I mörkret lyfte hon trevande sin hand och lade den på sitt bröst för att
åtminstone få litet sällskap av sitt eget hjärtas slag och förstå att hon
ännu var kvar.
Jo, det höll alltjämt på. Rastlöst arbetade det i sin ensamhet mitt i det
tunga, tysta dunklet -- tickade brådskande, tåligt och regelbundet --
tickade och tickade, tills hon i vanmäktig ängslan skulle velat hejda det.
Ty det skyndade sig alltför mycket. Allt för bråttom hade det att kasta
bort sekunderna. De försvunno ju oåterkalleligen -- hon kunde aldrig få dem
igen. Och hon hade icke så oändligt många kvar.
Men hennes hjärta tickade stilla vidare och slungade oavlåtligt tiden bakom
sig ut i det gångna. Och hon måste följa med -- fram till nästa dag, tänkte
hon i ruvande bitterhet, och genom den måste hon så hasta till nästa natt
och så genom den -- ilande, ilande, utan spår.
Hon vred sig i sängen, vred och våndades och försökte fatta detta ofattligt
spårlösa.
Men kunde det inte -- kunde inte fatta något, sig själv, sitt liv, sin död
-- nej, inte något.
Allt tappade hon liksom bort -- allt var så flyktande, så ensamt och litet
att hon icke kunde finna det igen.
Bort gled det och rann ut i mörkret, vilket susade av tid, likt en flod --
tomheten slök det och gled vidare -- än tommare. Och det var som rycktes
hon med, allt längre och längre fördes hon ut och tänkte, bävande av
hjälplös fasa -- I nästa ögonblick, nästa kan jag ha försvunnit och har
icke märkt det, har förlorat mig själv i mörkret, för evigt förlorat mig
själv...
Men hon kunde inte få fatt i något att klamra sig fast vid -- allt vek
undan för hennes drunknande tankars grepp och blev till intet i detta
ofattliga, som intet var att fatta, emedan det var intet...
Allt mer och mer öppnade det sig -- till slut slog hon armarna om sin egen
lilla kropp, som för att hålla igen -- hakade sig krampaktigt fast vid det
enda ankare hon hade -- sitt eget lilla, tickande hjärta -- ett så
bräckligt och värnlöst ting, där det dunkade, hårt och hammartungt av
skräck, i hennes bröst.
I nästa ögonblick kunde det vara brustet och hon borta. Ack, händer, händer
att hålla i!...
*
Intet svar, intet ljud -- blott mörkrets sus kring hennes ensamma säng. Med
vidöppna ögon låg hon där och stirrade in i det, spänt lyssnande,
ångestfullt vaktande på det, som smög omkring därute, smög i allt närmare
kretsar för var natt -- var där alltid och lyssnade och väntade. Ännu en
liten tid så hade det henne -- ännu en liten tid av väntan och vemod och
hon måste följa med -- ur livet och in i döden, likt en fången främling ur
ett främmande land i ett annat.
Ingen fanns som höll henne kvar. Ingen, som kunde göra det.
Till självförsvar frammanade hon ängsligt alla deras ansikten, vilka hon
kände och höll av -- sist sin älskade moders. Nej, ingen, ingen! Alla voro
de för långt borta -- skilda från henne av hennes ödes avgrund.
Över den kom blott ensamhet.
*
Ensamhet -- alltid ensamhet.
Den skuggade hennes korta dagar, den ena den andra lik, som vattendroppar,
där de tomma föllo ned i tomheten. Den vek aldrig från henne.
Och ändå hade väl få människor fler vänner än hon.
Folk kommo till henne och gåvo henne förtroenden och talade ut sina
hemligheter, bekymmer och sorger i henne, som i en biktstol. Det var som om
något hos henne, vilket dock icke var hennes egen förtjänst, frikallat dem
från alla vanliga försiktighetsmått och masker människor emellan. De tyckte
att de andades lättare hos henne, som om luften där varit klarare och högre
än kring andra. Deras röster blevo så fria och blida och, hurudana de än
annars voro, så logo de, antagligen, utan att veta varför, sådana dallrade,
sällsamt ädla och förtroliga löjen mot henne. Var det icke som om de
dunkelt förnummit den kalla fläkten från den skugga hennes nalkande öde
redan kastade framför sig? Omedvetet ville de kanske trösta henne och vara
snäll mot henne -- goda, som de alla voro, innerst inne i sina hjärtan.
