_Slutet._
Det väckte en viss sensation, när pressen den 16 juli 1951 meddelade de
av Wolfgang Schnitler gjorda iakttagelserna över planeten Mars natur.
-- Han brås på farbrodern, sade många, den gamle visste väl, vad han
gjorde, när han ville sporra brorsonen till arbete.
Tidningarna visste att berätta följande:
Bankir Simon Levison i Berlin hade på anmodan av Wolfgang Schnitler
försträckt denne med penningar, så att han skulle vara i stånd att utföra
sin plan -- en jättestor, konkav spegel -- ett teleskop, vars make
världen aldrig förr skådat. Själva utförandet av spegeln hade Schnitler
uppdragit åt en viss doktor Martini och agent Cramer. Dessa bägge hade
dagen i förvägen utsatts för ett olycksöde, i det att deras ballong
captif exploderat.
Wolfgang, som alltid ansett sig som den rättmätige arvtagaren till
onkelns förmögenhet, inbjöd härmed alla världens lärda till ett besök å
Salpiso för att själva övertyga sig om, att det ej längre existerade
någon mars -- _gåta_. Han önskade endast, att man för formens skull
konstaterade faktum, vilket testator föreskrivit.
Wolfgang lämnade spegeln i Mayers vård och reste strax till Berlin,
varest han strax begav sig till det Levisonska huset.
Hade han längtat mindre efter Elli, så skulle han tvivelsutan hava ägnat
tidningarna ett mera ingående studium än han gjorde. Han skulle då hava
lagt märke till, hur det med feta typer, inom en svart ram stod:
_Simon Levison._
Men han var allt för upptagen av att utmåla sig mötet med den älskade för
att alls läsa någon tidning och därför inträdde han, ovetande om Levisons
död, i sorgehuset.
Elli mötte honom sorgklädd i salongen.
Hon hälsade honom med ett strålande leende.
-- Det gick så hastigt, sade hon.
-- Vilket?
-- Morbrors död.
Wolfgang stirrade på henne.
-- Har ni inte läst om det? undrade hon.
-- Nej, fröken Elli. Jag längtade så till er, att jag ej har haft
intresse av annat än farten. Jag kommer i mitt aeroplan, har varit i
Berlin en timme --
-- Han dog så vackert, sade Elli.
-- Slag? undrade Wolfgang och visste ej alls, hur han skulle visa sitt
deltagande för henne i hennes sorg.
-- Ja. Det var er ädla handling, som rörde honom för djupt. -- Wolfgang.
Han träffades av ett slaganfall och dog i mina armar -- --
-- Elli, älskade Elli --
Han drog henne ned på sitt knä, och deras läppar möttes i den första
kyssen.
-- Wolfgang, sade Elli, vad du är god och ädel. Min morbrors sista ord
voro dessa: -- _Det_ vore en man för dig, Elli -- hälsa honom. Vet du,
Wolfgang, han dog lycklig, ty då han läste tidningsnotisen begrep han ju,
att du förstått allt, men ändå fullt och helt förlåtit honom.
* * * * *
Det blev en syn, som sent skall glömmas, när efter omkring en månads tid
astronomer från alla jordens samlas mest skilda länder med sina aeroplan
kring ön Salpiso och om nätterna kretsade runt den underbara spegeln.
Och lika ivriga som de förr varit att döpa de svarta strecken på marsytan
till kanaler, lika bitande voro de nu i sin satir och sitt hån av alla
dem, som ej ville tro på Wolfgang Schnitlers upptäckt.
Men den underbara spegeln förde till mången triumf för astronomin och
bragte klarhet i mycket av det hittills dunkla.
Wolfgang Schnitler hade kämpat sig fram till att bliva en verklig man.
FÖRLAGSAKTIEBOLAGET VÄSTRA SVERIGES
BERÄTTELSESERIE
_Hemskt._
Förr i världen lät man i England personer, som blivit hängda, dingla kvar
i galgen, tills de multnade och föllo ned av sig själva. Man var inte så
noga då som nu för tiden, och om man fick se ett hängande lik eller två
under en promenad utåt landsvägen, brydde man sig föga därom.
