skola
och slipas av i andra barns hårdhänta sällskap. Ty de äldres uppfostran
kan aldrig ersätta kamratlivets. Därtill är den för överdrivet
hänsynsfull och finkänslig, särskilt om den måste gå helt i
»pjåskpedagogikens» anda, som går kring barnens själsliv som katten
kring het gröt. Trots sina andra reformer ville Märit på inga villkor
komma in i den trallen, men gjorde det ändå omedvetet, så var den läran
en gång inhamrad i henne.
Märit tyckte nog om dem, men de behövde få en levande livets fläkt
inblåst i sig och den kunde endast andra barn ge dem.
Allteftersom tiden gick tyckte sig Märit grundligt få besanna även den
strofen i sitt invigningstal:
Hans kall är tungt på många vis,
och stundom är så svårt att plugga
latin i mammas »lilla gris»,
som att få gudsord i en sugga.
Även om det nu inte var just latin hon fick plugga in.
Mången gång avundades Märit i dessa dagar jungfrurna. De hade kamrater i
alla knutar och sina lördagsdanser, då Märit satt ensam på sin kammare,
ångrade sin halsstarriga nyck och längtade sig sjuk efter litet ungdom
och glädje. Hedvig fick man ta mera i småportioner och någon annan fanns
ju ej till hands.
Jungfrurna hade var kväll sin sunda kroppsliga trötthet, medan hennes
satt som en leda och avsmak i halsen. Deras själsliv hade tydligen inte
heller så många försåtliga krokar och döda punkter.
För att komma över dem, började Märit på nytt ta upp sin länge
försummade korrespondens. Som en ropande röst skrev hon långa
utgjutelser till släkt och vänner och letade till slut upp gamla
bortglömda skolkamrater och förvånade dem med oväntade brev.
Tre gånger i veckan kom posten till Ödele. Så fort Märit hörde den
välkända kärran skramla på den dyvåta vägen, var hon utom dörren. Letade
han då fram ett tjockt brev ur sin tunna väska, var dagen räddad.
Men det var många postdagar, då inga brev kommo. Märit hade kanske förut
under de goda dagarna försummat alla dessa »Kära lilla Anna» och
»Käraste Kerstin», som hon skilts från för ett år sedan under eder om
evig trohet. Nu fick hon stå där i de onda.
Det talades om storstadens frestelser. Aldrig hade hon förstått, vad det
innebar, hur fritt hon än umgåtts med sina manliga bekanta.
Men landets frestelser, se det var något, det. Satt hon inte redan här
mitt i paradiset före Adam och längtade efter en aldrig så liten orm?
– – – Men även de segaste veckor måste rulla runt det stora klotet och
ramla ner på den andra sidan, hur de än streta emot. Och nu närmade sig
allt mer Mårtensdagen, då den stora gåsmiddagen skulle gå av stapeln på
Aneby.
Ingen, som lever i livets brusande mitt och kastas från nöje till nöje,
kan förstå, vilka proportioner en sådan liten omväxling kan anta för
den, som trampar runt i det dagliga som en ekorre i en bur. Långt innan
man kommer dit, kastar den ljusa dagen sitt fyrsken framför sig över de
gråa.
Aldrig hade Märit trott, att hon skulle kunna längta så löjligt mycket
efter något så banalt som en middag! Men nu gladde hon sig som ett barn
åt den och avvaktade med otålig nyfikenhet mötet med sina kamrater på de
båda gårdarna, som hon egendomligt nog ännu ej träffat.
* * * * *
Så kom äntligen den stora dagen. In i det sista fick Märit knoga med
sina lektioner. Middagen var utsatt så tidigt som till klockan fyra, för
att få ett tidigt slut, ty vägarna voro livsfarliga på nattkröken. Märit
fick därför lov att klä sig under pauserna mellan lektionerna. Patronen
tålde nämligen inte, att hans dyrbara hästar väntade en minut vid
trappan och som han aldrig underrättade bestämt om tiden för avresan, så
var det att hålla sig beredd som till den yttersta domen.
Den ena rasten fick guvernanten springa upp och kamma sig i flygande
fläng. Den nästa fick hon klänningen på sig och rasten därpå fick hon
knäppa om alla knappar, som kommit fel i brådskan.
Hon tog en enkel klädning i gråblått crèpe, som dock genom sin chic
förrådde storstaden och klädde henne förträffligt. Med en rysning av
välbehag kände hon den ikring sig. Att en enda gång få kasta av sig
arbetsdräkten, vardagen, vad det gjorde allting lätt igen!