Det visste hon, ty för henne visade de sig alltid sådana de voro. »Annat
skulle inte löna sig,» hade en av dem en gång sagt till henne, »ty jag är
säker på att du i alla fall skulle se rakt igenom mig.
Men jag är också säker på -- fastän jag inte vet varför -- att du ser allt
på det rätta sättet, det som ingen annan kan finna!»
Då hon nu tänkte på detta, måste hon le för sig själv, det tunga leende hon
hade i ensamheten.
Han visste inte orsaken, men hon hade själv mycket väl reda på den.
Det var för att alla andra voro mer eller mindre jäviga -- skulle leva
mycket länge till och bullra vidare, som parter i det stora målet, under
det hon stod utom allt och snart skulle gå.
Därför var det i själva verket icke underligt att de vågade anförtro henne
sådana saker som de ibland gjorde -- saker, vilka skulle fört dem i
fängelse om hon inte tegat.
Det lättade dem, sedan gingo de tröstade och sade att hon talat mod i dem
och givit dem nytt liv och att de älskade henne.
Åter log hon sitt sega, sorgsna löje.
Även hon höll ju av dem -- mycket till och med.
Men ändå -- som drömmar, vilka en annan drömmer, skymtade de förbi. Djupast
inne angingo de henne icke, angick icke deras vänskap eller hennes egen
vänskap henne heller.
Därinne fanns alltid kvar något sorgset, oberört och likgiltigt, avskilt
från allt annat av en stilla lyssnande förbidan på det oundvikliga. Hon
låtsade icke om det. Hon talade och handlade och var alldeles som andra.
Men det hjälpte icke. Skuggan stod alltid över henne -- då och då föll den
djupare än eljest. Då smög hon sig bort, ty annars smögo sig människorna
från henne.
*
-- Varför stanna de aldrig? tänkte hon nu i sorgsen vrede -- tro de då att
jag alltid är stark, att jag bara är till för att trösta och aldrig själv
behöver tröst? Icke medlidande -- när var det någon tröst? Nej, gemenskap,
det var vad hon ville ha!
Men trots allt kylde skuggan dem, märkte hon. Trots all sin godhet ville de
dock icke erkänna henne som sin jämlike. En utomstående var och förblev hon
-- och just därför bra att ha till förtrogen -- bra att gå till med sorger
och vemod, emedan hon genom sin frändskap med döden ock var släkt med dessa
bägge.
Men glädje, jubel, ljus -- allt det hon skulle velat värma sig med innan
hon gick -- när skulle hon få dela det med dem?
För det gingo de till andra -- till dem som voro mera lämpade för livet,
bättre i stånd att uthärda dess hårdhänta fröjder och mödor -- gingo till
de skrattande, starka och trygga -- förbi henne.
Där stod hon -- för sig själv -- måste gå vidare -- aldrig stanna -- aldrig
få tag i livet.
*
Och då älskade hon det så som hon gjorde -- så oändligt och brinnande med
den smärtsamt brådskande och bristfärdiga kärlek man har till det man snart
skall lämna.
Skulle hon annars längtat och väntat så och så bönfallande sträckt ut sina
händer mot det okända? I det kända fanns ju icke någon, vilken ville
behålla dem i sina för alltid! Skulle hon annars så ångestfullt bakom hopen
av välbekanta och kära men dock så avlägsna ansikten spanat efter det enda,
som helt betydde något -- det okända ansikte, vilket tillhörde hennes
kärlek. Alla människor hade ju sin, som de någon gång mött och känt igen
och kanske fått behålla hos sig.
Varför skulle då just hon icke ha någon?
Människor kommo, många människor. De talade ord fulla av ömhet, de liksom
bäddade om henne med omedvetet medlidsam vänlighet. Undrande såg hon upp i
deras ansikten.
Men aldrig var det dens drag som hon väntade. Aldrig kände hennes hjärta
igen honom och blev glatt.
Så gingo de igen och hon blev ensam -- blev ensammare och ensammare där hon
satt -- stilla i skuggan, vilken föll allt djupare, vemodigt väntande det,
som kanske icke kom, icke hann komma...
