_Första steget._
Den tjugoåriga Elli Zander lutade sig tillbaka i automobilen, efter att
hon beordrat chauffören att hålla ett par hus från morbroderns. En lätt
rodnad färgade hennes kinder. Denna upplevelse var ny för henne och ägde
ett lockande behag. Det låg något pikant över denna gemensamma hemlighet,
något okänt och tilldragande, tyckte hon.
Morbroderns plan att störta Wolfgang föreföll henne avskyvärd -- hon
kunde ej riktigt sätta sig in i den, men hon skyllde på affärsmoralen för
att på något sätt kunna förklara sig handlingen.
Och nu skulle hon börja behandlingen av Levison. Hon kände gott taktiken.
Hon hade använt den många gånger förr med gott resultat. Det var endast
att låtsa sig vara litet krasslig, strax blev gubben förvandlad till det
medgörligaste lamm -- hon kunde linda honom om sitt finger.
Hon började strax.
Men försöket slog alldeles fel. Levison kunde på intet sätt förmås att
yppa något.
Elli insåg snart, att här kunde hon »arbeta» med konstgjort illamående i
femtio år utan resultat; något annat och mera raffinerat måste
tillgripas.
Snart hade hon funnit en ny anfallsplan och Levison blev mycket förvånad,
då hans systerdotter en dag yttrade till honom:
-- Morbror. Jag är en allt för onyttig samhällsmedlem.
Han såg upp småleende och frågade, vad hon menade, och om hon ej ansåge
det vara alldeles nog, att hon med sin munterhet och älsklighet kastade
litet solsken över hans annars så ödsliga liv.
-- Det ena hindrar väl ej det andra, svarade flickan. Jag vill utföra
något i livet -- tjäna pengar själv och ändå vid sidan av detta vara
densamma för dig, som du tycker, att jag är nu.
-- Nå, nå, varför icke? Har du något förslag? undrade morbrodern.
-- Ja, svarade flickan raskt, ja, jag har ett ypperligt förslag.
Levison såg förvånad på henne. Han anade redan en affär.
Elli fortsatte:
-- Jag vill bli astronom -- ägna mig åt upptäckten av Marsgåtan --
-- Håll, håll, vad menar du?
-- Jag vill lösa problemet, morbror.
Nu hade Elli beräknat, att morbrodern skulle blotta sig -- säga, att
detta skulle hon ej bry sig om, ty det vore redan i görningen och
dymedelst hoppades hon lista ut något om hemligheten med doktor Martini
-- men nej. Intet sådant inträffade. Morbrodern tog henne blott leende
under hakan och sade skrattande:
-- Gör tu tet, min stumpa, gör tu tet!
Hon blev blossande röd. Det var så förödmjukande att välva stora planer i
sin själ och så nolens volens bli ansedd som en liten barnunge, att
tårarne nästan kommo henne i ögonen.
De bägge gingo som katten kring het gröt och hemligheten, som de bägge
visste, ville eller kunde ingen av dem beröra.
-- Gott, tänkte flickan, jag får finna på en annan plan, och i hennes
livliga hjärna uppstodo samtidigt tvenne idéer. Hon hade föresatt sig att
hålla sitt löfte till Wolfgang, och hennes misslyckande endast eggade
henne till ytterligare ansträngningar.
Den ena av planerna var att närma sig Cramer för att se, om hon av honom
kunde lista ut något av intresse. Cramer besökte ofta Levison och
underlät aldrig att efterhöra fröken Ellis befinnande.
Men det var, som hade alla makter sammangaddat sig mot Elli. Cramer var
som muren eller för att använda flickans egna ord »inte bara kall och
klibbig som en padda, utan lika tyst. Han kväker ett par platta
artigheter men tiger förresten.»
Hon insåg snart det fullkomligt fruktlösa i denna taktik.
På detta sätt svann det en vecka -- det gick tvenne. Hon kunde ej meddela
Wolfgang något, ty intet hade ju hänt.