Precis halv fyra höll skjutsen vid trappan. I dag slogs det på stort,
den nya droskan och de två härliga, svarta parhästarna. Och på
kuskbocken satt själve Karlsson, inklämd i ett grått fodral med blanka
knappar och insvängd midja, avsedd att ge hans kantiga figur en
löjtnantsaktig sväng. Ur denna stöpform klämde sig hans hederliga, röda
ansikte, förläget och stolt, med svårighet upp.
När patronen for ensam till staden, var det inte alltid så noga. Då satt
han ofta på mjöllasset bakom Axel, som var i arbetströja och träskor.
Men nu skulle man imponera på de andra patronerna. Därav denna ståt.
På kökstrappan stod Linda och nästan grät av beundran. Och hos
arrendatorns var fönstergeranien behängd med nyfikna ansikten som med
jättelika blommor.
Nu syntes patronen på stora trappan i päls och Hedvig i en gammal, antik
röd supékappa med väldiga puffärmar.
De satte sig upp och Märit intog blygsamt platsen baklänges.
Alltid ett framsteg, tänkte hon, på Sehlstedts tid satt man bredvid
drängen.
Så fjäskade Linda och Svea med schalar och filtar, Karlsson hälsade med
piskan och så bar det av.
De präktiga hästarna sprungo, så att hagar och träd flögo. Märit njöt
och tyckte med ens, att hon var en lolla, som ej uppskattade landet.
Kunde man tänka sig en färd, härligare än denna? Det var bara så sällan
det förekom. När Hedvig ibland om förmiddagarna for in till staden i
sina ärenden, var guvernanten hindrad av sina lektioner och hon var för
stolt att be om lovdagar, som ej gåvos frivilligt.
Nu skymtade allén och flög hastigt förbi som en trupp på flykt. Var
färden redan slut? Precis tio minuter hade den räckt, med pälsar och
fällar och allt.
Och där låg Aneby i full belysning, vitt och stort i dunklet. På trappan
stod en ung betjänt i blått livré och bugade en bugning, som hans herre
ej kunde kopiera. Men så hade han också sina fyratusen om året för den,
medan den lilla tillhandaflickan fick tacka vackert för sitt »fria
vivoir».
Betjänten förde in gästerna genom en förstuga med välvt, massivt stentak
i 1500-talsstil in i ett gästrum med 1700-talsspeglar och värmeledning.
Där pälsade de av sig och Hedvig kröp som en fjäril ur puppan i en
riktigt snygg, brun sidenklädning, från vilken Märit efter lång
övertalning fått sprätta bort en jättestor rosett och en ljusblå
pärlfrans. Märit var även upphov till koaffyren, som på ett underbart
sätt förändrade Hedvigs milda fysionomi. Över de skygga, bruna ögonen
lågo ett par lockar, som hennes kammarjungfru lyckats leta fram under de
åtstramade striporna, och från den böjda hjässan stack en hårknut ut, så
trotsig, att den utmanade vem det vara månde. Med en djupt olycklig min
balanserade Hedvig detta Babelstorn på sitt förkrossade huvud.
– Skall jag ta handskarna, tycker du, viskade hon till Märit och visade
fram ett par smörgula sådana.
– Nej, låt dem vara, rådde denna och satte det vickande tornet på sitt
offers huvud till rätta.
– Nu går vi in, förkunnade patronen, som stod klar i sin brudgumsfrack.
– Ja, men pappa, sockorna, halvgrät Hedvig och sjönk förtvivlad ned på
en sidentaburett för att dra av patronens gamla ullsockor från sina
sidenskor.
– Förbaskade sölsoppa, ramla på bara, röt patronen och tog sig en pris.
Äntligen var Hedvig klar, och med fyratusenkronorsbetjänten i têten
gingo de uppför den magnifika trappan. Genom en hemtrevlig hall med
öppen spis kommo de så in i matsalen, en härlig gammal slottssal med
porträtt av gårdens bortkursade förfäder och ett alldeles nytt av patron
Nyberg själv i riddräkt och med en uppsvällning på ena kindbenet.
– Här har va’t stengolv, förklarade värden för den beundrande Märit
efter växlade hälsningar. Men si Adilina tycker bättre om paketten.
Eller hur, Adilina?