*
Hennes kinder hade glött upp i mörkret. -- Ja, men det måste väl ändå
komma! Det var ju så litet hon begärde. Hon ville ingenting annat än se och
igenkänna den kärlek hon skulle kunnat äga om hon varit som andra. Något
annat visste hon ju att det icke blev, icke kunde bli. Ty inte kunde hon få
ta upp en vanlig, varm och ljuvlig människolycka i sin famn.
En drömlik smekning, ett flyktigt ord -- det kunde hon kanske få, men
allvarligare och varaktigare ting voro icke för henne -- icke make -- icke
hem -- icke barn. Bleve hon mor skulle hon ju dö av det.
Men fick hon bara veta att det någonstädes bland jordens myllrande mängd av
människor fanns en enda, vilken icke skrämdes av hennes öde -- emedan han
var en del av det -- en enda, som icke blott ville ha tröst och hjälp av
hennes själs döende klarhet utan ville ha henne -- henne själv -- en enda,
vilken icke hyste medlidande med henne utan älskade henne -- en enda, som
var hennes -- så skulle hon vara nöjd, även om hon icke fick se honom mer
än en enda gång.
Ty då vore det ju ändå som hade hon fått litet del i livet. Då skulle allt
bli lättare, varmare, mjukare, skulle icke endast vara det höga och
fruktansvärda, varigenom hon nu irrade, uppehållen blott av sin vilja till
lugn och stolt värdighet -- irrade utan mål, likt en hemlös fråga.
*
Men fick hon icke det, blev hon utan svar på sin existens -- ett svar som
hon kunde förstå -- hur skulle det då bli?
-- Hur skall det då bli, hur?
Hon hade satt sig upp och slagit sina smala, unga armar om sina knän och
vaggade, viskande för sig själv, enligt sin ensliga vana, fram och tillbaka
i dunklet, som börjat gråna av morgonljus.
En ny dag höll på att bryta in. Hon betvang sig och försökte fast se den
an. Lik alla de andra, naturligtvis! tänkte hon bittert. Och efter den
skulle så komma ännu många fler eller kanske blott få till, men alla lika
de föregående. Hon såg dem för sig som en lång, grå tunnel. Genom den
skulle hon glida, lika drömmande och flyktig som hittills -- hädanefter som
förut levande livet på ett oändligt avstånd från alla andra och på ett ännu
oändligare avstånd från sig själv -- sitt verkliga jag -- det bävande,
ensamma hjärta som stolt och slutet väntade att snart ha slagit sitt sista
slag, djupt inne i dunklet, där ingen kunde nå det.
Hon bet hop tänderna.
-- Det värsta hade hon ändå kvar -- den stunden!
Och hennes lilla svarthåriga huvud föll framåt mot hennes knän i en mörk
och tålig fråga. -- Var icke människan dock ett alltför svagt och bräckligt
ting för det stora, förfärliga liv och den stora, förfärliga död hon hade
att genomkämpa? Var det icke för mycket -- alltför mycket -- ett alltför
tungt och ensamt ansvar lagt på hennes ensliga själ -- en sådan svag, liten
låga och dock det i vars ljus allting sökte fatta sig själv... Det brann
och letade och led och hade så liten tid på sig och fick så litet veta, men
kämpade dock så modigt för att få klarhet, tills den stund var inne, då
mörkret kom och släckte allt och det försvann -- man visste icke vart --
blott att det icke tycktes ha varit till för något.
Hon vaggade och viskade för sig själv i gryningsljuset. Hennes själ --
hennes stackars lilla själ -- hon ömkade den -- hon vördade den -- tungt
var att bära dess korta storhet, dess tunga, ensamma, okunniga höghet --
tålamod, hjältemod fordrade det.
Och hon knöt händerna tillsammans. -- Giv mig det, viskade hon -- mod att
tiga, icke fråga, jag får ju ändå aldrig svar -- icke klaga, jag får ju
ändå aldrig hjälp -- mod att värdigt taga mot vad som helst -- hur svårt
det än är.
Men ack, gör det kort då, bad hon, gör det kort, ty jag orkar kanske icke
mycket mer. Och jag förstår ju ingenting -- bara att jag skall vara modig.
*
Ty mest av allt fruktade hon att icke förmå vara det intill slutet --
fruktade det till och med mer än detta slut.
Hon var sådan. Hon teg och log och när det blev för svårt talade och
skrattade hon.