En gammal general, som i början av förra århundradet bodde i ett ensligt
hus på landet, slog vad med en herre, som var på besök hos honom, att
denne sistnämnde icke skulle kunna gå upp till en i närheten varande
galge och bjuda en tallrik soppa åt ett lik, som hängde i galgen. Det var
en mörk och stormig natt, men gästen gick utan tvekan in på vadet och
begav sig i väg med en soppskål. När han gått, steg generalen till häst,
tog en omväg och kom först till galgen, klev upp bakom galgen och väntade
på sin gäst. När denne kom, klättrade han genast upp på galgens framsida
och höll fram soppskålen åt benranglet.
-- Behagar det ärade liket litet soppa? -- sade han muntert.
-- Den är för varm, morrade den gömde generalen.
I stället för att tumla baklänges av förskräckelse, som generalen väntat,
svarade den andre med största kallblodighet.
-- Nå, så blås på den, din idiot!
_Stackars Pettson!_
Han var en av dessa människor, som icke i verkligheten äro misstrogna,
men som förefalla så genom en olycklig förmåga att uttrycka sina känslor
så som de förnimma dem. Han hörde några bekanta samtala om en väns död,
och när han sällade sig till gruppen, uppstod följande dialog:
-- Sa' ni att Pettson är död?
-- Ja, han dog i tisdags i förra veckan.
-- Är det möjligt?
-- Ja, det är blott alltför sant.
-- Jaså, Pettson ä' död?
-- Ja, det är han.
-- Håhå, jaja! Vet ni, jag kan knappast tro det. Stackars Pettson -- jag
kände honom så väl! Jaså, han ä' verkligen död?
-- Ja, ä' han inte död så ä' han rysligt illa ute, för jag var själv med
och begrov honom i lördags.
Samtalet slutade plötsligt.
[Reklam: TAFFELPERLAN O. P. ANDERSON <-> AQUAVIT O. P. ANDERSON]
_Icke underligt._
Det är icke underligt om en vattenläkare behandlar sina kunder kallt,
om en sjökapten ger någon på båten,
om en ättiksfabrikant surt förtjänar sina pengar,
om en spetsfabrikant bjuder sina kunder spetsen,
om en nålfabrikant blir vass eller uddig,
om en köpman väger sina ord och om för resten lägger vikt på både smått
och stort,
om en luftseglare lider av högfärd.
[Reklam: MUSIKINSTRUMENT
BÄST OCH
BILLIGAST FRÅN
PRISKURANT
GRATIS!
A. Th. Nilssons Musikhandel,
NORRKÖPING.]
om en vegetarian njuter sitt arbetes frukter,
om en målare är påstruken.
om en sjöman är på focken,
om en bagare är bakslug,
om en boktryckare befinner sig i tryckande omständigheter,
om en urmakare är på tre kvart.
Men det är besynnerligt om en eldare inte känner sig varm i kläderna,
om en kapellmästare inte har takt,
om en skomakare inte vet, var skon klämmer,
om en korvfabrikant inte kan leva av sina räntor,
om en tvålfabrikant inte är renhårig,
om en stenhuggare inte hugger i sten,
om en urmakare inte vet, vad klockan är slagen,
om en tandläkare inte han hålla munnen,
om en snickare har ohyvlade fasoner.
_Behövde flöte._
Carl Johan Klyvander hade i tjugo år varit goodtemplare men föll i synd
och började dyrka vinets gud med hela hänförelsen hos en nyomvänd.
När han vid ett tillfälle kände behov av förfriskningar, skickade han sin
son till en närliggande vinhandel efter en liter whisky.
-- Vem skall ha den? frågade vinhandlaren.
-- Pappa, svarade sonen.
-- Din pappa? Men han är ju absolutist.
-- I alla fall har han skickat mig efter den.
-- Vad skall han ha den till?
-- Jo, svarade sonen, som ville ställa saken i mild dager -- han tänker
sig ut att meta och behöver korken till flöte.