Adilina var husets fru i en förfärlig klarblå sidenklädning, överlastad
med dyrbara och smaklösa broderier kors och tvärs, mest tvärs. Det
första, barbariska intrycket försvann dock, när man över virrvarret fick
syn på ett stort, ljust ansikte med rena, fast litet sömniga drag och en
präktig knippa korngult hår. Märit fick ett stadigt och vänligt handtag,
som genast vann henne.
– Välkommen, sade fru Nyberg och menade det också tydligen.
* * * * *
Gästerna samlades tills vidare i förmaket. Där stod redan Älging och bet
sig frånvarande i mustaschen. Bredvid honom stod en lång, mager dam med
mörkt hår och i förtid åldrade drag och med något bittert och besviket i
mungiporna. Hon bar en toilett, som tydde på en annans goda smak och gav
Märit ett litet sylvasst och avhugget handtag. Hon var en sådan, som
lyfte upp handen högt i vädret på den hon hälsade i tanke, att det var
förnämt. Det var fru Älging.
– Jaså, detta är den unga fröken på Ödele, sade hon nedlåtande och
granskade ogenerat Märit från hjässan till fotabjället. Kom hit, fröken
Creutz, så får jag presentera!
En liten späd, ljus tjugoårstös med ett ängsligt och förskrämt uttryck
kom fram ur en vrå och räckte Märit handen. Hon hade en typ, som måste
ha gropar i kinderna, men av dem syntes nu ej ett spår. I stället
kastade hon en outgrundlig blick av fruktan på sin matmor och en lika
outgrundlig av bön på Märit.
Men ännu outgrundligare var den blick, som Älging kastade på den nya
lilla flickan. Intet av allt det gäckande, glittrande och falskt
patetiska, varmed han sökt förbrylla Märit, låg i den. Vore det inte
Älging, skulle man i stället kunna kalla det något av vördnad och helgd,
av ett heligt minnes makt.
Var hade Märit förresten sett denna fröken Creutz förut? Någonstans hade
detta blida, ljusa ansikte skymtat henne förbi.
Nu hade hon det, den dödas porträtt på väggen! Det var samma böjda
huvud, samma milda ögon, fast yngre och vekare. Likheten låg mera i
själen och uttrycket än i själva anletsdragen och observerades kanske
därför icke av flertalet.
Forcerat vände sig Älging till flickorna:
– Fröken Märit, rider ni? När skola vi börja med regelbundna ridturer?
Du, Olga, anser det väl ej förenligt med dina fyrtio år att åter bestiga
hästryggen? nedkastade han därpå vårdslöst till sin fru, som satt sig på
en stol bredvid honom.
– Åhå, då det är förenligt med dina, så, bet denna skarpt av.
Naturligtvis skall jag vara med.
Märit kände sig högst obehagligt berörd. Hon fann deras ton mot varandra
avskyvärd. Mellan barken och veden på det trädet var nog inte angenämt
att vara, och hon beklagade uppriktigt den lilla fröken på Älgholma.
– Tack, vad mig beträffar, är jag ännu för ovan att vilja rida i
sällskap, avböjde hon litet stelt, tog den lilla guvernanten under armen
och drog henne längre inåt rummet.
Vid bokhyllan stod Johansson på nåder i en hederlig gammal bonjour och
bläddrade förstrött och oförstående i en ouppskuren fransk roman, som
kommit med på auktionen.
– Tjänare, fröken, sade han belåten och räckte fram en väldig, röd labb.
Trots en hel flaska åderkålång, doftade han ladugård.
Märit skakade eftertryckligt den hederliga arbetsnäven och pekade på
Hedvig, som satt delvis på en stol och delvis i luften av hänsyn till
klädningen.
– Skall inte herr Johansson hälsa på Hedvig? frågade hon muntert. Om
herr Johansson visste, vad jag tycker hon är för en snäll och präktig
tös. Och så’n mat hon lagar se’n!
– Säjer fröken det? Jaha, nog är Hedvig redig alltid. Det var jädrans,
vad hon är fin i kväll, upptäckte Johansson och stegade beslutsamt fram
till sin utvaldas sida.
– Var ha vi husets omtalade »tillhanda», vår kollega, frågade Märit sin
nya, blonda vän.
– Åh, hon klär väl barnen. Se, där kommer hon.