Och alla som visste om vad som väntade henne -- Gudskelov, tänkte hon, de
voro icke många och hon hade bett sin mor låta bli att inviga fler, emedan
hon fick så underligt svårt att fördra dem efteråt -- voro därför på något
sätt skygga för henne.
Det var, märkte hon, som gav hennes öde henne en sällsam gåtlikhet -- ett
visst spetälskt majestät, vilket folk vördade och beklagade men även skydde
en smula för. Ty de kunde ju alls icke grunda ut vad en sådan som hon, med
betingelser så himmelsvitt olika deras egna, kunde tänka och känna och
visste därför aldrig riktigt var de hade henne.
Minst av allt begrepo de sig på hennes glättighet, vilken gjorde att de
icke vågade sig på henne med sitt medlidande. -- Det skulle bara fattas!
tänkte hon hett.
Den rätte men ingen annan skulle bryta hennes ensamhet. Och träffade hon
icke honom skulle hon nog förstå att bära den obruten -- skulle ingen få
förödmjuka henne. -- Man kan vad man vill! sade hon sig segt, skulle då
inte hon kunna göra ännu några leende grimaser till för sin stolthets
skull.
*
Just då slog klockan åtta. Hon vek undan täcket med en otålig suck av
inbunden beklämning och steg ut på golvet, liten och smal i sitt långa,
vita nattlinne, över vilket hennes fläta buktade sig, likt en tung svart
orm. -- Nu skulle hon börja med dem igen, de där grimaserna, tänkte hon
betryckt, medan hon redde sitt alltför tjocka hår och välvde upp det över
hela huvudet, likt en mörk hjälm.
Härom dagen hade hon och hennes mor kommit hem från Tyskland och hon hade
glatt sig åt en liten tids paus i den ständiga vallfarten från kurort till
kurort.
Men efter några dagar kom modern med nya uppbrottsorder. Och om ett par
timmar skulle de nu i väg till en liten ö, någonstädes utanför västkusten,
för att gästa hos en sjökapten, med vars hustru hennes mor räknade släkt
och vänskap.
Luften skulle vara så bra på det stället så här års.
Alltså skulle de stanna där tills luften blev bra på nästa station i routen
-- en vinterkurort i Norrland.
Hon suckade en gång till. Det fanns intet hon var mera trött på än dessa
sanatorier, havsbad och kurorter, där man skulle behärska sig från morgon
till kväll, omgiven av människor, av vilka ingen var den man sökte.
Men hon kunde ju inte gärna ge uttryck åt sin leda sa länge hon såg att
vallfärderna gåvo hennes mor litet lindring i hennes ständiga ångest för
sin dotters liv.
Och ändå kunde väl modern aldrig på allvar hoppas att de gåvo någon hjälp
-- den sjukdom, som hotade hennes enda barns liv var ju obotlig!
Så att det hela var väl närmast ett försök att döva sin egen oavlåtliga oro
-- att fördriva tiden till det slutliga avgörandet.
Stackars lilla mor!
I detsamma spratt hon till vid ljudet av steg. -- Se så, där kom hon ju
redan -- alltså fort in i selen igen!
Där hon stod mitt på golvet lyfte hon ofrivilligt händerna med en åtbörd av
oändligt, trött tålamod -- en ny dag av tomhet -- -- ännu en -- --.
Så sänkte hon dem igen -- knutna för ett ögonblick -- och öppnade dörren
för sin mor, hälsande henne med det bekymmerslösa uttryck modern var van
att finna på sin dotters ansikte. Och som hon, det lovade denna sig dyrt
och heligt, aldrig skulle behöva sakna där. Ty den lilla fågelaktiga
varelse, som nu kom in i rummet och vände sitt oroliga, mörka ansikte mot
dotterns mörka, lugna, var av den sorts människor vid vilka man omöjligt
kan förknippa föreställningen om ansvar och bördor av något som helst slag,
ja, vilka man omöjligt kan tänka sig som riktigt fullvuxna.
Det var något så barnsligt bortkommet över henne, något så hjälplöst och
sprött, att hennes dotter aldrig ens i sina mörkaste stunder nändes ty sig
till henne, aldrig hade hjärta att visa sig för henne sådan hon i
verkligheten var. -- Stackars lilla mor, sade hon sig, hon hade nog ändå!
Det lättade hennes börda litet att få tro att dottern var resignerad och
nästan nöjd. Och då fick hon väl tro det, då.