In kom en lång, mörk flicka med håret uppkammat från en klar, slät
panna. På fingret blänkte en ny förlovningsring. Hon tillhörde tydligen
typen: »Förlovad flicka önskar komma till större herrgård, för att under
erfaren husmors ledning etc.»
Hennes lärospån bestodo dock mest i att hjälpa till med städning,
rensning av grönsaker och bär, lappning av barnkläder och dylikt. För
detta fick hon betala med att planta in i de båda synnerligen istadiga
pojkarna a b c och kindergartens första grunder. Vad bemötandet
beträffar, såg det inte ut att gå någon nöd på henne. Herrskapet Nybergs
voro båda vänliga och godmodiga människor och ovanligt litet bekajade
med uppkomlingshögfärd.
Men de båda hemmavarande pojkarna tycktes inte brås på dem. Med näsan i
vädret och händerna i fickorna på sina vita sjömansbyxor spatserade de
omkring i rummet, fullt medvetna om sin ställning som arvfurstar till
millionen, och lade sig oförsynt i de äldres samtal.
De tre flickorna hade just nödtorftigt hunnit bekanta sig med varandra,
då den oklanderlige tillkännagav, att det var serverat.
– In med er, flickor, befallde patron Svensson, som hittills hållit sig
undan, och fick en under vardera armen.
På bordets mitt tronade redan, enligt gammal tradition, det helgade
djuret på ett silverfat över en uppvärmare.
Gamle patron släppte flickorna och dunkade värden i ryggen.
– Den valde du bra, Nyberg, skrek han. Det är som med flickor, hull
skall det vara.
Det var klent med kavaljererna vid bordet. De tre flickorna fingo därför
samsas bäst de kunde om lantbrukseleven på Älgholma, den rödhårige herr
Jönsson, som genast kastade blint förälskade blickar på den blida Elsa.
Rörd redan av första vinglaset berättade han sedan oupphörligt anekdoter
utan slut.
Middagen avåts annars så gott som under tystnad. Gåsen band patron
Svenssons mun och Älging satt som ibland tyst och disträ.
De tre flickorna pratade lågt med varandra, när herr Jönsson någon gång
hämtade andan. De kommo då överens om promenader och möjligen något
teaterbesök i staden.
Johansson satt vid Hedvigs sida och gnagde strålande på ett gåsben,
medan han från babord beundrade den djärva hårknuten. Djädran till bra
hår hon hade, flickan! Att han inte sett det förrän i kväll. Hon såg ju
riktigt ung ut, där hon satt. Kanske ändå – – – vem vet – – – sedan.
Äntligen var den grundliga middagen slut och gamle patronen reste sig
för att hålla talet.
– Mina damer och herrar, började han och strök en droppe gåsflott från
hakan. Då han oförmodat avbröts av yngste herr Nyberg, som dök upp under
bordet, där han länge till sin förnöjelse krupit omkring och nupit
gästerna i benen. Med gäll röst framställde han nu till sin mamma
följande viktiga fråga att genast besvaras:
– Mamma, i vilket rum är jag född?
– Tyst, lille Karl Otto, viskade fru Nyberg nervöst och stoppade den
frågvisa munnen full med choklad från desserten.
Lilla Karl Otto tuggade nödtorvtigt och svalde därpå hastigt för att med
ännu gällare röst kunna upprepa sin fråga.
– Var det här i matsalen, säg? Jag vill veta det, vill, vill, vill.
– Sådant frågar inte små barn om, svarade fru Nyberg krampaktigt och
försökte resa sig upp.
Men hennes energiska telning hade nu gripit tag i den blå kjolen och
grät i full ilska: Vill, vill.
– Det var där inne, sade hans svaga moder och pekade obestämt mot de
inre regionerna.
– Var? I skafferiet, undrade lille Karl Otto, som älskade den osminkade
sanningen, då en stark hand lyfte upp honom i nackskinnet. Det var
patron Svensson.
– Kom nu, vasker, skall du få visa farbror dina hundvalpar, avlöste han
situationen.
Under den starka nävens järngrepp tvärtystnade Karl Ottos lip med ens
och sällskapet reste sig lättat från bordet.
* * * * *
Efter kaffet spred man sig i rummen. Johansson visade alltjämt en tydlig
tendens att hålla sig vid Hedvigs sida.
Husets beklagansvärda tillhanda försvann med den upprivne Karl Otto, som
bums skickades i säng, sedan han förevisat hundvalparna.
Men den lilla blonda guvernanten viskade blygt: – Kom fröken! till Märit
och drog henne med sig in i ett annat rum, som för tillfället stod tomt.
– Säg mig, hur skall jag göra?
– Hur är det fatt? frågade Märit uppmuntrande.
– Jag är så olycklig, stötte den andra fram.
– Åh, så farligt är det väl inte. Förresten skola vi väl inte vara
fröknar med varann. Jag heter Märit.
– Och jag heter Elsa.
– Hur är det nu då?
– Jo, fru Älging är så ond på mig, så ond, så ond. Och jag undrar inte
på det, fast jag ingenting gjort. Men jag vill inte lämna min plats för
dem där hemma. Vad skulle folk säga och tro? Och jag måste vara hos
främmande, för – för vi har inte så gott om det hemma och jag har fyra
små syskon, halvsnyftade den lilla stackaren, som såg ut att med ens
hårdhänt ha blivit väckt ur barndomens lyckliga sömn till de storas
kvalfyllda strider. Det känns som om jag hatade dem båda, fortsatte hon,
och jag har aldrig hatat någon människa förr. Det gör så ont.
– Fru Älging hade det nog inte alltid så lätt, försökte Märit medla. Du
har kanske omedvetet retat henne på något sätt.
– Nej, nej, det är inte så enkelt, sade Elsa rodnande. Jag svär, att jag
inte medvetet velat göra henne emot. Jag tänkte inte på någonting. Herr
Älging är ju så vänlig, inte kunde jag tro – –. En gammal, gift karl – –
och jag, som – –
– Nå, sade Märit.
– Hur skall jag kunna säga det? Det började så bra, tyckte jag, jag
började redan trivas. Och så en kväll försökte han kyssa mig. Utan
vidare, då jag mötte honom i trappan. Kan du förstå det? Och fru Älging
kom och fick se det. Jag trodde, att jag skulle dö. O, Märit, säg mig,
är livet sådant? Som i skämttidningarna, där herrn alltid kysser pigan?
Då vill jag aldrig, aldrig gifta mig, inte ens med Gösta.
– Gösta, vem är det? frågade Märit mera för formens skull.
– Det är – – vi hålla av varann. Men hän är fattig som jag, en
underlöjtnant med skulder. Vi få vänta på varandra några år. Fast nu –
–. Fru Älging ville inte tro mig, förstår du. Hon ville köra mig på
porten, men jag förödmjukade mig, föll på knä och tiggde och bad att få
stanna. Det hjälpte inte. Då kom herr Älging och tog henne i enrum. Jag
vet inte, vad han sade, men hon kom tillbaka och sade helt kort: Ni får
stanna, om ni vill!
– Hur kunde du be att få stanna – och på ett sådant sätt! frågade Märit
upprörd.
– Det säger du, ja! Du har din examen och kan gå, när du vill. Jag, vad
har jag? Min lilla åttaklassiga och det där andra, som alla de andra
annonsflickorna ha. Tror du, att just jag fått platsen bland trettio
andra, om inte far varit major och haft gamla relationer här neråt? Jag
_kan_ inte komma tillbaka så snöpligt. Vad skulle Gösta säga, om han
finge höra detta?
– Så skulle han tro dig och ingen annan.
– Ja, men då känner du inte männen! En liten tagg skulle kanske sitta
kvar, en liten misstro. Nej, jag stannade, men allt känns med ens så
underligt. Säg mig, hur skall jag göra?
Vad skulle Märit råda till?
– Ja, jag vet ingen annan råd, än att du stannar och gör det bästa
möjliga av det då. Kanske jag kunde tala med herr Älging åt dig, sade
Märit osäkert. Henne känner jag knappt.
– Gör du det, törs du det? utropade Elsa strålande. Det är just det, som
är det förfärliga, ser du, att det ingenting blivit sagt efteråt. Jag
vet inte, vad jag skall tro. Och jag känner mig så osäker, så ensam. Så
– – så rädd.
– Ja, jag får väl försöka då, sade Märit motvilligt. Hon hade ingen
aning om, vad hon skulle säga. Det hade bara flugit på henne som ett
infall, då hon såg den andras förtvivlade uppsyn. Hon avskydde
ingenting, som att blanda sig i andras affärer. Och så ömtåliga som
dessa till.
Men det var som om denna flickas sak även varit hennes, hon var ju i
»rang med husets katt», även hon. Och som sådan kanske utsedd att bli
Älgings nästa »äventyr», för patronerna att berätta om med många
detaljer vid virabordet. Nej, hon var sannerligen för god för det, den
unga flickan med den oskyldiga uppsynen! Dessutom tycktes Älging ej vara
rädd om sina hemligheter, det kom hon ju ihåg sedan sist. Med en liten
rysning mindes hon även alla de ord, med vilka han drog en till sig och
stötte tillbaka, den gången henne, nu en annan, svagare.
Sannerligen skulle hon inte våga ett försök, ändå! Hon var inte rädd för
galne Älging längre.
Hon gav sig ej tid att ångra sitt beslut, utan steg djärvt in i
rökrummet, där Älging, en smula röd av groggar och punsch, stod och
munhöggs med gamle patron.
– Jag skulle vilja säga några ord åt patron Älging, sade hon oförfärat
och låtsades ej se dennes häpna min eller den giftiga blick, med vilken
hans fru från det yttre rummet iakttog hennes närmande.
Något förvirrad följde henne den gråe cynikern in i det tomma lilla
förmaket på andra sidan. Vad trodde han månne, att det gällde?
– Det är fråga om fröken Creutz, sade Märit hastigt, för att ta honom ur
alla villfarelser med detsamma.
Älging stramade till. – Nå, sade han kort.
– Hon har själv bett mig tala med patronen, fortfor Märit.
Älgings högdragna min förbyttes till en lätt tvekan och förvirring.
– Jaså, sade han med nedslagna ögon. Vad har hon att säga då?
– Det förstår nog patron Älging, sade Märit med ens lika förvirrad. Hon
är fattig, den lilla stackarn, och måste ha kvar sin plats. Och så vill
hon inte ha skenet emot sig. Det är någon hon tycker om.
– Så ung? mumlade Älging, men i hans ögon hade åter det flackande skenet
tänts.
– Er fru är ond på henne i stället för på er, fortsatte Märit
obarmhärtigt.
Över Älgings ansikte drog det fula, hånfulla leendet.
Då blev Märit ond.
– Varför tar aldrig patronen sina kyssar på rätter ort? bröt hon ut.
– Lilla barn, sade slättens Harlekin med sitt allra mångtydigaste
scenleende, man kysser inte varandra längre genom en hagtornshäck. Av
bittra ord och minnen. Jag har själv både planterat och sått den och nu
står jag där, när ålderdomen nalkas och kommer inte längre över.
– Man skall inte plantera vassa häckar åt andra för det, predikade
Märit.
– Ni spelar inte skyddsängel illa, sade Älging med ett lätt skratt. Det
är bra av er, fröken Grahn! Nästa gång får ni spela botpsalmer för mig.
Men under hans gäckeri låg en underton av allvar och med alldeles
förändrad röst fortfor han:
– Ni kan hälsa fröken Creutz, att hon kan lugnt stanna i mitt hus, hon
behöver ingenting frukta. Ser ni, många sorts flickor ha gått ut och in
på Älgholma, men inte många som hon – – eller ni. Jag såg visst inte på
flickan först. Säg, har ni sett, vem hon är?
Märit tänkte på den sällsamma likheten och nickade stumt.
– Det var håret jag bort kyssa, det helgonljusa håret, som stod som en
gloria över min ungdoms renaste dröm. Min ungdom skulle jag kysst, lätt
och svalt som en grånad far sitt barn. Därför kan hon vara lugn. Nog är
galne Älging usel, men så usel är han inte, att han skändar sin egen
ungdom.
– Men, fortfor han, och tonen var åter den vanliga blandningen av vemod
och gäckeri, som jag är mera kött än ande, så är jag kanske mera villig
än stark. Därför, fröken, får ni sannerligen hjälpa mig. Tror ni man
ostraffat utnämner sig till någons samvete? Ser ni mig därför på orätt
väg igen, så går ni utan vidare som en snäll skyddsängel anstår fram och
tar mig i armen.
Märit fann det bäst att gå in på raljeriet, för att skingra sin egen
förlägenhet.
– Ja, och då skall jag visa, att mina äventyrliga ögonbryn kunna göra
riktigt fula rynkor, vad de nu annars kunna duga till.
– Äro vi överens om det då, avgjorde galne Älging, top!
Och därmed var den originella överenskommelsen beseglad.
– – – När de kommo ut, kunde Märit omöjligt undgå att såras av den
svidande blick av bittert misstroende och förakt, varmed fru Älging tog
emot dem. Hon höll på att bli ond, då hon tänkte på sitt ärende, men
medlidandet var starkare. Inte skulle hon vilja byta med den kvinnan.
Hon förstod, att hon alltid måste ge de unga flickorna skulden och finna
dem utmanande, koketta och alltför lättfångade.
Då gick Älging fram till sin fru.
– Hur har du det, Laura? frågade han och hans ton var ovanligt vänlig.
Det var märkvärdigt, vilken underbar verkan denna enkla fråga hade. Allt
det förstenade och bittert misstrogna i det mörka ansiktet liksom löstes
upp inifrån och ett klart ljus lyste upp det, kärlekens varma återsken.
Vad hon måtte älska honom, trots allt, vad hon fått lida! I den blick
hon kastade på honom låg något av den blinda tron på en fetisch. Vad han
än gjorde och vad hon än sade i överilning, innerst inne gav hon aldrig
honom skulden för någonting och blundade förtvivlat för det hon inte
ville se. Värdigt var det kanske inte, men rörande, ja, rörande var det!
* * * * *
I rökrummet hade stämningen redan hunnit bli hög. Virakorten dunkade och
röken hängde tjock och tung i taket.
– Skål på dig, Nyberg, skrek gamle patron. Ja, du har det bra, du. När
en annan stackare får ligga och gno efter vägarna med sina hästar och
grisar för att tjäna en hacka, går du hemma på jakt i lackstövlar och
ger tusan i alltsammans och låter inspektorn sköta om hela ruljangsen.
– Jag tycker du har inga skäl att klaga, bror Svensson, replikerade
Nyberg sävligt. Vad fick du av Björk på Storvik för den belgiska
ardennern, den där sista, den mörkblå? Sjuttontusen, va’? Jag såg nog
felet på framhasorna, jag, men inte är Nyberg den, som förråder en vän.
– Åh hut på dig, Nyberg, skrek gamle patron argt, skall en sån där jäkla
torparpojke som du komma och kritisera hederligt folks framhasor? Sköt
du dina egna framhasor, det råder jag dig till, nog sköter jag mina.
Varpå diskussionen om den blå ardennern höll på att urarta till ett
livligt gruff, som dock efter en titt i punschflaskan resulterade i en
skål för alla världens framhasor och en doftande broderskyss.
Ute i förmaket sutto fruntimren uppradade och talade stelt och ansträngt
om konstväv och matrecept. Kapitlet »pigor» och »fröknar» förbjöd sig
tyvärr av sig självt genom flickornas närvaro. Vad skulle man då hitta
på?
Bakom pianot satt lilla Elsa och läste i smyg i en bok. När Märit kom
in, såg hon ängsligt upp, men fick en betydelsefull nick, som tycktes
lugna henne.
Husets tillhanda hade lyckligen avslutat den stora avklädningsscenen och
satt nu på en stol och såg ut, som om hon snart tyckte sig vara fullärd.
I ett soffhörn satt fru Nyberg, värdinnan, och gäspade högljutt och
ogenerat. Hon var en duktig lanthusmor och steg upp var morgon klockan
sex. Så att när kvällen kom, tyckte hon sig ha rätt att vara trött, vare
sig det var främmande eller inte.
– Spela något, bad Hedvig, när en ängel gick genom rummet vid Märits
inträde.
Märit gick fram till pianot och slog an »Valse triste». Hon tyckte den
såg ut att passa till stämningen.
– Usch nej, spela något gladare, ryste fru Nyberg till, vaknade upp och
kom fram med »Herrgårdsvalsen», som var den enda dansmusik huset bestod
sig med.
Märit smällde lydigt an på det hårda pianot.
Bäst det var, kröp Elsa fram ur sin vrå och fick fatt på den trötta
tillhandan i en liten sväng. Exemplet smittade, herrarna kommo i dörren
för att se, vad som stod på, och snart svängde alla om, utom fru Älging,
ty hennes man hade bjudit upp värdinnan i stället för henne.
Mitt på golvet klev Johansson på i en underlig stegvals med Hedvig, som
nickade och rodnade och oförtrutet neg i gammalvals. Och patron Svensson
hade fått tillhandan med i en sannskyldig björndans, som inte var utan
sina vådor på det hala parkettgolvet. Efter honom förde Älging elegant
sin dam, som ideligen tappade takten till stort nöje för långe Jönsson,
som lycksalig skuttade strax bakom med Elsa.
Och så fortsatte Märit att spela och spela den trippande herrgårdsvalsen
på de hårda tangenterna, tills den oklanderlige gled in och sade till om
att hästarna voro framme.
* * * * *
Det blev ett liv och ett stim i den gamla högtidliga förstugan och i
gästrummet, där påpälsningen skedde. Nu var man i stämning och ville
inte skiljas så fort. Men de dyrbara hästarna fingo ej heller vänta. Man
hade därför ingen annan råd, än att göra sig i ordning för hemfärden.
Men det skedde under skämt och glam och utan synnerlig brådska.
Outtröttligast av alla var gamle patron. Han var med överallt, drog
pustande på de unga damerna ytterskorna och stack lekfullt ned en knapp
i ryggurringningen på Elsa. Det var nu en gång hans sätt att skämta.
Johansson skulle köra för patronens. Karlsson i sitt grå paradfodral
fick därför trots sina protester köra hem Johanssons gula märr.
Hur det bar till, så måste Hedvig absolut sitta på kuskbocken för att
råda Johansson om vägen.
Kvällen var mild, men beckmörk och stjärnlös. De två på kuskbocken
syntes endast som två skuggor, som ibland smälte ihop, när Hedvig måste
peka ut vägens försåt för sin något dimögde älskling.
Inuti vagnen satt Märit på hedersplatsen vid patronens högra sida.
Patron Svensson var vid ett lika lysande humör som kvällen var mörk. Han
doftade idel punsch och faderlig välvilja och måste absolut lyckliggöra
någon genast och i ett sammanhang. Han skänkte ej som araben bort sina
hästar. Förr skulle han ha förskrivit sig åt alla onda makter. Men sin
hand, säg varför skulle inte han, unga karlen, gifta om sig ännu en
gång? Här gingo så många flickor och sörjde alldeles i onödan.
Borde han ej, hej hoppsansa, tänka på sina minderåriga barn och sin
lilla överåriga Hedvig och skänka dem en mor, jaha, just en mor. Och det
i denna kväll.
Och patronen fällde en tår i förvirrad beundran över sin faderliga
omtänksamhet. Han var inte sned, hut, blir man sned av litet vin och
litet punsch och några små fattiga groggar? Men glad var han och hans
hjärta, det brann.
– Jag hade två fruar, började han.
Märit hoppade upp ur sina egna funderingar.
– Jag hade två fruar, återtog patronen.
– Jaha, det vet jag, sade Märit.
– Och den ena är en guds ängel. Men den andra, hon brukade komma och
hämta mig från marknan ibland med häst och kärra. Hon körde själv som en
karl, den tusan. Ja, det var sabeln till kvinna!
Och patronen försjönk i sina minnen.
– Varför skulle jag inte kunna gifta om mig, återtog han därpå hetsigt.
Säg, varför skulle jag inte kunna det?
– Det är väl ingen, som hindrar patron, kan jag tro, sade Märit
förstrött.
– Tack, lilla pullan, det skall hon inte ångra, sade patronen rörd och
gjorde otympliga försök att lägga armen om Märits hals. Men pälsen var
lyckligtvis för trång.
– Vad i herrans namn menar patron? flämtade Märit.
– Vill hon inte bli en mor – – för – – för gamle patron? Nej, nej, fru
menar jag.
– Nu pratar patron det han inte menar, sade Märit kort och kröp längst
bort i sitt hörn.
– Menar – – varför skulle jag inte mena det? Gamle patron är inte
högfärdig, det vet du, Märit. Rider hon inte som en hel karl, kanske,
sen Karlsson fick hand om henne? Och hon tycker nog om barnen och gamle
patron börjar bli gammal och vill ha ungarna hemma och inte byta
guvernant mer.
– Tack för anbudet, men jag tror vi skola tänka på saken till i morgon!
– Men är det inte Fix, som skäller, lyckades Märit äntligen avleda
patronens tankar.
Fix var taxhyndan, som var ute och tjuvjagade.
Och innan hunden var infångad i mörkret och vederbörligen avstraffad,
hade patronen glömt alla eldiga giftastankar.
Och där lyste nu ett fönster från Ödele som ett milt vakande öga emot
dem.
Den festliga kvällen var slut. Natten stod sedan länge färdigbäddad i
smala pinnsängar och väntade.